Missions-förrätningar i Lapmarken 1741

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Svensk.gif
Pehr Högström (1714-1784)


Probstens i Skellefteå
Doctor Pehr Högströms


Missions-förrätningar i Lapmarken 1741
och de följande åren

1774


Uppå Eder begäran, mine Herrar, har jag författat denna berrättelse om mina göromål den tid jag i Lapmarken hade den nåden af Gud at bekläda et ordenteligt Läro-embete. Den är sammandragen af mina då hålne diarier, och lärer til mästa delen kunna bestyrkas af de underrättelser, som samma tid inkommo til Kongl. Ecclesiastique-Directionen och torde ibland des handlingar ännu wara behålne.

At tillägga något om andras förrätningar, som då, eller efter den tiden, på flera orter arbetat i samma hufwud-afsigt, men ej stått med mig i omedelbar förbindelse, har iag, så ofta det kunnat unwikas, mig med flit afhållit, och det i mer, an et afseende.

Första afdelningen af denna berättelse öfwerlemnar jag til Eder, som den samma af mig åstundat, som jag wet med Christelig kärlek öfwerskylen mina mistag och fel, och som nitälsken lika heligt emot hedendom och wantro, som emot Christna Lärans förfall genom gudlös säkerhet och otro. Skellefteå den 23 November 1773.

Pehr Högström


Första Afdelningen.

Som Omwändelse-Werket i Lapmarken ifrån längre tider tilbaka tagit sin början, är nödigt at korteligen nämna, hwad som war tilgiordt då de nya anstalter, som blefwo tagne wid 1738 års Riksdag med alfwarligare eftertryck skulle werkställas.

Sedan Lapmarkerne, förmodeligen uti Konung Magni Ladulås tid, kommit under Swensk lydno, lade wäl det Catholska Presterskapet sig någon winning om, at leda deras inwånare til den Christna läran, hwartil jemwäl Swea Konungar gåfwo Dom-Capitlen tidiga upmuntringar; men at Christendomen i de tider ej hant komma til någon stadga, det är nog bewisligt, ehuru i de närmast landsbygden belägne orter någon början skedde dermed, at man förmådde eller twingade en del af dem at låta döpa sina barn, at under Christna Presters wälsignande begifwa sig i ägtenskap, kan ock hända at någon gång inställa sig i lands-kyrkorne, antaga wissa ceremonier och mer sådant, som den tiden mäst utgiorde Christendomens hela utöfning.

Efter Reformationen begynte man omwändelse-werket med större alfware: och ännu finnes et Högstsal. Konung Gustafs öpna bref til Lapmarken om wisse lärares emottagande, som dit skulle försändas[1] Men hwarken kunde då eller i de nästpåföljande tider något wäsendteligt uträttas, så länge Lapmarkerne ändå kommo at lyda til Westerbotniska lands församlingarna och betienas af deras Prester, som woro okunnige om Lapparnas språk, och på de fleste ställen ej oftare, än marknads-tiderne en gång om året, hade tilfälle at resa upföre, ock då i hast göra hwad uträttas kunde. Konung Carl IX:de lät bygga kyrkor i de flesta Lapmarker, hwilkas antal i de följande Konungars tid efter hand ökades, och lärer förmodligen afsigten warit at förse hwarje Lapmark med egna lärare, hwilket likwäl ej förr kom at ställas i werket, än wid medlet af sistledne århundrade, då genom en Kongl. Förordning Lapmarkerne blefwo skilde ifrån lands-kyrkorne och försedde med egne Pastorer: hwilket dock på somlige ställen för flera, dels werkliga, dels föregifna swårigheter ej straxt kunde werkställas.

Imedlertid hade man redan begynt med tryckande af lapska böcker; hwilken förfatning, ehuru god och hälsosam den war, tiente dock Lapmarkerne til föga nytta, så länge man hade tilfälle at twista om hwilken Lapmarks dialect skulle antagas til hufwudspråk, hwarigenom den ena nyttiga boken efter den andra blef förkastad, och man i hwarje Lapmark nytjade sin egen dialect, hwilken onödiga scrupel alt til wåra tider haft den obehagligaste werkan.

Som ock ingen af de Prester, hwilka blefwo til församlingarna förordnade, hant förwärfwa sig så grundelig insigt i språket, at det kunde bringas til någon grammaticalisk redighet, war det ganska swårt för de nykomne Lärare at inhemta des grunder. Man for fördenskul gemenligen fort at på gamla sättet betiena sig af olärde tolkar, hwilka altid woro wid Prestens sida, samt öfwersatte, så godt som det kunde ske, både predikningar och andra embets-förrätningar, utan at man kunde få rediga formulairer hwarken på böner, Christendoms frågor och swar, eller almänna trosbekännelser och grundsanningar.

Då man såg desse swårigheter, föll man på det olykliga rådet at utrota det Lapska språket och inplanta det swenska. Redan i Drotning Cristinæ tid blef genom sal. Riks-Rådet Skyttes donation en ordentelig Skola anlagd för Umeå-Lapmark. Der skulle i förstone barnen lära läsa uti de böcker, som på lapska blifwit uplagde. Men när dermed gick trögt, mäst för Lärarnes egen okunnighet skul, blef omsider beslutit, at barnen wid Skolan skulle inhemta Christendomens lärostycken på swenska, och dertil betiena sig af swenska böcker, som ock Presterna wid församlingarna öfwer alt tilhöllo sina åhörare, at inhemta Christendomen på wårt swenska språk, och således småningom wille utrota det lapska. Härigenom lades et nytt hinder för omwändelse-werket. Hwartil kom, at en del Lärare, för brist på tilsyn och upmuntran, blefwo befundne både i lära och lefwerne mindre upbyglige, o. s. w.

Wid början af högstsal. Konung Friedrichs regerings tid blefwo åtskillige gode förfatningar tagne, då icke allenast a-b-c-boken och Lutheri Cateches blefwo å nyo på lapska uplagde, utan ock medel genom collecter samlade til flere Skolars uprättande och Skolemästares aflönande, visitationer wid Skolar och Församlingar påyrkade, o. s. w.

