Eddas naturhistoria - Foglar

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Johan Gustaf Hjalmar Kinberg

Eddas naturhistoria

6. Foglar

Foglar, Fugl

Korpar

Foglarna och deras fjäderdrägter blefvo föremål för åtskilliga sagor.

Fröja egde en fjäderhamn. Loke bad Fröja att få låna den.

Han sade:

Låna mig, Fröja! fjäderhamn. . . (Jfr pag. 16).

Muntu mér, Freyja! fjaðrhams Ijá. . . (þrym. 3).

Sedan Loke erhållit den, heter det:

Då flög Loke, fjädrar hveno, tills han kom utom Åsars gårdar och han kom inom jättars hemvist.

Fló þá Loki, fjaðrhamr dundi, unz fyr utan kom ása garða ok fyr innan kom jötna heima. (þrym. 5).

Likaså flög han tillbaka från jättarna till Åsarna. (þrym. 9).

Loke lånte den äfven, då han skulle uppsöka och återföra Idun, som röfvats af tursarne.

Med denna fjäderdrägt, förestälde man sig, fick Fröja, eller den åt hvilken hon lånt den, förmågan att flyga, en föreställning som icke synes hafva uppkommit genom kunskap om den drägt af fogelskinn, som af vissa nordiska kustboer begagnades.

Segerdrifva sjunger om Hjelmgunnar:

Hugfull konung lät våra hamnar, åtta systrars, under ek bära; jag var tolf vintrar, om dig veta lyster, när unge konungen jag eder gaf.

Lét hami vára hugfullr konungr átta systra under eik borit; var ek vetra tólf, ef þik vita lystir, er ek ungum gram eiða seldak. (Sigrdr. 4. Helr. Brynh. 7).

Sagan förtäljer, att den vise smeden Völund kunde flyga, och det så väl, att

ingen nog stark är att dig ned skjuta, der du sväfvar uppe vid skyn.

né svá öflugr, at þik neðan skjóti, þar er þú skollir við ský uppi. (Völund. 38).

På ett annat ställe heter det:

Förr'n verlden förgås, jorden dånar, jättinnor flyga.

Áðr veröld steypisk, grundir gjalla, gifr 'ru fljúgandi. (Völusp. 49).

Fabeln om flygande kvinnor fortlefver ännu, men de rida numera på kvastar.

Att foglar kunde förstå, hvad som sades, och äfven sjunga vackra sånger, likasom att en och annan man förstod foglalåt, faller af sjelf. Då Atle stod vid en lund,

satt en fogel uppe i grenarna öfver honom och hade lyssnat till, att hans män kallade de skönaste kvinnor, som Hjörvard, konungen, egde. Fogeln sjöng och Atle lyddes, hvad han sade; han kvad:

fugl sat i limunum uppi yfir hánum ok hafði heyrt til, at hans menn kölluöu vænstar konur þær er Hjörvarðr konungrátti. Fuglinn kvaðaði, en Atli hlýddi, hvat hann sagði; hann kvað:

Såg du Segerlin, Svåfnes dotter? . . .

Sáttu Sigrlinn, Sváfnis dóttur? . . . (Helg. Hjörv. Inledn., 1).

Atle kallade också fogeln:

vishågad fogel!

fugl fróðhugaðr! (Helg. Hjörv. 2).

Fogeln sjöng vidare:

Falk

Hof må jag välja, altaren många. . .

Hof mun ek kjósa, hörga marga. . . (Helg. Hjörv. 4).

Falk, Hök, Haukr, 'Neffölr', Falco.

Hvilken art, som vid de ställen, der texten nämner haukr, verkligen menas, torde vara omöjligt att med visshet afgöra. Dessa ställen kunna rubriceras på följande sätt.

?Jagtfalk, Neffölr (egentl. 'bleknäbb'), Falco gyrfalco L.

Jagtfalk

Vid ver Idens slut:

Bleknäbb sliter liken.

Slítr nái neffölr. (Völusp. 54).

Det fornnordiska namnet, men ej lefnadssättet, som här finnes uttryckt, häntyder på jagtfalken och på Norden.

Odin sade, att bland falkar var Håbrok bäst, Hábrók (œztr) hauka. (Grimn. 44).

Jagtfalken har alltid ansetts för den bästa till falkjagt.

?Dufhök, Haukr, Falco palumbarius L.

