Hednisk tro och kult i svenska lappmarkerna

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif
Rensdyr med slæde
David Klöcker Ehrenstrahl, 1670.


August Edman

Hednisk tro och kult
i svenska lappmarkerna


Stockholm
1888


Förord

Vår inhemska missionsliteratur är numera icke obetydlig, men så vidt för utg. är kändt, finnes ingen i bokform utgifven, populär och lätt tillgänglig skildring af missionsförhållandena inom svenska lappmarkerna. Det borde dock ligga oss om hjertat att känna något äfven om missionen bland det lilla fjellfolket, som bebor de ödsligaste och minst kända delarne af vårt vidsträckta fosterland.

Utg. har derför dristat framlägga ett försök att afhjelpa ofvan påpekade brist. Delvis förut tryckta såsom bihang till årsberättelser, utgifna af föreningen »Lapska Missionens vänner», men icke förut tillgängliga i bokhandeln, framträda dessa anspråkslösa skildringar nu i utvidgadt och omarbetadt skick med det syfte att bland vårt lands missionsvänner vidmakthålla och om möjligt föröka intresset för ett svårtillgängligt och mödosamt, men visst icke ofruktbart arbetsfält, som väl icke kan räknas till den inre, men dock till den inhemska missionen.

De arbeten utg. rådfrågat äro hufvudsakligen följande:

J. Tornæi Lapponica eller lappiska beskrifvelse. Stockholm 1772.
J. Grape, Minne af presterskapet i lappmarksförsamlingarne. Umeå 1853.
J. Vahl, Lapperne og den lapske mission. Kjöbenhavn 1866.
G. v. Düben. Lappland och Lapparne. Stockholm 1872.
O. S. Lapparne och den lappska missionen (i Tornérhjelms Missionstidning för 1878).
Årsberättelser utgifna af Svenska Missionssällskapet, Femöreföreningen och »Lapska Missionens vänner».

Dessutom står jag i tacksamhetsskuld hos flere personer i Norrbotten, hvilka lemnat mången värderik upplysning angående lapparnes förhållanden. Sjelf har jag också under en snart tioårig vistelse i öfre Norrland haft tillfälle att göra åtskilliga iakttagelser rörande detta intressanta nomadfolk.

Luleå i Okt. 1888.

A. E.


I. Inledning

Lapparnes folk — eller fjellfolket, såsom de sjelfva gerna kalla sig — har alltid af svenskarne betraktats med nyfikenhet och intresse. Likväl torde det påståendet icke vara för djerft, att detta folk trots alla reseskildringar i det hela taget är ganska litet kändt, åtminstone af mellersta och södra Sveriges invånare. Särskildt gäller detta om lapparnes hedniska gudalära och religionsbruk.


Det är emellertid rätt svårt att gifva en enkel och redig framställning af lapparnes hedniska religionslära, enär denna är tämligen mångskiftande. Lapparne äro väl till antalet få — allesamman, de svenska, norska, finska och ryska, räknas till 25 à 30,000 — men de bo kringspidda på ett område, som i storlek öfverträffar hela Sverige. I förbigående må anmärkas, att på detta område lefver utom lapparne en mångdubbelt talrikare svensk och norsk, finsk och rysk nybyggarebefolkning.

Hvad särskildt de 7 à 8,000 svenska lapparne beträffar, så bo de på ett område, som utgör mer än en fjerdedel af Sveriges rike och har en längd af sextio och en bredd af omkring tjugu mil. Det är då icke underligt om de religiösa föreställningarne, under den tid lapparne voro hedningar, gestaltat sig något olika på olika ställen af detta vidsträckta område. Vi skola i det följande egentligen fästa oss vid sådana religiösa föreställningar och bruk, som kunna antagas hafva varit gemensamma för alla lappar, hvilka bodde i det nuvarande svenska Lappland.

* * *

Den bland detta folk en gång rådande hedniska religionen företer många likheter med den s. k. schamanismen — af »schaman» andebesvärjare — en af de lägsta religionsformerna på hedendomens område. Något utmärkande för schamanismen är, att man tror på och dyrkar de aflidnes andar och fruktar dem såsom spöken samt att man söker besvärja dessa andar, så att de icke må skada utan i stället gagna. Vi skola nu tillse huru denna tro utvecklat sig hos lapparne.


II. Tron på ett lif efter detta

torde hos lapparne ursprungligen hafva varit mycket svag. Småningom uppspirade emellertid den åsigten, att lifvet efter döden vore en fortsättning af jordelifvet, dock med en väsentlig förändring. Jordelifvets sorger och bekymmer troddes nämligen komma att försvinna, men deremot dess fröjder och njutningar finnas qvar, ja förekomma i ökadt mått och i stegrad grad.

När lapparne begrofvo sina döda, sökte de derför bevara kroppen så godt de kunde. De omgåfvo den med näfver eller svepte den i lärft och inlade den sedan i en urhålkad stock eller i en akja. Derjemte brukade de i grafven nedlägga åtskilliga redskap och saker, som den döde kunde behöfva i det andra lifvet. Man har vid Varangerfjord i Norge uppgräft och undersökt åtskilliga lappgrafvar och i dem funnit allehanda jagtredskap, såsom pilar och kastspjut, äfvensom flere slags redskap för fiske. Likaledes har man funnit skidor med tillhörande stafvar, elddon m. m. Äfven nedlades hvarjehanda mat i grafven; och en författare omtalar, att de tre första åren efter någons död brukade slägtingarne sticka litet tobak eller något annat behagligt och godt i grafven, då de gingo der förbi.

Detta bruk var mycket inrotadt hos lapparne och har fortfarit ända in i senare tider. Till bevis derpå meddelar v. Düben, att dödgräfvaren i Jokkmokk, med hvilken han samtalade år 1871, sade sig vid gräfning i kyrkogården ofta hafva funnit tobakspipor, t. o. m. ganska moderna norska kritpipor. Denna kyrkogård har för öfrigt ej varit begagnad längre än sedan medlet af förra århundradet.

