Pischan-paschans son

Fra heimskringla.no
Revisjon per 28. feb. 2023 kl. 18:04 av Carsten (diskusjon | bidrag)
(diff) ← Eldre revisjon | Nåværende revisjon (diff) | Nyere revisjon → (diff)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif
Anders Fjellner (1795-1876)


Temaside: Samisk religion og mytologi

Anders Fjellner
(1795-1876)

Pischan-paschans son
Pissjan-passjan-pardne

Med noter og bemærkninger af Gustaf von Düben, 1873


Denne sång anser Fjellner vara mycket gammal, tillhöra tiden för Lapparnes vistande i urlandet, i Asien, och anspelande på någon höfding derstädes. Äfven denne sångs öfversättning är gjord af Fjellner; jag har blott bearbetat den, för vinnande af metrisk form.


Pissjan-passjan-pardne.
(Pischan-paschans son.[1])


Pischan, solens sidas höfding,
Paschan, nattens höfdings dotter,
vigda på en björnhud, svurit
helig ed att andra lifvets
gryning icke skulle lysa,
synas för den eden bröte.


Stalo snart stal mannens lif och
tog ned-gräfda godset[2], hjorden.


Qvinnan flydde med en ren-hop,
med ett foster under bältet;
fjerran bort en son hon födde.
(Uppvuxen vill gossen hafva reda på sin fader.)
Frågar han: "hvar är min fader?"


(Modren svarar:)
"Icke, son, du har en fader".
Men till svar då sonen säger:


"Orrens höna har sin orr-tupp,
tjäderhönan har sin tjäder,
renkon har ju ock sin rentjur,
björnens hona har sin han-björn,
elgkon har också sin elgtjur;
ej af sten, af träd jag kommit".


År från år så gossen växer,
manlig blir, i skogen jagar.
Ständigt kältar, frågar modren:
"moder säg, hvem är min fader?"


(Hon vill icke tala ut fadrens namn, af fruktan för Stalon, utan före gifver än det ena, än det andra. Ett par exempel följa.)
Äntligt svarar hon: "Din fader
borta är att jaga elgar,
leda dem ur jagtens hage,
föra lefvande till påssion,
draga elgen dit på skidor".


"Säg min faders namn, o moder!"


(Hon svarar:)
"Björnen, brummande, din fader
skaffar, skriaren, till kåtan".


(Då efter många, försök å gossens och undanflygter å modrens sida, ingen utsigt finnes för honom att vinna sitt mål, låtsar han icke vidare om saken, utan)
Kolten upp han skörtar, färdas
bort till mötes-kåtan[3]; vänder
åter hem; med snara fångar
en björninna, drager henne,
låter henne brumma, skria,
rulla, välta, mumla, mumla;
förer henne intill kåtan.


(Han stiger in och säger:)
"Gör åt mig ett bröd, min moder".
Brödet steker hon på glöden.
"Goda moder gif mig brödet,
räck med egen hand mig steken".


Gossen trycker hvita brödet,
heta brödet i mot handen.


"Moder, säg, hvem är min fader?"


(I smärtan bekänner hon:)
"Pischan-paschan är din fader!"


(Gossen frågar:)
"Moder! hvar är då min fader?"


(Hon svarar:)
"Stalo, Svarta åsens åbo,
tog hans lif, hans hjord, hans skatter.
Derför länge jag dig varnat
att ej gå till Svarta åsen,
ej besöka Altai-bergen,
icke Baikals sidor, stränder".[4]


(Gossen har imellertid fattat sitt beslut på grund af upplysningar vid mötes-kåtan, der allt gjorts i ordning för den kommande tvekampen; han säger:)
"Männen plägat råd i kåtan;
hjelparne, död-gömmar-skaran,
jemte nåiden sig församlat;[5]
gif mig nu min faders strids-staf,
gif min faders stridsdrägt, gif mig
dertill hjelmen, brodd-skor, handskar".


(Modren prutar mot, klagar:)
"Ensam lemnas jag i kåtan,
tårögd, glömd på gamla dagar,
ingen sköter mig till död-da’r,
gömmer mig i sand och näfver".