Dufhök

Såsom den allmännaste hithörande fogeln måste man tänka äfven på denna art. Af nedanstående synes, att arten icke kan bestämmas.

Odins hökar äro korpar. (Helg. Hund. II, 43. Se under Korp).

Med Sigurds och Brynhilds lik skulle brännas två hundar, två hökar, haukar. (Sig. Fáfn. Ill, 67).

Såsom särskildt göromål nämnes, att

hökar släppa.

hauki fleygja. (Guðr. II, 17).

Atle sade sig hafva drömt:

Jag tyckte ur min hand hökar flyga utan föda till olyckshus: deras hjertan jag tyckte mig med honung tugga, sorgsen i sinnet; de svälde af blod.

Hugðak mér af hendi hauka fljúga bráðalausa bölranna til: hjörtu hugðak þeirra við hunang tuggin, sorgmóðs sefa, sollin blóði. (Guðr. II, 41).

Örn, örn, Ari.

Örn

Likasom det skulle vara fåfängt att söka närmare bestämma, hvilken eller hvilka arter, som skalderna i nyare tider afsett, då de bildlikt användt ordet örn, så är det äfven med Eddas 'poetiska örn', angående hvilken vi funnit följande, hvaraf vill synas, som om förfäderna kände:

Kungsörn, Aquila chrysaětos L. och Hafsörn, Haliaětus albicilla L.

Hafsörn

Kungsörn

Vid verldens slut skriker örnen, ari hlakkar. (Völusp. 54).

Den nu varande verldens undergång beskrifves: Solen mister sitt sken, svartnar, landet sjunker i hafvet, stjernorna kastas från himlen, mot hvilken eld flammar (från jorden); derefter heter det:

Hon ser uppkomma

för andra gången

jord ur hafvet . . .

ofvan flyger

örn; han vid fjellen

fångar fiskar. (Völusp. 65).

Då Skirne förbannade Gerd, sade han:

Å örna tufva sitte du evigt, vänd ifrån verlden vänte du döden.

Ara þúfu á skaltu ár sitja, horfa heimi ór, snugga heljar til. (Skirn. 27).

Räsvälg sitter i örnhamn vid himmelens ända. Af hans vingslag säges vinden komma. (Vafpr. 37).

Odin omtalar bland kännetecken på Valhall:

Varg hänger vester om dörrar, örn hänger hufvud der ofvan.

Vargr hangir fyr vestan dyrr, ok drúpir örn yfir. (Grímn. 10).

Hávamál lärer:

Snokar och spejar då till sjön kommer, örn på åldrigt haf; så den man bland många kommer, och af få har förord.

Snapir ok gnapir, er til sævar kemr, örn á aldinn mar; svá er maðr, er með mörgum kemr ok á formælendr fá. (Háv. 62).

Hafsörnen vid hafskusten synes hafva föresväfvat skalden.

En stor fogel satt å huset och vaktade och hade somnat. Atle sköt med spjut foglen till döds . . . Frånmar jarl hade påtagit en hamn lik en örn och hade dem (Segerlin och Ålöf) skyddat för hären med trolldom.

Fugl mikill sat á húsinu ok gætti, ok var sofnaðr. Atli skaut spjóti fuglinn til bana . . . Fránmarr jarl hafði hamazk í arnar líki ok varit þær fyrir hernum með fjölkyngi. (Helg, Hjörv. Pros. 5-6).

Örnen skrek tidigt.

Örn gól árla. (Helg. Hjörv. 6).

Äfven i en annan sång heter det:

Först i tiden, då örnarna skreko,

Ár var alda þat er arar gullu, (Helg. Hund. I, 1).

föddes Helge, Borghilds son, i Brålund.

Om krigarn heter det:

han som ofta har örnar mättat.

sá er opt hefir örnu sadda. (Helg. Hund. I, 36).

Helge sade till Sinfjötle:

Vore eder, Sinfjötle! vida bättre krig att föra och fröjda örnar . . .

Væri ykkr, Sinfjötli! sœmra myklu gunni at heyja ok glaða örnu . . . (Helg. Hund. I, 47).

Helge säger sig hafva dödat björnar (krigare) i Bragalund

och örnars slägt med spjut mättat.

ok ætt ara oddum saddak. (Helg. Hund. II, 9).

Helge sade:

Det är, Sinfjötle! mera höfviskt svärden att pröfva och glädja örnar . . .

