Tors hammare

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Tors hammare
Kongl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademiens månadsblad
april 1872
Hans Hildebrand

De gamla nordiska sagorna och sångerna visa, hvilken stor betydelse Odin hade för våra hedniska fäder. Vi hafva äfven bestämda uppgifter, att Frö var Svearnes hufvudgud. Men detta oaktadt är det en gud, hvars hogkomst blifvit varaktigare än dessa begges, och det är Tor. Hans namn förekommer ännu i personnamn och hans minne bevaras i många ortnamn. Han var en åskans gud och än i dag bevara vi hans minne omedvetet i de två namn, med hvilka vi beteckna den imponerande naturföreteelsen — »tordönet», Tors buller, och »åskan», ursprungligen ås-ekjan, Åsens eller gudens åkning.

Tor var icke allenast en skandinavisk gud, utan han tillhör hela det germanska området. Hans fornnordiska namn Þórr förutsätter en äldre form Þonr, och denna återfinna vi uti angelsaksiskans Thunor, fornsaksiskans Thunar, fornhögtyskans Donar.

Men, under ett annat namn, återfinna vi Tor äfven inom ett mer aflägset område. Våra stamfränder Hinduerne kände icke en gud med namnet Tor, men de dyrkade en gudomlighet Indra, hvilken har alldeles samma kännetecken som vår Tor. Båda rådde för åskan och blixten. Tor var rödskäggad och stark, lndras skägg var gyllene och hans kraft väldig. Tor red аldrig, utan gick eller åkte på sin med bockar förspämnda vagn. Även Indra for, när han begaf sig i strid, på en vagn. Tor är en väldig kämpe och hans härfärder äro vanligen riktade mot Östern. Hinduerne talade om Indras strider i öster. Tor hade som våpen en hammare, Indra likaså. Tors hammare var smidd af svartelfven Sindre, Indras af väsenden, som i den indiska gudaläran svara mot våra elfvar (»álfar», »elfvor».). Som Tors hammare, tordönsstenar, åskviggar o. d. betraktas de stenredskap, bilor, mejslar eller hammare, som ofta hittas i Sveriges jord, en uppfattning, som vi återfinna snart sagdt allestädes i verlden. Derföre tilltror man äfven dessa stenar en öfvernaturlig kraft. De anses kunne t. ex., om man med dem stryker på jufret af en ko, för hvilken mjölken sinat, återskänka henne en ymnig mjölktillgång. Enligt Hinduernas tro, hade Indras hammare samma inverkan, när han kom i beröring med kornas jufver, men hos Hinduerne hade detta icke blifvit en meningslös ceremoni, utan de förstodo i sitt bildrika språk med de mjölkgifvande korna molnen, ur hvilka regnet nedströmmade, när åskan gick.

Liksom Tor var Indra icke allenast en naturgud. I den från himmelen komna, af ingen menniska frambragta elden låg något renande och heligt, och en helgande betydelse tillerkändes de två gudarne. Båda invigde äktenskapet, båda mottogo i sina gårdar döde.

Tors hammare hette Mjölne (eller Mjälne, isl. Mjölnir), d. v. s. krossarn. Den ännu fortlefvande folktron antager, att Tors hammmare varit af sten, och spår af en sådan uppfattning förekomma ganska tidigt. Men å andra sidan tänkte man sig också hammaren vara af metall, koppar, särskildt af jern, och detta torde under Nordens hednatid hafva varit det vanliga föreställningssättet, eftersom så mycken vigt lades derpå, att hammaren var smidd. Tors jernhammare tänktes helt visst hafva samma utseende som de jernhammare, hvilka brukades i det dagliga lifvet och af hvilka en, från heden tid, i Sverige funnen, afbildas fig. 23. eller som en vanlig slägga, gröfre än hammaren och jämntjock.

I följd af Tors helgande betydelse för det menskliga lifvet, hvarvid hammarn spelade en framstående rol, ty med hammarn vigdes bruden och med honom helgades bålet, på hvilket den dödes lik brändes, ligger det ganska nära till hands, att Tors hammare skulle få en alllmänt antagen symbolisk betydelse. Något sådant har man ock förmodat, men man har kommit på villospår, i det man sökt Tors hammarmärke i hakkorset .

Bland andra har etatsrådet Müller i Köpenhamn uttalat sig mot denna tolkning, och han har visat, att hakkorset måste beteckna en gudom, hvars kraft genomgår verlden och sätter henne i rörelse, — något som mera passar in på Odin — samt att vi snarare i tecknet hafva att se Tors hammarmärke. I Nord-Tyskland ritas ännu till skydd för hus och boskap detta märke, icke fyrarmadt, som hakkorset, utan trearmadt, som det höfves en hammare med det från hans midt utgående skaftet. Men man satte icke allenast hammarmärket som ett skyddande tecken på hus, bohag o. s. v., utan man bar det på sig, så som man i vara dagar bär ett kors på bröstet. Åtminstone visa fynden ofta hängsmycken i mer eller mindre uppenbar hammarform, för hvilka man svårligen kan finna en rimligare förklaring än den symboliskt-religiösa. De hufvudformer som förekomma i Statens Historiska Museum äro följande.

1. En Slägga af silfver, hängande i en ring (fig. 24), funnen på 1770-talet i Täby socken, Roslagen (Inv. 131)

2. En hammare af silfver (fig. 25) med ett skaft, som tilltager i bredd fram emot sjelfva hammarn. Detta smycke, som hänger i en silfverkedja, hittades år 1870 å egorna till N:o 6 Pålstorp i Raus‘ socken. nordvestra Skåne, jämte fragmenter af andra silfversmycken, 7 hela och 28 brutna kufiska silfvermynt, tillhörande åren 899 -916, ett karolingiskt falskmynt samt ett skadadt och utnött; tyskt kejsaremynt (Inv. 4313). Fyndet kan anses tillhöra det tionde århundradet.

3. Silfverhammare (fig. 26), som betydligt afviker från det ursprungliga utseendet. Någon begränsning finnes ej mer mellan skaftet och den egentliga hammarn, hvarjämte det hela förtunnats. De med puns inslagne trepunkterade trianglarne förekomma ganska ofta på den senare hednatidens smycken. Originalet hittades år 1729 i Skåne jämte angelsaksiska och tyska mynt samt brutna silfversmycken (Inv. 116). Ett annat hammarsmycke, detta likt, men mindre (Inv. 2310), är funnet likaledes i Skåne (Assarstorp, Gärdslöfs socken, Vemmenhögs härad) jämte angelsaksiska mynt från konung Etelred (regerade första gången 978—1013, andra gången 1014—1016).

4. Silfverhammare (fig. 27), som ännu mer aflägsnat sig från den ursprungliga formen. Tvenne sådana äro funna vid Slottsmöllan nära Halmstad jämte kufiska шynt (Inv. 1603).

5. Et särdeles väl utsiradt hammarsmycke af silfver, hängande i en kedja af samma metall (fig. 28 och 29). Ornamenterna, trådar och korn af silfver, äro pålödda. De visa, att spiralen ingalunda förekommer ute slutande på bronsåldersföremål. Originalet är funnet på Öland, på Bredsätra bys egor i den liknämnda socknen (Inv. 101). Vi se af detta hammarsmycke, hvilka konstrikt utförda arbeten funnos i Sverige på den tid, då kristendomen stridde med hedendomen om herraväldet öfvver våra fäders sinnen.

Fotnoter