Sonen famnar då sin moder,
signar, går. Och snart han träder
in till Svart- ås-gubbens drängar,
träder in och niger; talar:


"Sägen edra byars höfding
nu har andra byens höfding
kommit att er höfding söka".


(För att skrämma gossen trollar nu Stalon oväder:)
Åskan dundrar, blixten ljungar;
Ilmar, ypperst ibland himla-
fadrens tjenar-skara, slungar
blixtrar, öser vatten, skyfall.


Drängen går till gubben, säger:
"hit en främmad höfding kommit".


(Stalo säger:)
"Bjud den bya-höfding in till
gäst hos dessa byars höfding.
Huru ser han ut?"


(Tjenaren svarar:)
"Till skuldran
re’n den unge är ett hufvud
högre väl än alla andra:
skulderbred, grof-benig; hjelmen
täcker munnen; ögat gnistrar;
strids-staf han i jernhand håller;
stridsdrägt breda bröstet täcker.
Nåiden bullrar, trumman[6] dundrar,
edra hjelpare stå redo,
stå på kullens båda sidor,
färdig står död-gömmar skaran".


(Stalo svarar:)
"Koken mål af gödda ren-kor,
utaf Pischan-paschans afvel;
skaffen hit jern-pansarskjortan,
bågen, pilen, spjutet, lansen".


Gossen nalkas; hufvudskålar
rundt kring spetsade han skådar;
bundna ormar, hvaraf barnen
togo gift till sina pilar.


(Nu skall kampen börja fram för huset, i hvilket Stalo döljer sig; en nåid uppträder som utmanare å gossens sida, och säger efter hvart annat:)
"Jag stöter, jag stöter på vatten!
"Jag stöter, jag stöter på dykning!
"Jag stöter, jag stöter på kragtag!
"Jag stöter, jag stöter på famntag!


(Då intet svar följer på dessa utmaningar, fattar gossen en hufvudskål och yttrar:)
"Gubbe! hvems är hufvudskålen?"


(Stalo svarar:)
"Pischan-paschans hufvud är det".


(Nåiden:)
"Jag stöter, jag stöter på pil-udd".


Gubben sköt en pil från gluggen.
Pilen bet ej. Gossen fattar,
stöter pilens udd mot stenen:
"Gubbe, hvar blef pilen slöad?"


(Stalo:)
"Imot Pischan-paschans tänder".


(Gossen:)
"Sannt; hans tänder äro brutna".


(Nåiden:)
"Jag stöter, jag stöter på spjutspets".


(Stalo:)
Skjuter glödgadt spjut med bågen (fotbågen).
Spjutet slår han (gossen) bort med stafven,
tager, stöter, slår i björken,
böjer spjutets spets.


(Frågar:)
"Min gubbe, säg, hvar böjdes så din spjutspets?"


(Stalo:)
"Imot Pischan-paschans tänder".


(Nåiden:)
"Jag stöter på rasslande lansar".


(Stalo:)
Släpper giftig lans från gluggen.


Med sin staf i flygten slår han (gossen)
lansen undan; tager, stöter
i mot stenen, viker, bryter;
frågar noga: "Gubbe lille,
säg, hvar bräcktes denne lansen?"


(Stalo:)
"Imot Pischan-paschans tänder".


(Nu är ammunitionen slut; för att få ut gubben säger gossen hånande:)
"Ulfven är i kulan fångad".


(Stalo, som icke tappat modet, frågar:)
"Hvar skall ut jag komma, sonson?[7]
Genom fram-dörrn? genom bak-dörrn?"


(Gossen:)
"Å, kom genom bak-dörrn, farfar!"


(Detta, menar han, passar en trollkarl.)
Gubben kommer ut beväpnad;
gossen tager mot med stafven,
fattar gubben hårdt i bringan,
trycker pansar’t in i bröstet.


(Stalo ropar till sitt folk och andarne:)
"Hjelpen, hjelpen mig som kämpar
mot den andra byens höfding".


