Forskjell mellom versjoner av «Trymskvida (Kvädet om Trym)»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
m
Linje 16: Linje 16:
 
|-
 
|-
 
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Thrymsqvida (FM)]] !!  !!  
 
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Thrymsqvida (FM)]] !!  !!  
 +
|-
 +
!  !!  !!  !!  !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Hammerens Hentelse (B.C.Sandvig)]] !!  !!
 
|-
 
|-
 
|}
 
|}

Revisjonen fra 15. okt. 2013 kl. 08:59

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ► Original.gif Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Norsk.gif Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif Svensk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif
Dansk.gif


Skrifter utgivna av modersmålslärarnas förening
Sånger ur den äldre Eddan


Översatta av Axel Åkerblom
1923


Trymskvida
(Kvädet om Trym)


Trymskvida eller Hammarhämtningen hör genom sin klara och välberäknade komposition och genom den förträffliga skildringen av de handlande personernas karaktärer till Eddans allra främsta dikter. Från flertalet övriga eddasånger skiljer den sig genom sin genomgående humoristiska ton, som delvis går över i det burleska, såsom vid skildringen av Tors matlust vid gästabudet hos Trym eller av behandlingen av en stackars jättinna, som tigger gåvor av den förmenta jättebruden. Det är möjligt, att en verklig myt, måhända av natursymbolisk art, ligger bakom de enklaste motiven i dikten: förlusten av hammaren och dess återvinnande. I sin utbildade form är emellertid dikten helt och hållet leken av en fantasi, som fritt tumlat om med de mytiska personerna och föreställningarna. Det förefaller en nutida uppfattning egendomligt, att skalden vågat att låta ett löjets skimmer falla även över den bistre och fruktade gamle åsaguden Tor. Exempel på en dylik fördomsfri behandling av gudavärlden finnas emellertid även i andra folks mytiska diktning.

Vred var Ving-Tor[1]
vaknad såg han
hammarn borta,
borta hammarn.
Skägget riste,
ryste sitt huvud.
Hjälplös famlar
Jordens son[2].



Till orda tog han
och talte så:
»Hör nu, Loke,
vad lönligt jag säger
- ingen vet det
på vida jorden,
i höga himlen -:
hammarn är stulen.»



De gingo till Fröjas
fagra boplats.
Till orda tog han
och yttrade detta:
»Vill du mig, Fröja,
din fjäderhamn låna,
att jag må hitta
min hammar åter?»



Fröja:



»Dig skall jag min fagra
fjäderhamn låna,
att du må hitta
din hammar åter.
Jag ville den lämna,
vore den silver,
och gav dig den gärna,
om guld den ock vore.»



På susande vingar
snabbt flög Loke.
Till jättars bygder
bar honom flykten.
Trym satt å högen[3],
tursadrottnen[4],
och tvinnade guldband
åt glupande hundar.



Trym:



»Hur är det med åsar?
Hur är det med alvar.
Vi ger du dig ensam
till jättars bygder?»



Loke:



»Hos åsar och alvar
illa är vordet.
Har Hlorrides[5] hammar
lönligt du dolt?»



Trym:



»Hlorrides hammar
lönligt jag dolde
på åtta mils djup
under jorden.
Till honom kan ingen
hämta den åter,
för man ej till mig
Fröja som brud.»



På susande vingar
snabbt flög Loke.
Till åsarnas fäste
hans flykt honom bar.
Tor honom mötte
mitt på gården;
tillorda tog han
och talade så:



Tor:



Ȁr nu ditt uppdrag
uträttat vordet?
Säg mig i luften,
vad långfärden utrönt!
En sittande ofta
svikes av minnet,
en liggande ofta
för lögn på sin tunga.»



Loke:



»Väl är mitt uppdrag
uträttat vordet.
Trym har din hammar,
tursadrottnen.
Från honom kan ingen
hämta den åter,
förs ej till honom
Fröja som brud.»



Skyndsamt den fagra
Fröja de sökte.
Till orda tog Loke
och yttrade detta:
»I brudhuvudduken
låt binda dig, Fröja!
Vi två måste åka
till tursars bygder.»



Vred vart Fröja
och fnyste oblid.
För åsarnas boning
bävade grunden.



Fröja:



»Mig finge, du kalla
rent karlagalen,
om jag fore med dig
till jättars bygder.»



Till tings kommo alla
åsar samman
och alla åsynjor.
I ivrigt samråd
de mäktiga tivar[6]
talade därom,
hur Hlorrides hammar
hem skulle bringas.



Då yttrade Heimdall,
av åsar mest strålljus,
- framsynt var han
som vanerna eljes -:
»På Tor må vi binda
brudhuvudduken,
han bäre det stora
brisingasmycket[7]!