Enligt hvad man häraf kan förstå, trodde lapparne att den dödes verksamhet och sysselsättningar voro lika dem, som han haft i detta lifvet, äfvensom att de döde hade samma slags djur o. s. v. som de lefvande. De menade också att den döde kunde »gå igen», d. v. s. uppenbara sig för de efterlefvande såsom spöke eller gengångare. Numera aflidne A. Fjellner, i lifstiden pastor i Sorsele och sjelf tillhörande lapparnes folk, berättade för v. Düben, att en lapp begrof sin hustru i en kyrkogård, som hörde till en annan församling än den, i hvilken mannen var bosatt, och när Fjellner frågade honom hvarför han så gjorde, svarade han: »Jag har icke varit beskedlig mot henne, men der hon nu begrofs, ligga mina slägtingar, och de skola nog hålla henne fast, så att hon icke kommer och oroar mig.»

Man trodde sålunda på ett lif efter detta, ett lif som dock i förstone ansågs vara af skäligen kort varaktighet. Man förestälde sig äfvenledes till en början, att den döde bodde tätt under jordskorpan nära det ställe, der han i lifvet verkat. Detta ställe kallades Saivo, plur. Saivok (af saiv helig).

Om invånarne derstädes skrifver en författare sålunda: Från gamla tider trodde lapparne, att i vissa berg, dem de kallade saivo- eller passevare, äfvensom i de dödas rike (hvarom mera längre fram), uppehöllo sig personer lika dem sjelfva, hvilka drefvo samma yrken som de och hade samma kreatur, dock med den skilnad att de uppnått större fullkomlighet och njöto större lycksalighet. Dessa ansågos för ett härligt och rikt folk, väl bevandradt i trolldom, hvaremot lapparne räknade sig sjelfva för arma och eländiga menniskor. Derför trodde de sig vara i stort behof af de förres beskärm, undervisning och välgerningar. Somliga lappar sade sig sjelfva hafva varit i Saivo, druckit och dansat, joikat (sjungit) och trummat med dess innevånare, hvilka de äfven hört kallas vid namn. De hade der uppehållit sig flere veckor och blifvit trakterade samt erhållit lärdomar och varningar m. m. Lappen söker derför, så snart han nått mannaålder, att bemäktiga sig sådana saivok, af hvilka han stundom lyckas få 10, 12, 14 eller flere, och hvilkas invånare då blifva hans beskyddare och medhjelpare i trolldomskonsten.

Invånarne i Saivo voro dels män, dels qvinnor och barn. Dessutom funnos der djur af utmärkt beskaffenhet, synnerligen en fogel, en fisk eller orm och en rentjur. Dessa djur voro af flere former och färger samt stodo städse sin på jorden lefvande herre till tjenst.

Ju flere saivok en lapp var herre öfver, dess högre anseende hade han bland de sina. De gingo i arf och kunde säljas och köpas. De utdelades bland barnen och lemnades äfven såsom brudgåfvor. Mellan Saivo-folket och dess egare gälde den öfverenskommelsen, att den lefvande skulle med all ifver dyrka de döde, men så skulle också desse hjelpa honom, gifva honom lycka vid jagt och fiske och vid hans hushållning för öfrigt, rädda hans lif, låta honom veta förborgade ting och skaffa honom hämd på fiender. Vid särskildt anropande infann sig Saivo-folket hos sin egare i menniskogestalt och iklädt gula, röda gröna eller hvita kläder. Alldenstund i Saivo fördes ett lyckligt lif, så längtade en del på sitt sätt fromma lappar stundom dit. Dess innevånare hade ju ursprungligen varit lappar, som flitigt offrat och trummat under jordelifvet och derför blifvit lycksaliga efter döden. Läran om Saivo synes hafva varit en af hufvudartiklarne i den gamla lapska religionen.

Längre fram och troligen till följd af inflytelser från svenskarne blef denna föreställning mera utvecklad. Man tänkte sig ett dödsrike — på lapska kalladt Jabmek-aimo[1] — som låg djupt under jorden. Dit kommo alla döda. Vidare förestälde man sig, att de aflidne ej blott kunde gagna utan äfven skada sina qvarlefvande slägtingar, i det de egde förmåga att åstadkomma dödliga sjukdomar hos dem för att få dem till sig. Man trodde också att s. k. nåider (trollkarlar) kunde göra resor till dödsriket för att beveka eller tvinga »jabmekerna» (dödingarne) att låta den sjuke slägtingen lefva ännu någon tid på jorden.


III. Nåiderna eller trollkarlarne

Nåide är ett lapskt ord och betyder en som förstår trolldom. Dessa nåider eller schamaner voro hos lapparne mäktige män. De uppträdde såsom profeter och undervisade folket. De voro också ett slags prester och förrättade vissa offer, såsom vi längre fram skola få se. De hade, kort sagdt, ett stort inflytande på menige man. Att uttala allehanda slags spådomar hörde äfven till deras yrke.

Detta embete var förenadt med ganska goda inkomster, ty för hvarje förrättning fick nåiden en rundlig betalning.

De unge män, som hos sig kände en dragning till det hemlighetsfulla och en böjelse för nåidens höga embete, kallades dertill af Tonto, en mäktig ande. Sättet var härvid olika. För några uppenbarar han sig, under det de äro i vaket tillstånd, i skepnad af ett trolldjur eller en ung och vacker lapp; för andra åter, när de efter ett starkt rus fallit i sömn, eller under det de vanka ensamma omkring i skog och mark. På hvad sätt än uppenbarelsen må ske, språkar anden med den unge mannen och sjunger för honom en visa, som lärjungen måste kunna upprepa vid andens följande besök. Derpå får den blifvande nåiden undervisning af anden medelst samtal, råd och hvarjehanda öfningar.

