Ransaknings-handlingar angående en afgudadyrkare och en cannibal uti Lappmarkerne i adertonde århundradet

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif


Detalje fra runebomme (Friis, nr. 7)

Temaside: Samisk religion og mytologi

L. O. Boström
Ransaknings-handlingar
angående en afgudadyrkare och en cannibal
uti Lappmarkerne i adertonde århundradet

Stockholm, 1859


Förord

Utgifwaren har föranlåtits låta afskrifwa, för bekantgörande, efterföljande Ransaknings-Protocoller, utaf anledning, at hann förmodat, det kunde gifwa något, fastän ringa, bidrag till fosterlandets häfder. De anwisa nemligen, efter utgifwarens förmenande, den tid, då, inom fäderneslandet, hedendomen kan anses hafwa dragit sina siste ande-tag. Utgifwaren, som warit i tillfälle, at beögna Jockmocks Lappmarks Tings-Rätts handlingar, hwilka äro i behåll, sedan år 1724, har icke kunnat upptäcka, att, efter året 1739, åtal warit, i Luleå-Lappmark (som, wid år 1743, eller 1744, delades i twänne Pastorater och Tingslager, Jockmock och Gelliware) wäckt, rörande afguderi, eller den widskepelse, med s. k. spå-trummas gagnande, som uti de förrige tider, warit der öflig. Kyrkoherden G. Westerlund i Jockmock, som någon tid förestått Pastors-göremålen uti Gelliware Lappmark, har dock upplyst, det han erfarit af handlingar, som skola finnas i Gelliware kyrka, att, inom sistnämnde Lappmark, något afguderi ännu bemärkts uti decenniet 1740-1750. Att spå-trumma, ännu wid år 1725, warit i bruk uti Luleå-Lappmark kan slutas af ett, i Jockmocks häradskista befintligt, Ransaknings-Protocoll af den 11:e Febr. sistberörde år, angående Lapp-gumman Gunilla Nilsdotter, som warit anklagad, att hafwa, år 1724, om lifwet bragt sonens, Lappen Pål Anundssons, hustru Kirstin Larsdotter, då dessa qwinnor warit bortgångne ifrån kotan, eller tjället, för att söka angelika-ört, efter hwilken utwandring Kirstin funnits ligga död, nedanföre ett berg. Gunilla förnekade dråpet, och påstod Kirstin hafwa omkommit igenom ridu (berg-ras), men omstänigheter, som wid ransakningen utröntes, gjorde det mera sannolikt, att skador, som, å Kirstins hufwud, warit synbara, blifwit henne, af menniskohand, tillskyndade. Kirstins man Pål Anundsson war af den mening, att Tourpuns-Lappen Anund Jonsson, som omkring-gått Pål Anundssons kota, förtrollat hans moder, eller henne till dråpet "förtjust", heldst weterligt wore, att Anund Jonssons fader, Kaitums-Lappen gamle Jon Andersson Swirpa, hade spå-trumma. Derom hade Swirpa blifwit, inför Domstolen, förhörd, men förnekat Pål Anundssons sistnämnde uppgift, dock medgifwit, att Swirpas fader Anders Jonsson haft spå-trumma, hwilken likwäl skall blifwit honom ifråntagen; hwaremot Pål Anundson påstått, att uppgiften, det Jon Swirpa hade spå-trumma, wore så mycket säkrare, som Swirpas egen son hade sådant, för Pål, tillstått, uti flere personers närware.

Sedermera blef, på 1730 års Ting i Luleå Lappmark, såsom Domboken wisar, efterforskadt, huruwida någon, af Allmogen derstädes, dåmera, af spå-trumma, sig betjenade; hwarwid Tings-Rätten icke kunnat sådant förhållande erfara, utan inhämtat upplysning, att bruket af spå-trumma wore, att anses, såsom upphördt.

Ransaknings-Protocollet, som Enare-Lappen Olof Olofsson Walle, hwilken år 1768 uppätit 2:ne sine barn, lemnar icke upplysning, om han egt någon kunskap i Christendomen. Hans gerning lemnar anledning att antaga, det han warit i hedniskt mörker, och påpekar wilden.

L. O. B.



__________________________



Utdrag af Domboken hållen å Laga Tinget uti Luleå Lappmark, å Tingstaden Jockmock, den 14:e Februari 1739.


S. D. Förekom Befallningsmannen Wälbetrodde Lars Wallman och berättade, at Adjuncten Wällärde Olof Modeen skall honom wid handen gifwit, thet Lappmannen Pär Nilsson ifrån Norje honom i händer ställt 2:ne trä-beläten, som han berättat sig hafwa funnit under sin hijtresa ifrån Norje uti byen Sirkaslockt, wid ett ställe, ther tjäll hade stått, dock icka welat uptäcka hwem, på det stället, skulle haft sitt tjäll, utan sagt, at han sådant wille giöra inför Rätten, när påfordrades; hafwandes ock tillagt, at under beläten, som warit satte i jorden, funnits, under thet ena, en hund och under thet andra, en höna, hwilket Befallningsman ej mindre kunnat, än angifwa, med begiäran, at Pär Nilsson måtte få therom aflemna sin utförliga berättelse, på thet i dagljuset komma måtte, huru härmed förewetter, och om någon ther wid brukat widskieppelse.