Ilmar, ypperst ibland himla-
fadrens tjenar-skara, slungar
eldklot-blixten[8], tänder huset.


(Detta brinner, faller ned jemte den påsatta kitteln; gossen hånar:)
"Steks och tvättas i ett spad af
Pischan-paschans renhjords afvel".


Tjenare till hjelp nu komma,
än med hugg-knubb, än med yxa,
än med nålar, än med annat.
Pischan-paschan-sonen griper
Stalo-gubben, sopar, rödjer,
stöter honom imot marken,
stöter hårdt och frågar noga:
"Hvilket väljer du: gå biltog?[9]
eller vill min slaf du blifva?
hvar är Pischan-paschans skatter?
hvar är Pischan-paschans hjordar?"


(Nåiden:)
"Himla-fadrens oblo svärtar
hjertat, eller klarar anden.
Hvad är du, då hän du skiljes,
då du skeden släpper, då du
sista gången drager andan?"


(Stalo:)
"Pischan-paschans vålnads ögon
skjuta röd eld, bränna, hexa.
Icke kan jag honom resa
upp igen med blod ocli senor".


(Gossen:)
"Hvilket gör du? går du biltog,
eller vill min slaf du blifva?"


(Stalo:)
"Hvilken är försoningsgåfvan,
som kan Pischan-paschan blidka?
gerning gjord är pil som skjutits.
Hvem försonar, blidkar döde?"


(Nåiden:)
"Himla-fadren samman-sämjar,
om blott oblo trängt igenom,
sugit in i, bortbränt, uppvärmt,
klarat andan. Sjelf han stryker,
skrapar bort, försonar, blidkar.
Han sjelf är sjelf; ej du, ej jag,
ej såsom du, ej såsom jag.
Sjelf han klarar, till det bästa
vänder allt, förlåter; gåfvan
skall med glädje dock man taga,
hon skall vara största skatten,
vara hjertats högsta trängtan;
om man gåfvan icke mottar,
oblo svärtar, liexar, dödar,
förer på de ondes sida.
Andra verldens själar ha ej
ben och kött, men finnas ändock;
rum ej ta de; icke klämmer
klippan dem; och vattnet hindrar,
dränker dem ej; liksom tanken
flyga de igenom jorden,
genom måne, sol och stjernor;
tid de ha’ ej, han bakom dem
flyktat; de i drömmen visa
sig för dem som yra, bländas.
Desse äro nu de sälle,
hvilka Ilmars oblo helgat.
Men de andre döde äro
de som smittats, suddlats, svartnat.
Se der har du gode, onde:
de som påklädt rena drägten,
eller fula drägten afvig.
Himlafadren sjelf är sjelf; han
är ej såsom Vi och J blott;
sjelf han styrer höga himlen,
sjelf ban styrer andra verlden".[10]


(Stalo:)
"Nu jag ser; han kan förena,
stryka brottet bort, förlåta;
kan förinta; lugna hjertat,
kan förnöja de osälle,
lindra, stridige förlika.
Biltog går jag, lemnar skatten;
egaren må hjorden taga,
mig en liten flock nog närer,
der på Baikals östra sida,
vid Staiberne, vid Reppe,
öfre grenarna af Amart,
Lena-strandens laxe-kistor,
Tjäder-hufvudenas jagtmark".[11]


Pischan-paschan-sonen lösslet
med sin hand då halfva hjorden;
sade: "Blod har icke drupit". —


Derpå Stalo-gubben afled,
gömdes ned i myr och gyttja,[12]
af döds-vårdarena gömdes;
de och nåider fingo lotter.


Lätt om hjertat kosan vände
han mot vester, hem till modren,
se’n han striden lyckligt utstått,
med hvar ann’ förlikt de döde.
Så han famnade sin moder,
södra sidans, norra sidans,
mötes-kåtans förste höfding;
han förnyade, han reste
fadrens betesvallar, visten.