När den unge mannen var fullärd, blef han med åtskilliga ceremonier invigd i embetet af de äldre nåiderna. Detta tillgick sålunda. Några äldre nåider samlades på anmodan hos den unge man, som skulle invigas. En af dessa nåider sätter sig ned på marken utanför tältdörren midt emot den unge, men på sådant sätt att deras fötter komma, allt som det faller sig, den enes ofvanpå den andres. Derpå börjar den unge att joika och slå på trumma. Om nu, såsom vanligen inträffar, anden infinner sig och går öfver deras fötter in i tältet och den som skall invigas kan märka detta, blir han utnämd till nåid och sedermera af alla erkänd såsom sådan.

Efter invigningen börjar trollföljet att förtroligt umgås med honom, och bland detta följe kan han nu till sin tjenst utvälja så många han vill. Bland annat komma gan-foglarne (ett slags troll-djur) och erbjuda sin tjenst. De sätta sig ned på jorden och skaka ur sina vingar de giftiga gan-flugorna, hvilka nåiden samlar och förvarar. Med dem kan han skada och förhexa menniskor och djur. Detta kunde äfven ske med andra medel, såsom med en s. k. gan-staf i form af en yxa eller med ett slags trollsten (bezoarsten). Om den sistnämde, som företrädesvis kallades gan, trodde man att den kunde frambringa ormar, ödlor och andra plågoandar, att den kunde skickas ut på resor för att göra skada o. s. v.

Dessutom kunde nåiden göra sin fiende illa medelst »trollskott» eller »lappskott». Han hade nämligen en liten båge, förfärdigad af renhorn, och dertill två slags pilar. När han skulle begagna detta trollmedel, förfärdigade han först en bild af den han ville skada och stälde upp den på något afstånd. Gälde det nu att blott lemlästa honom, så sköt han en trubbig pil mot det ställe han ville skada. Sköt han åter en spetsig pil mot bilden, så åstadkom han dermed svåra och långvariga plågor.

Icke alla nåider voro lika skickliga i sin konst. Hvad den ene icke kunde uträtta, det förmådde stundom en annan. Så kunde ock en nåid vara utmärkt i ett, medan en annan var utmärkt i något annat.

Nåiden skulle vara frisk och felfri. Han måste, såsom antydt är, redan såsom ung sätta sig in i sin konst. På ålderdomen fick han merendels afstå från dess utöfning. Efter uppnådda femtio års ålder dugde han föga.

Till alla heliga handlingar skulle han bereda sig genom en dags fasta och fullständig tvagning, men före sjelfva förrättningen borde han om möjligt stärka sig med räf- eller vargkött. I synnerhet voro dessa förberedelser vigtiga, då han skulle företaga en resa till dödsriket (kap. V).


IV. Troll-trumman

Innan vi närmare skildra nåidernas resor till underjorden, måste vi beskrifva ett instrument, som härvid spelade en vigtig rol, nämligen den s. k. spåtrumman eller trolltrumman. [2] Denna trumma gjordes af trä, varo sig gran, furu eller björk, helst taget af ett träd, som vuxit på ett ställe der solen icke lyst, och »hvars ådror voro böjda efter solens gång». Hon var oval eller äggformig, längden från en till fyra fot. Ibland urhålkades hon af en stockände och i bottnen utskärs antingen ett handsbredt hål eller två smalare, hvarigenom ett handtag bildades. Oftast gjordes hon såsom en vanlig spånask af tunt furuträ, böjdt i oval, med ett handtag i bottnen.

Ofvanpå utspändes ett hvitgarfvadt renskinn, som fästes medelst träpinnar eller sentråd. I kanterna hängdes en mängd besynnerliga prydnader, såsom metallringar, messings- och kopparbitar, klor och tänder af hvarjehanda slags djur, tofsar af skinn och ull m. m.

* * *
Troll-trumman

Förklaring till siffrorna på afbildningen af trolltrumman:

1. Gärde, inom hvilket renen stänges, när han skall mjölkas. 2. Lappen går pä jagt. 3. Hermelin. 4. Lappkåtor, 5. Furuskog. 6. Ekorre. 7. Trolltrumma. 8. En lapp kommer på besök till en annan. 9. Fiskebåt med garn bakefter. 10. Lapp på björnjagt. 11. Björnen. 12. Fogellek. 13. Lappqvinna. 14. Ren betande på ett fjell. 15. Stabur (matbod) i skogen. 16. Lappkåtor i en annan skog. 17. Varg och ren på fjellet. — 18. Den helige Ande. 19. Varg och kåta. 20. Elg. 21. Gud Fader. 22. Skepp. 23. Guds son. 24. a. Bonde. b. Bondens hus. c. d. Hans husdjur. 25. Ko. 26. Häst och ryttare. 27. Trollfluga att skada boskapen med. 28. Kyrka. 29. Bäfver. 30. Trollflugor att skada menniskor med. 31. Åkande lapp. 32. Minnessten (?). 33. Lappens hustru. 34. 35. Män som vakta renar. 36. 37. Hemlighetsfulla tecken. 38. Ren. 39. Solen, om det skall blifva vackert väder. 40. Trollflugans tecken. 41. Lodjur.

Obs. Den stora figuren i midten är solens tecken (jfr kap. VII).

När trumman skulle brukas, behöfdes ytterligare en visare och en hammare. Visaren var stundom en vanlig messingsring, stundom åter en platt messingsskifva med ringar och öglor i kanten samt ett fyrkantigt hål i midten. Denna skifva var halfannan tum i genomskärning. Hammaren åter var gjord af vildrenhorn, till formen liknande ett T eller ett Y. Den var sirad med hvarjehanda utskärningar samt i skaftändan försedd med tofsar eller andra grannlåter. Längden vexlade mellan fyra och åtta tum.

Vid begagnandet af trumman gick man till väga på följande sätt. Man fattade med venstra handen trumman i bottenhandtaget och höll henne fast på venstra knäet. Visaren lade man derefter med en bugning på trumskinnet, skakade så trumman ett tag, på det att visaren skulle intaga en af ödet, såsom man trodde, bestämd plats. Sedan fattade man med högra handen hammaren och slog dermed på trumskinnet, till en början sakta, sedan hastigare och starkare. Under tiden sjöng den som trummade med hög röst eller joikade, såsom det på lapska kallas, och alla närvarande instämde, männen med en starkare och qvinnorna med en svagare stämma.

