Vis kilden til Sångerna om Svipdag (PAG)

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► !!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Sångerna om Svipdag (PAG)]] !! 
|-
|}


<center><big>'''[[Edda (P.A.Gödecke)| EDDA]]'''</big><br><big>'''En isländsk samling''' </big><br>'''Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar'''

<br>'''[[Peter August Gödecke biografi| Peter August Gödecke]]'''


<big><big>'''Sångerna om Svipdag'''</big></big></center>

<center>[[Bilde:Bort.3.(PAG).jpg|600px]]</center>


Dessa två sånger, [[Grogaldern (PAG) |'''Grogaldern''']] eller Groas trollsång och [[Sången om Fjölsvinn (PAG) |'''Sången om Fjölsvinn''']], hafva i våra dagar genom professorerne Sophus Bugges och Svend Grundtvigs omfattande forskningar fått ett nytt och ökadt intresse. De äro delar af en och samma dikt, hvars hufvudperson är Svipdag, Groas son. Denna dikt föreligger, ännu oklufven, i en senare form i en dansk-svensk folkvisa om Ungen Sveidal (i de svenska uppteckningarna Unge Herr Svedendal [hos Arwidsson] och Hertig Silfverdal [hos Geijer och Afzelius]). Härom skrifver Bugge: »Svend Grundtvig påpekade först den traditionella slägtskapen mellan visans första del och Grogaldern; jag fann därefter, att visans senare del motsvarade Sången om Fjölsvinn, och uppvisade, att den dansk-svenska visan hade bevarat den ursprungliga enheten i en dikt, som från Island kändes delad i två kväden».
<br>
<br>Den svenska uppteckningen hos Geijer och Afzelius börjar med en inledande berättelse, att tvänne kämpar trolofvat sina barn vid två års ålder. När sedan den ene af dem, Hertig Silfverdals fader, låg på sin dödsbädd, gaf han sin son ett halft gullband, med den underrättelsen, att andra hälften däraf bars af hans tillkommande brud. Silfverdal sökte henne länge för gäfves, och då en dag hans hofmän kräfde, att han skulle gifta sig, beslöt han att som en annan Härvor gå till '''sin faders''' grafhög och besvärja den hädangångne att gifva den önskade upplysningen. Sedan följer visan, som skildrar, huru han väcker upp sin döde fader och af honom får veta, att han efter två års sökande skulle finna sin brud. Detta slår också i visans senare hälft in, ty han finner henne med hjälp af sju vallgossar, som egentligen äro sju små guds änglar, samt igenkännes af sin trolofvade såsom den rätte, då han tager upp sin del af det röda gullbandet.
<br>
<br>I den andra svenska uppteckningen , hos Arwidsson, kallas hjälten Herr Svedendal och uppväcker, såsom i den isländska dikten, '''sin moder''' ur grafven för att få upplysningar om sin fästmö. Liksom Groa ger Svipdag goda galdrar, så ger i visan modern sin son häst, svärd och guld af underbar beskaffenhet till hjälp på vägen. En fäherde spelar i denna uppteckning samma rol, som de sju vallgossarne i den förra. Mön sitter i en bur med dörrar af järn och låsar af stål, och därtill ligga tolf snöhvita björnar på vakt utanför. Men då herr Svedendal kommer, springa dörrarna upp, och läsarna falla ifrån, och de tolf björnarna röra icke ett hår, och han vinner mön i buren, jungfru Spegelklar.
<br>
<br>De danska uppteckningarna äro vidlyftigare än de svenska, ehuru i hufvudsak överensstämmande. Äfven i dem är det till sin moders graf, som svennen går. Och han får af henne en fåle, som ränner öfver land och haf, en duk, som af sig själf betäckes med de läckraste rätter, ett dryckeshorn, som fyller sig själft med den dryck, egaren önskar sig, ett svärd, som glimmar i mörkret, och en snäcka, som står redo att föra honom å stad till kärestans land. Där möter han en herde, som undervisar honom om jungfruburens försåt, och han går sedan segrande fram genom gulddörrarna, hvilkas låsar falla i sär, och kommer in på gården, där läjonet och hvitbjörnarna, som hålla vakt, falla honom till fota, och där linden bugar sig för honom till jorden. Så vinner han jungfrun, »som länge hade legat i dvala».
<br>
<br>Sannolikt äro dessa medeltidsvisor, i hvilka äfven rent kristna detaljer inblandats, blott att betrakta såsom jämförelsevis yngre versioner af en urgammal dikt om kärlekens makt, som spränger både jungfruburens och grafvens låsar, och som hyllas af naturen och går oskadd fram mellan vilddjuren. Den ädla isländska dikten öfver samma ämne är i många stycken långt mer fornåldrig och ligger säkerligen urdikten närmare, men är i det hänseendet svagare, att den samma ej lika välbevarat sambandet mellan delarna utan sönderfallit i två särskilda kväden, som hvart för sig och oberoende af hvar andra utvecklat sig till sånger af stort både mytologiskt och etnografiskt intresse. Särskildt måste påpekas, att Bugges och Grundtvigs upptäckt skänkt ett ovärderligt bidrag till kunskapen om det mångsidiga samband, som förefinnes mellan Edda-diktningen och den nordiska medeltidens skaldskap, på samma gång den samma gifvit ett nytt bevis på, att Eddans idé-verld ingalunda varit ett endas af de nordiska folken uteslutande tillhörighet.


<center>[[Bilde:Deko.4.(PAG).jpg|500px]]</center>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Den eldre Edda]]
[[Kategori:Peter August Gödecke]]