Sången om Hamde (PAG)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar

Peter August Gödecke

Sången om Hamde

1.
[I dagern trädde
dyster idrott,
alfvars smärta
sorgfull upprann;
ty i arla morgon
mänskokvalens
sargande minnen
af sorgen väckas.]

2.
Ej var det nu,
icke i går,
långliga tider
äro lidna, sedan
Gudrun äggade,
Gjukes dotter,
söner sina
att Svanhild hämnas:

3
“Ensam är jag vorden
som asp i lunden,
fränder jag mist
som furan kvistar;
all lust mig röfvats
som löf från vidja,
då kvistslitande storm
kommer en varm dag.

4.
“Eder syster
Svanhild hette,
som Jörmunrek
gifvit att trampas
å allfar väg
under hvita och svarta
och grå, inridna
Gotnahästar.

5.
[“Föga dock fruktar
fursten för sitt lif,
glömmer, att hon har
hämnare i lifvet.]
I klämma, kungar!
I kommit hafven,
då I ären min ätts
enda kvarlefvor.

6.
[“Ej like I vorden
väldige Gunnar,
ej häller I Högnes
hug egen;
hämd I sökt
för er syster redan,
om mina bröders
mod I haden.”]

7.
Då kvad Hamde,
den hugstore:
“Föga dig dåhugade, Gudrun!
Högnes dåd,
när de ur sömnen
Sigurd vakte.
Då grät du å bädden,
men banemännen logo.

8.
“Då voro dina blåhvita
bolstrar röda
af dödens böljor,
blodet från hjälten.
Så släktes Sigurd,
du satt öfver den döde,
din glädje var gången;
så Gunnar dig velat!

9.
“Ärp du mördat
och Eitil dräpt
att Atle skända,
men dig själf tog det värst.
En hvar skulle sig värja
med sitt hvassa svärd
in i döden mot andre,
men ej öda sig själf.”

10.
Då kvad Sörle,
den snartänkte:
“Ej vill jag moder
möta i träta;
ett godt ord I tyckens
tarfva båda:
Hvad beder du, Gudrun!
som för gråt du ej far fram?

11.
“Gråt öfver dina bröder,
dina blomstrande söner,
de närskylde slägtingar,
du till slaget ledt!
Öfver oss båda, Gudrun!
gråte du ock,
som dödsdömde rida
till vår död i fjärran!

12.
Då kvad stolta modern,
stående å tröskeln,
[den smalfingrade sade
till sonen bredvid sig:]
“Det lofvar jag,
om I lydige ären,
att ej tio hundra Gotnar
Er två ensamme
skola binda eller dräpa
i borgen höga!”

13.
Fnysande af vrede
vandrade ur gården
Sörle och Hamde,
Gudruns söner,
och mötte å vägen
mångslug halfbror:
“Hvad bistånd vill
oss brunhår gifva?”

14.
Svarade halfbrodern,
sade sig kunna
så fränder gagna
som en fot den andra.
“Hvad hjälp kan då en fot
gifva den andra
eller ena handen, som hänger
vid hullet, den andra?”

15.
Då kvad Ärp
med ens och sade,
härlig tumlande
å hästens rygg:
“Vanskligt är att visa
feg man vägen;
men stjufbarn, lyder stäfvet,
står sig ju bäst.”

16
Nu drogo de ur skidan
skärande järnet,
ägghvass glafven
till Häls glädje,
dråpo själfve
tredjedelen af sin kraft,
läto unge svennen
segna till jorden.

17.
Nu skakade sina kappor
och sina klingor fäste
de högborne och axlade
härliga kläder;
se’n drogo de öfver
dimmiga fjäll
på hunske hästar
hämd att vinna.

18.
[De sågo Gotnars byar
och bygdernas vakttorn —
Bickes kämpar
stå på borgens tinnar — ,
sydfolkets sal
med säten kring väggen
och bonad med sköld
vid blänkande sköld.]

19
De foro vida vägar,
funno våndans stig
och systersonen,
sargad i galge,
vindkalla vargträn
väster om gården
och kraxande korpar;
där var kusligt att dröja

20.
Sorl var i salen,
svennerne voro druckne
och hörde icke
hingstarnas traf,
förr'n hugfulle väktarn
i hornet blåste.
[då de fräjdlystne redan
in redo på gården.]

21.
Jarlar lupo att säga
Jörmunrek,
att kämpar syntes
under slutna hjälmar:
“Styren nu rådvist,
ty stormän äro komne;
för mäktige män
en mö I nedtrampat!”

22.
Då hånlog Jörmunrek,
strök med handen i skägget,
redde sig till svärdsgny,
svor öfver vinet,
skakade vildt sitt hår,
såg i sin hvita sköld
och sitt gylne horn
i handen vände:

23.
“Säll jag vore,
om jag se finge
Hamde och Sörle
i min sal här;
med bågsträngar de bålde
jag binda skulle,
Gjukes gossar
i galgen jag hängde.”

24.
Brak vardt i borgen,
ölkrus bräcktes
och summo i blodet
af blödande Gotnar.
Då kvad Hamde,
den hugstore,
[gagnlösa ord,
som han aldrig bort:]

25
“I din borg, Jörmunrek!
oss bröder du önskat,
oss båda, söner
af samma moder;
nu ser du dina fötter,
nu ser du dina händer,
Jörmunrek! häfvas
in i heta elden.”

26.
Men då röt kungen,
kunnig i trolldom,
båld i sin brynja,
som en björn ryter:
“Stenen de spotske,
då spjut ej bita
och ej äggar eller järn
på Jonåkers söner!”