Pär Nilsson, af ungefär 50 åhrs ålder, född uti byen Jockmock i thenna Lappmark, och som, för thess fattigdom, flyttat härifrån till Norje, för 20 åhr tillbakars, och nu hijtkommit, at betala sin skuld hoos Borgaren, förhördes häröfwer och berättade, at, wid tillfälle, han uti nästl. Octobris månad, emedan ännu bar mark war, fohr byarne emellan, at förskaffa sig ackiar, til sine ifrån Norje medbragte sakers framförande, har han, på et fjäll, så kalladt Raggas, uti byen Sirkaslockt[1], hittat ett trä-beläte, hwars ända, till et qwarter lång, war satt i jorden, och under ändan en swart hund lagd, någodt anstucken af rötha, dock till hud och hår behållen; Ett bösseskott ungefär therifrån i wester fanns äfwen ett dito mindre wara nidsatt och therunder en höns-kropp, som war merendels för-rutten, allenast woro hufwudet och fötterne i behåld. Emellan thesse beläten befanns hafwa stått 2:ne tjäll, theraf, at stenarne till eldstaden sådant utwiste. Thesse beläten, sade Pär Nilsson widare, har han först allena öfwerkommit och theröfwer så häpen blifwit, at han icke fördristat sig dem widröra, förrän han skulle få åsyna folk med sig; Har således gått ungefär 3/4 mil therifrån till Nämdemannen Anders Pärsson Add i Sirkaslockt och Anund Pärsson i Tårpenjaur, som thå bodde uti en by tillhopa, icke omrörande annat, för them, än hade han öfwerkommit något sällsamt, som han begiärde, at the måtte komma, at åskåda. Nämdeman Anders Pärsson och Anund Pärsson ha fölgt med honom till thet omrörde stället, dock först hämtat med sig Pål Jonsson Nikolis uti byen Tårpenjaur, så at the woro fyra till antalet, och hafwa samtelige noga altsammans beskådat och befunnit beläten så wara nidsatte, som anfördt blifwit. Som förrberörde hans medfölje berättat, skulle gamle Jon Andersson Swirpa och hans son Michel Jonsson uti Kaitumjaur samt Jon Pärsson Petur uti Sirkaslockt någon tid förut haft theras tjäll, emellan beläten. Om the thesse beläten gjort och nedsatt, eller till hwad ända the ther stodo, thet är Pär Nilsson okunnigt; dock håller före, at therwid torde blifwit föröfwad trulldom, hälst döde djur funnits therunder; och thetta alt har han icke kunnat fördölja, för Prästerskapet, underställande nu Rättens ompröfwande hwad härwid står, at giöra. I öfrigit höll Pär Nilsson före, at beläten skola blifwit nedsatte omkring Olofsmässan, utan twifwel af Mikel Jonsson Swirpa, eller Jon Pärsson Petur, efter som enthera köpt, nästl:ne sommar, en höna af Probsten Nils Schelderup uti Hammaro Församling i Norje. The namngifne personer efterskickades och förhördes hwar för sig; Först berättandes gamle Jon Andersson Swirpa, af ungefär någre sextio åhrs ålder, at han och sonen Mikel wähl alle somrar, ifrån Midsommaren till Lars-mässan, haft theras tillhåld och hemstad på fjället Raggas, äfwen Jon Pärsson Petur med them, nu i 2:ne sistförwekne somrar, men nekade enständigt, at hafwa gjort, nidsatt, eller betjent sig af någre beläten, eller kundskap ega, om någon theraf sig betjent; hållande förwisso före, at någon, af theras owänner, skall slikt uptänkt och i werket ställt, på thet the måtte bringas, om theras wählfärd, dock kunde ej säga, at någon owänskap warit emellan honom och Pär Nilsson.

Mikel Jonsson, af någre trettio åhrs ålder och god hälsa samt stadiga lemmar, och som ständigt wistats hemma hoos sine föräldrar, inkallades och sade, uti fadrens frånwaro, at han, nästl:ne sommar, ifrån Midsommaren til Lars-mässan, haft, tillika med sin fader och Jon Pärsson Petur, sitt tillhåld på fjället Raggas, äfwensom alle somrar ther föråth, men at han skall gjort och nidsatt the therå befundne beläten, eller af them sig betjent på något sätt, thet skall honom aldrig kunna öfwertygas, och kan wähl troligt wara, at Pär Nilsson hittat på thet omrörde stället; hållande före, at någon, af theras owänner, them gjort och nidsatt, efter theras flyttande ifrån stället till at komma them i olyckan; nekade och enständigt, at hafwa, sistl:ne sommar, talt med Probsten Schelderup, eller hans folk, än mindre handlat af them någon höna; – Ändteligen widgick Michel thet, sedan Pär Nilsson förehållit honom, at han fore med osanning, at han och Jon Pärsson Petur kiöpt uti nästl:ne Julii månad en ljusgrå höna, för 4 stycken ren-ostar, af en bonde, boende wid Schelderups Prästegård, til ingan annan ända, än at få ägg efter henne. Samma höna har han haft lefwande med sig till sin hemwist på Raggas fjäll, ther hon straxt efter Olofsmässan ihjälfrusit, efter som thå war kallt i Fjället, såsom Nämden är bekant, then tijden ock ren-kalfwar pläga ihjälfrysa, i thet, at ena dagen är wackert solskins- och ten andra dagen uhrwäder. Hönan har han nedgrafwit på Raggas fjäll; 2:ne sine hundar, then ena swart och then andra hwith till färgen, också samma tid omkommit, dymedelst at the ätit af ett as efter en rehn-ko, och samma hundar har han, hwar för sig, nidgrafwit och med jord betäckt, then swarta i öster och then hwita i wester, icke långt ifrån tjället.

Frågades, om hans fader Jon Swirpa sett hönan? – Swarade ja.

Mikel Jonsson förmantes behörigen, at bekänna sanningen, med ytterligare föreställning, at icke wanligt är, thet Lappmänn köpa höns; hwarwid han tilstod, at, så snart han nidgrafwit swarta hunden och hönan, har han, på hunden, uprest en med uxa tillagd björkroth, såsom ett beläte, och på hönan ett dito mindre af ett widje-trä; Thesse beläten skall han allena tillgjort och dijtsatt för ro skull, utan andres inrådande och tillhjelp, dock hade fadren och Jon Petur sedermera sett hwad han hade uprest.

Mikel Jonsson tillhölls än ytterligare tilhölls än ytterligare, at rent uth bekänna, til hwad ända han beläten uprest; hwarefter han uppenbarligen bekände, at han till then ändan thesse beläten gjort och uprest, Margarethæ-tijd uti nästledne Julii månad, at han skulle them tillbedia och therigenom erhålla bättre lycka på rehnar, som näst föruth begynt stiälpa af smittosam sjukdomb, så at han fadren och Petur mistade tillhopa 10 stycken rehnar, Mikel 4, fadren 5 och Petur 1, såsom ock, at hans linnebarn, en gåsse, som war illa siuk, tillika med sin moder, måtte blifwa wid lifwet.

Widare tilstod Mikel Jonsson, at han köpt förr omrörde höna, till ingen annan ända, än at han skulle lägga henne under thet tiltänkte belätet, på det belätet skulle så mycket snarere honom bönhöra; hafwandes, förr än resan, en wecka efter Pehrs-mässan, anstältes till Norje, hoos sig fastställt, utan andras inrådande, at köpa hönan, til förr omrörde bruk, efter som han tyckt hoos sig, at ingen fogel skulle wara behagligare thertill; och änskönt hönan, som han ernade dräpa wid hemkombsten, sjelf döede, hade han likwähl icke betänkande wid, at henne, sådan som hon war, upoffra, så wida han tyckte wara sak samma. Hönan hade han nidgrafwit, som förr anfördt blifwit, i wester, och hunden i öster ifrån tjället, och öfwer hönan satt thet mindre och öfwer hunden thet större belätet. Om icke hunden sjelf dött, skulle han icke lagt något under thet större belätet.

Mikel Jonsson forehölls än nogare, at bekänna, om icke han dräpt både hundar och hönen till offer? Swarade och tillstod så händt wara, men then hwitha hunden skall sjelfdött, efter belätens upresning, och thensamma, efter han sjelfdödde och war hwith, och således otjenlig till offer, har han afsides nidgrafwit och med jord öfwerhöljt, utan at sättia något trä theröfwer. Efter sin egen inbillning hade han tyckt, at en swart hund skulle ware tjenligare och bättre till offer, än en hwith, utan at någon har honom therom gjort underrättad.

