Qvädet II. om Sigurd Fafners bana (AAA)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Sæmund den vises
Edda


Qvädet II. om Sigurd Fafners bana
(Sigurdar-qvida Fafnisbana II)

öfversat af
Arvid August Afzelius

Sigurd gick till Hjalpreks stall och utvalde sig den häst, som sedan vardt kallad Grane. Då var kommen till Hjalprek, Reginn Hrejdmars son; han var händigare än alla och dverg till växten. Han var vis, vredsam och trollkunnig. Reginn gaf Sigurd uppfostran och lärdom och älskade honom mycket: han berättade Sigurd om sina föräldrar, och denna tilldragelse: att Odin, Häner och Loke en gång hade kommit till Andvara-fors: I denna fors voro många fiskar. — En dverg het Andvare; han var som oftast i forsen i Gädd-hamn och fick sig mat. “Ottar het vår broder, qvad Reginn, “som ofta for i forssen i Otter-hamn: Han hade tagit en lax och satt på å-balken och åt blundande. Loke kastade honom med en sten till döds. Då tyckte sig Asarne hafva varit mycket lyckliga och flådde huden af Ottern. Den samma qväll sökte de gästning hos Hrejdmar och visade sin fångst. Då grepo vi dem och förelade dem, till lifs-lösen, att fylla Otterskinnet med gull, och utan hölja det med röda gullet. Då sände de Loke, att skaffa gullet. Han kom till Ran och fick hennes nät och for så ut till Andvara-fors: han kastade det ut för en gädda och hon lopp in i nätet; - Då sade Loke:

1. Hvad är det för en fisk,
som far i floden
och vet ej sky för faran?
du ditt hufvud löse
ifrån döden,
mig skaffa flodens låga! (gull)

Gädden:
2. Andvare jag heter,
Oinn het min fader:
jag mången fors igenomfarit:
Oblid Norna
oss förelagt i tidens början,
att uti vattnet vada.

Loke:
3. Säg du, Andvare!
om du vill behålla
lif i mensko-salen:
huru vedergällas
mensko-söner,
om med ord de slå hvarandra?

Andvare:
4. Öfverhårda straff
få de mensko-söner
som i Vad-gelmer vada:
osanna ord
hvem på en annan ljuger,
öfver-länge vara straffen.

Loke såg allt det gult, Andvare egde; men när han hade framplockat gullet, hade han en ring qvar; den tog äfven Loke af honom: Dvergen gick in i stenen, och qvad:

5. Det skall, — detta gull,
som Guster egde,
bröder tvenne
till bane varda;
och Furstar åtta
till fiendskap;
månde mitt gods
ej någon njuta!

Asarne utbredde för Hrejdmar godset och stoppade upp Otterhuden och reste den på fötterna: Då skulle Asarne uppstappla gullet och öfverhölja; men når det var gjort, gick Hrejdmar fram och såg ett bart hår och böd hölja det: Då drog Odin fram ringen Andvara-Naut (Andvares skänk) och höljde håret. Loke qvad:

6. Gull har du nu,
och hafver lösen
stor, för mitt hufvud:
Ej för din son
bestämd är sällhet;
det varder bådas eder bane.

Hrejdmar:
7. Gåfvan den du gaf,
gaf du ej vänskapsgåfva,
gaf du ej af redligt hjerta:
edra lif beröfvade
J skullen vara,
hade jag förut det vetat.

8. Men värre är
det jag veta månde,
ättlingarna strida om en jungfru:
än de Furstar vet jag
icke födde vara,
dem det blef till hat bestämdt.

9. Gullet röda
tror jag mig få ega,
länge som jag lefver:
För ditt hot
jag ringa fruktar:
hem skynden hädan!

Fafner och Reginn kräfde slägt-bot af Hrejdmar efter Otter, broder sin: han svarade nej dertill: men Fafner genomstack med sitt svärd sin fader, då han sof. Hrejdrnar ropar på sina döttrar:

10. Lynghejd och Lofnhejd!
veten att mitt lif är ute;
mycket är det, hvartill ödet drifver.

Lynghejd:
Få systrar månde,
fast sin far de mista,
på sin broder sorgen hämna.

Hrejdmar:
11. Fostrar du en dotter,
ulf-hugade Tärna!
föder du ej son;
med din Konung,
skaffa mö'n en man,
(om så behöfves)
då hennes son,
skall sorgen hämna.