Ehuru goda alla dessa förfatningar woro, blef dock på de fleste ställen, för flere mötande hinder, det mästa och hufwudsakligaste ogiordt: och war det Riksens Ständer wid 1738 års Riksdag förbehållit, at taga de kraftiga mått, som, under Guds wälsignelse, skulle i det närmaste upfylla alla rätsinnigas önskan, hälst deras, som detta folkets usla tilstånd kunde ligga om hiertat. Til all lycka infan sig wid samma Riksdag då warande Skolemästaren, sedermera Prosten och Kyrkoherden i Lyksele, Herr Pehr Fjellström, icke allenast med sina Cateches-versioner, utan ock med en ny Lapsk grammatica och et för begynnare någorlunda tilräkligit Dictionario Lapponico, hwillka traktater blefwo tryckte med publici kostnad, och tiente så wida til hielpreda för nykomne Lärare, at man ifrån den tiden på några månader kunnat förwärfwa sig den insigt i språket, som giorde fyllest at utan serdeles swårighet och hinder göra tienst både wid Skolar och församlingar.

Året derpå, eller 1739, blef en Kongl. Direction förordnad, hwilkom anförtroddes hufwud-inseendet öfwer Ecclesiastique-werket i Lapmarken. Denne bestod af uplyste och ypperlige Herrar och Män, som togo sig werket med ömhet och sorgfällighet an[2]. Och, ehuru anstalterne, som från början widtogos, woro flere, är det dock för mig nog, at deraf endast nämna hwad närmast leder til min afsigt, då jag föresatt mig at aflägga sanfärdig berättelse om egna förrätningar, då Herren så skickade, at min ringa tienst i flere år wid detta werket blef nytjad.

Ty, sedan denna nya Missionen, af högbemälte Kongl. Direction, i början af år 1741 war den för grundelig lärdom, stadgat sinne, godt hierta samt mognad i tankesätt och seder bekante Philosophie Magistern Pehr Holmbom updragen, och jag til Missionarius, jemte honom, blifwit kallad och til Prediko-embetet d. 12 Maji i Stockholm wigd[3], begåfwo wi oss i Herrans namn emot midsommaren på resan til wår bestämda ort ock ankommo wid medlet af Julii månad til Lyksele Prestegård i Umeå-Lapmark.

Denna församlinq är närmast belägen til det bebodda Westerbotn och har egt den lyckan af ålder at blifwa nästan sorgfälligast skött och wårdad. Skolan war den älsta i Lapmarken, hade från längre tider blifwit hållen wid magt, ehuru under olika skiften och olik framgång, och förestods nu af en skickelig Scholemästare Herr Bernhard Ask. Hittils hade man låtit barnen undervisas på swenska, och deraf hände, at sedan de kommit ifrån Skolan til sit eget folk, glömde de snart bort alt hwad de lärt, ja stundom efter några år sielfwa språket, ändock de wid Skolan warit med Swenskt folk i umgänge. På tienlige böcker war ock ännu stor brist: hwaraf skedde, at ehuru deras då warande Kyrkoherde Herr Pehr Fjellström war en både arbetsam och i språket wäl kunnig Lärare, likasom hans företrädare Herr Olof Gran[4], woro dock rätt få af Lapska almogen, som kunde läsa i bok. Predikningar höllos sommartiden, då få Lappar woro framme, mäst på swenska för det swenska folket och nybyggare, men hela wintren både på swenska och lapska. Kyrkoherden besökte flitigt Lapparnas kojor, och här war redan et lius uptändt, som bodade den klaraste dag.

Tolf mil närmare mot fiällen war en Annexa wid namn Sorsele, dit Lapparne det mästa af året hade tilfälle at komma. Der hade en Comminister ständigt bodt. Den dåwarande, Herr Renicius Grönlund, war redan emeritus och af swag helsa, och biträddes af des Adjunct Herr Anders Alenius, en mycket nitisk och i Lapska språket, det han nyligen lärt, wäl kunnig man[5], som ock reste flitigt i Lapparnes byar och sades göra mycken upbyggelse.

Wi stannade i Lyksele och förblefwo der öfwer årets slut, förnemligast för at inöfwa oss uti Lapska språket: hwarwid wi företogo oss öfwersätningen af några stycken uti Lapska Psalm- och Evangelii-boken, som Kyrkoherden Fjellström tre år derefter gaf ut af trycket, och hunno så wida, at wi nästpåföljande Jule-högtid höllo på Lapska språket Gudstienst och predikningar i meranämde kyrka.

Efter Kongl. Directionens wid samma tid ankomne förordnande, hwarefter oss tilkom at anställa visitationer uti södra Lapmarks-församlingarna, företogs samma förrätning härstädes den 11 Januarii 1742 uti Prostens och Kyrkoherdens Magist. Joh. Telins öfwerwaro och med des samråd. Han war Contractets-Prost och Inspector wid Skolan: en grundlärd och arbetsam man, som någon tid hade årligen besökt denna ort, hwilken war belägen siutton mil ifrån hans egen församling, som war Bygdeå sokn i Wästerbotn. Dessa besök hade ej aldeles aflupit utan wälsignad nytta, ehuru då som nu, företagandet med swenska språkets inplantande, och brist på tienliga Lapska böcker, befants hafwa warit det förnämsta hinder, som legat Christendomens stadgande hos detta folket i wägen[6]. Deras serskildta lefnadsart och afskilda wistande större delen af året, då de under tiden woro stadde utom Rikets gränsor, hade ock mycket bidragit dertil, at med fulla bortläggandet af deras fäders wantro hade dragits längre ut på tiden. För ej mer än wid pas tiugu år tilbaka, hade ännu hedna-mörkret warit här så synbart, at uppå en Skolepilts angifwande för dåwarande Prosten i Umeå sal. Mag. Nils Grubb, under visitation i kyrkan, en undersökning anstältes, som slutades dermed, at en hop så kallade spå-trummor blefwo upgifne och almogen med hotelse af lifs-straff ifrån slik syndig widskepelse warnad. Nu för tiden hade man wäl ej rönt sådant; men at tilståndet, serdeles i den öfre eller Sorsele församling, som ock nu til en stor del war närwarande, ifrån all wantro och hednisk ogudaktighet wore så aldeles rent och fritt, tilstodo Lärarne sielfwe sig ej kunna försäkra, etc. Förrätningen slöts med de lärorikaste upmuntringar både för lärare och åhörare, at stå hwar och en på sin wakt, til erhållande af timlig wälgång och ewig lyksalighet.