Af visarens gång, stället der den stannade o. d. drog man nu sina slutsatser.

En författare från 1600-talet omtalar närmare de olika sätt, hvarpå trumman brukades. Några fall må här anföras.

1:o) När lappen ville veta huru det stod till på främmande orter, lade han visaren på solens figur[3], hvarefter tillgick på ofvan anförda sätt. »När han nu länge hade slagit på trumman, faller han neder som en sofvande menniska; dock måste de som tillstädes äro, män och qvinnor, kontinuera (fortsätta) med sin sång, allt till dess trumslagaren vaknar upp igen af sin sömn, hvarvid de skola påminna honom, hvad hans begäran var eller hvad han ville veta; och då begynner trumslagaren förtälja hvad han med sitt trumslag förfarit hafver eller huru på fjerran orter tillstår».

2:o) Ville man veta, om framtiden skulle medföra lycka eller olycka, så lade man likaledes visaren på solens figur. Om nu visaren löpte rätt omkring efter solens gång, så betydde det lycka, trefnad och god helsa. Men om visaren icke gjorde detta, så betydde det olycka, ohelsa och allt ondt.

Var det fråga om mindre vigtiga saker, såsom att återfinna någonting förloradt, tillrättaskaffa förlupna renar och dylikt, då kunde hvarje lapp, som hunnit till manlig ålder, bruka trumman. Men gälde det svårare saker, då måste nåiden eller trollkarlen anlitas. Härskildt var detta nödvändigt, när de döda i dödsriket skulle besökas och bevekas till medlidande med de lefvande.


V. Nåidernas resor till dödsriket

När en resa till dödsriket skulle företagas, anmodades sålunda en nåide. Gälde det då, såsom oftast var fallet, att frälsa en sjuk ifrån döden, så kom nåiden i sällskap med en mängd qvinnor och män till den sjukes kåta. Der tog han sin trolltrumma, slog på denna efter förut omtalade regler och sjöng så starkt han förmådde. Alla de närvarande instämde med väldig och ihållande sång. När trollkarlen på detta sätt fortsatt en stund att trumma och sjunga, blef han alldeles som förryckt och lik en vansinnig, sprang omkring med stor hastighet och våldsamma åtbörder, allt under det han höll trumman mot knäna samt fortsatte att slå på densamma och sjunga, ända till dess han omsider föll ned liksom död[4].

De närvarande lade nu trumman på honom, fortforo med sin sång, ehuru mera lågmält, och eftersågo noga att ingenting, icke ens en fluga eller mygga, fick störa den i dvala försänkte nåiden. Efter en stund uppvaknade han, eller också väcktes han af någon annan nåide som var tillstädes.

Sedan han uppvaknat, omtalade han hvad som tilldragit sig på den resa hans själ gjort, under det att kroppen låg såsom död. Han hade derunder passerat och sett de heliga offerbergen (saivo- eller passevare) och deras innevånare samt hört deras sånger och deltagit i deras samlif. Slutligen hade han kommit till det djupt under jorden belägna dödsriket. Der blef han stundom välvilligt mottagen, och jalmeken (sid. 7) afstod utan svårighet från sin önskan att få till sig den sjuke slägtingen.

Ofta voro emellertid dödingarne icke så medgörliga, utan hade väl tillbommat sina andekåtor, då de på förhand kände till nåidens ankomst. Vid sådana tillfällen gälde det för denne att kunna söka reda på något litet hål, hvarigenom han kunde tränga in.

Emellanåt voro jabmekerna ännu mera motsträfviga och skaffade sig en annan nåide, hvilken skulle motstå den mäktige ande, som nu nalkades dem. Då uppstod en förbittrad strid mellan bådas trolldjur, förnämligast rentjurarne (sid. 5). Endast om den till dödsriket farne nåidens rentjur segrade, gaf jabmeken efter och den sjuke fick sin helsa igen, dock mot ett offer, hvilken nåiden måste lofva den jabmek, som ville hafva den sjuke till sig.

Efter lyckligen uträttadt ärende företog nåiden återfärden till jorden, och gick denna färd så fort, att stenar och snö yrde om honom!

* * *

Sådana bruk och seder som de nu anförda hafva väl varit orsak till att lapparne liksom de med dem beslägtade finnarne fordom hade dåligt rykte om sig såsom trollkunnige[5].


VI. Seitar eller storjunkare.

Vi hafva omtalat huru lapparne trodde, att deras döda anförvandter kunde både gagna och skada dem. Så småningom började man betrakta de aflidne såsom gudomliga väsen (jmfr Vishetens Bok 14: 15, 16). De döda begrofvos ofta på den plats der de aflidit, och vid den dödes hufvud eller fötter uppsattes en märkessten. Längre fram började man tänka sig, att dessa märkesstenar afbildade de döde. De blefvo gudabilder och kallades än seitar, än storjunkare. Om det senare namnet heter det i en skildring från 1600-talet: »Detta ordet är taget af det norska tungomålet, emedan de (norrmännen) kalla sina landshöfdingar junkare (junker). Alltså kalla lapparne sina afgudar storjunkare, efter de hålla dem för Guds junkare eller ståthållare».

Men icke blott dylika märkesstenar dyrkades, utan lapparne uppreste äfven andra större stenar, som de påträffade i fjellen eller vid sjöar och elfvar, och hos hvilka de tyckte sig märka någon likhet med menniska eller djur. Var stenen lätt arbetad, så sökte de någon gång göra den naturliga likheten ännu större, ehuru det visserligen fordras en liflig inbillningskraft för att finna någon verklig likhet.

Vid somliga berg funnos två, tre eller flere stenar uppresta, och då kallades den första storjunkare, den andra hans akka eller qvinna, den tredje son eller dotter och de öfriga tjenare eller tjenarinnor.