Beläten tillagde han först med knif och yxa, och dräptes hunden och hönan. Nu, så snart hunden och hönan wore på sine ställen nidgrafne, och beläten theröfwer upreste, som skiedde omkring Olofsmässan, har han, om en morgon, efter solenes upgång, fallit ned på sine knän, först framföre thet större belätet, buckande sin kropp, för thetsamma, tijdt och ofta, säjande therwid, under hwart buckande, med sammanknäpte händer, för bröstet, och öpne ögon, stundom til himmelen och stundom på belätet: "Hjelp nu, stor Japher Junckar! min hustru, mitt barn och rehnar, at ingen olycka skier", och thermed en god stund framhärdat. Dagen therpå, om morgonen, har han förfogat sig till thet mindre belätet, och thet samma, på lika sätt, samt samma ord, som thet större tillbedit; kallande thet mindre: "Mindre Japher Junckare"; och thermed har han dageligen continuerat, till thess boflyttningen skiedde wid Lars-mässan, dock så, at han icke mehra, än en gång, om dagen, tillbedit thet ena, och, then andra dagen, thet andra belätet, hwarefter händt, at hustru och barnet kommit till sine förrige krafter igen, och boskaps-döden uphört; Troendes fullvisso, at beläten hulpit honom therutinnan. Wid hwilken beskaffenhet honom förehölls, huru han sig inbilla kan, at ett dödt ting skall kunna sådant uträtta? Swarade, at, efter hjelpen kom then gången, så tror han, at slikt tillbedjande warit orsaken thertill; nekande, at någon föruth, eller efteråth honom inbillat, at han therigenom skulle få, eller fått hjelp.

Frågades, om han tror, at then lefwande Guden, som honom och alla andra menniskor skapat, thess kunnat hjelpa honom? Swarande, ja; Tillskrifwandes sit oförstånd orsaken till hwad han gjort, med föregifwande, at han, när afguderiet begicks, icke skall warit wid sitt fulla förstånd, men nu, sedan han kommit till bättre weth, finner han, at han grofweligen sig försett emot then Alsmägtige Guden.

Widare förehölts honom, at han, kort för thetta, inför Protocollet sig tydeligen utlåtit, sin wissa tro wara, at han, igenom belätens tillbediande, blifwit bönhörd.

Swarande: thet har han sagt, och thet samma tror han ännu, dock så, at han igenom beläten blifwit så mycket snarere bönhörd af den lefwande Guden.

Frågades: hwem som honom skapat, föder och uppehåller?

Swarande: Gud, som bor i himmelen; ej wettande wisst, om han bor ibland menniskor; och åter igen, thet han tror, thet then rätte Guden bor ibland them.

Frågades, om han tror, at Gud har sig bekant hwad nu för händer hafs, inför Rätta, samt om Gud straffar afguderi och annat ogudaktigt wäsende?

Swarande: ja; Tillräknandes nu, som förr, sitt gamla weth, at han kommit, at tilbedia beläten.

Frågades, om han, så wida beläten wid boflyttningen lemnades orörde, på the ställen, the först woro nedsatte, warit finnad, at widare, af them, sig betjena?

Swarande: at, om han haft tijd, hade han them förstört; och åter igen, at han låtit them blifwa stående, till then ändan, at, om någon widare nöd omstötte, han måtte åter igen få them tilbedia.

Frågades, om honom till finnes gått, när han kom i erfarenhet, at beläten woro borttagne af Pär Nilsson?

Swarande: Omkring Helgamässan fick han förnimma så händt wara, af hwem, mins han icke, och thå har han therwid tyckt så illa wara, at han fällt tårar, icke för thet de woro borttagne, utan i fruktan, för werldsligit straff.

Frågades, om han therföråth betjent sig af thesse, aller andre slike beläten och ting? – Swarande: nej.

Frågades, om han tilförene sett andre betjena sig af sådane beläten?

Swarande: För någre åhr sedan har han, wid ett, en Lappman i Norje, tillhörigt tältställe, sett sådane ting, men wiste ej, hwem the tillhörde; – Beläten hade han uplyftat och funnit, under thet ena, en hund, och under thet andra en höna, och therefter, när nöden påkom, har han sig rättat, och gjort sine beläten like them i Norje; Kunnandes förstå them ware upreste, till then ändan, at the skulle tillbedias, thet onda, at afwärja.

Frågades, om han tror, thet the upreste beläten skulle kunna stifta något ondt? – Swarande: them ware upreste, till att tillskynda honom godt, men icke tror han, at the skulle kunnat werka något ondt emot sig, eller andre.

Frågades, om ock fadren och Jon Petur samt hustrun tillbedit thesse beläten? – Swarande: icke hustrun, ty hon var siuk, men fadren och Jon Petur, samt Peturs hustru skola, sedan the fått wetta af honom, at han them uprest, them, på lika sätt, som han, samt tillika med honom, en enda gång tillbedit, och thet första resan tillbedning skulle af honom skie, eftersom han bad them följa med sig, och the eljest, lika som han, trodde, att godt skulle therigenom wederfaras.

Wid thenna utsago stod han ständigt; tilläggandes widare thet, at om hustrun, eller barnet, eller ock renar blifwit döde, skulle han upbrännt beläten.

Frågades: hwem han thå sedermera skulle hafwa tillbedit? – Swarande: Gud.

Frågades: hwilken Gud? och hwad hans namn är? – Swarande: sig icke wetta.

Sin gjorda utsago, om belätens upbrännande, ändrade han i så måtto, och sade, at han sig therutinnan förtalt, i thet, om ändteligen hustrun, eller barnet blifwit dödt, skulle han likafullt behållit beläten obrände, och them tilbedit.

Frågades, huru många Gudar han har? – Swarande: sig icke wetta.

Frågades, om han weth, at Guden, som han sagt bo i himmelen, är rådande, öfwer alt? – Swarande: sig icke wetta.

Frågades, om han icke blifwit underrättad therom, wid skiedde förhör åhrligen i Kyrkian?

Swarande: at han wähl lärer fått underrättelse therom, men har gått in igenom thet ena, och uth igenom the andra öhrat.

Frågades, om han weth hwars son Jesus är? och hwad wählgerningar han gjort?

Swarande: nej; och, om han ändteligen hört predikas therom i Kyrkian, så mins han nu thet icke; Tillskrifwandes sitt swaga hufwud och förstånd ordsaken till sådant mörker.

