En lappsk trä-gud
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Temaside: Samisk religion og mytologi
Daniel Touscherus
En lappsk trä-gud år 1694
Daniel Touscherus, Jemt. D. A. Adumbrationem alpium, quas habet Jemtia, perbrevem. Præs. H. Valerius. Upsala 1694, s. 5-7.
Förskräckligt är huru öfverfullt med kvarlefvor af gamla vidskepelser än i dag påträffas bland lapparna. Låt vara att jag många gånger förut hört det, så har jag dock icke förmått sätta tro till det tomma pratet, ty så intalade jag mig att det var. I synnerhet hade jag trott det vara idel snack hvad många förtäljt om deras skyddsherre Storjunkarn. Att detta emellertid är sant hade jag förut icke haft tillfälle att såsom nu med egna ögon iakttaga. Till den invid fjällen belägna Offerdals kyrka inbjöd mig såväl ställets behag som den enastående älskvärdhet, som utmärker dess vördade pastor, hvilken där kvarhöll mig hela månaden eller längre. Då ledd af sitt goda hjärta min ärade värd en gång utsträckte sin vandring längre bort än vanligt, råkade han oförmodadt på en plats, där några lappar slagit läger. Hyddan var usel, täckt med en mängd löf samt grenar och barkstycken af åtskilliga träd. Nära intill sågs ett högt träd, hvari var inskuren en bild, om af en gud eller en djäfvul, kan jag ej säga (nescio cujus vei Dei vel Dæmonis). Då min värd berättade oss detta och tiden godt tillät, lockade det ovanliga i saken äfven mig att besöka det vidunderliga belätet. Jag gick dit och fann en i ett stort träd särdeles rått inskuren afgudabild (idolum ruditer admodum magnæ insculptum arbori). »Milde gud!» utropade jag, »ställa de alltid så här sina hyddor under beskärm af bilden af en vanmäktig afgud (vani Numinis imagine)?» »Ja, hvad mera är», svarade min värd, »icke blott sina hyddor utan sina trolltrummor och pälsar och på det hela taget allt hvad de rå om. Och icke blir det någon lätt sak att få bot för detta onda, så länge detta kringirrande folk envist håller till i skogarna och hvarken eger fasta bostäder eller besöker kyrkan annat än i ytterst sällsynta fall och då endast af fruktan för straff.» Men i detta sammanhang må det vara nog taladt om dessa.
Kilde
Fataburen, 1915, s. 111.