Þér er, Sinfjötli! sœmra myklu gunni at heyja ok glaða örnu. (Helg. Hund. II, 22).

Örn: poetiskt uttryck i stället för korp.

Örnarna sätta sig sent om aftonen i askens grenar:

Jag vet, hopp förgår om höfdings hitkomst, när å askgrenar örnar sitta.

Kveð ek grams þinnig grænask vánir, er á asklimum ernir sitja. (Helg. Hund. II, 50).

Det synes, som om detta är ett poetiskt uttryck, och att foglarna varit andra än örnar, såsom vråkar, kråkor eller råkor.

Att rista örn å den slagne fienden var inseglet på segren, hvilket dock icke hindrade segraren att erkänna fiendens storhet.

Nu är blodig örn af ett skarpt svärd å Sigmunds bane på ryggen ristad; få så tappra som han, kungsarfving, färgat jorden och fröjdat korpar.

Nu er blóðugr örn bitrum hjörvi bana Sigmundar á baki ristinn; fár var fremri, sá er fold ryði, hilmis arfi, ok hugin gladdi. (Sig. Fáfn. II, 26)

Runor skulle ristas: på ulfvens klor,

på örnens näbb, på blodigt vingpar.

ok á arnar nefi, á blóðgum vængjum. (Sigrdr. 21).

Öfver Sigurds kvarlefvor hörde Gudrun

örnar skrika, öfver ätel glada.

örnu gjalla, æzli fegna. (Guðr. II, 10).

Äfven detta uttryck är poetiskt, och örn är väl här det samma som korp.

Kostbära, Högnes hustru, sade sig bland annat hafva drömt:

Örn såg jag hit in flyga långsåt hela huset, det må oss drygt varda; han oss alla blodstänkte, jag tror af hans hot, att han var Atles hamn.

Örn hugðak hér inn fljúga at endlöngu húsi, þat mun oss drjúgt deilask, dreifði hann oss öll blóði; hugðak af heitun, at væri hamr Atla. (Atl. grœnl. 19).

Högne svarade:

Vi slagta ju ofta, vi då blod se, ofta betyder oxar att om örn drömma.

Slátrum sýsliga, sjám þá róðru, opt er þat fyr öxnum, er örnu dreymir. (Atl. grœnl. 20).

Hamde kvad:

Väl stridt vi hafva, vi stå vid lik Gotars öfver svärdströtte, som örnar å kvisten.

Vel höfum vit vegit, stöndum á val Gotna ofan eggmóðum, sem ernir á kvisti. (Hamd. 31).

Örn poetiskt i stället för korp och kråka.

På flera ställen har jag icke funnit örn nämndt hos Edda. Vanligtvis begagnas ordet poetiskt, omfattande äfven andra foglar, som söka döda kroppar. I de fall, der örn omtalas i samband med hafvet, kan dermed förstås hafsörn; kungsörnen var säkert förr talrikare än nu, men ger icke någon ledning för bedömandet i geografiskt hänseende.

Uggla, Ugla, Strix

Uggla

Runor skulle ristas på allehanda föremål:

ok å näbbet ugglans

ok á nefi uglu. (Sigrdr. 22).

På något annat ställe i Edda har jag icke funnit ugglan nämnd. Att härmed förstås uggla i allmänhet, torde vara tydligt. Ugglans mystiska betydelse kvarlefver ännu, hvaraf bruket att uppspika sådana öfver stalldörrar visar spår; den, som vanligen anträffas, är Strix aluco L. Möjligtvis skulle runor ristas på ugglans näbb, innan hon uppspikades öfver stalldörren. Det hela påminner om prydnaderna öfver Odins dörr.

Gök, Gaukr, Cuculus canorus L.

Gök

På kvarnen Grotte gaf Frode trälinnorna icke längre hvila eller sömn,

än göken teg eller gol.

en gaukrinn þagði, eða hljóð mátti kveða. (Grott. Inledn).

Endast på detta ställe omtalas göken, och icke i sjelfva sången, der det i stället heter, att kvinnorna icke fingo sofva längre än tuppen. (Jemf. p. 109. Grott. 7).

Såsom det synes, utan samband med detta ställe, har göken ännu någon mystisk betydelse, i det att man iakttager både från hvilket väderstreck han höres och huru många slag han gör omedelbart efter hvarandra. Det förra lärer antyda, från hvilket håll friaren kommer, det senare huru många år återstå till bröllopet.