The af Pär Nilsson tagne och till Adjuncten Modeen lemnade beläten upwistes, och widkändes Michel Jonsson them wara the samma, som han på Raggas fjäll uprest och qwarlemnat, som the ock woro af samma slags trä, som han tillförene beskrifwit them wara gjorde af, och ha, sedan the blifwit tagne, icke kommit, förr än nu, för hans ögon. Warandes bägge hehl friske och icke längesedan tillgjorde; thet störste 1 ¼ aln långt, och i tjockleken smalare, än ett lindadt barn, och thet mindre belätet 1⁄8 aln långt, och icke tjockare, än ett grof Spanskt rör, bägge tälgde til någon dehl med knif och yxa, men större dehlen sjelf wäxt; Å thet förre war skapnad till hufwud ögon, näsa, munn, haka, hals, bröst och lif, och therunder ett knä, och ben, uthan foth; omkring lifwet fanns en skåra, i stället för gjorddehl, som Michel Jonsson sjelf wille hafwa't; och å thet mindre allenast tekn til hufwud, ansikte och hals, med skåror ther nedanföre, hwilka skåror Michel Jonsson sade intet hafwa betyda.

Frågades, hwad namn thesse beläten haft? – Swarande nu, at han kallat them Junkar-Lapp; nu åter: Lafar Junkare; åter igen: Jake Junkare; dock wille han, uppå ytterligare tillfrågan sig erhindra, at han endast kallat them Lafar Junckare. Ordet Lafar, eller Japher finns ej igen ibland Lappländska språket; men Jako betyder tro; och Junckare kunde ingen gifwa säker uttydning på; Somlige, af Nämnden, wille uttyda't, efter Norjes sätt, at tala, för en förnäm mann; lika så Michel Jonsson sjelf; men, i Församlingen, Klockaren Nils Andersson, för en afgud, som likwäl heter på Lappländska språket: Wärro Jubmel, thet är trä-gud; hafwandes Klockaren hört, igenom sägn, en Junckare så kallas. Närwarende Capellan i Församlingen Jonas Högling intygade sig ock hört, at Junckare skall betyda ett beläte, som warder dyrkadt, thet ware sig af sten, eller trä. Nämden war intet bekant, om Michel Jonssons hustru och barn, eller boskap warit med siukdomb behäftade omkring Olofsmässan, så wida alle bott den tiden långt ifrån Michel Jonssons hemwist.

Widare stod thenne gång, med Michel Jonsson icke, at uträtta; – Och ty förekallades än ytterligare fadren Jon Swirpa, thå, för honom och sonen, föregående ransakning uplästes och uttolkades; Widgående Michel Jonsson, til alla delar, thensamma; och utläth fadren sig härwid, att han theraf hört, huru sonen sig åtburit, men honom skulle sådant tillförenne warit obekant, och åter igen, at allaredan förledne höst hört, igenom sägn, at Pär Mikelsson bortlagt beläten, ej minnandes, om sonen sådant, för honom, uptäckt; nekade ock enständigt, at han sett beläten wid tjället, och följakteligen icke kunnat them tillbedia, som ej eller sonen någonsin för honom uptäckt hwad han haft, för händer, oachtadt, at the bägge bott nära hwarandre.

Widare kunde Rätten, med thenna ransakning, i dag ej komma, så wida klocken war half åtta, efter middagen, slagen; allenast antyddes Befallningsmannen, at låta taga Michel Jonsson under behörigt förwahr.


Den 15:de Februarii:

S. D. Förekallades åter Pär Nilsson, Michel Jonsson och hans fader Jon Andersson Swirpa, och oachtadt Rätten, igenom hwarjehanda föreställningar, sökte förmå Jon Swirpa till bekjännelse, fortfor han likwähl uti framhärdigt nekande. Sonen påstod, at fadren både sett och en gång tillbedit beläten, men fadren: at sonen icke weth hwad han talar; tillstående likwähl, at honom och sonen emellan altid warit godt förtroende, såsom ock, at hafwa sett hönan, när sonen kom hem med henne ifrån Norje, och skulle sonen föregifwit, at han kiöpt henne, till at wärpa ägg.

Frågades, hwarest hönan tog wägen? Swarade: at efter sonens berättelse, skall hun frusit ihjäl. – Föreställdes, at beläten icke stått längre ifrån theras tjäll, än the therifrån kunnat wähl synas. Swarade sig ej sett.

Af Pär Nilsson upwisades hufwudet af then fundna hönan, under thet mindre belätet, och widkiändes af Michel Jonsson.

Jon Swirpa frågades, om sona-hustrun och barnet warit sjuka omkring Olofsmässan? Swarade ja, samt at både sonen och han mist then tijden rehnar, huru många kunde han nu icke minnas.

Frågades, om sonen, Olofsmässan, war af sådant förstånd, som han nu befinnes wara? Swarade sig icke hafwa något begrepp therom, eftersom sonen och han icke bott uti ett tjäll tillhopa, dock tillstod, at the dagligen talts wid.

Widare stod ej, at uträttas med Jon Swirpa, och ty förekallades Jon Pärsson Petur, som sedan Rätten honom förehållit hwad Michel Jonsson anfört, swarade, at när hönan, af Michel Jonsson, köptes i Norje, har han warit med, och Michel Jonsson thå föregifwit, at han köpte hönan, at få ägg efter henne; – Hönan följde med till byen; – hwarest hon sedan tog wägen, är Petur okunnigt; – Nekar, at hafwa sett Michel Jonsson giöra, eller upresa någre beläten, eller sett them stå wid derastjäll på Raggas, och har således ej heller kunnat them tillbedia; Och om ändteligen beläten kommit, för hans ögon, skulle han likwäl them icke tillbedit, så wida han hört sådant förbiudas af Presterskapet.

En rehn hade han mistat omkring Olofsmässan; – men Michel och fadren flere; – Michels hustru war krankaktig; – Om barnet äfwenså war, är honom okunnigt.

Jon Petur frågades, om, honom och Michel Jonsson emellan, är, eller warit något missförstånd. Swarade: at the altid finsemellan warit wänner.

Michel Jonsson sade, at hwad han angifwit, emot Jon Petur, skulle wara sanning. Thet oaktadt framhärdade Jon Petur uti nekande, och fanns wara en styf och hårdsint karl.

Frågades, om Michel Jonsson, omkring Olofsmässan, funnits af thet förstånd han nu har?

Swarade: at han tyckt honom thå wara på lika sätt, som nu, dock har han then tijden åtskillige gångor warit ifrån tjället, stundom en hel dag, och stundom dag och natt, ej wettande Petur hwad han uträttat.

Michel förebar, at när någon sinnesförwirring honom åkommer, löper han bort till skogs, och åter hem igen, när han kommer till sitt förstånd, som ock skulla ofta händt omkring Olofsmässan, thå han ock i samma stånd skall kommit, att tillbedia beläten.

Michel förehölls, at han, långt föruth hoos sig fastställt, at giöra hwad han gjort, måtte warit wid sit förstånd; Swarade: "thett wett, jag nu har, hade jag ock här föråth". Frågades, om någre oskylde personer wistats i lag med honom, omkring Olofsmässan? Swarade: nej.

Jon Peturs hustru Anna Jonsdotter inkallades, och nekade, likasom mannen, at beläten kommit, för hennes ögon, såsom ock, at ega kunskap, om någon them tillbedit. Hönan hade hon sett lefwande komme hem til byen; men hwarest hon sedermera tagit wägen, wore henne obekant.