Derefter begåfwo wi oss på resan norr åt och ankommo efter tre dagar til Arwidsjaur i Pitheå Lapmark, belägen wid pass femton mil ifrån Lyksele. Denna församling war jemwäl ansedd at wara ibland de bätre för sig komne. Kyrkoherden, som war Herr Eric Wallinder[7], hade mycken wälmening, samt förstod språket: och församlingen bestod ej af fiäll-Lappar, som om somrarne uppehålla sig i fiällen och i Norrige, utan af så kallade skogs- och fiskare-Lappar, som, ehuru de flytta af och an, likwäl hela året förblifwa inom soknens gränsor, hwaraf Läraren egde bästa tilfälle at med dem hålla tidiga samtal och i Christendomen underwisa. Men emedan lapska böcker fattades, funnos wid visitationen den 21 Jan. ej öfwer 3 eller 4 personer, som hunnit lära Lutheri Cateches innantil, dels på swenska, dels på lapska af den edition, som blef nog ofulkomligt tryckt år 1726, men på de fleste ställen aldrig kom at antagas och brukas. Alla funnos begärlige at lära, och kunde en stor del a-b-c-boken och förenämde Cateches utantil, jemte synda-bekännelsen, wår Frelsares siu ord på korsset, med flera smärre stycken, dem Kyrkoherden dem lärt Lögerdags-aftnarne, då de merendels kommo til kyrkan, samt Sön- och i synnerhet Högtidsdagar, då de flere dygn qwarblefwo. Under bönerne och förhöret hände nu at flere af qwinfolken afswimmade så hårdt, at man måste låta bära dem utur kyrkan: folket war i almänhet upmärksamt; och at de blifwit kraftigt upwäkte ur sin hedendoms dwala, kunde skönjas af en beskikning, den hela församlingen några år förut hade wid deras Kyrkoherdes frånfälle giort til dåwarande Skolemästaren Fjellström i Lyksele at kalla honom til sin lärare. Deras afledne Kyrkoherde hade warit född Lapp och predikat Lapska, men war i sin wandel föga upbyggelig. Hela församlingen hade skurit sina bomärken uti et bräde, hwarmed de affärdade en af sina äldste, som wid ankomsten til Lyksele med tårar i ögonen beklagade sina medbröders öde, at då de förut af sina swenska lärare, för språkets skul, det de icke tilräkligt förstodo, kunnat hafwa ringa nytta, hade wäl i senare åren en Prest af deras folk blifwit til dem förordnad; men utaf hwilken de, för des underliga sinnelag och lefnad, haft nästan alsingen upbyggelse, etc. Deras begäran blef wäl för wissa orsaker afslagen; dock hade Guds godhet så fogat, at de nu befunno sig wäl nöjde och i det Christendoms lopp, som til äfwentyrs flerestäds i Lapmarken ej lätteligen fants, oaktat de hinder, som hittils legat i wägen och sedermera blifwit efter handen undanröjde.

Wi fortsatte resan til Arieplog, som jemwäl är belägen i samma Lapmark wid pass 9 eller flera mil längre up ifrån Arwidsjaur, hwarest wi den 27 i samma Jan. månad höllo visitation. Kyrkoherden derstädes Herr Johan Lästadius, en lärd och likaledes wälmenande man, förstod wäl Lapska språket och hade anwändt mycken flit i sit embete. Men emedan, utom brist på böcker, honom hade mött flere hinder, i synnerhet derigenom, at mer än halfwa församlingen, största delen af året, war stadd så långt up wid fiäll-ryggarne och jemwäl inom Norrska gränsen, at han sällan kunde hafwa sina åhörare tilsamman, hade med hans bemödande, hufwudafsigten ej aldeles efter önskan kunnat winnas. Genom hans flit at resa omkring och besöka deras kojor, den tiden de stodo at träffas på närmare håll, war dock en god och wacker början giord. Han hade ock hwar sommar twänne gångor giort resor up mot fiällen och hållit för dem ordentelig gudstienst wid Silbojok, som förr warit et serskildt Pastorat, men nu mera war med Arieplog sammanlagt. Wid förhöret befans, at ehuru en del syntes ega någorlunda enfaldig Christendoms kunskap, war dock föga någon, som kunde redigt läsa i bok; utan hade man här, som på de fleste öfrige orter i Lapmarken, måst nöja sig dermed, at Lapparne, innan de admitterades til den Heliga Nattwarden och fingo gifta sig, borde kunna utantil läsa Fader wår, den Apostoliska Tron, Tio Guds bud och instiktelse-orden, efter de formulair nästan hwar och en Prest hade upsatt, under förebärande af Lapmarkernes olika dialecter. Ehuru detta merendels skedde oredigt och stundom utan förstånd, så gick dock här dermed skikligt til, emedan Presten sielf egde grundelig insigt och färdighet i språket, utan at behöfwa wid sina embets-syslor och eliest betiena sig af olärde tolkar, som wid öfwersätningarna, hwilka altid skulle ske straxt på stunden, under tiden giorde mer skada, än gagn. Det förnämsta hinder, som här altid mött, blef samma år til det mästa undanröjdt, då Kongl. Directionen lät sommaren derpå här inrätta en Skola, med stat för ständig Skolemästare och sex Skole-barns underhåll. Förrätningen slöts med trogna förmaningar, innerlig bön til Gud om denna församlings ytterligare tilwäxt i nåden, samt meddelande af Herrans wälsignelse.

Wi fördröjde här några få dagar innan wi begåfwo oss på resan til Jockmock, som är beläget wid pass femton mil härifrån norr ut i Luleå Lapmark, och dit wi anlände den 7 Februarii. Denna har warit ibland de största och widsträktaste Lapmarks-församlingar. Presterne sades här af ålder hafwa betient sig af tolkar wid alla embets-göromål. De nu warande, Kyrkoherden Herr Olof Moden och Comministern Herr Jonas Högling hade nyligen börjat wid sina predikningar betiena sig af det lapska språket, men efter sin så kallade Luleå dialect, hwaraf Lapparne, efter egen utsago, litet nog förstodo. Skolan war inrättad 1732, men Skolemästaren Hr. Lars Malming informerade barnen alt på swenska och efter swenska böcker. Och, emedan Lapparne märkte sina barn hafwa deraf ringa nytta, kunde de ej förmås at sätta dem dit; hwarföre ej gerna andre, än nybyggare-barn hittils niutit wid denna Skola underwisning. Wid visitationen, som förrättades under Probstens i Luleå Herr Mag. Jacob Renmarks öfwerwaro, d. 8 och 9 Febr. fants ingen som kunde läsa i bok. Större delen af de fullwuxne, som begått Natwarden, foro med at framprata de förr nämde stycken af salighets-läran, sådana som tolkarne dem lärt, nästan utan ordning och sammanhang. Den förste lärare, som här i kyrkan talt Lapska, berättade någre af Lapparna hafwa warit sal. Herr Biskop Sternell, som wid visitationen härstädes lät öfwersätta det tal han wille hålla i kyrkan på deras språk, hwaröfwer de högeligen gladdes. Detta lärer händt år 1731.