Korp, Hrafn, Corvus corax L.

Korp

Hugin (tanken) och Munin (minnet), Odins korpar, sitta på Odins skuldror och säga honom, hvad de under sina utflygter fått veta. Derom heter det:

Hugin och Munin flyga hvarje dag jemt öfver jorden; jag fruktar för Hugin, att han uteblifver, och än mer för Munin.

Huginn ok Muninn fljúga hverjan dag jörmungrund yfir; óumk ek of Hugin, at hann aptr ne komit, sjámk meirr um Munin. (Grimn. 20).

Korp kvad till korp — å hög kvist sutto utan att äta —: "Vet allt något:

Hrafn kvað at hrafni — sat á hám meiði andvanr átu —: "Ek veit nökkut: (Helg. Hund. I, 5).

Står i brynja sonen Sigmunds, ett dygn gammal, nu är dag kommen; blicken är skarp som en krigsmans, han är vargens vän; vi skola glädjas."

Stendr í brynju burr Sigmundar dœgrs eins gamall, nú er dagr kominn; hvessir augu sem hildingar, sá er varga vinr, vit skulum teitir." (Helg. Hund. I, 6).

Krigaren är vargarnes vän, emedan han skaffar dem byte; korparna glädjas också öfver att få dela det.

Att kasta fiendens kropp för korparna omtalas önskningsvis:

Förr ville jag vid Frekasten korpar föda med dina lemmar.

Fyrr vildak at Frekasteini hrafna seðja á hræum þínum. (Helg. Hund. I, 46).

Under eller efter striden heter det:

ulfven åt af korpens föda.

át hálu skær af hugins barri. (Helg. Hund. I, 58).

Med stridens foglar menades isynnerhet korpar:

Hvar har du, höfding! striden väckt nu, eller mättat unggäss Gunns systrars?

Hvar hefir þú, hilmir! hildi vakta eða gögl alin Gunnar systra? (Helg. Hund. II, 8).

Gögl (plur. af gagl) Gunnar systra: Gunns systrars (valkyrjornas) gåsungar: poetiskt i stället för korpar.

Odins korpar gladdes, då de sågo slagfälten. Sedan Sigrun gått in i högen till Helge, kvad hon:

Nu är jag så lycklig öfver vårt möte, som när glupska hökar Odins vädra stridens varma offer eller, daggdränkta, se dagen gry.

Nú em ek svá fegin fundi okkrum, sem átfrekir Óðins haukar, er val vitu, varmar bráðir, éða dögglitir dagsbrún sjá. (Helg. Hund. II, 43).

Óðins haukar: korpar och möjligen andra foglar.

På ett annat ställe:

Nikar hette jag, då jag korper gladde.

Hnikar hétu mik, þá er hugin gladdak. (Sig. Fáfn. II, 18).

Det var ett godt tecken, om en korp flög öfver hjeltens hufvud:

Troget sällskap synes mig mörka korpen för den raske kämpen.

Dyggva fylgju hygg ek ins dökkva vera at hrottameiði hrafns. (Sig. Fáfn. II, 20).

Man korpen skulle glädja, hugin gleddi, om någon blef dödad. (Fáfn. 35).

Då Sigurd hade uppskurit Segerdrifvas brynja, sade han, att hans svärd hade verkat för korpars mättande, sleit hrafn hrælundir. (Sigrdr. 1).

Härmed torde förstås, att Sigurd med svärdet dödat Fåfne och Regin.

Vid Sigurds död talade korpen:

Korp från trädet högt kraxade: Atle svärd på er skall bloda, stridsmän falla för brutna eder.

Hrafn af meiði hátt kallaði: Ykkr mun Atli eggjar rjöða, munu vígská of viða eiðar. (Brot af Sig. 5).

Under natten tänkte Gunnar på

hvad de i skogen båda sade, korp jemt och örn, just vid hemfärden.

hvat þeir í baðmi báðir sögðu hrafn ey ok örn, er þeir heim riðu. (Brot af Sig. 13).

Örn, som icke nämndes förut, är tillsatt för stafrimmets skull.

Sedan Sigurd blifvit död, kvad Gudrun till Högne: . . .

Ditt hjerta skulle korpar slita öfver vida land, fjerran från vänner!

þitt skyli hjarta hrafnar slita við lönd yfir, en þú vitir manna! (Guðr. II, 8).