Michel förehöll henne, at så snart hon och flere satte sine hufwuden utom tjäll-dörrarne, kunde beläten synas; Men Anna nekade, som förr, at the kommit, för hennes ögon.

Anna frågades, om Michel fanns, omkring Olofsmässan, så satt till förstånd, som nu? Swarade ja, och at han wähl under tiden gått och warit borta ifrån tjället, men hwad hans ährende warit, wore henne obekant. Hustrun låg then tiden i barnsäng: Om barnet ock war sjukt, wiste hun intet gifwa beskied om; Eljest war ock någon liten sjukdom kommen ibland rehnarne, som straxt afstadnat.

Befallningsman anhöll, at endast Anund Pärsson ifrån Tårpenjaur, hwilken Pär Nilsson haft till åsyna witne, måtte få, til något bättre ljus erhållande, giöra thess berättelse, efter aflagd witnesed, så wida Påhl Jonsson Nicolis är Jon Swirpas och hans sons bekante afundsman, som ock Nämden wiste intyga, och Nämdeman Anders Pärsson witas så långt ifrån Tingsplatsen, för thess hustrus sjukdombs skull, at han, innan fyra dagars förlopp, icke kan hijtkomma; och som Nämden intygade honom Anund Pärsson wara af god frägd, och Swaranderne ther till med icke ringasta jäf, emot honom, anförde, altså aflade, med finger å bok witneseden, och efter undfången underwisning, om edens wicht och wärde, witnade: at, uti nästledne Octobris månad, har Pär Nilsson kommit till hans och Nämdemannen Anders Pärssons by, och Påhl Jonsson Nicolis straxt therpå. Then förre har berättat, at han sett ett under, men icke omrörde, hwad thet wore, eller hwarest thet skulle finnas, allenast har han bedt them följa sig, som the ock efterkommo. Nu, när the woro komne ungefär ¾ mihl, ifrån byen, på fjället Raggas, hafwa the funnit twänne beläten wara therå upreste, ett stort och ett litet, thå the blefwo förskräckte. Pär Nilsson lyftade på beläten, och fanns, under thet stora, en swart hund, med hud och hår, och under thet lilla en ljusgrå höna, allenast til hufwud och fötter behållen; Hufwudet tog Pehr Nilsson til sig, äfwensom beläten; Sejande, at han toge them hem med sig, men finge se hwad theraf blifwa kunde. Om jemwäl omrördes, at the skulle bäras till Kyrkioherden, mins witnet icke. Witnet kunde ock se, at beläten icke föruth warit pålyftade, och thet af then pålagde jorden. Emellan beläten funnos 3:ne Tjällställen, och uppå Pär Nilssons frågan, hwem ther bodt, ha the swarat: "Jon Swirpa, hans son och Jon Petur, förl:ne sommar." – Frågades, huru Swirparne och Petur bodde ifrån witnet uti Octobris månad? Swarade: "några dagsresor", och ha the således icke kunnat påkallas, till at följa them; som ej eller af Pär Nilsson omrördes, hwarest the skulle taga wägen. Beläten uppwistes och igenkjendes af witnet sejande sig icke wetta, till hwad ända the blifwit upsatte, eller om någon them tilbedit. Beläten stodo icke längre ifrån tjällställen, än the therifrån kunde wähl synas; och som witnet tyckt, skulle beläten icke stått, uthi många månaders tijd, uthi jorden, efter theras satte ändar i jorden wore hehl friske.

Witnet frågades, om thet hört, at Michel Jonsson therförråth föröfwat afguderij? – Swarade: nej. – Widare, om witnet städse befunnit Michel Jonsson wara af sundt förnuft? – Swarade: at han kiänner honom allenast till ansicktet, eftersom han aldrig warit i fällskap med honom. – Sidst sade wittnet, uppå tillfrågan, sig icke wara bekant, om Michel Jonssons hustru, eller barn warit, förlidne sommar, siuka, eller om hans boskap. – Witnesmålet uplästes, och uttolkades.

Pär Nilsson frågades, om han gitter framte skiähl, till bewis, at ock Jon Swirpa samt Petur med sin hustru, warit delachtige uti Michel Jonssons synd?

Swarade: sig ingen närmare uplysning kunna meddela, än then han, i början af rättegången, framfört.

Michel Jonsson frågades, om han icke hört af Prästerskapet, at belätens tillbediande wore synd? – Swarade: sig icke minnas, eftersom han straxt förgiäter hwad han hörer talas.

Nämdemännerne Anders Larsson, Måns Pålsson och Erik Rijm sade sig hört berättas, af hvem minnas the icke, at Michel Jonsson icke altid skall warit wid sitt fulla förstånd, i synnerhet när han af drycker är öfwerlastad; närmare besked, om honom, wiste the icke, at aflemna, och widare, at icke warit bekant, at han tillförene skal föröfwat widskieppelse, eller något annat groft brott. – Adjuncten Modeen anförde, at Michel Jonsson är then enfaldigaste, ibland alla, uthi sin Christendomskundskap, och änskönt han, så flittigt, som någon, biwistar Gudstjensten, och han Modeen på alt sätt sökt inplanta i honom något lius i Christendomen, är likwäl thermed intet wordet uträttat, i thet han föregifwer sitt swaga hufwud icke kunna begripa hwad som föreställes. Någre rader kan han läsa, efter Prästen, när the honom föreläsas, men glömmer åter straxt bort them. Som Modeen wille tycka, skulle han wara af swagt minne och förstånd, dock icke så, at sejas kan honom wara aldeles afwita.

Rätten fant nödigt, at jemwähl höra Handelsmannen Erik Wallberg, som, uthi åtta åhrs tid, drifwit handel med thenne Michel Jonsson, om thess frägd; Och, sedan han witneseden aflagt, witnade, at, som han tyckt, skulle Michel Jonsson icke altid warit wid sundt förnuft, i thet han ofta icke kunnat minnas, hwad han, åhret tillförene, blifwit skyldig, eller haft, at fordra, som han ock ofta sagt efter, som witnet sagt föruth, thet måtte warit likt, eller olikt. När räkenskaperne skulle slutas, har fadren, eller hustrun måst altid wara med, änskiönt han icke smakat brännewijn, hwartill är han mycket begifwen; dock kan ej witnet seja, at han är aldeles afwita, men måtte hafwa swagt förstånd och kort minne. Hade ej mera, at berätta. Uplästes.

Så berättade ock Råd- och Handelsmannen ifrån Luleå Stad Johan Hahn, dock utan ed, at, under påstående marknad, skal Michel Jonsson en gång inkommit i hans stuga, krypande på sine knän, hwaraf han sluta wille, at med honom icke måtte wara rätt fatt, så wida han thå befunnit honom wara nyckter.

Michel Jonsson förestältes, om han tycker sig gjort illa eller wähl? – Swarade: sig icke wetta; Häradshöfdingen må thet bäst wetta.