Uti denna Luleå Lapmark fants i synnerhet en mäst aflägsen och illa beryktad stor by, som hette Kaitom. Der hade folket namn af mycken wildhet både til sinnelag och seder, och infunne sig ej oftare wid kyrkan än marknads-tiden om wintren, då mäst hus-fäderne ditkommo, förnemligast at betala sina utlagor och för at supa brenwin och handla. Ty, som belägenheten war sådan, at hwarken de hade tilfälle komma til sin lärare eller läraren at besöka dem om sommar-tiden, så togo Presterne sig före, at twänne gångor om wintrarne, som skedde Andersmässo- eller Jul-tiden, stämma dem tilsamman på en aflägse trakt, benämd Askasjocki, hwarest man upbygt et litet hus til samlings-ställe, hwilket dock Lapparne, som ryktet wille berätta, sedermera skola upbränt, för at slippa desse besök. Presterne reste dock någon tid ömsom dit, förnemligast för at döpa deras barn, som stundom kunde wara mäst årsgamla, taga in kyrkogångs hustrur och wiga brudfolk. Gudstienst hölts, men genom tolk, likasom alla öfrige förrätningar, o. s. w. Detta utropade folket beslöto wi at efter slutad visitation besöka uti deras hemwister.

Wi begåfwo oss ock på resan dit, och ankommo den 23 om aftonen til deras by. Natt-herberge i närmaste kojor blef oss ej wägradt; men wi funno dock ej wärden så aldeles gladlynt, som wi förmodade, hwartil wi ej förr än någon tid derefter fingo weta orsaken. Wi anstälte med husfolket af hans och de öfrigas kojor förhör långt in på natten, samt upskrefwo hwar och en person til ålder och kön. Wärden sielf kunde ej ens läsa Fader wår, etc. Wi följdes nästa morgon åt til närmaste granskap, som kunde ligga en mil derifrån, samt fortsatte samma göromål med frågande, lärande och underwisande; men wi märkte at deras mistanka warade, utan at weta hwarföre, til des efter några dagar, en hustru, under det wi upteknade husfolket, utbrast i wrede, och förklarade, det wi ej behöfde upskrifwa hennes söner: hon funne wäl ändå utwäg, at de ej skulle blifwa soldater. Wi fingo sedan höra, det illasinnade menniskor under nyss förflutne marknad hade i Jockmock utspridt, at wi af Konungen woro hitsände för at wärfwa soldater til det då påstående kriget med Ryssland. Wi gåfwo wäl dageligen både med ord och gerningar detta folket anledning at tro oss om annat; men kunde dock i hast ej aldeles utrota en sådan hos dem injagad fruktan.

Wi skildes åt efter några dagar och reste hwar på sin trakt, sedan wi öfwerenskommit at råkas näst instundande Påska-högtid i Gelliware, och läto derom bud utgå, at wi då wille derstädes för Lapska almogen hålla Gudstienst. Imedlertid fortforo wi hwar dag med at resa by emellan, til des wi möttes på det nämde stället Skärtorsdags-aftonen, som war den 11 Martii. Emedan häromkring på flera mil ej fans minsta hus, begåfwo wi oss söder om berget och låto Lapparne på et, som wi tykte, beqwämt ställe göra up för oss en stock-eld, samt upresa en ris-koja, hwaruti wi öfwer nätterne hade wårt tilhåll. Wi höllo derstädes alla dagar Gudstienst och underwiste eftermiddagarna folket, som nog talrikt kommit tilsammans och hade sina stock-eldar omkring wår, om Christendomens grundsanningar: och blef denna heden, som war belägen några stenkast ifrån det stället, hwarest kyrka och prestegård blef sedermera anlagd, kallad, uppå deras språk, Messokiällas, eller Mässo-heden, emedan Gudstienst i denna nya församling aldraförst der blifwit hållen. Här funnos menniskor af bägge könen, som woro mellan 20 och 30 år gamla, men aldrig sedt någon prest eller egde den minsta Christendoms-kunskap. En del wiste ej ens sina rätta namn[8]. De öfrige läste en del af de förr nämde stycken, men så oredigt, at när de, för exempel, skulle utföra instiktelse-orden til den Hel. Döpelsen, fick man höra: Konungen hafwer gifwit mig all magt i himmelen och på jorden, etc. och så i alt annat. Deras seder woro ohyfsade. Fruktan för Domstolen och Kronobetiente war förnämsta drif-fiädren til nästan alt hwad hos dem kunde kallas godt. Någon slags känsla af rätt och orätt syntes stundom wilja lägga band på deras otamda begär, äfwen som en naturlig ömhet tyktes under tiden mildra deras lynne; men desse böjelser för oskuld woro blotta gnistor, som snart slocknade wid begärelsernas medelmåttiga anfall, och blandades med wilda intryck af egennytta, dierfhet, flärd, lögn, samt annan inrotad lystnad efter oordentelighet, som qwäfde sansningen och dermed förwillade eftertankan. Den wördnad de bewiste sina hedniska helgedomar grundades mäst antingen på en träldoms-fruktan, eller sinlig åtrå efter timelig lycka o. s. w.