Lapparne hade äfven, ehuru icke så allmänt, seitar af trä, hvilka hade den fördelen framför stenseitarne, att de voro lättare flyttbara.[6]

Några seitar tillbådos af en hel slägt, andra blott af en särskild familj eller af en enda person. Ja, det fans lappar som hade flere sådana gudabilder på olika ställen i landet. De fleste af dessa seitar stodo fasta, andra flyttade egaren med sig.

Denne gud stod lappen mycket nära och måste hafva varit hans rätte husgud. Seiten var en skyddsande för lappen sjelf och för renhjorden, lappens dyrbaraste egendom. Han gaf lycka till jagt och fiske. Han straffade äfven, om han förolämpades.

Seitarne eller storjunkarne troddes sålunda hafva en synnerlig makt och myndighet. Lapparne visade dem också stor vördnad. De togo af sig mössan för dem och bugade sig; de offrade åt dem renar och lade köttstycken fram för dem; de strödde om sommaren grönt löf, om vintern friskt granris under dem. Äfvenledes brukade lapparne vid högtidliga tillfällen smörja dem med blod eller fett. Möjligen kunna vi här spåra någon inflytelse från katolsk helgondyrkan.

Tron på och dyrkan af dessa seitar var så inrotad hos lapparne, att den knappast ännu torde vara helt och hållet utdöd. Enligt trovärdiga personers uppgift smordes ännu för tio år sedan stenseitar i Arjeploug af lappar efter rikligt fiskafänge, och vid samma tid fans i Gellivara socken en numera afliden nybyggarelapp, som efter rikligare fiskafänge i Saivosjön brukade sticka litet tobak i en seite för att dermed visa sin tacksamhet.


VII. Öfriga gudomligheter.

Man må dock ej föreställa sig, att lapparne icke dyrkade andra gudar än dessa seitar eller storjunkare. De hade gudar som bodde i luften och gudar som bodde i himlen. Dessutom funnos för dessa naturbarn gudomliga väsen öfverallt i naturen. Ett slags gudom bodde i ljus och mörker, i löf och gräs, i skogar och vilda djur, i helsa och skönhet, i sjukdom och tillfrisknande.

Bland de gudomligheter, som bodde i luften, vilja vi blott nämna en enda, gudinnan Sar-akka. Hon var ofta i lapparnes mun och hjerta och till henne uppsändes många böner. Till henne gjordes löften och offrades flitigt. Hon tänktes vara den, som egentligen skapade menniskorna, och särskildt anropades hon af barnaföderskor.

När en qvinna födt barn, drack hon ett slags vin, som kallades sarakka-vin, och åt ett slags gröt, som kallades sarakka-gröt. I denna gröt nedsattes tre pinnar, och dervid borde man alltid ställa så, att af dem en var svart och en hvit. Dessa sistnämda lädes sedermera under ingången till kåtan och fingo ligga der några dagar. Befans då den svarta pinnen vara borta, så trodde man att modern eller barnet skulle dö. Var deremot den hvita borta, så skulle båda lefva. Bland de gudar, som bodde i himlen, märka vi först och främst Solen (Beive eller Peive), som sannolikt från uråldriga tider varit föremål för tillbedjan. Hon dyrkades såsom den gudamakt, hvilken upplyser och uppvärmer jorden och gör att gräset växer till renarnes föda. Hon afbildas på trummorna såsom en fyrkant. Upp till henne gick en väg för att beteckna bönens gång från jorden och välsignelsens gång ned till jorden. Från hvarje hörn af fyrkanten utgick ett streck, betecknande att solen sänder ut sina välsignelserika verkningar åt alla håll.

Månen och stjernorna dyrkades äfven; dock känner man föga om sättet för deras dyrkan.

Vidare dyrkades Åskan såsom en makt den der verkar i hög grad välgörande för renbetet genom det henne ofta åtföljande regnet. Denna naturmakt kallades än Tiermes (dundraren), än Thor. Benämningen Thor förekom uteslutande i sydligare delar af lappmarken och är utan tvifvel lånad från våra hedniska förfäder.

Slutligen trodde somliga lappar på en öfverhimmelens gud, den s. k. Radien, hvilken regerade med oinskränkt makt öfver himmel och jord och öfver alla andra gudar. Tydligen hafva vi dock icke här att göra med en ursprungligen lapsk gudomlighet, utan här visa sig inflytelser från kristendomen, som redan tidigt — under den katolska tiden — varit åtminstone ryktesvis bekant för lapparne.

Gud i allmänhet heter på lappska Jubmel eller Ibmel — det finska Jumala. Somliga hafva trott att lapparne dyrkade en särskild gudomlighet, som de kallade Jubmel eller Ibmel, men sannolikt var så icke förhållandet, utan motsvarar detta ord begreppet Gud i allmänhet. Möjligen är såväl ordet som begreppet lånadt från finnarne.

* * *

Innan vi lemna denna afdelning af den lapskt-hedniska religionsläran, må såsom något anmärkningsvärdt framhållas, att alla lapparnes egna gudomligheter voro goda, ehuru de visserligen kunde vredgas och straffa. Det var af fruktan för deras vrede och af önskan att göra dem sig bevågna, som lapparne offrade åt dem. Om dessa offer skola vi nu tala.


VIII. Om offren i allmänhet

Lapparne offrade åt sina gudar, såsom förut är antydt, hufvudsakligen derför att de ville hafva skydd och framgång på sina vandringar och i sin renskötsel, eller också derför att de ville återvinna helsan och räddas undan döden.

Visserligen gåfvos på sätt och vis dagligen offer åt gudarne, enär man dagligen behöfde deras hjelp. Men af sparsamhetsskäl inskränkte lappen dessa dagliga offer till en kött- eller ostbit, ett stycke renhorn, något litet mjölk, en vidjering (åt solen) och under senare tider några droppar bränvin eller ett stycke tobak. Detta allt skedde i förbigående och utan vidare ceremonier.