Och uppå förehållan, at Häradshöfdingen funne honom hawa sig groft försett, – swarade: thet måtte wähl thå så wara, efter Häradshöfdingen så säger; men Häradshöfdingen kunde wähl, med honom, öfwerse och mildra.

Mera stod härwid intet, at giöra, ej eller hade Parterne något widare, at andraga; och i ty uplästes och uttolkades ord ifrån ord, för samtelige wederbörande, then i dag hållne undersökningen, hwarmed Parterne togo afträde.


Resolutio:

Ehuruwähl Mikel Jonsson Swirpa har, uppå Norske Lappmannen Pär Nilssons angifwande och Befallningsmannen Wälbetrodde Lars Wallmans, i följe theraf, gjorde tilmähle, måst tillstå och bekiänna, at han, uti slutet af Julii månad åhr 1738, förfärdigat och uprest twänne beläten af trä, samt them, ifrån then tiden, intill derpå följande Larsmesso-dag, dyrkat och tillbedit, en reso på hwarje dag, och hwarunder han lagt, under thet större, en liusgrå höna, alt till then ändan, at hans thå med sjukdom behäftade hustru och barn skulle therigenom blifwa wid lifwet, och then anstötta boskaps-siukan afwändas, hwilken framfart så mycket troligare hållas bör wara skiedt, som the, under ransakningen, inlupne omständiheter emot honom, liusligen lägga sådant å daga, helst Mikel Jonsson, ibland annat, wettat beskrifwa, förrän the af Pär Nilsson tagne och till Adjuncten i Församlingen Wällärde Olof Modeen aflemnade beläten blefwo honom af Rätten, företedde, af hwad slags trä the woro tillgiorde, i anseende hwartill han skulle gjort sig skyldig till thet straff, som på afgudadyrkan finnes wara utsatt uti Guds lag, 5:te Mose Boks 17:e Cap. v. 5, samt 2:a Cap. § 1 Missgernings-Balken; Likwähl, enär i öfwerwägande komma andre, uti ransakningen, influtne omständigheter, såsom the förnembligast, at Mikel Jonsson sig således förehållit af blott oförstånd, samt blindt mörker uti sin Christendombs-kundskap, i thet han icke wettat afgifwa, uppå the frågor, honom therutinnan föreställte blifwit, något sådant swar, som medgifwer honom ega redig kundskap, om Gud och hans wäsende, utan fast helldre honom wara, till sine sinnen, icke wähl förwarad, som ej heller thess Själasörjare forrberörde Adjunct Olof Modeen, Handelsmannen Erik Wallberg, eller någon annan kunnat betyga honom wara af sundt förnuft, kan Rätten, för sin dehl, med lika straff som en full wetande mann skulle, i annor händelse, hafwa förtjent, icke belägga, utan underställer Kongl. Maj:ts och Rijksens Höglofl. Swea Hof-Rätts högtuplyste skiärskådande i ödmjukhet, med hwad straff han Mikel Jonsson eljest, sig sjelf och androm enfaldigom och wahnartigom till warning beläggas bör. Men hwad fadren Jon Andersson Swirpa, Jon Pärsson Petur och hans hustru Anna Jonsdotter berörer, som efter Mikel Jonssons angifwande, skulle, en enda gång, och på lika sätt, som han, tillika med honom, samma beläten hafwa tillbedit. Så emedan the enständigt nekat, och emot them icke någre bindande skiähl och omständigheter äro wordne anbrachte; Ty i förmågo af 17:e Cap. 33:e § Rättergångs-Balken, warda the therutinnan saklöse förklarade; Hwilcket jemwähl Högbemälde Kongl. Rätts högrättwisa ompröfwande i lika underdån-ödmjukhet, hemställes, till följe af 25:e Cap. § 5 uti nästberörde Balk.

Rätteligen utskrifwet ifrån den, ibland Jockmocks Härads-Rätts handlingar, förwarade Dombok, för året 1739, betygar: Jockmocks Tingplats den 21:a Mars 1853.

På Häradshöfdinge-Embetets wägnar

L. O. Boström.


__________________________



1769, den 20:de Februarii, hölls Laga Ting med Allmogen i Enare och Utsjocki Lappmarker; Närwarende: Oeconomie Directeuren och Krono-Befalningsmannen Herr Anders Hellant, samt efterföljande Nämndemän: Jons Samuelsson Kippo, Olof Mattsson Kyro, Erik Pehrson Era, Pehr Göransson Moratti, Hendrik Henriksson Kyro, Pehr Pehrsson Era och Matts Gabrielsson Aikie.


S. D. Sedan Bya-Länsman Anders Jonsson Morattie, å egna samt Lapparne Mats Samuelsson Walles, Henrik och Mats Påhlssönner Kuas, Påhl Olofsson Walles, Anders Andersson Walles, Olof Olofsson Aikies, Mårten Henriksson Walles, Anders Andersson Walles, Nämndeman Anders Andersson, Mustas och Anders Andersson Sarris wägnar tillstädeskommit, så anklagade Oeconomie-Directeuren och Krono-Befalningsmannen Herr Anders Hellant, Lappen Olof Olofsson Walle, för det han, i Julii och Augusti månader förledit är, brutit sig in uti följande lästa bodar, och där stulit, nemligen:


1:mo Ifrån Matts Samuelsson Walli i Enari:

                  Krt.
   En Willrensbringa                1:4. –
   Det feta af en Rensida                24. –
   Och en mark Kornmjöl                10. –
                  _____
                  2: 6.–
                  _____


2:o Ifrån Henrik och Mats Påhlsöner Kua i Enari:

   1/4:del af ett Renlårstycke          9. –
   1 Helften af en Renbringa          18. –
   Samt en torkad Laxöring          6. –
            _____
            1: 1. –
            _____


Olof Olofsson Walle, efter utseende några och 40 åhr, medelmåttig till wäxten och af god kroppstyrka, född i Enare af fadren Lappen Olof Walle och modren Ellan Nilsdotter, hwilka bägge genom döden afgått, tillstod, efter undfången alfwarsam förmaning, om sannfärdig bekännelse, att han ifrån Matts Samuelsson Walle, Henrik och Mats Pålssöner Kua, Påhl Olofsson Walle, Anders Andersson Walle, Olof Olofsson Ackie, Mårten Henriksson Walle, Anders Andersson Walle, Bya-Länsman Anders Jonsson Morattie, Nämndemannen Anders Andersson Musta och Anders Andersson Sarri snattadt alla de persedlar, som Actor Herr Directeuren Hellant här ofwanföre angifwit, af hwilka Olof Olofsson Walle sade sig, för hungers skull. hafwa matpersedlarne upätit – – – – –

På ytterligare efterfrågan tillstod Olof Olofsson Walle, det ock Nämnden intygade, att bemälde Olof Olofsson Walle, för 12, eller 13 år sedan, blifwit, för första resan begånget snatteri genom inbrott, med spöslitande afstraffad; dock kunde ej någon erindra sig, huru många par spö Walle då bekommit.

