Ur lappsk mytologi Dopet

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Ur Lappsk Mytologi och Lappländsk Sägen
af Jakob Fellman

I
Dopet

eller vattenösningen, som hos Lapparne, liksom ock hos Finnarae, var urgammal sed och i bruk långt innan christendomen hos dem vann inträde. Emedan barnet dervid fick namn, kallades denna akt af dem Namma kasta (hos Finnarne nimen anto). Det torde hafva skett genast efter födelsen, måhända redan vid den första tvagningen. Härtill synes man kunna sluta äfven deraf, att såväl hos Lapparne, som hos Finnarne här uppe, den tro är rådande, att barnet är oroligt och grinigt ända tills det blifver döpt och fått namn.

Vanligen sades barnaföderskan, redan innan hon födde, hafva i drömmen fått af någon jabmek uppenbarelse om det namn barnet borde erhålla. Der sådant ej inträffat, skulle fader eller fränder med trolltrummans tillhjelp utröna detta. Voro de ej skicklige dertill, anlitades nåide för ändamålet.

Den christna lärans fordran, att barnet skulle döpas af prest, kunde Lapparne, efter denna läras införande hos dem, dock icke undgå att efterfölja. Men sedan det kyrkliga dopet verkstälts, blef barnet omdöpt. Detta nya, dop, som kallades Same namma dopet (lapp namn dopet), förrättades vanligen, eller åtminstone ofta af barnets moder, men i hvarje fall af qvinna. Det kunde verkställas endast af sådan qvinna, som icke varit barnets fadder vid det christna dopet. Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.

Benägenheten för Same namma dopet, som länge fortfor, lärer till en del härrört deraf, att Presterna icke ville tillåta Lapparne att uppkalla sina barn efter deras hedniska förfäder, hvarmed de på ett betänkligt sätt lederade Lapparne i deras fördomar. Lapparne höllo nemligen före, att de döde (Jabmek) i Jabme aimo längtade efter sina på jorden vistande anförvandter och vänner, och att de således traktade efter deras lif för att få dem till sig. Deraf seden att gifva barnet namn efter någon afliden slägting, hvars berörda längtan man sålunda trodde sig stilla, enär den döde, hvars namn dervid kom till användning, sålunda liksom uppkallades och ånyo lefde upp på jorden i och genom barnet; hvilket ock uttryckligen utsädes vid sjelfva döpelseakten. Sålunda trodde man att barnet skulle vara fredadt för de dödes benägenhet att förkorta dess lif.

Det sålunda gifna lappnamnet behöll barnet hela lifvet igenom, om det fortfor att vara friskt och trifdes väl. Men var barnet skrikigt, sjukligt eller oroligt, erhöll det nytt namn genom nytt dop, som kallades ådda namma dopet (ny namn dopet). Nästnämnda tillstånd hos barnet ansågs nemligen vara ett bevis på, att någon Jabmek var förtörnad och framkallade sjukdomen eller vantrefnaden hos detsamma. Det fick derföre nytt namn efter den Jabmek, som förmodades hafva föranledt det onda. Det nya namnet kallades Saivo namma (Saivo namnet); ty vid detta dop invigdes den döpte åt Saivo, medan barnet deremot i Same namma dopet tillegnades Sarakka. Hvartdera dopet förrättades på ungefär enahanda sätt, och vid hvartdera offrades något; vid det förra åt Sarakka, vid det sednare åt den Jabmek, efter hvilken barnet fick namn.

En Lapp kunde, allt efter omständigheterna, omdöpas och erhålla nytt namn huru många gånger som helst. Ty skedde icke förändring i det tillstånd, som föranledt ny namn dopet, eller utsattes man senare för enahanda obehag, måste åter nytt dop ske och nytt namn gifvas. Nåide skulle ock, såsom redan sagts, undergå Saivo namma dopet.

Jemväl ådda namma dopet verkstäldes af qvinna, som kallades Lavgädne eller dopmoder. Under hennes tillsyn uppvärmdes vattnet, hvari man insatte två björkqvistar, den ena sådan den hade växt på trädet, den andra böjd till en ring. Derpå tilltalade dopmodern barnet sålunda: "Du skall blifva så fruktsam, sund och stark, som den björk, hvaraf denna qvist är tagen". Derefter kastade hon i vattnet en ring, ett spänne, eller en plåt af ett silfverbälte eller ock något annat glänsande föremål. Detta föremål kallades namma skello. "Här kastar jag", sade hon dervid, "namma skello i vattnet. Blif du så skinande och härlig, som denna skello är." Derefter skedde sjelfva dopet, hvarvid den, som nydöptes, tillades det namn, som den jabmekas, hvilken i barnet skulle ånyo lefva upp, här i lifvet burit. Förrättningen slutade med orden: "Nu är du döpt vid den dödes (N. N.) namn. Få se huru väl det bekommer dig och du trifs dermed".

Namma skello fastades nu på den nydöpte, på en gosse under armen, på en flicka i barmen. Den hölls i helgd och ansågs bereda skydd mot hexeri och trolldom, hvarföre den alltid bars. Då gossen uppnått mognare ålder, fastade han likväl sin skello vid sin trumma, der den ansågs vara mycket gagnelig.

Stundom uppvärmdes dopvattnet i en blank messingskittel. I sådant fall behöfdes ingen annan skello, än denna kittel, som då tillföll barnet.

Liksom man genom Samedopet ville rentvå sig från det christna dopet, synes det såsom om man velat hos de gamle gudarne ursäkta sig äfven för det man begagnade sig af den christna nattvarden. Ty länge fortlefde seden att, då man begaf sig till kyrkan för att begå nattvarden, vid första källa, de gamle gudarne till ära, utföra en akt, som hade likhet med nattvarden.