Forskjell mellom versjoner av «Skirners Färd (PAG)»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Linje 16: Linje 16:
 
|-
 
|-
 
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Skirners Reise (FM)]] !!  !!  
 
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Skirners Reise (FM)]] !!  !!  
 +
|-
 +
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Skirnirs Reise (B.C.Sandvig)]] !! !!
 
|-
 
|-
 
|}
 
|}

Revisjonen fra 15. mar. 2014 kl. 21:14

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


EDDA
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar


Peter August Gödecke


Skirners Färd
Bort.1.(PAG).jpg


Frö, Njärds son, hade en dag satt sig i Lidskälf och såg ut öfver alla verldar; han såg in i jätteverlden och såg där en fager mö, då hon gick från sin faders skåle till frustugan. Däraf fick han stor hjärtesorg. Skirne hette Frös skosven; honom bad Njärd bringa Frö att tala ut. Därvid sade Skade:

1.
“Statt upp, Skirne!
gack skyndsamt att få
sonen vår i samtal!
Spörj den vise,
hvem det vara må,
som hans vrede vållar!”


Skirne kvad:

2.
“Harmsna ord
har jag att vänta,
om jag samtal med er son söker,
och spörjer den vise,
hvem det vara må,
som hans vrede vållar. —

3.
“Säg mig, Frö!
furste bland gudar,
det, som jag veta ville,
hvi du ensam sitter
i dina ändlösa salar,
dag efter dag, min drotten?”


Frö kvad:

4.
“Hvi skulle jag yppa,
ungersven!
för dig min tunga trängtan?
Skimrande sol
skiner alla dagar,
men icke på det, jag önskar.”


Skirne kvad:

5.
“Önska kan du
intet så högt,
att ej jag får det höra, herre;
ty våra ynglingadagar
vi haft i urtiden samman,
vi två kunna trösta på hvar andra.”


Frö kvad:

6.
“I Gymes gårdar
jag gånga såg
mö, som jag mycket älskar.
Hennes armar lyste,
och återsken
all himlen och hafvet gåfvo.

7.
“Mön är mig
mera kär
än någon ungdomsvän varit;
men af Åsar och alfvar
ingen vill
oss båda samman se.”


Skirne kvad:

8.
“Häst mig gif,
som hurtigt bär mig
öfver lömska, fladdrande lågor.
och det svärd,
som svingar sig själft
emot jättars ätt!”


Frö kvad:

9.
“Häst jag dig gifver,
som hurtigt bär dig
öfver lömska, fladdrande lågor,
och det svärd,
som svingar sig själft,
om dristig man det drager.”


Skirne sjöng till hästen:

10.
“Mörkt är det ute,
nu måste vi två
fara öfver fuktiga fjäll,
tåga att tursar träffa;
båda vi oss bärga,
eller oss båda tager
mycket mäktige jätten.”

Skirne red genom jätteverlden till Gymes gårdar. Där voro arga hundar bundna framför ledet på den skidgård, som kringhägnade Gärds sal. Han red till en fäherde, som satt å en hög, och hälsade honom:

11.
”Säg mig, herde,
där du å högen sitter
vaktande på alla vägar,
hur jag komma må
med mön i samtal
för Gymes hetsade hundar?”


Herden kvad:

12.
“Är du till döden dömd
eller död redan,
du, som kommer så hög till häst?
Aldrig kan du
komma i samtal
med Gymes ljufva mö.”


Skirne kvad:

13.
“Bättre val finnes,
då man på färdväg är,
än att kvida och klaga;
ett dygn
vardt min ålder skapad
och min lefnads lott lagd.”

Gärd kvad:

14.
“Hvad är det för buller och bång,
som jag brusa hör
här i vårt höga hus?
Jorden darrar,
och däraf skälfva
i grunden Gymes gårdar.”


Tärnan kvad:

15.
“Här ute en man står,
stigen från hästen;
sin gångare han på gården betar.”


Gärd kvad:

16.
“Bjud honom in
att bänkas i salen
och dricka dråpligt mjöd!
Dock anar det mig,
att här ute står
min egen broders bane. —

17.
“Hvem är det bland alfvar
eller Åsasöner
eller ibland vise vaner?
Hvi har du ensam ridit
öfver rasande lågor
att våra salar se?”


Skirne kvad:

18.
“Jag är ingen bland alfvar
eller Åsasöner
eller ibland vise vaner;
dock red jag ensam
öfver rasande lågor
att edra salar se.

19.
“Evig ungdoms
äplen har jag;
dem vill jag dig gifva, Gärd!
kärlek att köpa,
och åt tjuste Frö
löftet om lifslång lycka.”


Gärd kvad:

20.
“Ungdomsäplen
tar jag aldrig mot,
att jag täckas må en man;
och aldrig i lifvet få
Frö och jag
bygga och bo samman.”


Skirne kvad:

21.
“Den ring jag dig bjuder,
som bränd vardt
med Odins unge son;
åtta dylika
drypa af honom
neder hvar nionde natt.”