Denna sång är i flera hänseenden egendomlig. Genom det hela går en tydlig lapsk flägt. Ideerne äro, om man tager undan Nåidens långa tal, rent lapska; likaså situationerne. Hela detaljen med tvekampen, sekundanterne och dödgräfvarne samt Nåiden, såsom utmanare, är alldeles ny och främmande; något motsvarande har jag icke funnit någon städes omtaladt. Fjellner låter gossen af sin moder begära fadrens jern-rustning, fadrens jern-handskar; dessa anakronismer har jag sökt undvika genom tvetydiga ord, så mycket hellre som de senare på lapska kallas krapok, hvilket helt enkelt än i dag betyder handskar. Hjelmen har fått stå i brist på annat ord. Men med afseende på Stalons "jernpansarskjorta" har jag icke kunnat ändra detta plaggs namn, ty jernet deri spelar en rôle mot stridens slut, då gossen trycker det in i Stalons bröst. Då allt annat häntyder på sångens höga ålder, har jag tilltrott mig kunna kalla dessa ord anakronismer, såsom tillsatta i senare tid, under det sången genom tradition gått från slägt till slägt.


Kilde

Gustaf von Düben: Om Lappland och Lapparne, Företrädesvis de svenska, Ethnografiska studier, 1873


Fodnoter

  1. Namnets betydelse och härledning äro okända. Af sangens två första rader vill det synas som vore namnet en sammansättning af fadrens och modrens namn; men längre ned kallas fadren sjelf med bägge orden.
  2. Ara haudi, egentligen sten-öppning.
  3. Med Kerreka-kåte menades den kåta der stammen möttes för rådplägning, för lagstiftning och rättsskipning. Så kallas nu de vanliga tings-husen.
  4. Tjappes asi = svarta åsen, tros hafva varit något bergs namn. Alta-vari = de glänsande bergen, Altai; dock är detla ord icke bestämdt ett nomen proprium, ty ännu finnas andra berg med samma namn, t. ex. ett i Tornio Lappmark. Men Baikab pele ja kadde tillåter ingen annan tydning än Baikals sidor och stränder.
  5. Hjelparne = sekundanter. Den dödes gömmare = dödgräfvare. Nåiden var icke blott trollkarl, som vi förut lärt känna honom, utan vid striden utmanare, härold, stridsdomare. Han hade i handen en staf, hvilken han stötte i jorden till tecken då striden skulle upphöra; denne begagnade han ock, som längre ned synes, då han utmanade till strid och då under utrop: jag stöter, jag stöter på (kamp med) svärd, eller spjut, eller hvad det då var. Alla dessa biträden fingo aflöning, hvilken bestämdes genom lottning.
  6. Trolltrumman; andra trummor brukades icke.
  7. Sonson, farfar äro artighets-uttryck, brukade af list.
  8. Oblo = eld-klot; så föreställde sig Lappen formen hos det vi kalla åsk-viggen.
  9. Gadden guöret = gå i landsflygt, men med bibegreppet att segla från ställe till ställe.
  10. Huru mycket af detta långa läro-stycke är lapskt, hvilka spår af kristendomens inflytande deri finnas, må lemnas der hän. Fjellner anför det hela som ett hedrande bevis på, Lappens sinne för odödligheten, hans tankar om varelsens tillstånd efter döden, hans förmåga af reflexion i högre ämnen.
  11. I dessa rader ser Fjellner utkast till en geografi öfver norra Asien, till en historia om vandringar i dessa nejder. Baikal och Lena-floden äro bekanta; Staiberne, Reppe och Amart sägas vara berg i Hög-asien; ett Amart finnes nära Vindeln vid Gauts-jaure och af det, har Ammarnäs, der kapellet står, fått sitt namn. — Tjäderhufvudenas jagtmark åter finner han i Tjuoktjoj-nos vid Behringssundet, emedan det härledes af lapska ordet tjuoktje, som betyder tjäder. Udden heter dock riktigare Tschukotskoi-nos och namnet har väl ryskt ursprung?
  12. Jfr ofvan. sid. 250, om detta begrafningssätt vid fall af hämnd.