Men när det var fråga om högtidligare offer, då beredde man sig till offringen genom trollsång och genom att slå på trolltrumman. Medelst den sistnämda bestämdes äfven, åt hvilken gud man skulle offra. Detta tillgick enligt en gammal berättelse på följande sätt. När man bundit offerdjuret bakom kåtan, tager man ett hår under kreaturets hals och fäster omkring visaren (sid. 12). Då man sedan slår på trumman, går visaren rundt om på trumskinnet, och när den kommer till Storjunkarens, Solens eller Thors figur, stannar han och kan inte komma längre, förr än offret till vederbörande blifver utlofvadt.

Något olika ceremonier användes, när man skulle offra för att bota en sjukdom. Den sjuke måste gifva trumslagaren (nåiden) en messings- och en silfverring och binda dem omkring hans högra arm; dem får han för sitt hafda omak. Sedan binder nåiden dem fast vid visaren. Medan han sedan slår på trumman, måste alla närvarande sjunga, och då förnimmer han om sjukdomen är naturlig eller af trolldom påkommen. Sedan måste den sjuke lofva att offra något kreatur åt någon viss Storjunkare, som står i det eller det fjellet, och detta offer måste han antingen straxt verkställa eller också förbinda sig att på viss tid fullgöra.

Sjelfva offrandet verkstäldes i alla vigtigare fall af nåiden. Denne beredde sig till offringen, såsom förut är omtaladt, genom fasta och tvagningar. Han iklädde sig sina bästa kläder och lade kring sin högra arm en kedja af messing.[7] Derpå lade han ett hvitt bälte öfver venstra axeln nedåt högra sidan.

I sällskap med den som bekostade offret — i fall han ej var af sjukdom hindrad — och de af honom inbjudna gästerna begaf sig nu den till blotman utsedde nåiden till offerstället. Detta var antingen ett berg eller en offerlafve. Berget der offret skulle ske ansågs för ett heligt rum, och ingen fick bo i dess grannskap. Offerlafvarne lågo vanligen i kåtans närhet och voro gjorda af trädstammar eller bräder. De voro till formen fyrkantiga och uppburos af fyra stolpar, hvardera omkring sex fot hög. Rundt omkring uppsattes vackert björklöf eller granris, allt efter årstiden, hvarjemte man strödde grönt på marken hela vägen der offerdjuret skulle gå fram.

Vid offerstället, hvilket det nu var, fick man icke bullra, icke ens tala högt, ty sådant var förenadt med de största faror. Inga qvinnor, endast män fingo tillträde. Kom en vuxen qvinna dit, så skulle alldeles säkert en olycka träffa menniskor eller renar.[8]

Offerdjuret som nu framfördes utgjordes i de flesta fall af en ren, men någon gång äfven af andra djur, som då vanligen inköptes i Norge. För olika gudomligheter skulle offerrenarne vara af olika färg, kön o. s. v. Djuret besigtigades först mycket noga af nåiden, ty det måste vara fullkomligt friskt och felfritt, om offret skulle hafva framgång. Var det en ren som offrades, så slagtades han, flåddes hastigt och styckades. Styckena kastades sedan i offerkitteln, som helst borde vara af messing och som redan förut blifvit fyld med vatten och stäld i ordning på elden.

Då köttet var färdigt att förtäras, föllo alla på knä, skriade ock bådo till guden, kvarefter de åto framdelen af djuret. Det öfriga hemtogs för att sedermera förtäras. Bitar af köttet sattes äfven upp på pinnar till att förtäras af den gudomligket, åt hvilken man offrade. När kött ock märg voro uppätna, dracks soppan till gudens ära. Äfven andra gudars skål dracks vid samma tillfälle, förmodligen för att man ej skulle stöta sig med dem, men — i bränvin eller, när sådant icke fans, i vatten. Efter måltiden knäföll man ånyo ock bad till den gud, åt hvilken man offrat.

Derpå samlade nåiden med största omsorg alla ben af det slagtade djuret ock ordnade dem efter deras naturliga sammankang samt lade dem jemte vissa förut aflagda delar af kroppen i en af näfver gjord liten kista eller ask. Denna nedgräfdes högtidligen i jorden eller nedsattes, i fall offret skedde vintertid, i snön ock öfvertäcktes med ris ock grenar.

Hela denna tillställning grundade sig på den förut omnämda tron hos lapparne, att äfven djuren skulle deltaga i jabmekernas lif i dödsriket.

Så väl offerlafven som gudabilden, om en sådan fans, beströkos efter offringen med blod ock flott.

Massor af hufvud med vidhängande horn efter de offrade renarne uppsattes kring offerplatsen, särskildt om någon seite fans der, ock bildade liksom en gärdesgård kring det heliga stället. Sådana lär man ännu kunna få se på ett och annat ställe i Lappland.

* * *

Den förnämsta offertiden inföll i slutet af september och sammanföll med slagt tiden. Då förekommo de flesta offren till seitarne. Åt solguden offrade man dock mest vid midsommar och jul.


IX. Om solens dyrkan

Åt solen uppsattes ingen bild. Det behöfdes ej heller; man kunde ju tillbedja henne sjelf.

Midsommaraftonen fick solen ett stort offer, hvarvid s. k. solgröt åts af både män och qvinnor. Före och efter offret bad man, att solen måtte kasta ett nådigt ljus på renarne och allt, hvaraf de nära sig, samt att hon måtte gifva en lycklig mjölksommar. Offret skedde på ett särskildt altare (en sten) bakom kåtan, och till offerdjur togos unga renar, helst renkor och om möjligt hvita till färgen. Voro de icke hvita, så sydde man åtminstone en hvit tråd genom högra örat.

Vid jultiden offrades också åt solen, troligen emedan hon då börjar stiga på himmelen. Då brukade man i någon väldig fura, som smordes med flott och blod, uppsätta vissa delar af offret äfvensom vidjeringar, de senare bilder af solens runda form.