Dock, ehuru desse lemningar och spår til begrep om rätt och orätt, om belöning och straff, som åtföljde deras swaga öfwertygelse om odödlighet, woro hos dem wid utöfningen like fladrande luftsken, som stundom förlora sig innan man på dem hunnit at få ögnafäste, så gaf mig likwäl detta folkets warande tilstånd nu, och än mer i längden, anledning til eftertanka, å ena sidan, huru långt menniskor, behäftade med wantro, kunde falla, och i hurudan belägenhet et samhälle skulle råka, om wår heligaste lära wore borta och den af Christo uplysta werlden åter förfölle i hedendom; samt å den andra, huruwida et mennisko-samfund skulle länge kunna bestå, eller menniskor kunna ledas til anständighet, om ock all hedendom wore borta, och man på ingen annan botn hade at fota wår sammanlefnad, än de lösa och swigtande grunder, på hwilka en del af wåra fritt tänkande Stats-kloke och små-wise Philosopher, uti en öfwerdrifwen inbilning, pläga upföra sina socialitets bygnader. Med så fast öfwertygelse jag i senare händelsen fått orsak at twifla om den tyngsta jern-spira skulle til hufwud-afsigten wara tilräckelig, utan en ständig fruktan at falla i diupaste barbari och förkastelse af all mennisklig ärbarhet; så mycken tryghet har jag tykts ega inom mig sielf, det kunde den Alwise Godheten aldrig tillåta desse i högsta måttan oförsynte och lågt tänkande menniskor at utföra sina snille-planer, hwilka, om de woro möjelige at ställas i werket, skulle långt mer förkränka den Högstes ära och förnedra menniskligheten, än wåre Lappars och andre hedniska folkslags tiockaste mörker och wantros dimbor, ehuru farlige desse senare må i sig sielfwe wara, och ehuru högt det bör ligga oss, som fått större lius, om hiertat, at dem efter wår yttersta förmåga skingra och qwäfwa. Wår store all werldenes Herre har för heliga, ehuru för oss obegripeliga, orsaker under tiden tillåtit större delen af mennisko-slägtet at falla i hedendom; men aldrig i Epicureisme eller fritänkeri: och när denne senare i en eller annan Stat tagit öfwerhanden, så har samma Stats undergång altid warit dermed i följe.

Så snart högtiden war förbi, åtskildes denna församling, och wi begåfwo oss hwar på sin kant, at förblifwa öfwer instundande sommar. Magister Holmbom reste tilbaka til Jockmock och de der belägne byar; jag beslöt at förblifwa uti et nybygge, som war beläget wid pas 4 mil norr om Gelliware, och 30 mil i NNW från Torneå. Den 19 Martii kom jag dit och giorde straxt åter en resa up åt Kaitom-älfwen emellan Lapparnas kojor til den 4 April, då jag anlände til et annat nybygge, Killingsuando, som war beläget närmare mot fiällen; och der fick jag åter en församling af några och 50 personer tilsamman, för hwilka jag höll Gudstienst och förhör, samt bestämde wiss dag, då jag wille om sommaren derpå besöka dem i fiällen, dit de nu med sina Ren-hiordar woro i flyttning. Imedlertid tog jag ännu wid medlet af April månad min tour åt en annan kant, som war belägen åt söder, hwarest jag träffade ännu andra byar, som likaledes woro i flyttning, och jag med möda kunde hålla tilsammans, til des lenwäder så tiltagit, at jag med mycken swårighet kunde på winter-föret återkomma til mit tagna qwarter uti nybygget Sautsjärf. Ehuru detta nybygge bestod af swenskt folk, föll mig dock mit tilhåll derstädes den följande tiden nästan beswärligare, än mit wistande hade hittils warit ibland Lapparne och i deras kojor. Under de swåra miswäxt-år, som infallit, och warande krigstid fans litet til uppehälle i det bebodda landet, men nästan alsintet i fiälmarkerne. Jag lefde altså mäst af miölk, fersk eller torkad fisk och något fogel: sielfwa folket war utom des, til tänkesätt och seder, ifrån Lapparne föga skildt. För dem och någre qwarblefne Lappar, som mäst hwarje söndag, til större och mindre antal, kommo til mig, hölt jag gudstienst: giorde ock mot midsommaren til fots en resa til Gelliware samt utsåg det beqwämligaste ställe til kyrko-bygnad, som der sedermera blef anlagd.

I anseende til et upkommit rykte, som skulle några illasinnade wid deras upfärd låtit förmärka sig hafwa något försåtligt i sinnet emot mig, då jag komme så långt och afsides up til dem i fiällen, wille en eller annan afråda mig ifrån fiäll-resans företagande. Detta oaktadt begaf jag mig i början af Augusti månad med en skogs-lapp up åt til fots, samt efter ankomsten til förenämde nybygge Killingsuando förmådde nybyggarne, at med båt fortskaffa mig upföre Kaitom-älfwen til den bestämda ort Lerika, hwarest jag skulle träffa Lapparne, som til en stor del derstädes och der ofwanföre sig den årstiden uppehöllo. Ehuru min följeslagare på denna trakten aldrig warit, hulpo wi oss dock genom flera forssar och stillare watn några mil upföre älfwen, til des så swåra fall mötte, at wi nödgades til fots fortsätta resan til nyssnämde mötes-plats. Lapparne hade redan der begynt samlas, och emottogo mig med mycken wänlighet. Här fans ingen skog, hwaraf jag kunde få minsta skygd, utan höll Gudstienst på bestämde dagar under bar himmel, och underwiste de närwarande i Christendomen. Jag begaf mig, efter tagit afsked af dem, på återresan, sedan jag kommit med dem öfwerens, at wilja wid slutet af October åter wara dem til mötes i Killingsuando nybygge[9]. Som under detta mit wistande up mot fiällen et häftigt regn fallit, hwaraf de smärre åar i hast öfwerflödat, hade jag nog möda at slippa tilbaka, emedan man här, hwarest ej skog finnes, icke får betiena sig af flottar, som eljest sker, utan måste wada. Jag anlände dock lykligen til mit förra hemställe, hwarest det kringliggande folket, af nybyggare och skogs-lappar, den följande tiden om söndagarne besökte mig som förr.