Sedan Rätten erhållit erhållit den underrättelse, att Olof Olofsson Walle, med sin aflidna hustru Ella Matsdotter, haft fem barn, neml. 3:ne söner Mats, Olof och Pehr Olofssöner, samt 2:ne döttrar, Lisa och Elin Olofsdöttrar, så gaf herr Directeuren Hellant tillkänna, at Olof Olofsson Walle skal, efter egen bekännelse, opätit 2:ne af sina döda barn, dottren Elin och sönen Pehr; Och berättade Olof Olofsson Walle, på tillfrågan, att hans son Mats, 13 åhr gammal, skulle nu för tiden tjena i Warungi by och Konungariket Norrige, sonen Olof hade, på sit 8:de åhr, omkommit i skogen, utan att sedermera, lefwandes, eller död, igenfinnas kunnat, dottren Lisa skal dödt 14 dagar efter födelsen, men dottren Elin och sonen Pehr skola, sedan Elin fyllt 9 åhr och Pehr 5 åhr, wåhrtiden förledit århr aflidit på et bärg, emellan Swerige och Norrige, Sonnäswara kalladt; Om wåren 1767 skall Olof Olofsson Walle, med sin hustru Ella Matsdotter, sönerne Mats och Pehr samt dottren Elin farit til Norrige, att sig med fiskande födan förskaffa, och Kyrders-mässotiden förledit åhr hade Walles hustru Ella Madsdotter dödt i Warungi by och Norrige, der hon ock begrafwen blifwit; Wåhrtiden, derpå följande, skal Olof Olofsson Walle, med sina barn, dottren Elin och sonen Pehr, utan andras medfölje, begifwit sig ifrån Norrige, i tanke, at resa till Enare, då ock Walle haft litet math i behåll, den han, tillika med sina öfrige saker, lagdt på 2:ne Atjer, satt barnen på samma atjer, och med sin enda oxren kiört ifrån Norrige. Wid ankomsten till berget Sounnuswara, skal ren icka orkat draga längre, hwarföre Walle, på samma berg, gjort en kåta åth sig och sina barn; – Under wistandet på Sounnuswara, hade den ditförda mathen blifwit upäten; Och emedan Ren icke orkat fra till Enare, och Walle dessutom, till födo för sig och barnen, ej någon annan utwäg wetat, så hade Walle, till den ändan, slagtat samma ren, 2:ne weckor förr än barnen Elin och Pehr blefwo döde; När Olof Olofsson Walle, med desse sine barn, reste ifrån Norrige, hade ej någon af dem warit sjuk, widare, än at dottren Elin haft något ondt i föttren, men sedan de kommo på Sounnuswara bärg, skall dottren Elin och sonen Pehr fått ondt i hufwudet, och i hjertat, hwaraf Elin först, och Pehr ett dygn derefter på Sounnuswara genom döden afgått, utan att någon annan, än fadren Olof Olofsson Walle, derwid tillstädes, eller i hans följe warit; De döda barnen hade han lagt i ofwanb:de atje, samt dem, med ris och kläder, täckt, i upsåt, at framdeles föra barnen til Enare, och låta dem där begrafwas. När barnen afledo, hadde ännu något, af den slacktade oxren, warit i behåll; men sedan ock det blifwit opätit, skall Walle, til sit lifs uppehälle, sedt sig nödsakad, att äta opp båda thes döda barn Elin och Pehr, emedan han icke haft ren, att köra med, och snön skal warit så mjuk, at han med skid, icke eller derifrån komma kunnat, hwarföre ock Olof Olofsson Walle, en wecka efter Pingst förledit åhr, med knif skurit hufwuden af bådas thes döda barn, och derpå med samma knif sönderstyckadt Kropparna, först på sin dotter Elin, och sedan på sonen Pehr, samt kokat deras kiött och ben uti en koppar-kiettel, som Walle med sig haft, samt alt kiöttet til båda barnen derefter oppätit, jemwäl ock, med en yxhammare, slagit sönder de större benen af hans kokade barn, märgen derutur tagit och den äfwen oppätit, men barnens hufwud hade han icke kokat; Och ehuruwäl kiöttet icke smakat godt, skall likwäl Walle, för hungers skull, warit nödsakad, at det äta; Sedan barnen aldeles oppätne blifwit, skall Walle ändå, i 2:ne, eller 3:ne dagar, qwarblifwit på Sounnuswara, och därunder uppehållit lifwet med små foglar, dem han i skogen skjutit, emedan Walle, jemte yxan och kiettelen, haft med sig bössa, krut och lod; men innan Walle började oppäta sina barn, skal han, oaktadt all anwänd möda, icke fått skinta en fogel. Efter förenämnde 2:ne, eller 3:ne dagars förlopp, skal snön merendels warit smält, hwarföre Walle lagt barnens hufwud och deras kokade ben uti den ena atien, stjelpt den andra atien deröfwer, och låtit dem på Sounnuwara qwarblifwa, samt derpå gått til Enare, och derstädes, intil denna tid, qwarblifwit, men Olof Olofsson Walle bedyrade högeligen, att han icke mördat sine barn, eller, till deras död, på något sätt wållande warit: Och yttrade sig Actor icke eller kunna, emot Walles nekande, wisa, att denne sednare sine barn Elin och Pehr mördadt. Sedan Walle tillkännagifwit, att han på Sounnuswara, ibland annat, äfwen haft skid med sig, samt att han, under sitt wistande derstädes, icke af någon sjukdom beswärad blifwit, så intygade den närwarende allmogen, att, ifrån Sounnuswara, är till Enare kyrka ungefär femton mihl, och till Utsjocki kyrka ungefär fem mihl, samt att Olof Olofsson Walle wåhrtiden förledit år, innan han började oppäta sina barn, och under den tid, Walle, af sin slagtade ren, hade att äta, nogsamt kunnat med skid komma til folck i Enari, eller Utsjoki, om han welat.

Bya-Länsmannen Anders Jonsson Morattie berättade, att när Olof Olofsson Walle, wåhrtiden förledit åhr, kom til Enare, hade han omtalt, att dess barn Elin och Pehr nyss förut blifwit döde på Sounnuswara, samt att de därstädes i en atie lågo, hwarföre Morattie och Johan Nilsson Aikie trettondedagstiden innewarende åhr, i följe med Olof Olofsson Walle, begifwit sig dit, och funnit stängren till Walles kåta ännu stå där qwar, och sedan de, efter Walles anwisning, gräfwit bort snön innom samma kåta-stänger, hade Morattie, uti en atie, funnit 2:ne afskurne hufwud med mössor på, samt åtskillige mennisko-ben, å hwilken atie äfwen en annan atie lagd warit; och emedan Morattie icke annat kunnat finna, än at dessa ben blifwit kokade, så hade han gjort Walle föreställning derom, som genast bekänt, att han, för hungers skull, kokat och oppätit sina twänne barn, dottren Elin och sonen Pehr, på sätt som Walle härofwanföre berättadt, hwarpå Morattie fört benen och hufwuden till Enare, dock förgätit, at dem nu hit till Tinget taga, som icke eller Kyrkioherden här i Församlingen Herr Magister Högman, hwilken i Utsjocki, 15 mihl ifrån Enare, boendes är, hithänt någon attest, om Walles ålder och Christendomskunskap, med mera.