Ned från hans gördel
låt nycklar skramla
och kvinnokläder
kring knäna falla!
Fäst å bröstet
brudsmyckets stenar,
med högtuppsatt klädsel
hans huvud må prydas!»



Men Tor hördes mullra,
den maktfyllda åsen:
- - - - -
»Binder man på mig
brudhuvudduken,
kvinnoaktig
blir jag kallad bland åsar.»



Loke då sade,
sonen till Lauvey[8]:
»Håll du inne
med ord av det slaget!
Snart skall jättars
släkt äga Åsgård,
om ej du hämtar
din hammar åter.»



På Tor de så bundo
brudhuvudduken,
bundo det stora
brisingasmycket.
- - - - -



Ned från hans gördel
nycklar skramla,
kvinnokläder
kring knäna falla.
[På bröstet sattes
brudsmyckets stenar,
med högtuppsatt klädsel
hans huvud de prydde.]



Sonen till Lauvey,
Loke, då sade:
»- - - - -
Med dig jag kommer
som kammartärna.
Vi två skola åka
till tursars bygder.»



Bockarna hastigt
hemåt drevos,
i skaklarna spändes
att springa med snabbhet.
Då rämnade fjällen,
i flammor brann jorden.
Till jättars värld åkte
Odens son.



Trym då sade,
tursadrottnen:
»Opp, jättar, att smycka
salens bänkar!
Till mig nu för man
Fröja som hustru,
Njårds fagra dotter
från Noatun[9].



Kolsvarta oxar,
kor med guldhorn
gå här vid gården
till gamman för jätten,
Mång dyrgrip jag äger,
ett otal av smycken.
Endast Fröja
fattades mig.»



Fort var det lidet
fram mot kvällen.
Åt jättarna blev nu
buret in öl.



Tre spannar Sivs man[10]
tömde av mjödet,
åt ensam en oxe
och åtta laxar,
allt kräsligt, som inbars
för kvinnornas räkning.



Trym då sade,
tursadrottnen:
»Vem bland brudar
kan bita mer glupskt,
vem väl bita
så väldiga stycken,
vem av mjödet
mera dricka?»



Den kloka tärnan[11]
satt tätt bredvid bruden;
snabbt fann hon orden
att svara jätten:
»Intet åt Fröja
på åtta dagar;
så girigt hon längtat
till jättevärlden.»



Duken han lyfte,
lysten på kyssar,
men studsade åter
till ändan av salen.
»Vi äro väl Fröjas
ögon så vilda?
Ur hennes ögon
eld tyckes flamma.»



Den kloka tärnan
satt tätt bredvid bruden;
snabbt fann hon orden
att svara jätten:
»Intet sov Fröja
på åtta nätter;
så girigt hon längtat
till jättevärlden.»



In steg en fattig
ynklig jättinna.
Om brudgåva bruden
bad hon skyggt:
»Av armarnas röda[12]
ringar giv mig,
om du vill vinna
vänskap av mig.»



Trym då sade,
tursadrottnen:
»Bären in hammarn,
att bruden må vigas![13]
Krossaren[14] läggen
i knäna på ungmön!
Vigen oss samman
med Vårs[15] hand nu!»



Hlorrides hjärta
log i bröstet.
Med kampmod i hugen
hammarn såg han.
Trym först drap han,
tursadrottnen,
och drap se'n hela
hopen av jättar.



Den ålderstigna
stackars jättinnan,
som brudgåva bad sig
av bruden nyss,
för slantar fick hon
slag, som skrällde,
hugg av hammarn
för hoptals med ringar.



Så hammarn kom åter
till Odens son.

[1] Ving-Tor: Tor.
[2] Tor var son till Oden och Jord; jfr not 6 i Våluspå.
[3] Å högen, d. v. s. på ättehögen utanför sin gård. Det omtalas i gamla källor såsom en forntida sed, att personer från detta ställe spejade efter eller inväntade kommande.
[4] Tursadrottnen: tursarnas (jättarnas) härskare.
[5] Hlorride är ett av Tors binamn.
[6] Tivar är ett forntida ord för gudar.
[7] Brisingasmycket kallades ett berömt halssmycke, som bars av Fröja. Det var smitt av några dvärgar, Brisingarna, och bar namn efter dem.
[8] Lauvey hette Lokes moder.
[9] Noatun var namnet på Njårds boning.
[10] Gudinnan Siv var hustru till Tor.
[11] »Den kloka tärnan» är den förklädde Loke, som medföljde Tor som kammartärna.
[12] Röd användes här om guldets färg.
[13]Viktiga handlingar helgades under hednatiden genom att ställas under Tors beskydd, och Tors vapen, hammaren, var en helig symbol, som vid dylika handlingar kom till användning.
[14] »Krossaren» (isl. Mjǫllnir ) var namnet på Tors hammare.
[15] Vår var en gudinna, som vakade över löftens och eders helgd.