Om Eddan (KL) Helgakviða Hundingsbane hin fyrra

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt

Sångerna om Helge Hundingsbane.
Helgakviða Hundingsbane hin fyrra
(R)

Sångerna om Helge Hundingsbane.

Sagan om denne hjälte förefaller vara af rent nordiskt ursprung och tyckes jämförelsevis sent hafva blifvit inväfd i den stora sagocykeln om Volsungarna, Giukungarna, Atle och Iormunrekr. Saxo känner visserligen en Helgo, hvilken efter att ha dödat Hundingus erhöll hedersnamnet »Hundingi interemptor» (= Hundingsbane), men han har ingenting att förtälja om, att denne Helgo skulle vara befryndad med Volsungarna. Och i den tyska uppteckningen af denna stora sagocykel omtalas han ej. I de eddadikter, till hvilka vi nu öfvergå, framställes emellertid denne Helge som en äldre halfbroder till den forngermanska hjältediktningens främste heros, Volsungen Sigurd Fáfnesbane.

Det finnes i Eddan tvänne sånger om Helge Hundingsbane, den förra en enhetlig dikt, den senare ett konglomerat af brottstycken. Som de uppenbarligen härstamma från olika skalder, måste vi behandla dem hvar för sig och vända oss då först till

Helgakviða Hundingsbana hin fyrra.

Få eddakväden ha blifvit bevarade i ett så oskadadt skick som denna vackra sång. Den bär väl allt igenom en individuell prägel, men den är på samma gång i fullaste mening episk. Hvarje strof är visserligen färgad af skaldens egen personlighet, men själf står han dock fullkomligt bakom och öfver sitt ämne. Detta är också behandladt på ett så reflekteradt sätt — om vi så få uttrycka oss — , att man tycker sig känna, att detsamma, huru konstnärligt fulländad än dikten är, ej varit för skalden fullt lefvande; en omständighet, hvilken i förening med de talrika om Hymeskviða erinrande kenningarna måhända tyder på en yngre tid. Men detta kväde är ej desto mindre en äkta hjältesång; öfver detsamma faller ännu den heroiska diktningens vackra dager.

Dikten behandlar endast Helges ungdomsår, hans strider med konung Hundingr och dennes söner samt hans och valkyrjan Sigrúns kärlek. Det är först i det andra kvädet, som vi få höra förtäljas om hans död.

Inledningen, som skildrar Helges födelse, är nästan väl ståtlig, men det är dock malm och klang i sådana strofer som dessa:

Fordomtima

skriade örnar,

flöto från fjällen

heliga strömmar,

när i Brálundr

Borghildr födde

den hugstore

hjälten Helge.

Natt det var, och

nornorna kommo

att hans lefnads

trådar spinna:

Han mest fräjdad

skulle varda

och den främste

ibland hjältar.

Och det är ej blott örnarna, som skria af glädje, äfven korparna jubla öfver, att han blifvit född:

Högt i trädet

hungrig korp till

makan sade:

»Jag vet något:

Blott nattgammal

står ren brynjklädd

Sigmundrs son. För

oss det ljusnar.

Blicken han som

kämpar hvässer.

Gladt vi hälsa

vargars älskling.»

Snart är Helge vuxen att pröfva stridens hårda lek och redan i unga år utför han en lysande bragd, i det han dräper den mäktige konung Hundingr:

Tidigt han till

striden trådde.

När han blott var

femton vintrar,

han den hårde

Hundingr fällde,

som så många

välden kufvat

Och sedan Helge en tid därefter besegrat Hundingrs söner, låter skalden kärleken kasta sitt rosiga skimmer öfver den unge hjältens lefnad. Konung Hognes dotter, valkyrjan Sigrún, har blifvit lofvad åt konung Granmarrs son Hoðbroddr. Då söker hon skydd hos Helge.

Nu min fader

har sin dotter

lofvat Granmarrs

grymme ättling.

Snart skall denne

vekling komma,

om du honom

strid ej bjuder.

Helge svarar:

Frukta ej för

Isungrs bane!

Strid skall stånda,

om jag lefver.

Det ståndar också en väldig kamp, denna gång mellan Helge och Granmarrs söner. Den förre utrustar en stor flotta för denna härfärd. Skaldens skildring af detta Vikingatåg är värkligen praktfull:

Aror gnissla,

vapen rassla,

sköldar klinga

mot hvarandra.

Skumhöljd bölja

yr kring stäfven.

Snart ej Helge

stranden skönjer.

Högre ber han

hissa seglen.

Vreda vågen

vill han möta.

Ægers grymma

dotter kan ej

hjältens skepp i

djupet draga,

ty från ofvan

stridens tärna,

fagra Sigrún,

skeppen bärgar,

från den lömska

Ran dem räddar

och dem för till

Gnipalunden.

När därpå Granmarrs söner varsna Helges flotta, spörjer Hoðbroddrs broder Guðmundr, hvem som är höfdingen för dessa kämpar. Helges styfbroder Sinfiotle gifver ett hånfullt svar, hvarpå han och Guðmundr börja munhuggas, men Helge afbryter dem frågande, om det anstår hjältar att strida med sådana vapen. Granmarrs söner samla nu en här och vid Frekasteinn står det en väldig drabbning, där Hoðbroddr faller och Helge vinner en lysande seger:

Väldig var den

vilda striden,

när de blanka

svärden möttes.

Städse Helge,

Hundingrs bane,

var i kampen

främst af alla.

Stridens mö

från ofvan kom att

— sköldar klöfvos —

Helge skydda.

Sen kvad Sigrún

— häxans häst

på korpens byte

fritt fick frossa — :

»Hell dig, furste!

Alltid skall du

ärad varda,

lifvet njuta.

sen du fällt har

den flykttröge,

som så mångens

ofärd vållat.

Och du, konung,

väl förtjänar

gyllne skatter,

fagra sköldmön:

skall med Hognes

dotter lycklig

lefva, öfver

landen härska.»

Efter denna seger öfver Granmarrs söner hemför således Helge sin valkyrja Sigrún som brud. Det väntade tragiska slutet på hans stolta saga saknas i denna sång, men det förtäljes i Helgakvida Hundingsbana onnor.

---