Strödda anmärkningar (PAG)
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► |  |
.jpg)
En isländsk samling
Folkliga forntidsdikter om Nordens gudar och hjältar
Numreringen af visorna står i de elfva första arken i öfverensstämmelse med S. Grundtvigs upplaga af år 1868, i de följande åter med samme utgifvares upplaga af 1874.
Hvad de många namnens rättskrifning beträffar, har öfversättaren, efter fåfänga försök att finna en princip, som med framgång skulle kunnat genomföras i hvarje förekommande fall, slutligen bestämt sig för den anordningen, att, utom Odin, alla namn, hvilka bevisligen finnas i en rent svensk form, tecknats med denna. Af de öfriga hafva de flesta skrifvits med de bokstäfver, som bäst synts återgifva deras isländska form, afklädd kasusbeteckning. Endast de få namn, hvilka så att säga omedelbart lämpat sig för öfversättning, hafva på sådant sätt iklädts ny svensk skrud. Att, trots all uppmärksamhet, dock en och annan oegentlighet och inkonsekvens insmugit sig i teckningen af ett och annat bland de nära ett tusen namnen, erkänner öfversättaren villigt.
I ett fall, nämligen med afseende på orden ”dis” och ”norn”, har öfversättaren, af förkärlek för det gamla originalets starka form, brukat denna i stället för den nutida svenskans svaga*). I ett annat kunde det tyckas, att en inkonsekvens blifvit begången, nämligen däruti, att den gamla, riktiga formen ”drotten” upptagits i st. f. ”drott”, och, detta oaktadt, ”jätte” dock ej utbytts mot ”jätten”, ehuru man i sockennamnet ”Jättendal”, liksom i ordet ”Iatun-staþum” på en runsten i Östergötland samt uti ett och annat, ännu brukligt dialektord, har tydliga vittnesbörd för att ordet verkligen här i Sverige en gång egt denna, i större öfverensstämmelse med fornspråket stående form. Orsaken till denna skenbara oegentlighet är emellertid den, att öfversättaren framför alt ansett sig böra bevara det organiska sammanhanget mellan samma ords nu brukliga maskulina och feminina form. Ordet ”drotten” motsvarar nämligen ”drottning”, men ”jätten” motsvarar ej ”jättinna” utan (hvilket ord ej finnes) ”jättninna”.
De i synnerhet i hjältesångerna rätt ofta förekommande parenteserna beteckna dels osäkra läsarter, dels verkliga, mestadels af Sv. Grundtvig föreslagna inskjutningar, egnade att fylla tydliga luckor i originalet.
Professor S. Bugges sista, i Företalet omnämda, skrift är i denna upplaga icke citerad; alla uttalanden af Prof. Bugge äro hemtade ur hans gamla Eddaupplaga.
Professor J. E. Sars uttalar i sin intressanta ”Udsigt över den norske Historie”, I, sid. 168, att han anser, att man både i de mytiska och heroiska sångerna träffar ”drag, som tyda på att dessa sånger, åtminstone delvis, förskrifva sig från det västanfjällska Norge och äro vordna diktade i tiden (närmast?) före Islands bebyggelse”, hvilken räknas hafva skett 874. Dessa drag, bland hvilka de märkligaste äro de stundom omtalade fjällen, jöklarna, forsarna, renjagterna m. m., må nu hafva inkommit i sångerna i det västra Norge eller på Island, hvilket sista kan vara lika möjligt som det första, men de upphäfva ändock ingalunda den med starka skäl af Sv. Grundtvig häfdade möjligheten, ja sannolikheten af att dessa sånger ursprungligen uppkommit i de götiska landen och i ett vida äldre tidskifte. Men omisskänligt är, att norrmännen och isländingarne ingalunda upptagit dessa sånger som ett dödt långods, utan att de gjort dem till sina genom att fortbilda dem till öfverensstämmelse med sin egen och sitt lands natur. Som de äro de siste, som haft dem i sin vård, bära därför dessa sånger nu den höga fjällnaturens prägel. Hade den tradition blifvit upptecknad, som eldat de svenska Sigurdsristningarnas mästare, hade denna möjligen varit i åtskilligt olika.
Om man betänker, hvad de stora olikheter innebära, hvilka till och med förefinnas mellan de särskilda, på Island upptecknade hjältesångernas skildringar af samma saker, så måste man komma till den öfvertygelsen, att dessa gamla kväden ingalunda, såsom fullfärdiga dikter af Stjernhjelm eller Dalin, gått oförändrade genom tidehvarfven och landen, utan att de, liksom medeltidens folkvisor, på olika tider och på olika orter företett högst betydliga olikheter, och då varda också de drag af ett högbärgigt lands natur, som röjas i de enda nu kända uppteckningarna, ingalunda något afgörande bevis, som kan kullslå de starka skäl, som tala för att dessa sånger ursprungligen, liksom de sägner, på hvilka de hvila, hafva upprunnit i helt andra delar af Norden, ja delvis kanske i helt andra land.
Öfversättaren.
Noter:
*) Se om dessa ord: J. E. Rydqvist, ”Svenska språkets lagar”, II, sid. 243, 264 och 342!
