Om Eddan (KL) Hamðesmál

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt

Sångerna om Atle.
Hamðesmál
(R)

Denna dikt, som mycket nära sammanhänger med den föregående; inledes med följande strof:

Ej var det i dag,

ej heller i går,

det var för länge,

länge sedan,

som Guðrún äggade

sönerna sina

att hämnas sin syster,

Svanhildr den unga.

Härefter berättas, huru Guðrún uppmanar sina söner att fälla Iormunrekr, men anande, hvad följden skall blifva, tillägger hon:

»Nu är jag så ensam

som trädet på heden,

så fattig på fränder,

som furan på grenar,

så fattig på glädje,

som videt på löf, när

för brännande solen

de alla bortvissna.»

Då erinrar henne Hamðer om, huru hennes bröder sveko Sigurd och yttrar därpå:

»Du hjärtat på Atle

visste att träffa,

när dina späda

söner du dräpte.

Svärdet må svingas att

fiender fälla.

Du mot ditt eget

bröst det har riktat»

Sedan säger Sorle:

»Begråt dina bröder

och dina söner,

fränderna dina,

fallna i striden.

Äfven oss, moder,

du snart skall begråta.

Till döden, som fjärran

oss väntar, vi rida».

Så draga de hän till goternas land och träffa på vägen sin styfbroder Erpr, hvilken de i hastigt mod döda och åsamka därmed sig själfva en blodskuld. När de omsider kommit till Iormunrekrs borg, förtäljes det för denne, att hugfulle kungasöner ha anländt for att hämnas Svanhildrs död:

Gingo då kämpar att

härskaren säga,

det hugstore hjältar

komna nu voro.

»Vet att dig värja!

Vilja nu hämnas

din dödade makas

mäktige fränder».

Skrattade Iormunrekr

väldige kungen,

tog sig om skägget,

modig af ruset,

såg på sin hvita

sköld och i handen

vände han bräddfulla

gyllene bägarn:

»Lycklig jag vore, om

här nu jag såge

Sorle och Hamðer

träda i salen;

skulle dem binda med

bågarnas strängar,

låta i galgen dem

sprattlande hänga.»

Denna hans önskan blir snart uppfylld, ty strax därpå infinna sig Hamðer och Sorle, och det ståndar en strid, i hvilken Guðrúns söner visa sig vara värdiga fränder till Gunnarr och Hogne. Men när Iormunrekr märker, att järn ej biter på dem, befaller han, att de skola stenas:

Skrek då den vilde,

väldige härskarn.

stolt i sin rustning,

som björnarna ryta:

»Stenen de djärfve

Giukunga-söner,

då icke spjut eller

svärd på dem bita.»

Då kvad Hamder:

»Af vore hans hufvud,

om Erpr ännu lefde,

vår broder, den tappre,

vi dråpo på färden.»

Snart är emellertid allt motstånd fåfängt, och båda bröderna falla:

Stupade Sorle på

golfvet i salen,

men Hamðer sjönk neder

utanför borgen.

Härmed är ändtligen sista akten af det stora sorgespelet slutad, och Andvares förbannelse har på ett i sanning gräsligt sätt gått i fullbordan.