Om ett egendomligt bruk vid julen, som möjligen sammanhänger med dyrkan af solen, berättar en författare följande: »Vid julhelgen ville husbönderna icke gerna första dagen komma till kyrkan, utan brukade då ett vidskepligt offer, hvilket de offrade åt julfolket, som de menade vandra omkring i skogar och fjell vid denna tid. Och skedde detta offer sålunda. Julafton höllo de nästan såsom en fastedag, icke ätande något kött, men om juldagen ville de hafva en fet julkost. Af allt, som de åto dessa dagar, lade de en liten bit afsides, och de hopsamlade bitarne lade de i en näfverskäppa, gjord såsom en båt med mast, segel och åror, samt öste sedan deruppå litet flott. Dessa skäppor satte de vid pass ett bösshåll från sina kåtor i ett träd, der de ville gifva det åt det omkringvandrande julfolk, som de då menade skola vandra omkring i luften».


X. Egendomliga offer åt de döda

I sammanhang med skildringen af lapparnes offer må anföras följande märkliga berättelse från norska finnmarken. Händelsen skall hafva tilldragit sig år 1790. Som bekant är, brukar en mängd svenska lappar med sina renhjordar tillbringa sommarmånaderna vid norska kusten. Vid hösttiden, säger berättaren, då de svenske lapparne skulle föra sina renar tillbaka till Sverige, infinna de sig i bygderna och bjuda öfverdrifna pris på svarta kor, får, getter, kattor; kort sagdt på alla slags svarta tama djur. Dessa använda de till offer och då de begifva sig till fjells, binda de fast dem i bergsklyftor och hålor till måltid för deras gud. När de nästa år komma tillbaka och finna intet qvar af djuren, anse de det för ett tecken till lycka.

I senare tid, fortsätter berättaren, då man fått veta hvartill de använda dessa djur, få de sällan köpa sådana. För några år sedan — vi påminna om att berättelsen är från år 1790 — uppdagade en norrman från Ofoten lapparnes hemlighet.

En svensk lapp kom till honom för att köpa ett svart kreatur, och med synnerligt välbehag beskådade han en svart mjölkko, hvilken bonden ej ville mista; men då lappen slutligen bjöd tolf svenska specier, eller mer än dubbelt mot hvad en ko höstetid kostar, tog han emot det fördelaktiga anbudet. Händelsevis går bonden två dagar efteråt ett stycke upp till fjells för att hugga timmer. Under vägen i närheten af en dal hör han råmandet af en ko; han går dit och finner kon som han sålt, fastbunden i en håla, vanmäktig af hunger; han tager henne hem och tiger.

Året efter kom samme lapp igen, köpte ånyo samma ko för tolf specier och begaf sig till fjells. Bonden passar på, finner kon i samma belägenhet och på samma ställe som förra året och för henne oskadad hem. Denna för bonden indrägtiga handel upphörde derigenom att lappen dog under påföljande vinter.

Är denna berättelse sann, så häntyder den troligen på något offer till en döding, derför att lappen var så angelägen om att få djur af svart färg. När man skulle offra till de döda och icke hade djur af svart färg, fick man nöja sig med att draga en svart tråd genom offerdjurets öra.


XI. Lapparnes eget dop

Vi komma nu till ett religionsbruk, som är högeligen betecknande för lapparnes ställning till kristendomen i äldre tider, nämligen lapparnes eget dop. En lapsk moder fick oftast före barnets födelse i drömmen tillsägelse af en jabmek, hvad barnet borde heta, d. v. s. hvilken döding som skulle uppstå i detta barn; den dödingens namn skulle gifvas åt barnet. Fick modern icke någon sådan tillsägelse, då måste fader eller vänner medelst trolltrumman eller genom någon nåide skaffa reda på rätta namnet. När barnet var födt, fördes det snart till kyrkan och döptes af presten, men sedan man återkommit hem, skulle det kristliga dopet aftvås, ty dessförinnan trodde man icke, att barnet kunde ega någon lycka.

Denna tvagning kallade lapparne lappnamnavätandet till skilnad från kristningen, det kristna dopet. Barnet helgades derigenom åt gudinnan Sarakka, om hvilken vi förut talat. Detta lapska dop förrättades af en qvinna, vanligen modern eller någon grannhustru, och fick ingen dervid tjenstgöra, som varit fadder vid det kristna dopet.

Man gick till väga på följande sätt. Först värmdes det erforderliga vattnet och slogs i ett tråg. Deri lades två björkqvistar, den ene i sin naturliga form, den andre sammanböjd till en ring. Dervid sade qvinnan som förrättade tvagningen till barnet: »Du skall blifva så frisk och stark som den björk, af hvilken dessa qvistar äro tagna».

Derefter kastade hon i vattnet en ring, skifva eller annat stycke af messing eller ock, om folket var förmöget, ett bälte eller bröstspänne af silfver. Hvad det nu än var, kallades det nabmaskiello och dervid sade hon: »Här kastar jag nabmaskiello i vattnet till att döpa dig. Blif da så klingande och härlig, som denna messing (detta silfver) är».

Slutligen skedde sjelfva dopet med dessa ord: »Jag pådöper dig ett nytt namn, N. N.; du skall trifvas och lefva bättre i det vatten, som vi meddela dig, än i det hvari presten döpt dig. Genom dopet kallar jag dig upp, jabmek N. N.; du skall nu stå upp igen, vara frisk och få nya lemmar. Du barn skall njuta samma lycka och glädje som jabmeken N. N. hade i verIden». Under dessa ord öste döperskan tre gånger vatten på barnets hufvud och derpå tvådde hon hela dess kropp. Till slut sade hon: »Nu är du döpt med jabmeknamn; få se, hur väl du dermed trifves.»

Så snart förrättningen var slut, upptogs den i vattnet kastade skiello och fastbands på barnet antingen under armen eller på bröstet. Den ansågs såsom ett skyddsmedel mot förhexning och bars sedan ständigt såsom en amulett. —

Blef barnet sjukt under uppväxten, så brukade man omdöpa det med ungefär samma ceremonier, emedan man då trodde, att barnet första gången fått ett oriktigt namn, eller att man icke uppkallat det efter just den döde, som helst ville hafva sitt namn gifvet åt barnet.

Det torde icke vara så alldeles säkert, att icke detta dop ännu någon gång förekommer hos lapparne.

