Hjältsånger Andra kvädet om Helge Hundingsbane (Helgakviða Hundingsbana onnor)
Helge og Sigrun. (Illustration af Johannes Gehrts, 1901)
Konung Sigmund, Volsungs son, var gift med Borghild från Bralund. De gåfvo sin son namnet Helge efter Helge Hiorvardsson. Helges fosterfader var Hagal. Hunding hette en mäktig konung. Efter honom har Hundland blifvit uppkalladt. Han var en väldig krigare och ägde många söner, som lågo i härnad.
Emellan konung Hunding och konung Sigmund rådde ofrid och fiendskap. De dräpte hvarandras fränder. Konung Sigmund och hans ättmän kallades Volsungar och Ylfingar.
Helge drog lönligen som spejare till konung Hundings hird. Häming, konung Hundings son, var då hemma. Då Helge drog bort, träffade han en vallgosse och kvad:
Hagals son hette Hamal. Konung Hunding sände några män till Hagal för att leta efter Helge. Denne kunde då ej komma undan på annat sätt, än att han tog på sig en trälkvinnas kläder och gick att mala. Männen letade, men funno icke Helge.
2.
Då skrek Blind, den
skadeglade:
'Hvasst hon blickar,
Hagals tärna;
trälblod står ej
där vid kvarnen:
stenen rämnar,
kistan brister.'
3.
'Hård lott hafver
härskarn drabbat,
då, fast kung, han
korn får mala;
bättre anstod
denna hand att
svinga slagsvärd
än en kvarnstång.'
4. Hagal svarade och kvad:
'Undra ej, att
kvarnen knarrar,
när en kunglig
mö den drager;
öfver skyar
har hon sväfvat
och på härskepp
böljor blodat.'
Helge kom då undan och for å härskepp. Han fällde konung Hunding och vardt sedan kallad Helge Hundingsbane.
– – –
Han låg med sin här i Brunaviken och gjorde strandhugg; där åto han och hans män rått kött. Hogne hette en konung, och hans dotter hette Sigrun. Hon var en valkyrja och red öfver vind och våg; hon var den återfödda Svava. Sigrun red till Helges skepp och kvad:
Granmar hette en mäktig konung, som bodde på Svarenshaug. Han hade många söner; en hette Hodbrodd, en annan Gudmund, en tredje Starkad. Hodbrodd var en gång på en konungaförsamling och fäste sig Sigrun, Hognes dotter. Men när hon sporde detta, red hon med valkyrjor öfver vind och våg för att uppsöka Helge. Han var då vid Logafjällen och hade kämpat med Hundings söner. Där hade han fällt Alf och Öyolf, Hiorvard och Hervard, och trött af striden hade han satt sig under Arastein. Där fann Sigrun honom, föll honom om halsen, kysste honom och sade honom sitt ärende, såsom det heter i det gamla Volsungakvädet:
Helge samlade då en stor flotta och for till Frekastein. Ute på hafvet råkade han och hans män ut för ett farligt oväder. Det började åska, och blixtar slogo ned i skeppen. Då sågo de nio valkyrjor rida i luften och igenkände Sigrun. I detsamma lade sig stormen, och de kommo oskadda till land.
Granmars söner sutto på ett berg, då skeppen seglade till land. Gudmund sprang då upp på en häst och red upp på berget vid hamnen för att speja. Då refvo Volsungarne seglen. Gudmund kvad då, såsom förut är skrifvet i kvädet om Helge:
'Hvilken furste
anför hären
och i land för
dessa skaror?'
Sinfiotle, Sigmunds son, svarade, såsom förut är skrifvet.
Gudmund red hem med krigsbud. Då samlade Granmars söner en här, och till denna kommo många konungar, bland hvilka voro Hogne, Sigruns fader, och hans söner Brage och Dag.
Där stod sedan ett stort slag, i hvilket alla Granmars söner föllo och alla deras höfdingar utom Dag Hognesson, som fick fred och svor Volsungarne trohet.
Sigrun gick ut på valplatsen och fann Hodbrodd döende. Då kvad hon:
C.
17. 'Aldrig Sigrun
skall i dina
armar slutas,
konung Hodbrodd.
Lifvet släckts för
Granmars söner.
Gygjors ulfvar
liken slita.'
Därpå fann hon Helge och vardt mycket glad. Han kvad:
Helge äktade Sigrun, och de fingo söner. Helge blef icke gammal. Dag Hognesson blotade till Oden för fadershämnd, och Oden lånade Dag sitt spjut. Dag träffade sin svåger Helge vid det ställe, som heter Fiotorlund. Där föll då Helge, men Dag red till Svavafjällen och sade Sigrun tidender:
Helge och hans följe redo därpå sin väg, men kvinnorna gingo hem till gården. Nästa afton lät Sigrun tärnan hålla vakt vid högen. När hon sedan i solnedgången själf kom till högen, kvad hon:
49.
