Sol-Sången (AAA)

Fra heimskringla.no
Revisjon per 17. jan. 2019 kl. 15:47 av Carsten (diskusjon | bidrag)
(diff) ← Eldre revisjon | Nåværende revisjon (diff) | Nyere revisjon → (diff)
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Edda (Afzelius) Titelside.jpg
Sæmund den vises
Edda



Sol-Sången
(Sólar-ljód)

öfversat af
Arvid August Afzelius


1. Gods och lif,
från menniskors barn;
han röfvade, den grymme mannen:
öfver den väg,
han vacktade,
med lifvet ingen komma månde.

2. Ensam åt han,
ganska ofta,
aldrig böd han an'n till måltid:
forr än trött
och litet förmående,
kom af resan gångande gästen.

3. Dryck behölvande,
trötta mannen,
och hungrande sig sade vara:
af fruktande hjerta
han låtsade tro
honom, som fordom elak varit.

4. Mat och dricka
gaf han den trötte,
allt af redlig hug:
på Gud han tänkte,
med godhet honom bistod:
ty han tyckte sig, eländ vara.

5. Upp stod den andre,
ondt var I hugen,
ej sitt behof han tacksamt mottog:
upp svall hans synd,
han sofvande mördade,
den kloke, väl varsamme mannen.

6. Himmelens Gud
bad han sig hjelpa,
när han vaknade dödligt slagen:
men den fick
hans synder vidkännas,
som honom saklösan hade svikit.

7. Helige Englar kommo,
ur himlen ofvan,
togo hans själ till sig:
i det rena lifvet,
hon evigt månd' lefva,
med Allsmägtigan Gud.

8. För rikdom och helsa
råder ingen man,
fast honom väl månd’ gånga:
Mången händer,
det han mindst sig väntar;
sielf för sin frid ej någon råder.

9. Icke de tänkte,
Unar och Sävalde,
att dem välgång tryta skulle:
nakne de vordo
och allt beröfvade,
och rände till skogs, som villdjur.

10. Vällustens välde
sorg så mången gifvit;
ofta qval af qvinnor kommit
mehnfulle vordo de,
fast mägtige Gud
dem skära skapat.

11. Såte de voro,
Svafad och Skarthedin,
ingen kunde annan undvara:
till's för en qvinna
de förbittrades;
hon dem till skada var bestämd.

12. De för den hvita Mö
aktade hvarken
lek, eller ljusa dagar;
ingenting månde de
annat minnas,
än den ljusa bilden.

13. Sorgliga dem vordo
de skumma nätter,
ingen blund de sofvo roligt:
men af den sorgen
hatet växte,
mellan trogna vänner.

14. Öfverdåd varder,
på flesta ställen
grymt vedergullet:
de holmgång gjorde,
för det sköna vif,
och båda fingo bane.

15. Förmätenhet hysa,
skulle ingen man;
det har jag sett i sanning:
ty de fleste,
som den följa,
vika från Gud.

16. Rika de voro
Rådö och Veboge,
och väl sig tyckte göra:
nu de sitta
och vända såren
ymsom, för elden.

17. På sig de trodde,
och öfver alla
de sig tyckte vara:
dock annorlunda täcktes
deras öde skicka,
den Allsmägtige Gud.

18. De öfvade vällust,
margalunda,
och hade gull till gamman:
nu är dem vedergullet,
att de gånga skola
mellan frost och hetta.

19. Ovänner dina
tro du aldrig,
fastän de fagert tala:
lofva du godt; -
godt är annans fel,
att hafva till varning.

20. Så honom gick,
Sörle den godråde,
då i Vigolfs våld han gaf sig:
väl han trodde,
(men till svek blef denne)
sin Broders bane.

21. Frid han dem gaf
af godan hug;
men de lofvade, gull tillbaka:
försonte de ställde sig,
medan de samman drucko;
fram kommo likväl sveken.

22. Men derefter,
på andra dagen,
när de ridit till Rygjardal,
med svärd de slogo,
den saklös var,
och läto så hans lif fara.

23. Hans lik de drogo,
å lönlig stig,
och styckade i brunnen neder:
de ville dölja’t,
men Herren såg det,
helig från sin himmel.

24. Hem i sin glädje
den sanne Gud
hans själ bjöd fara;
men mördarne,
jag tänker, sent från qvalen
kallade varda.

25. De Disor bed,
Herrens samtalerskor,
dig i hugen hulde vara;
veckan efter,
allt väl skall gånga,
efter din vilja.

26. För din vredes
gerning, som du öfvat,
gör ej bot med mera ondt:
den du bedröfvat,
med godhet åter hugna;
det är själens båtnad.