Derpå svarade Högne:

För mer du, Gudrun! finge att gråta, om hjerta mitt korpar slete.

þess áttu, Guðrún! grœti at fleiri, at hjarta mitt hrafnar sliti. (Guðr. II, 9).

Men Gudrun gick ut dem att hopsamla Sigurds kvarlefvor, dem

vargar lemnat. Der jag hörde korpar skrika, örnar skrika, för as glada.

varga leifar. þar heyrðak hrafna gjalla, örnu gjalla æzli fegna. (Guðr. II, 10).

Sedan sade hon, att hon icke kunde gifta om sig:

sen af Sigurd, mig till sorg, drucko vargen och korpen hjertblod samman.

siz Sigurðar sárla drukku hrægifr ok huginn hjartblóð saman. (Guðr. II, 29).

Huginn: poetiskt för korp i allmänhet.

Uti Fjölsvinnsmál säger Menglad:

Skarpa korpar skola dina ögon slita i höga galgen.

Horskir hrafnar skulu þér á hám gálga slíta sjónir ór. (Fjölsv. 45).

Kråka, Kráka, Corvus cornix L.

Kråka

Tro ej . . .

kraxande kråka.

galandi kráku. (Háv. 85).

Om Kons, Jarls sons, fogeljagt heter det:

Red unge Kon i kärr och skog, kastade spjut, kom åt foglar. Då kvad en kråka, satt på kvist ensam: "Hvi skall du, unge Kon! träffa foglar?

Reið Konr ungr kjörr ok skóga, kólfi fleygði, kyrði fugla. Þá kvað þat kráka, sat á kvisti ein: "Hvat skaltu, Konr ungr! kyrra fugla? (Rig. 48).

Heldre måtte du hästar rida, svärdet svänga och här fälla.

Heldr mættið ér hestum riða, hjörum bregða ok her fella. (Rig. 49).

Dan och Danp ha dyra salar, bättre odal, än I hafven; de kunna väl på köl rida, svärden svänga, såren rista.

Á Danr ok Danpr dýrar hallir, œðra óðal, en ér hafið; þeir kunnu vel kjól at riða, egg at kenna, undir rjúfa." (Rig. 60).

Nötväcka, Igða, Sitta europea L.

Nötväcka

Sedan Sigurd stuckit fingret, hvarmed han smakat på Fåfnes hjerta, i munnen, förstod han foglalåt, fugls rödd.

Han hörde, att nötväckor kvittrade bland riset. En nötväcka kvad:

Han heyrði, at igður klökuðu á hrísinu. Igða kvað: (Fáfn. Pros. 31—32).

Sigurd sitter stänkt af blodet, Fåfnes hjerta vid elden steker; klok syntes mig ringförstörarn, om han det ljusa hjertat åte.

þar sitr Sigurðr sveita stokkin, Fáfnis hjarta við funa steikir; spakr þœtti mér spillir bauga, ef hann fjörsega fránan æti. (Fáfn. 32).

Den andra nötväckan rådde Sigurd att döda Regin och förekomma dennes onda uppsåt samt behålla Fåfnes guld.

Af intresse är att jemföra nötväckornas råd med TEGNÉRS hvita och svarta foglar i den sköna sången Frithiofs frestelse: följden blef alldeles motsatt.

Tupp, Hani, Gallus domesticus L.

Tupp

Satt der å högen och slog harpa gygjors väktare, glade Eggde; gol öfver honom i galgträdet fagerröd hane, han som heter Fjalar.

Sat þar á haugi ok sló hörpu gygjar hirðir glaðr Eggþér; gól um hánum í gálgviði fagrrauðr hani, sá er Fjalarr heitir. (Völusp. 45).

Gol för Åsar Gyllenkam, hjelteväckarn, Härfadrens; en annan gal under jorden, sotröd hane uti Hels salar.

Gól um ásum Gullinkambi, sá vekr hölda at Herjaföðrs; en annarr gelr fyr jörð neðan sótrauðr hani at sölum Heljar. (Völusp. 46).

I visorna från medeltiden återfinnas dessa tre hanar, den ene hvit, den andre svart, den tredje röd. (GÖDECKE, p. 286).

Salgofne, Salgofnir, tuppen, väckte i Valhall hjeltarna. (Helg. Hund. II, 49).

Se under Häst, p. 89.