'Kommit ren, om
komma kunde,
Sigmunds son från
Odens salar.
Hoppet om hans
ankomst vissnar,
när på kvist ren
örnen sitter
och till drömmars
värld allt flyr.'
50. Tärnan kvad:
'Yra så ej,
att du ensam
åter går till
dödens boning.
Minns, om natten
är hvar vålnad
mera stark än
under dagen.'
Sigrun dog snart af sorg och saknad. Det troddes i forna dagar, att människor blefvo födda på nytt, men detta kallas nu käringskrock.
Helge och Sigrun sägas ha blifvit återfödda. Han hette då Helge Haddingiaskate och hon Kara Halfdansdotter, såsom det säges i Sången om Kara,[22] och hon var en vaikyrja.
Noter:
↑Rörande betydelsen af A, B och C se nedan Anmärkningar.
↑Enligt denna dunkla strof tyckes Helge i Hundings hof af denne kämpar blifvit klädd i brynja och sedan af konung Hunding blifvit tagen för Hamal. Med den gråa ulfven åsyftas väl Ylfinga-ättlingen Helge själf.
↑ Förmodligen äro här två strofer utfallna, i hvilka Sigrun uttalat sin fruktan för Hodbrodd och Helge sökt lugna henne. Jämför Första kvädet om Helge Hundingsbane stroferna 21 och 22.
↑Denna strof är troligen senare inskjuten och innehåller väl en reminiscens från sagan om vikingen Starkad ('Starkotter'). Den danske häfdntecknaren Saxo Grammaticus berättar om Starkad, att sedan hans hufvud afhuggits, detta ännu ursinnigt bet i jorden.
↑Denna strof är väl ett fragment ur en annan parallelldikt om Helge och Sigrun.
↑Att hissa en fana hade väl samma betydelse som att hissa en röd sköld, nämligen att tillkännagifva, att man kom som fiende.
↑Denna anspelning kan nu ej förstås, då om Fiorsungarne eljest intet är kändt.
↑Stroferna 22—27 äro tydligen ett fragment af den ordstrid mellan Gudmund och Sinfiotle, hvilken, ehuru troligen i en yngre form, äfven inskjutits i Första kvädet om Helge Hundingsbane.
↑Öfvers. har här afsiktligt tillåtit sig en friare öfversättning. I originalet stär 'vid Leiptrs ljusa vatten' och 'vid Unns regnsvala sten'. Leiptr var en af de floder, som nedflöto i dödsriket. En ed svuren vid Leiptr var troligen lika helig som den ed, de homeriska hjältarne svuro vid Styx. Detsamma torde gälla om en ed svuren vid Unns sten, rörande hvilken man för öfrigt intet känner. Unn var en af Ägers döttrar. Öfvers. är själf den förste att erkänna, att det ej på långt när lyckats honom att återgifva originalets grandiosa kraft i dessa Sigruns rasande förbannelser.
↑Oden uppträder ofta så, ty han behöfver ständigt öka antalet af de svärdfallna kämparne i Valhall.
↑Vandelsve = 'Vandels tempel'. Kanske detta namn sammanhänger med det germanska folknamnet Vandaler (Vandiler) ? — Det var enligt fornnordiska rättsbegrepp Dags plikt att erbjuda Sigrun böter för Helges död. Se vi denna hans handling i detta dess rätta ljus, försvinner det taktlösa, som för oss nutidsmänniskor tyckes ligga i densamma.
↑Denna strof tillhör uppenbarligen ett helt annat kväde, som väl skildrat en tvist mellan Helge och Hunding. Öfvers. har dock ej velat utesluta den, emedan den omständigheten att den — af samlaren eller afskrifvaren — inskjutits här och just i detta sammanhang, bättre än allt annat torde visa, huru föga dessa fornsanger ha fattats och förståtts af denne okände samlare eller afskrifvare och huru berättigad således en på samma gång vetenskaplig och vitter kritik af desamma är.
↑Helge har icke fått 'hemlof', d. v. s. tillåtelse att för alltid stanna hos Sigrun, utan blott till ett kort besök i sin hög.
↑Den förlorade dikten Károlióð har ännu förelegat författaren till Hrómundar saga Greipsnonar. Af denna saga få vi veta, att Helge Haddingiaskate skyddades af valkyrjan Kara, hvilken i en svans hamn sväfvade öfver honom. I en strid mot Hromund svingade han dock sitt svärd så högt, att han tillfogade sin älskade ett dödligt sår. Då erkände han, att lyckan vikit ifrån honom, hvarpå Hromund klöf hans hufvud.