27. För goda skickelser
skall man Gud åkalla,
Honom som har menskan, skapat;
Hvarjom och enom
mycket föreligger,
som sin Fader hatat.

28. Begära må man,
särdeles innerligt,
det man brista känner;
Allt blir den utan,
som begärar intet;
få förstå den tystes behof.

29. Sent jag kom,
tidigt kallad,
för Domarens dörrar;
dit jag trängtade,
ty mig var lofvadt:
godt får den som kräfver.

30. Synderna det vålla,
att vi sorgsne fara
ifrån sorgens hem.
Ingen fruktar,
som ej illa gjorde:
godt är mehnlös vara.

31. Ulf var like
synas alla de,
som ha' flygtigt sinne:
så skall honom varda
som å glöd-väg
gånga månde.

32. Vänlig’ råd,
bundna med vishet
här jag gaf dig, sju tillsaman:
noga lär du dem,
och förgät dem aldrig:
det dig gagnar, alla dem att minnas.

33. Derom vill jag tala,
huru säll jag var,
uti sorgens boning:
och än om det andra,
huru nödde men'sko-söner
gå till skuggor.

34. Lycka och högmod
menniskorna villa,
då de efter rikdom fika:
ljusa guldet
blir en långlig smärta,
rikdom har så mången dårat.

35. Menskom tycktes jag
glad åt mycket vara;
ty jag ringa visste för mig:
Dvala-hem
hafver Herren
fullt af hugnad skapat.

36. Jag länge lutad
satt och nedåt vägde;
mycket lysten var jag dock att lefva:
men Han rådde,
som mägtig var:
fram skynda dödens vägar.

37. Hels kedjor,
hårdligen slutne,
kommo mig kring mina sider:
dem slita ville jag,
men de starke voro;
lätt är fri att gånga.

38. Ensam jag visste,
hur i alla lemmar
plågor i mig svullo;
Hels möar
skräckfyllt bödo mig,
hem till sig hvar afton.

39. Solen såg jag,
sanna dagens stjerna,
sorgligt uti molnen sjunka:
men Hels grind,
på ett annat håll,
tungt jag hörde tjuta.

40. Solen såg jag
af blod-runor omhvärfd;
mycket då jag var från verlden dragen:
mägtig syntes hon
margalunda,
mer än hon var fordom.

41. Solen såg jag,
så mig tycktes,
som jag skådat helig Gud:
sista gången,
uti tidens verld,
jag mig ned för Honom böjde.

42. Solen såg jag,
så hon strålade,
att jag tycktes intet veta:
men på annat håll,
utaf blod,
Gilva-strömmar gnydde.

43. Solen såg jag,
skälfvande å vågen,
rädslofull och nedböjd:
ty hjertat mitt
ganska mycket var
uti vanmagt sönder brustet.

44. Solen såg jag,
sällan mera sorgsen,
mycket då jag var från
verlden dragen:
min tunga var,
såsom vänd i träd,
och kallnad allt omkring.

45. Solen såg jag
aldrig sedan,
efter denna dystra dagen:
ty skyarne lycktes
för mig samman,
och jag gick bort, från qvalen kallad.

46. Hoppets stjerna
flög ifrån mitt bröst,
då jag födder vardt:
Hon åt höjden flög,
ingenstäds sig satte,
att hon måtte hvila hafva.

47. Längre än alla
var mig den natten,
då jag stelnad låg å bädden:
då besannas
detta Guda-ord:
Menskan är af mull.

48. Det ser och dömer
danande Gud,
sam jord och himmel skapat:
huru enslige
många fara,
fast från slägt de skiljas.

49. Sina verk
hvar men'ska njuter;
säll är den, det goda öfvar:
från rikedom,
mig var beskärd,
af sand en bäddad säng.

50. Kroppens vällust
ofta villar men'skan;
många högt den skatta:
tvagnings vattnet
var mig ledast,
utäf alla tingen.

51. Å Nornornas stol
nio dagar satt jag,
dädan vardt å häst jag lyftad:
Jättslägtens sol
sorgligt lyste,
ur himlens drypande skyar.

52. Utan och innan,
tycktes jag fara
genom alla de sju underverldar:
uppe och nere
bättre väg jag sökte,
den mig jemnast kunde vara.

53. Derom är att tala,
hvad jag först fick skåda,
då jag var i Qval-hem kommen:
svedda foglar,
hvilka själar voro,
många såsom mygg, der flögo.