27.
[Bröderne brådt
sin bane fingo,
mot stormen af stenar
de ej stånda kunde.
Då kvad Sörle
midt i salen,
medan blodet brusade
ur breda sår:]

28.
“Det var illa af dig, broder!
att du den bälgen löste,
ur hvilken ofta
onda råd komma.
Mod hade du, Hamde!
blott hofsamhet du haft;
mycket brister,
där mannavett saknas.”

Hamde kvad:

29.
“Nu vore ock hufvudet af,
om Ärp lefde,
vår båldstore broder,
som vi å bortväg dråpo,
vidtfräjdade hjälten,
den vapenhelgade,
som på disers äggelse
vi döden gåfvo.

30.
“Icke må vi följa
ulfvars sed
och sak med hvar andra söka.
likt norners gråa,
glupska hundar,
som uti öknen aflas.

31.
“Väl vi två stridt
och stånda nu
som örnar å gren
öfver Gotnar, som fallit.
Dö vi i morgon eller nu,
godt namn vi oss vunnit;
man lefver ej till kvällen,
sedan norner kallat.”

32.
Sörle sank
vid salens gafvel,
och bakom huset
Hamde föll.
[Sällan hunno
härjande hjältar
så ljuflig död
som Jonåkers söner.]

Detta är det forna Hamdesmålet.

Noter till Sången om Hamde

Innehållet af denna sång är väsendtligen bygdt på samma uppslag som den förra, men här föres berättelsen framåt ända till följderna af Gudruns äggelse. Först vardt det tvedrägt mellan Gudruns söner, i det Sörle och Hamde, hvilka (ehuru den senare tvekande) gått in på att fullfölja hämden, på vägen dråpo sin spotske och motsträfvige broder Ärp, sedan kommo de till Jörmunrek, af hvars folk de vordo öfvermannade och stenade, hvadan Gudruns alla ättlingar gå ur lifvet före henne.

Denna liksom föregående sång anses af Sv. Grundtvig visserligen tillhöra ett yngre skede af hjältediktningen än de yppersta kvädena, men dock ej vara yngre än från det nionde århundradet.

Visan 5.
Kungar. Gudrun menar sina söner.

Visan 7.
Hamde, Se Gudruns Äggelse, noten till visan 4!

Visan 9.
Ärp o. s. v. Se Gudruns Äggelse, noten till visan 13!

Visan 10.
Sörle är Gudruns och Jonåkers son.

Visan 16.
Dråpo tredjedelen af sin kraft. Gudrun lofvar i visan 12 sina söner framgång, om I lydige ären. Denna »lydnad» måste, såsom Sv. Grundtvig uppvisar, bestå ej blott däri, att de utföra hämden, utan äfven, att de iakttaga sådana föreskrifter och varningar, som hon gifvit dem för att trygga både dem och sakens utgång. Härom meddelar Sv. Grundtvig följande intressanta utredning:

»Enligt sägnen hos Saxo hade bröderne ju af häxan Gudrun lärt sig att kasta blindhet på fienderne, så att dessa höggo lös på hvar andra; att järn ej bet på dem, som visan 26 säger, var enligt Völsungasagan Gudruns verk; och Saxo säger, att detta var vålladt genom galdrar: att de hade ’corpora adversum tela c a r m i n i b u s durata'. Gudruns galdrar hafva säkert varit upptagna i kvädet men äro nu förlorade. Ett genljud af dem torde vi dock möjligtvis finna i Völsungasagans ord: 'Nu är att säga om Gudruns söner, att hon så tillrustat deras härkläder, att järn icke skulle bita på dem, och hon bad dem att icke skeðja grjóti (dunkelt uttryck — eg. skada sten) eller andra stora ting, och sade, att det skulle lända dem till men, om de icke lydde henne'. Strax därpå berättas i öfverensstämmelse med Sången om Hamde deras möte med Ärp. Vi känna ingen annan förseelse eller något annat brott från Gudrunssönernes sida, än det, att de på vägen dråpo sin halfbroder Ärp, och vi höra i själfva kvädets 29 visa (upprepad i sagan), att de nätt upp i detta deras brott sökte orsaken till, att det till sist gick så skeft. Häraf må slutas, att när modern förut har gifvit dem en varning, ett förbud med på vägen, hvilket förbud de hafva ringaktat, så att de därigenom själfva varit skulden till det olyckliga slutet på färden, så måste denna varning nätt upp hafva gått ut på att de icke måtte förgriga sig på half brodern Ärp. Sagan säger då också, efter att hafva anfört visan 29: 'Därutinnan hade de då brutit mot sin moders bud, att de hade grjóti skatt (se ofvan! — eg. skadat sten). Det tyckes då, som om sagaskrifvaren velat säga, att just genom att dräpa Ärp hade de öfverträdt sin moders förbud emot att 'skeðja grjóti'.

»Huruledes orakelspråket om att icke 'skeðja grjóti' kan hänsyfta på det af dem begångna brottet, det står ännu oklart. En vink om en förklaring kan dock möjligtvis finnas i en norsk folktro: 'När man slår på jorden med en käpp, visar man sin moder till hälvetet; slår man däremot på en sten, visar man sin fader till helvetet. Detta säges också omvändt. Andre säga, att slår man på jorden, slår man med det samma sin moder, och slår man på sten, så slår man sin fader; barn varnas för att göra detta. Brödernes dråp på Ärp, brodern af olika moder men samma fader som de, kunde väl uppfattas som en försyndelse mot fadern.»

Visan 19.
Vargträn äro galgar. Den fogelfrie brottslingen kallades »varg».

Visan 28.
Att du den bälgen löste, Lüning tolkar dessa ord sålunda: »att du utsade din mening om Ärp, då du sporde honom om huru han ville hjälpa oss».

Visan 31.
Dessa Hamdes slutord äro alldeles hållna i den verkliga heroiska tidsålderns anda.