Gärd kvad:

22.
“Bort med ringen,
fast han bränd vardt
med Odins unge son;
ty gull mig i Gymes
gårdar ej tarfvas
att öka hvad min fader eger!”


Skirne kvad:

23.
“Ser du detta svärd, mö!
smidigt, runprydt,
som jag här i handen håller?
Ditt hufvud hugger
från halsen jag af,
om ej du 'ja' mig ger.”


Gärd kvad:

24.
“Tvång aldrig
jag tåla skall,
att jag täckas må en man;
när Gyme och du
drabba till sammans,
då vet jag, att strid skall stånda.”


Skime kvad:

25.
“Ser du detta svärd, mö!
smidigt, runprydt,
som jag här i handen håller?
För dessa äggar faller
din åldrige fader,
varder han till döden vigd.

26.
“Med slag af trollspö
jag dig tämja må,
mö, efter min vilja;
dit du gå måste,
där mäns söner
dig aldrig skåda skola.

27.
“På en örnaklippa
skall du evigt trona
och bort ur verlden blicka,
bäfvande för Häl.
Mat vare dig mera led,
än för ett mänskobarn
glänsande ormen är!

28.
“Ett vidunder du varde,
på hvad väg du går;
for dig må Rimne rysa
och en hvar rädsla hysa;
vidtberyktad du varde
mer än väktarn hos gudar,
där du bak grindarna glor!

29.
“Trängtan, längtan,
trolldom, leda,
tårar, som dig med vånda växa;
sätt dig ned,
jag vill samka öfver dig
stora mödors störtflod,
dubbelt drabbande kval!

30.
“Gastar må i sin knipa
dig krama dagligen
i jättars gamla gårdar;
i dagarnas räcka
skall du till rimtursars sal
vanka värnlös,
vanka vanför;
gråt för gamman
må du till godo hålla,
och tårar sig sälle till sorgen!

31.
“Trehöfdad turs
må du truga dig på
eller varda utan man och make;
brånad dig bränne,
tvinsot dig täre;
varde du tisteln lik,
som trängt sig in
tätt under förstugutaket!

32.
“Jag gångade till skogs,
till grönskande lund
trollkvisten att taga;
trollkvisten tog jag:

33.
“Vred är dig Odin,
vred är dig Åsars förste,
dig skall Frö, den höge, hata.
Vrångvisa mö!
vållat har du
gudars häftiga harm.

34.
“Hörer det, jättar!
hörer det, rimtursar!
Suttungs söner!
samtlige Åsar!
hur jag förbannar,
hur jag förbjuder
mön att med man glamma,
mön att en man famna!

35.
“Rimgrimne är en turs,
som dig taga skall
nedanför likgrindens led.
Torftiga kräk
må där vid trädets rötter
ge dig af getters vätska!
Ädlare dryck
må du aldrig smaka;
stolta, så har du styrt,
stolta, så har jag styrt!

36.
“Dig ristar jag 'Turs'
och tre stafvar:
vällust, vanvett,
vild trängtan.
Så rifver jag det bort,
som jag ristar det på,
om slikt kraftsteg kräfves.”


Gärd kvad:

37.
“Hällre då, sven, hell dig!
Tag härliga bägarn,
full af fornt mjöd!
Dock väntat jag hade,
att jag vaners ättling
aldrig älska skulle.”


Skirne kvad:

38.
“Jag alt vill veta
om ärendet mitt,
innan hädan jag hem rider:
när vill du Njärds
manvuxne son
älskogsmöte unna?”


Gärd kvad:

39.
“Barre heter,
som vi båda känna,
lund med lugna stigar;
där skall om nio nätter
åt Njärds son
Gärd sin älskog unna.”

Då red Skirne hem. Frö stod ute och hälsade honom och sporde tidender:

40.
“Säg mig, Skirne,
förr'n du tar sadel af hästen
eller stiger ett steg längre;
om saken gick
i jätteverlden
efter bådas vår vilje!”


Skirne kvad:

41.
“Barre heter,
som vi båda känna,
lund med lugna stigar;
där skall om nio nätter
åt Njärds son
Gärd sin älskog unna.”


Frö kvad:

42.
“Lång är en natt,
längre två,
hur skall jag ej i tre tråna!
Ofta en månad mig
mindre tyktes
än en half natt af lågande längtan.”


Noter till Skirners Färd

Denna lilla sköna fornsång är skenbarligen endast ett älskogskväde. Men att en djupare betydelse gömmer sig bakom guden Frös och skosvennen Skirnes framförda eldiga, stormande och till slut våldsamma och hotande kärleksförklaring är uppenbart. I skildringen af lågans första uppvaknande, af frieriet och Gärds afslag, och, efter besvärjelsernas slut, af Gärds bifall och Frös längtansfulla otålighet ligger en så frisk natursanning, att man vore böjd för att stanna vid det omedelbara skönhetsintrycket såsom diktens enda ändamål. Men dels den omständigheten, att Frö ej själf rider att fria till mön utan sänder till henne Skirne, ett slags återsken af sitt eget väsen, dels arten af den ödesdigra besvärjelse, som förmedlar den lyckliga utgången, gifva uppslaget till en sinnebildlig och tvifvels utan sann förklaring af diktens djupare mening.