Frode dref pä trälinnorna att mala på kvarnen Grotte.

Sofven längre ej, än salstupp gal, eller längre än jag en visa sjunger.

Sofiða þit en of sal gaukar, eða lengr en svá ljóð eitt kveðak! (Grott. 7).

Visa: den gamla benämningen pä vers.

I sagan om Fjölsvinn, härledande sig från Danmark eller Sverige, omnämnes fjädern i Vidofnes vinge, í Viðofnis völum. (Fjölsv. 30).

Med afseende på den med Fjölsvinnsagan sammanhängande Grogaldern får jag påpeka, hurusom åtminstone ett ställe häntyder på Norden.

Blir du utsatt för frost å ett högt fjäll: dödlig kyla må ej ditt kött hinna!

Ef þik sœkja kemr frost á fjalli há: hræva kuldi megit þínu holdi fara! (Gróg. 12).

Hræva kuldi är tydligen: förfrysning. Denna del af kvädet synes derför härleda sig från den högre Norden.

Trana, Trana, Grus cinerea (BECHST).

Trana

Tranan är endast nämnd på ett ställe och der, såsom det synes, i stället för korpen.

Fram lågo vägar, de funno olycksstig och systerson, i trädet sårad, vindkalla vargträd vester om gård, jemt ljöd tranans skri, ej trefligt bida.

Fram lágu brautir, fundu vástigu ok systurson sáran á meiði, vargtré vindköld vestan bœjar, trýtti æ trönu hvöt, títt varat biða. (Hamd. 19).

Vargtré: galge. Hvöt: uppmuntran, ironiskt om tranans eller korpens läte.

Häger, Hegri, Ardea cinerea L.

Häger

Glömskans häger heter den, som öfver ölrus hägrar, han stjäl mannens minne; den fogelns fjädrar mig fjättrat äfven uti Gunnlöds gård.

Óminnis hegri heitir sá er yfir öldrum þrumir, hann stelr geði guma: þess fugls fjöðrum ek fjötraðr vark i garði Gunnlaðar. (Háv. 13).

Svan, Svanr, Álpt, Cygnus musicus & C. olor L.

Svan

Om konung Lödves döttrar heter det, att de spunno lin och hade svanhamnar, álptahamir. (Völund. Inledn).

Svanhvit var den andra, bar svanfjädrar.

Önnur var Svanhvit, svanfjaðrar dró. (Völund. 2).

Om Tora Håkonsdotter kvad Gudrun:

Hon mig till gamman med guld sydde salar i södern och svanor danska; vi sydde å bonad, huru de stridde, Sigar och Siggeir, söder å Fyen.

Hon mér at gamni gullbókaði sali suðrœna ok svani danska; byrðu vit á borða, þat er þeir börðusk Sigarr ok Siggeirr suðr á Fjóni. (Guðr. II, 13).

Danska svanor synas hafva varit Cygnus olor, hvilken troligtvis redan vid denna tid der hölls tam. Namnet häntyder äfven derpå, att man skilde den från Cygnus musicus.

Svanesång omnämnes icke i Edda.

Gås, Gás, Gagl, Anser domesticus (GESN.)

Gås

Gudrun egde gäss, hvilka deltogo i hennes sorg öfver Sigurds död

Då grät Gudrun, Gjukes dotter, de återhållna tårar runno, och gällt kacklade gäss på gården, stora foglar, som mön egde.

þá grét Guðrún, Gjúka dóttir, svá at tár flugu tresk í gögnum, ok gullu við gæss í túni, mærir fuglar, er mær átti. (Guðr. I, 16).

AFZELIUS öfversätter gæss med svanor.

I en annan sång heter det om Gudrun och om samma händelse:

Kvinnan sans miste, men kungen lifvet, och så hårdt slog hon sina händer, att klungo högt kalkar i vrån, och gällt kacklade gäss på gården.

Kona varp öndu, en konungr fjörvi, svá sló hon sváran sinni hendi, at kváðu við kalkar i rá, ok gullu við gæss í túni. (Sig. Fáfn. Ill, 29).

Gudrun kallas in gaglbjarta, den gäslingsljusa, troligtvis för hennes ljusgula hår. (Atl. 42).

Gåsungar, gäslingar, gögl, äfven, märkligt nog, en poetisk benämning på stridens foglar, korpar. (Helg. Hund. II, 8. Jemf. under Korp).