54. Flyga såg jag
hoppets drakar,
och falla ned å öd-valls vägen:
de skakade vingarne,
att mig vida tycktes
jord och himmel remna.

55. Solens hjort
såg jag sunnan fara,
honom förde två tillsamman:
fötter hans
på marken stodo,
men hans horn himlen rörde.

56. Nordan såg jag rida
slägternas söner,
och voro sju tillsamman:
ur fulla horn de drucko
det rena mjöd,
ur himla-kraftens källa.

57. Vindarne tego,
vattnen stadnade,
då hörde jag ett rysligt gny:
åt sina männer,
förställsamme qvinnor
molo mull till föda.

58. Blodiga stenar,
de mörka qvinnor
drogo sorgligen:
dem blodiga hjertan
ut om bröstet hängde,
möd’de af mycken tunga.

59. Mången man,
å de glödande vägar,
såg jag sårad fara:
deras anleten
tycktes mig helt färgadt,
af förfördas blod.

60. Många män
jag såg till stoftet gångna,
som ej kunnat nådtjenst finna:
hedna stjernor stodo
öfver deras hufvud,
tecknade med hårda runor.

61. Män såg jag då,
som afund mycken
öfver andras lycka nära:
blodiga runor
voro dem å bröstet,
menligt märkte.

62. Män såg jag der,
sorgsna många,
villfarande de voro alla:
det vinner den,
som till ofärd,
denna verlden följer.

63. Män såg jag då,
som margalunda
stämplat mot hvad andra egde;
de hoptals foro,
till den giriges borg,
af bly de bördor hade.

64. Män såg jag då,
som hade mångom
lif och gods beröfvat:
dessa menskors
bröst igenom
runno starka etterormar.

65. Män såg jag då,
som aldrig ville
hålla Helgedagar:
händer deras
voro hårdt,
vid heta stenar naglade.

66. Män såg jag då,
som med mycket skryt,
öfver höfvan sig upphöjde:
kläder deras .
löjligt voro
eld-omslagne.

67. Män såg jag då,
som månget ord
på annan ljugit hade:
Hels korpar
grymt ur deras hufvud
ögonen sleto.

68. Alla fasor
får du icke veta,
som de till Hel bortgångne lida:
ljufva synder
skola bittert gäldas;
alltid följer mehn på vällust.

69. Män såg jag då,
som hade mycket
gifvit, efter Herrens lagar:
rena ljus
vordo klarliga,
öfver deras hufvud brände.

70. Män såg jag då,
som med mycken flit
främjat andras bästa:
Englar läste
helga böcker
öfver deras hufvud.

71. Män såg jag då,
som hade mycket
tärt sin kropp med fasta:
sig Guds Englar
för dem alla nederböjde;
det var största hugnad.

72. Män såg jag då,
som sin moder
matat hade:
deras hvilorum
uti himlens strålar,
herrligt ställde voro.

73. Helga Tärnor
hade tvagit
ifrån synden rena;
deras själar;
som sig sjelfva
späkt i långa tider.

74. Höga vagnar såg jag
öfver himlen fara,
och till Gud de hade vägen:
dem styrde de,
som utan sak
mördade voro.

75. Mägtige Fader;
höge Son,
helige himlens Ande!
jag beder Dig,
som allting skapat!
oss alla ifrån synden skilja!

76. Bjuggvör och Listvör
i Här-dis portar sitta
på ljudande stolar:
drypande jern
ur deras näsor faller,
det väcker fiendskap bland menskor.

77. Odins maka,
på jordens skepp,
modigt far i vällust:
sent skola refvas
hennes segel,
som å tågverk hvila.

78. Son! blott din Fader
för dig beredt,
och sönerna i Solens sal,
detta horn,
som ur högen
Vig-Dvalin bar, den vise. -

79. Här ä’ de runor,
som Niords döttrar
nio ristat hafva:
Rådvejg den äldsta
och Kreppvör den yngsta,
och sju deras systrar.

80. Huru mycket ondt
hafva icke Svafer,
ocb Svafurloge öfvat!
de sårade
och sögo såren
efter gamla seder.

81. Detta qväde,
som jag lärt dig
skall för lefvande du sjunga:
Solens sång,
som i mycket
mindst månd’ diktad synas.

82. Här vi skiljas,
men månde åter råkas
på menskors högtids dag:
Herre min!
gif de döda ro,
tröst åt dem, som lefva!

83. Underlig visdom
var dig i drömmen sjungen,
men du såg det sanna:
ingen man så vis
är skapad vorden,
som af Solens sång förr hörde orden.