Wid medlet af October begaf jag mig åter på resan up åt i tanka at möta fiäll-Lapparne, som den årstiden alt närmare nalkades skogs-landet. Och, emedan den enda Lapp, som hittade wägen, siuknade, måste jag åter betiena mig af en okunnig följeslagare, med hwilken jag hielpte mig fram efter Kaitom-älfwen och, der den ej war tilfrusen eller stora krokar och forsar mötte, med compas, til des jag fick en oförmodad fägnad at råka en tropp af dem, som längst ned woro redan ankomne. Desse besökte jag by emellan til des terminen instundade, och jag fick dem samlade på ofwannämde ställe, hwarest jag den 29 med dem firade en Stor-bönedag[10], samt söndagen derpå och Alhelgona dag, jemte trägna underwisningar, så långt desse åhörares begrep kunde sträcka sig. Jag reste den följande tiden på ömse sidor om berörde älf, samt änteligen åt Gelliware, dit jag hant mot slutet af November månad, och fan församlingen nästan enhälligt samlad et stycke ned om det stället, hwarest man wåren förut hade firat Påska-högtiden. Nu hade jag tilfälle at för dem hålla Gudstienst både öfwer Evangelium om yttersta domen och Advents söndagen, jemte öfrige wanlige förrätningar, under trogen bön och åkallan til sädenes Herre om wälsignelse och nåd uti mina förehafwande göromål. Efter en resa, som åter skedde by emellan å bägge sidor om Linna älfwen, infan jag mig igen wid Gelliware til Jule-högtiden, hwarest jag alla dagar höll Gudstienst samt underwisningar och förhör om eftermiddagarne til sena natten. Om Annan dags morgonen ankom en Lapp, som war sänd ifrån landsbygden med bref, som innehöll Consistorii för mig, efter Ecclesiastique-Directionens förordnande, utfärdade fullmagt at, jemte mit Missions-embete, wara Kyrkoherde wid den nya Gelliware församling. Denna tidning war för mig så mycket mer oförmodad, som mig ej warit kunnigt, at desse Lappars skilnad ifrån Jockmocks Pastorat, hwartil de förut lydt, någonsin ens warit påtänkt. Den bådade mig föga jordiska förmoner, eller beqwämligare lefnadssätt, än jag förr hade; men jag uptog denna befordran för en synnerlig Guds skickelse, med innerlig bön, at til den stores Gudens ära och syndares salighet genom mig något godt måtte uträttas. Jag war nu stadd på et rum, hwarest en ny församling skulle anläggas. Folket war i högsta måttan wildt, fördjupadt i otro, groft afguderi och widskeppelser. På närmare än tre eller fyra mil fan jag ej tak öfwer hufwud, och ej eller der sådana hus, uti hwilka jag kunde inrätta ordentligt hushåll, hwilket måste ske 12 à 15 mil ned åt landet, der jag sedermera några år med stort hinder i mit embete och med mycken obeqwämlighet för mig sielf, måste taga mit tilhåll, hwarom framdeles skal berättas. Emedan jag altså ej här hade andra hus, än dem man hwarje gång, wid min ankomst, måste upresa af buskar och ris emellan snödrifworne, fördröjde jag nu uti närmaste Lappbyar til Nyårs dagen, då jag, så wäl som söndagen derefter, höll ordentlig Gudstienst för de närwarande.

Hela Januarii månad 1743 fortsatte jag mina resor byarna emellan, på samma sätt som förr: och lågo då fiäll-Lapparne så nära tilsammans, at jag hela fiorton dagarne kunde hafwa det lilla fiället, som sticker up sina höga snöhwita spetsar ej långt ifrån Gelliware, i dageligt ögnasigte[11], då på samma trakter en annan årstid ej en enda menniska war at finna. Jag fortfor dermed til des marknaden wid början af Februarii månad inföll i Jockmock, dit större delen af husbönderne woro mig följaktige. Der hade jag nu den fägnaden at möta min medbroder Magister Holmbom, som då serskilt kallade de närwarande af denna nya församling tilsammans, gjorde sig om des tilstånd underrättad, höll för dem de upbygligaste förestälningar och ingaf om tilståndet utförlig berättelse hos Kongl. Directionen och Consistorium i Hernösand.

Jag fortsatte på återresan förhören, uppehöll mig någon kort tid i nybygget Sautsjärf, samt höll denna Wår, sista gången för dem Gudstienst i Gelliware på wanligt sätt Wårfru-dagen. Och, som jag hade orsak at frukta det torde mina tidiga resor medföra för dem någon slags tunga, beslöt jag så mycket helre at nu uphöra med mit kringresande, som det ej eller war möjligt, at denna wår hålla någon sammankomst i Killingsuando, sedan et rykte kommit, at i samma nybygge kopporna yppat sig, för hwilka det Lapska folket, som sällan eller aldrig wet af den smittan, altid flyr och ifrån smittade orter sig afhåller. Som det för mig tillika war ounwikligt at stadga mit hushåll, anhöll jag om tilstånd at öfwer sommaren besöka det bebodda landet, och jemwäl som hastigast min födelse-ort Sundswall i Medelpad; hwarefter jag begaf mig ned åt landsbygden.

Under all denna tiden hade jag haft nog tilfälle at lära känna detta folkets tilstånd, sinnelag och seder. Sedan jag märkte, at de willigt emottogo och herbergerade mig i sina kojor, twiflade jag ej at snart winna deras förtroende. Det war icke utan, at jag befant en eller annan hafwa flytt undan, då de hört jag wore i negden, ja ock någre, som ej gerna sågo, at jag kom in til dem i deras byar. Det hände ock, at jag en gång råkade ut för så oförsynte skiuts-Lappar, som ärnade med sina renar lönligen begifwa sig ifrån mig om natten, sedan jag lagt mig at sofwa wid en stockeld i wilda ödemarken; hwilket ock hade skedt, om jag det ej i tid märkt, samt tagit ifrån dem någon del af deras oumgängligaste kör-rustningar, dem jag förwarade under mit hufwud til des morgonen blef, och jag fick fortsätta resan. Men så war det dock sällan jag märkte hos dem sådan eller annan owilja. Twertom bewistes mig af de fleste all möjelig tienst; och woro somlige ej nöjde dermed, at jag allenast förblef en enda dag hos dem, utan sökte at behålla mig qwar twå och tre dagar uti deras kojor: i gemen kunde jag ock ej annat märka, än at de fleste gåfwo bifall til mina förestälningar, då dem förehöls huru högstnödwändigt det för dem wore, at komma til större ordentlighet i salighets läran samt Christeliga seder och Gudstienst. Men den lärdomen, som skulle de framdeles blifwa på flera sätt så betungade, at deras timeliga wälfärd råkade i fara, war det swåraste hinder at undanrödja. Fördenskul hörde man gemenligen desse inwänningar: Sådana inrätningar utblotta land och by. Ho skal då kunna lefwa, om man ofta skal infinna sig wid kyrkan: Huru skola då wåra renhiordar blifwa skörre: När har Lappen tid at sitta wid boken: o. s. w. En del, berättade mig undertiden, at änskönt större delen för min skul ej sade mig emot, så woro dock allesamman med de nya inrätningarna hemligen misnöjde. Då jag förehålllt dem, huru de wäl kunde se, at jag ingalunda, för något mit egit nöje eller egennytta, kunde företaga mig så beswärliga resor, samt underkasta mig så många äfwentyr i fiäll och ödemarker, utan at det wore Guds kärlek och ömhet för deras salighet, som förmådde mig, at upofra all egen beqwämlighet &c. syntes wäl somlige derwid ytra serdeles upmärksamhet; men andre bödo til at öfwertala mig, det jag måtte wara angelägen om min egen hälsa, och skona mig sielf för så mycken möda, samt lemna dem i sit gamla lugn o. s. w.