På tillfrågan berättade Lapp-Almogen sig aldrig hafwa funnit, att Olof Olofsson Walle det ringaste fel på förståndet haft, ej eller kunde Rätten, af Walles tal och swar, annat erfara, än att han till sina sinnen wäl förwarad är.

Som Olof Olofsson Walle, oaktadt flere honom gjorda föreställningar, ej till någon annan bekännelse kunde förmås, än den han redan gjordt; Så wärderades de snattade persedlar på sätt, som här ofwanföre antecknadt blifwit; Och sedan Nämnden intygadt, att Walle mycket fattig är, och ransakningen upläst samt widkänd blifwit, så fant wäl Rätten, till följe af 40 Cap. 6 § och 47 Cap. 1 § Missgärnings-Balken, det Olof Olofsson Walle, för andra resan genom inbrott begånget snatteri, gjordt sig skyldig, att afstraffas med 20 par spö, 3 slag af paret, samt att ej allenast i Sacristian undergå enskild skrift och aflösning, utan ock att ersätta Målsegarne hwad, af de snattade persedlarne, ännu icke tillrätta kommit; Men emedan Olof Olofsson Walle äfwen bekänt, det han, wåhrtiden förledit åhr, kokat och oppätit 2:ne sine döda barn, deras ben, för den deruti warande märg, med en yxhammare sönderslagit, och samma märg jemwäl oppätit, å hwilken omenskliga gärning ej något straff, uti Lagen, utsatt är; Ty warder detta alt Höglofl. Kongl. Hof-Rättens högrättwisa afgörande ödmjukast understäldt, samt om icke Walle, så framt han, till spöstillande och fästningsarbete, dömd warder, kunde, till besparing af fångskjutsen, få Kroppsplickten wid Landsfängelset i Piteå Socken undergå, och sådant sedan i orten, där gärningen gjord blifwit, kundgöras. Emedlertid kommer Walle till berörde Landsfängelse; att försendas och där förblifwa, till dess Högbemälte Hof-Rätts Utslag i saken utfaller; Som ock Enareboerne antyddes, att, till nästa Sodankylä Ting, ej allenast inskaffa Herr Kyrkioherden Högmans attest, om Walles ålder, förde wandel och Christendomskundskap, samt om den bekännelse Walle, för honom, gjordt, utan ock, att medföra de öfwerlefwor, som, efter Walles förenämnde 2:ne barn, Elin och Pehr, fundne blifwit, att där närmare besigtigas. År och dag, som förr skrifwit står.

På Tings-Rättens wägnar:
P. Folcker


Utdrag af Protocollet, hållet på Laga Tinget i Sådankylä, Sombio och Kemi kylä, den 4:de Martii 1769.

S. D. Efter gjord anstalt, inställte sig Lappen Mats Matsson Walle ifrån Enare och inlefwererade Herr Kyrkoherden Magister Högmans attest, om Olof Olofsson Walles ålder och Christendomskundskap, med det mera, som uolästes; Äfwen upwiste Mats Mattsson Walle de hufwuden och ben, som, efter Olof Olofsson Walles barn, dottren Elin och sonen Pehr igenfundne blifwit.

På båda hufwuden såto ännu myssorne qwar, gjorde af wallmar, neml. på det förste hufwudet en qwins- och på det mindre hufwudet en gosse-myssa; På deras ansickten war ej något kött, utan allenast n tunn hinna inwid benen; nen när myssorne blewo aftagne, befants kiöttet, huden och håret derunder icke wara förmultnade, som icke eller, å samma hufwuden, någon wåldsam åkomma syntes; båda halsarne, tillika med undra käftarne woro ifrån dessa hufwuden, afskurne: alla benen till sjelfwa Kropparne samt ryggknotorne, hwilka numera befunnes något brunacktiga till färgen; lågo hwar för sig, som ock benpiporne, och de större armpiporne woro sönderslagne, så att märgen derutur tagas kunnat; men hinnan, omkring dessa ben och knotor, war aldeles borta, hwaraf, som ock, att alla benen och knotorna lågo, serskilte hwar för sig, ljusligen syntes, att samma ben och knotor, utom barnens hufwuden, kokade blifwit. År och dag, som förr skrifwit står.

På Tings-Rättens wägnar:
P. Folcker


Afskriternes likhet med originalen, besannar
L. O. Boström
Häradshöfding


Fodnoter

  1. Ordet by har i Lappland en trefaldig bemärkelse. När Lappen talar om sin by, afser han dermed endast sitt enskilda tjäll och hem, hwilket, såsom bekant är, flyttas, och än är uti Lapplands skogar, än högt uppe i fjällen, emellan Swerige och Norrige. Uti Upbörds- och Dom-böckerne deremot benämnas, för byar, de Lappske horderne, eller Nomad-flockarne. Desse äro flere, inom hwarje Lappmark, hafwa ej wisse boningsställen, och wistas, såsom nyss sagdt är, än på fjällen, än nedanföre dem, uti dalar och skogar. Wid den tid (1739), då detta Ransaknings-Protocoll är hållit, funnos i Luleå-Lappmark som sådane horder, nemligen Tourpun, Sirkas, Kaitum, Jockmock och Sjocksjock. Wid Luleå-Lappmarks delning uti Pastoraterne og Tingslagerne Jockmock och Gelliware, för något öfwer 100 år sedan, kommo Kaitum-Lapparne, samt en del af Sjocksjocks, at tillhöra Gelliware-Pastorat. Då Lapp-Allmogen i Jockmocks Pastorat är nederflyttad ifrån fjällen, der Lapparne hafwa deras sommar-wistelse, ligga Tourpuns-Lapparne wanligen på södra, eller sydwestra sidan, om Lilla Lule-elf, samt Sirkas-Lapparne, emellan Lilla Lule-elf och Stor-Lule-träsk, eller Stora Lule-wattnet. Jockmocks-Lapparne draga längre nederåt landet; och Sjocksjocks ligga längst neder i Lappmarken. Kaitum-Lapparne hafwa då de nederstigit ifrån fjällen, deras tillhåll på norra, eller nordöstra sidan, om sjön Stor-Lule-träsk.
    Utom de omförmälde twänne slags byar, finnas ock uti Lappmarkerne Bonde-byar, dylike som i Swenska bygden, hwarest Nybyggarne äro boende och hafwa sine faste bostäder. (Utgifw:ns anm.)