Beskrifning öfver Lappland

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif
Damianus à Goes (1502-1574)


Damianus à Goes


Beskrifning öfver Lappland
Descriptio Lappiae
1540

i översättning av Gösta Thörnell, 1915


Lappland delas af Bottniska hafvet i det östliga och västliga. Vid yttersta spetsen af sagda haf ligger Torne. I öster når det fram till Hvita hafvet, i norr omsluter det åtskilliga landskap och är af okänd utsträckning. I väster vetter det mot Island och gränsar till en del af Norge. I söder begränsas det af den öfriga delen af Norge samt af Sverige, Finland och bägge Bottnarna.

I det östliga Lappland är en församling, St. Andreae församling, belägen på 84 graders nordlig bredd; den är berömd för sitt storartade och dyrbara tempel samt för lärda och i de heliga skrifterna kunniga män. Denna församling hör och lyder under ärkebiskopen i Upsala, inom hvilkens stift den är belägen. Icke desto mindre äro de kringboende folkstammarna i följd af prelaters och stormäns likgiltighet eller girighet, såsom sagdt är, utan kunskap om Kristus.

Lappland betyder "det dumma" eller "slöa landet". Enligt mitt förmenande har det fått sitt namn däraf, att marken i följd af den öfvermåttan stränga kölden är liksom förslöad, så att den blifver alldeles otjänlig såväl till att mottaga frön som att frambringa frukter.

Landskapets inbyggare äro kraftiga, men kortväxta samt beundransvärdt skickliga och flinka i bruket af båge och pilar. Denna konst öfva de ock alltifrån sin barndom med sådan ifver, att en pilt, som förfelar målet, icke får sin mat, förrän han kan sikta rätt. Som kläder använda de förnämligast skinn hopsatta med ganska stor konstfärdighet; med dessa skydda de sig mot den bistra kölden. Denna hafva de för öfrigt så väl vant sig att tåla, att de, då så är af nöden äfven utan skydd af skinn kunna motstå den. De bo i tält; för hus hafva de ingen användning, ity att de ofta flytta från ett ställe till ett annat.

De hafva intet annat sätt att skaffa sig sitt uppehälle än jakt, fågelfångst och fiske; men i dessa näringar äro de synnerligen framstående. Denna landsända erbjuder nämligen särdeles rik tillgång på slikt byte. Åkerbruk idka de icke.

De använda farkoster, hopfogade utan en järnnagel; dessa lasta de med lufttorkad fisk och skinn och segla så åstad till grannfolken för att genom byte - den enda form af köpenskap, de känna - förvärfva säd och penningar. Härvid bruka de ej ord, utan betjäna sig blott af tecken. Detta har allenast sin grund i deras råa och barbariska tungomål; eljes ådagalägga de stor slughet och förfarenhet vid byteshandel. Folket är krigiskt och modigt.

I stället för hästar använda de ett slags djur, som de på sitt språk kalla renar. Dessa äro af åsnans storlek och färg, tveklöfvade samt hafva skapnad och horn såsom hjortar; men hornen äro (såsom jag själf iakttagit) öfvertäckta med ett slags fjun samt lägre och mindre greniga än hjortens. Renarna äro så snabba, att de på 12 timmar kunna draga ett släddon inemot 30 tyska mil. Då de gå framåt, ehvad det sker långsamt eller snabbt, förnimmes i följd af skenbenens ledrörelser ett knakande ljud, liksom då man knäcker nötter.

Detta folks gudsdyrkan består däruti, att de tillbedja elden samt stoder af sten som gudar. Efter den lefvande varelse, eho det vara månde, som möter dem på morgonen, sluta de till och förutspå hela dagens öde.

De hålla äktenskapet i helgd och äro ytterligt svartsjuka.

De känna så mäktiga besvärjelser, att de, många andra underliga ting att förtiga, kunna bringa fartyg att stannar midt i deras lopp, så att de starkaste vindar ej kunna rubba dem ur stället. Enda botemedlet mot slik illfundighet är att bestryka skeppens däck och roddarbänkar med jungfrurs träck, för hvilket dessa onda andar, efter hvad jag erfarit af befolkningen, af naturen hafva afsky.

Läs Saxo Grammaticus, och du skall finna underliga ting om nordiska trollkarlar och besvärjelser.


Kilde

Tvenne skrifter af den portugisiske riddaren Damianus à Goes: Veklagan öfver det lappska folkets nöd och Lapplands beskrifning i latinsk text / nu för första gången öfverflyttad till svenska genom Gösta Thörnell; jämte en inledning af E. W. Dahlgren. 1915