På samma sätt aflopp det med mit företagande at lära dem läsa i bok. Jag hade haft tilfälle at erhålla några a-b-c-böcker af gamla uplagan, och böd stundom til at lära dem känna bokstäfwerna, i synnerhet dem jag fant ega någon serdeles qwickhet och lust dertil. Det gick ock för somlige nog snart at lära hela alphabetet. Men efter någon inbördes öfwerlägning lemnades mig böckerna igen, antingen af dem sielfwe eller deras anhörige, stundom straxt, och stundom efter någon tid, med föregifwande, det de hade för swaga hufwuden och ögon, som ej fördrogo sådana öfningar, lodsande undertiden at blifwa likasom wimmelkantige, så snart de sågo i boken, den de genast lade ifrån sig. Jag höll ock ej rådligt at länge dermed fortfara, dels emedan det kostade mig för mycken tid, som jag trodde skulle nu i början kunna bätre anwändas, dels emedan jag måste betaga dem en inpreglad fruktan, det torde til slut allesamman twingas til at lära läsa, hwilket de trodde blifwa sig för tungt och odrägeligt: afbidande tiden til en Skole-inrätning, hwilken ock några år derefter, och sedan jag blifwit derifrån flyttad, blef wid Gelliware anlagd.

Deras många widskepelser och grofwa afguderi, hwarom jag något nämt uti min Lapmarks beskrifning, och som jag ifrån min första ditkomst blef warse, tilstyrkte försigtigheten at nu i förstone ej altför mycket beifra, innan wantron, som så diupt fans rotad i deras sinnen, hunnit skingras genom inplantande af redigare begrep, hwilket måste ske småningom och efter handen. Jag fick dock ej aldeles underlåta at wid gifna anledningar göra dem, jemwäl i det ämnet tienliga förestälningar. Derå får jag anföra en enda händelse, som tildrog sig wid Gelliware om nyårs aftonen samma år. Ty, då jag sent om qwällen hade wid en stockeld begifwit mig til hwila, och man trodde jag hade insomnat, fick jag oförmodligt höra huru den skiuts-Lapp, som följt mig under resan dit, begynte förtälja för de andre hwad samtal jag hållit med honom under wägen, och huru han swarat, i synnerhet angående deras helgedomar, hwaraf här och der sågos tydeliga märken. Som jag ock märkte någon öfwerlägning dem emellan, med hurudant swar de skulle bemöta mig, om jag en annan gång skulle komma at tala om sådant, tog jag mig följande dagen tilfälle at spörja dem om de offer-stenar, som hos dem kallades Seite, i synnerhet som woro belägne närmast Gelliware och woro nästan i almänt rop. Ehuru de i förstone nekade sig weta något derom, måste de dock straxt tilstå, at de sett både dessa och många andra, dem deras förfäder brukade besöka med offer af renshorn och annat, hwaraf stora högar ännu lågo qwar. Jag frågade, huru de ifrån början må hafwa ditkommit, och mig swarades, at det måtte hafwa skedt när alt annat kom til och, kunde hända, Gud sielf hade antingen sändt ned dem af himmelen, eller satt dem dit, när han skapade alt annat i werlden: imedlertid hade deras fäder trodt sig kunna hafwa af dem både skada och gagn. Då jag deraf fick anledning at, utom annat, föreställa dem, huru enfaldige och fåfänge deras förfäder måste hafwa warit, som kunde tro at en sten skulle kunna tilfoga dem något godt eller ondt, fan jag dem icke swarslöse, emedan de wiste beropa sig på flere exempel, då ej allenast Lappar, utan ock sielfwa Presterne fordomdags kommit både om helsa och lif, då de wågat sig omaka eller ohelga desse stenar. Efter något ytterligare samtal i detta ämne, bad mig en wiss Lapp, wid namn Snadda, jag wille tåla, om han sade sin tanka rent ut efter sin hittils fattade öfwertygelse. Han sade sig af gammalt folk hört berättas, huru lyklige och i hwad wälmåga folket lefde den tiden man fritt brukade desse helgedomar, samt huru många underliga öden och sälsamma händelser hans folk blifwit underkastadt, och huru en almän fattigdom tiltagit sedan för bruket af dessa sedwänjor så många hinder blifwit lagde i wägen. Han åberopade sig den så kallade Nederbyn, som i forna tider bestått af hundrade skatte-Lappar, rike och förmögne; men sedan de börjat afwika ifrån sina förfäders seder, äro de blefne förströdde, ock finnas nu mera i hela denna by ej flere än några få, och det mäst tiggare. Han berättade om sin far, at han brukade trumma (Kobdas), och mådde wäl: han sielf hade nu aflagt den men ser sig ej annat förestå, än snart få gå för andras dörrar. Han trodde at Gud gifwer så wäl, ja så snart, de onda och trolpackor sin föda, som de fromma. Han höll före, at när wargen kommer, lärer han ej hafwa större försyn för mina renar, än hans. Han fruktade, at Kaitom snart lärer blifwa öde, om man fortfar at aflägga de gamla sedwänjorne: hwilket de wäl förrut sedt, som i tid börjat begifwa sig undan och redan flytt bort, o. s. w. Wid alt detta lade de öfrige Lappar sit ord til, hwaraf jag kunde märka, at de woro af samma tanka, som han. Och, ehuru jag tykte mig gifwa honom nöjaktigt swar på de upgifne swårigheter och inkast, hade jag dock orsak at frukta, det desse twifwelsmål ej så lätt hos honom och de öfrige stodo at häfwa. Imedlertid utlät sig densamme, at han wäl trodde jag wiste mer, än han: wille just ock icke förkasta de lärdomar jag så wäl i detta, som i andra mål, gifwer honom; men hoppades jag ej förtykte at han utsade sin mening sådan, som saken i förewarande ämne förefallit honom, och wille i öfrigit sig gerna låta rätta, som han ock funnit at flera sanningar redan fastnadt i hans hierta.