Sedan dog Hreidmar och Fafner tog gullet allt. Då begärde Reginn att få sitt Fäderne-arf: men Fafner svarade nej dertill. Då sökte Reginn råd af Lynghejd sin Syster, huru han skulle taga sitt Fäderne-arf: — hon qvad:

12. Blidliga du fordre
af din Broder
arf, och billigare sinne:
ej är det höfviskt,
att med svärd du skulle
gods af Fafner fordra.

Denna sak sade Reginn för Sigurd. En dag då han kom till Reginns hus, blef han väl undfägnad — Reginn qvad:

13. Hit är kommen
Sigmunds ättling,
den råd-snare mannen,
till våra salar:
han har mera mod
än gamla mannen,
ock är mig hopp om fångst
af vilda ulfven.

14. Jag månd’ fostra
strid-djerfva Kungen;
Nu är Yngves ättling
till oss kommen;
Han en konung varder
rikast under solen;
kring all land det ljuder
af hans ödes trådar.

Sigurd var då ständigt hos Reginn och han sade Sigurd att Fafner låg på Gnita-heden i Orms liknelse: han hade, förskräckelsens (Ägers) hjälm, för hvilken allt lefvande bäfvade. Reginn gjorde Sigurd ett svärd, som kallades Gram; det var så hvasst, att han nedhögg det ofvan i Rehn (Rin) och lät en ulltapp drifva med strömmen och klöf det då ulltappen i tu såsom vattnet: med detta svärd klöf Sigurd Regins smidjestäd. Derefter eggade Reginn Sigurd att dräpa Fafner: Han säger:

15. Högt månde Hundings
söner le,
de som stäckte
Eylimes dagar,
om mera Konungen;
lysste söka
guldet röda,
än fadershämnden.

Konung Hjalprek lemnade Sigurd skeppsfolk att hämnas sin fader. Dem öfverföll en stark storm och de stadnade utför en bergspets: En man stod å berget och qvad:

16. Hvilka rida der
Räfils hästar,
de höga vågor,
å gnyende hafvet?
svettstänkte äro
segelfolarne:
ej månde vågens hästar
uthärda stormen!

Reginn svarar:
17. Vi och Sigurd
äro å skeppen;
en vind är oss gifven
till döden sjelfvan;
brant faller vågen,
högre än bogspröten,
plankhästarne störta:
hvem frågar derefter? –

Mannen på berget:
18. Man nämnde mig Hnikar,
när korpen (Huginn) jag glädde,
Völsunger unge!
och segrat hade:
Nu må du kalla mig
mannen på berget,
Feng eller Fjölner;
fart vill jag begära.

De veko till landet och mannen steg på skeppet: då lade sig stormen:

19. Säg du mig, Hnikar,
du som båda känner,
mäns och Gudars lycka;
Vid svärdens svängning hvilka äro,
när stridas skall,
järtecken de bästa?

Hnikar qvad:
20. Många äro goda,
kände dem blott folket,
järtecken vid svärdens svängning:
lyckosamt jag menar vara
mörka korpens följe,
för den vapenklädde.

21. Detta är ett annat:
om du ut är kommen
och å vägen rustad,
och du skådar stånda
två i strid å vägen,
ärelystna männer.

22. Detta är det tredje:
om du tjuta hörer
ullven under askens grenar;
segerlycka är dig ämnad
öfver hjelmklädd kämpe,
ser du dem (ulfvarne) framför dig gånga.

23. Det må ingen
hjelte strida
mot sent skinande
månens Syster;
de hafva seger,
som se kunna,
de tappre i svärdslekar
och vigglikt hären ordna.

24. Det är största fara,
om du snafvar,
när till strid du gångar;
Svekets Tärnor stånda
dig å båda sidor
och vilja se dig såran.

25. Kammad och tvagen
hvar man vare,
och om morgon mättad,
ty så visst det är ej
hvart till qväll’n man kommer:
hårdt är för sitt öde falla.

Sigurd höll ett stort slag med Lyngve Hundings son och hans bröder. Då föll Lyngve och trenne dess bröder. Efter slaget qvad Reginn:

26. Nu är blodig örn
med svärdet skarpa
å ryggen ristad
på Sigmunds bane:
större är ingen
Konunga-son,
som jorden blodstänkt
och korpen mättat.

Hem for Sigurd till Hjalprek. Då eggade honom Reginn, att dräpa Fafner.