* * *

Här bör en omständighet särskildt betonas. I dopformuläret heter det, att en viss namngifven jabmek kallas att stå upp, vara frisk och få nya lemmar. Genom en dröm uppenbarades också för modern, hvilken jabmek som skulle uppstå i barnet. Detta synes tyda på, att lapparne trodde på ett slags själavandring, åtminstone så till vida att de tänkte sig att en gäng aflidna menniskor ånyo kunna födas på jorden.


XII. Huru högt lapparne aktade björnen

Björnen, skogens konung, aktades högt af lapparne, ja betraktades nästan såsom ett gudomligt väsen. Lappen aflade den heligaste eden på det sättet, att han stödde knän och armbågar på en björnhud, hoplade händerna och sträckte ut fingrarne öfver en knifsegg.— Vid trolofning sutto de båda kontrahenterna på en björnhud.

När en björn blifvit fäld, fördes han under mångahanda egendomliga ceremonier hem till kåtan. Män och qvinnor besjöngo i vexelsång björnens död. Vid djurets sönderstyckning, köttets kokande och ätande iakttogos äfven vissa noggrant bestämda bruk. Slutligen gräfdes en grop och deri nedlades alla benen i sin naturliga ordning, förmodligen af samma skäl som förmådde lapparne att nedgräfva offerdjurets ben.

Jägaren, som fälde björnen, brukade till minne af sin bragd inslå en messingsnagel i sitt spjut eller sin bössa, och en författare berättar, att lappen räknade anor efter det antal björnar hans förfäder eller slägt dödat.


Återblick

Under gången af vår framställning hafva vi funnit, att lapparnes hedniska religion dels bestod i dyrkan af de döde, dels i naturdyrkan.

Dyrkan af de aflidnes andar visade sig framför allt i en magisk besvärjelse (spiritism). Vidare förestälde man sig, att dessa andar kunde taga sin boning i vissa synbara föremål, såsom märkligare stenar o. d. Dylika saker egnades derför en afgudisk vördnad (fetischism).

Lapparnes naturdyrkan åter uppenbarade sig deri, att de betraktade de förnämsta himlakropparne såsom gudomliga väsen samt egnade gudomlig dyrkan åt märkligare naturföreteelser, i synnerhet åskan.

Det hela bildade en skäligen mångskiftande och obestämd lära, påminnande om hvad man i senare tid kallat polydemonism (tro på olika slags andar). Kulten bestod utom i hvarjehanda offer mest i trolldom (magi), och trollkarlarne eller fetischpresterna utöfvade stor makt samt åtnjöto stort anseende.

* * *

Vid lapparnes hedniska religionsöfningar förekom väl icke någon grymhet, men af vidskepelse fans der, såsom vi hafva sett, nog och mer än nog. Lapparne voro försänkte i djupt vantrosmörker, när kristendomen kom till dem, och qvarlefvor af detta mörker kunna ännu i dag skönjas. Emellertid har i och med lapparnes öfvergång till kristendomen en betydande förändring till det bättre inträdt, om också mycket ännu återstår att önska.



Kilde

August Edman: Hednisk tro och kult samt kristlig mission i svenska lappmarkerna – Populär framställning, Stockholm, 1888. 


Fodnoter

  1. Aimo lär vara det nordiska ordet hem, heim, hvilket förekommer i namn på de nordiska gudarnes bostäder (v. Düben).
  2. I statens historiska museum finnas omkring 30 st. dylika trummor.
  3. I sådant fall uteblef naturligtvis den förut omnämda skakningen.
  4. För att förstå detta bör man lägga märke till att lappen är mycket känslig och lätt blifver utom sig. Så uppgifves det att tider funnits, då man blott behöft häftigt och oförmodadt klappa i händerna, för att se lappen råka i raseri. Äfven är det anmärkningsvärdt, att de bland læstadianerna i nordliga Sverige och Finland så vanliga liikutuksia (ett slags tjut som ofta åtföljes af ovanliga kroppsrörelser) först visat sig bland de lapska læstadianerna.
  5. Ännu för några år sedan lät en lapp från nordligaste lappmarken mycket tala om sig i Norrbotten såsom varande trollkunnig. För renstöld hade han blifvit häktad och insatt i Gellivara häradshäkte. Flere gånger, när vaktkarlen för en stund aflägsnat sig från häktet, befans vid hans återkomst lappen sitta utanför cellen på fängelsegården, »Jag vill icke rymma», yttrade han då, »men blott visa att jag kan gå ut, när jag vill». Slutligen rapporterade länsmannen till Konungens Befallningshafvande, att fången, icke kunde säkert förvaras i Gellivara. Han blef då nedsänd till Luleå länsfängelse. Der lät han dock vackert bli att trolla. Lås och murar voro säkra. Sjelf uppgaf han sig hafva lärt konsten såsom dräng hos en trollkunnig lapp. Nu funnes utom honom endast en lapp till, som egde förmågan att trolla. Många personer i lappmarken — t. o. m. en och annan, af hvilken man kunnat vänta sig bättre insigt — trodde fullt och fast på karlens trollerier. »Trollkarlen» var också i hög grad listig och förslagen.
    Ännu ett exempel på lappsk vidskepelse i våra dagar må här anföras. Inom Gellivara socken lefver en fattig lappgubbe, som brukar bota sjukdomar på följande enkla sätt. Han tager tre ylletrådar, en svart, en hvit och en röd, och tvinnar dem till en tråd. Denna tråd fäster han kring lifvet på den sjuke, och der skall den qvarsitta tills den af sig sjelf faller bort. Gubben bör alltid få någon liten gåfva af den sjuke så att han får tillfälle att tacka. — Jag har sjelf talat med en mycket förståndig lappmarksbo, som bestämdt tror sig på ofvannämda sätt ha fått bot för s. k. ryggskott.
  6. Flere sådana seitar, somliga af sten, andra af trä, finnas i statens historiska museum.
  7. Denna metall synes hos de hedniske lapparne hafva varit räknad for helig.
  8. Endast vid offren till akkorna (Sar-akka m. fl.) fingo qvinnor vara närvarande.