Under flere slike nästan dageligen mig mötande rön, som syntes båda, at med desse hedningars fulla omwändelse til Jesum ej war så snart och lätt giordt, som mången sig förestält, fick jag dock tillika under tiden med mycken hugnad erfara, huru liuset spridde sina strålar i mångas hiertan, ofta öfwer min förmodan. Jag fick se, huru en stor del, i synnerhet af ungdomen, började ytra mycken omtanka för sin salighet, blefwo synbarligen upwäkte likasom utur en dwala, fingo et serdeles begär efter at höra ordet och at låta sig uti Guds rikes hemligheter underwisas. Då jag skildes ifrån deras byar, hände at de sins emellan twistade om, hwilken som skulle göra följe til nästa by, der de widare kunde få tilfälle at lära något mer. Under deras sammankomster, då alla embets-förrätningar denna tiden måste hållas under bar himmel, suto de hopetals wid sina serskilda eldar, samt frågade och underwiste hwarandra om hwad de hört, och när något twifwelsmål förekom, woro de straxt färdige at hos mig inställa sig. När det hände mig at wara hos dem under någon swår dem åkommen siukdom, fan jag dem, som innerligen gladdes öfwer min närwaro, tackade Gud, som gifwit dem uplysning om deras siälars odödlighet och kroppars upståndelse, bådo mig bedja Gud för sig, at de måtte wäl kunna bereda sig til sin död o. s. w. Således fick jag i mit embete merendels erfara så mycken fägnad och glädje, som war swarande emot mina bekymmer.


Fodnoter

  1. Befallnings breff för her Michell N. at han sig winlegge schall thet the lapper udi Torne lappmarck motte komme til en sanskyllig Gudtz kundskap, och christendom. dat. Stockholm d. 24 Julii år 1559.

    Wi GUSTAFF &c. Tilbjude eder wåre trogne undersåter och lapper som udi Törne Lapmarck wistes och boendes ähre, wår gunstt tilförende &c. latendz eder her medt förstå, ath oss ähr förekommett huru ähnnu enu stoor part ebland edher ther ware schall udhi stoor wilfarelse och siälewåde, som sich icke haffue latitt döpe och christne eller någit wele schöte om then deell, som en menniskie medt rätte ähr schapett till, och bör ath göre nämpligj at bekomme sanskylligj Gudtz helige willje ath wette och sich sedmu sså ther efter schicke udi thette tymelige och förgängelige leffwernett, ath hon till thett evige gode lyffuett, som ingj ände warder haffuendes, komme måtte &c. Therföre opå thett, ath for:ne Lapper, så wälh som andre sådane Gudtz helige kundschap och theris eigen siäls salighett, måtte bekomme att wette, haffue Wy befalett thenne wår tro manne Her Michill N: och nu medt thette Wårtt opne breff honom opå lägge och befale, ath han sigh flijteligen winlägge schall, medt gode Christelige förmaninger och underwisninger, at för:ne Lapper motte komme till een saneskyllig Gudtz kunschap, doop och Christendom, Biudendz förthenschull, her medt alle ther I för:ne Lappemarcke, så wäll Lappe Fougterne som andre, ath the häremoth inthett hinder göre schole, uthan heller ware for:ne her Michill härutinnen behiälpeligh och förfordelig, wedh wår 'ogunstt, och såå förschaffet, ath the måtte sich lathe finne wäluillige och trogne, med then deell som the udhi Tyende, I huadh partzeler thett helstt ware kanu, the uthgöre schole &c. Ther sich huar och eenu haffuer effter ath rätte. dath. ut supra. GUSTAFF

  2. Desse woro då för tiden: Deras Excellencer Herrar Riks-Råden och Academie-Cancellererne Grefwe Carl Gyllenborg, Herr Olof Nordenstråle och Baron Olof Cederström: Justit. Cantzleren Herr Bernhard Cederholm: i Arki-Biskopens ställe Herr Doct. Eric Alstrin, Kyrkoherde wid Storkyrkan, til slut Biskop i Strengnäs: Lagmannen i Westerbotn Herr Olof Malmerfeldt; och Justitie-Borgmästaren i Stockholm, Herr P. Aulävill. Directionens Secreterare, war nu warande Stats-Secreteraren Herr Johan v. Heland.
  3. Ordinationen skedde af Biskopen i Calmar Doct. Herman Schröder, som af sin bekanta stora nit för Guds ära hade Riksdagen förut mycket bidragit til dessa inrätningar.
  4. War nu flyttad til Neder Calix Pastorat i norra Westerbotn.
  5. Blef efter en tid befordrad til Arvidsjaurs Pastorat, der han med döden afled.
  6. Denne hedersmannen hade sielf giort sig så kunnig i Lapska språket, at han, efter de anledningar då gåfwos, företog sig at sammanskrifwa et Latinskt arbete, det han kallade Specimen Glossarii Samo-Lapponici Hebraizantis, hwllket wäxte til et widlöftigt werk, som snart war färdigt at utgifwas til trycket, då bemälte Prost, under Riksdagen 1743, hwarwid han war sit Stånds Ledamot, afled. Uti Företalet sökte han bewisa at emellan Hebreiska och Lapska språket wore mycken likhet och, at jag må bruka hans egna ord, quod plurimæ radices Hebreæ in Kal inusitatæ hinc restitui facile possint, si lingua Lapponicæ excoleretur, etc.
  7. Blef några år derefter transporterad til Åsele i Ångermanlands Lapmark, hwarest han med döden afled.
  8. Wid siukdomar, eller andra swåra anstöter, hafwa de haft den wantron at ombyta sina namn.
  9. Denne nybyggare hade intet åkerbruk, utan lefde af fisk och miölk, samt hwad han kunde tilbyta sig af Lapparnes matwaror. Under wägen besåg jag et koppar-malmstrek uti berget Wuordnacka, som war belägit några stenkast norr om Kaitom-älfwen.
  10. I Lapmarken har man specielt tilstånd at flytta Stor-böne-dagarna til de beqwämligaste årstider.
  11. Emedan snö och is i dälderna af detta så kallade lilla fiäll stundom ligger qwar til slutet af Julii månad och deröfwer, hände det några år derefter, sedan prestegård blifwit upbygd, och man derwid hunnit anlägga åker, at man på den behagligaste sommardag hade det nöjet at se säden skynda til skörd på samma tid, som man emellan desse wakra, samt af naturen här och der likasom med parterrer af flere slags grönskande större och mindre trän besatte bergspetsar, dageligen hade snödrifworne för ögonen.