Frö, den härligaste bland Åsarne, hvilken herskar öfver regn och solsken och därmed öfver jordens bördighet, sätter sig i Lidskälf, Odins eget späjarsäte, och blickar ut öfver alla verldar. Då varsnar han Gärd, en skön jungfru borta i jättarnes gård. Denna jungfru i de vilda naturmakternas våld är det bördiga men ännu af våren och värman oberörda fältet (gärdet). Till denna Gärd sänder Frö Skirne, det är den klara luften, full af solstrålar. Denne Skirne lofvar henne, om hon vill skänka Frö sin kärlek, elfva äplen och den ring, som hvar nionde natt åttadubblas; men hon, jorden i frostens bojor, fattar ej den välsignelse och ymnighet, som bjudes henne, utan visar gåfvorna från sig. Då börjar Skirne en besvärjelse, hvars hufvudsyfte är det, att Gärd skall i evighet förblifva i frostjättarnes våld, om hon förskjuter Frö. Slutligen hängifver hon sig då åt honom, och »de omfamna hvar andra, när knopparna brista i lunden».

Prosan till visan 1.
Skåle kallades hufvudbyggnaden på Norges och Islands gårdar. Ordet har troligen äfven brukats hos oss, emedan det ännu finnes kvar i dialekter, ehuru i betydelsen: skjul, stallider.
Skade, Se noten till Loketrätan, visan 50!
Frö. Om svenskarnes dyrkan af denne gud vittna en mängd ortnamn såsom Frövi, Frötuna, Fröslunda m. fl. Om Skades dyrkan vittnar Skadevi.

Visan 6.
Gyme är en jätte, Gärds fader.

Visan 8.
Svärdet, som svingar sig själft, är tydligen solstrålen; hvad hästen skall beteckna är svårare att fatta, möjligen är han vårskyn, som sväfvar fram öfver åkerfälten.

Visan 16.
Broders bane. Se noten till Valans Visdom, visan 57!.

Visan 17.
Vise vaner. Se noten till Valans Visdom, visan 28!

Visan 19.
Med evig ungdoms äplen menas naturligtvis Iduns äplen.
Här stod förut enligt grundtexten :

»Elfva gylne
äplen har jag»

samt i nästa visa:

»Elfva äplen
tar jag aldrig mot.»

Ändringen är gjord efter en konjektur af Svend Grundtvig.

Visan 21.
Om denna ring, Dröpne, säger N. F. S. Grundtvig: »Hvad de gamle menade med denna ring, vill jag låta vara osagdt; men det kunde anstå Odin väl att hafva något, som liknade det historiska sammanhanget mellan tider och händelser ; och för ögonblicket vet jag ej något synligt, som liknar detta mera, än en sådan guldring, som beständigt ökade sig, naturligtvis med ring i ring; det måtte hafva blifvit en härlig, lång guldkedja från urminnes tider och intill oss». Om samma ring säger N. M. Petersen: »Ringen är fruktbarhetens symbol. Balder, på hvars bål han vardt bränd, sänder honom till baka till ett minne af den sköna tid, då han verkade i förening med sin fader, och påminner honom, all tings fader, om att han ännu måste upplifva naturen. Och så är Odins ring naturligtvis på samma gång symbolen för andlig fruktbarhet, för skaldens skaparekraft, för ideernas utströmmande från en första idé, för tankarnas vidunderliga kedja». Här föreligga således två djupsinniga tydningsförsök.

Visan 25.
För svärdet, solstrålen, måste jätten vika.

Visan 28.
Rimne är en jätte. Meningen är: till och med för jättar skall du varda motbjudande.
Väktarn hos gudar är Heimdall.

Visan 34.
Rimtursar, frostjättar. »Turs» är beslägtadt med »torr» och »törsta» samt kan öfversättas med »den törstige», liksom »jätte» genom sin slägtskap med »äta» skulle kunna öfversättas med »ätaren», »den glupske».
Suttung är en jätte, som omtalas i Den Höges Sång, visorna 104 -110

Visan 36.
»Turs» d. v. s. runetecknet þ.
Denna hedniska art af besvärjelse att med hemlighetsfullt tecknade runor bringa någon i förderf, går igen i hela medeltiden, hvarom en mängd folkvisor bära vittne. Men ännu i dag brukas uttryck, som fullkomligt hvila på den gamla vidskepliga föreställningen om slik förtrollning, såsom: »detta är förgjordt för mig», »du har onda ögon» m. fl.

Visan 39.
Barre kommer af »barr», grodd, öga, löf; men då säd hos gudarne (enligt Sången om Allvis, visan 33) också heter »barr», så påpekar denna betydelse här ännu bättre »sädesfältet».