Om Eddan (KL) Lokasenna

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt

Lokasenna
(R)

Den visa valan, som såg så 'vidt och vidt omkring i alla världar', förtäljde i stora drag för 'Heimdalls lyssnande söner' gudars och människors sorgtunga saga. Hávamáls sångare lät oss veta, att människornas värld, det en gång så 'härliga Midgård', var en af synd och brott fläckad värld, ej förtjänt af något bättre öde än att förgäten gå under. Lokasennas store skald låter oss slutligen veta, hvad vi af de föregående gudasångerna redan kunnat ana, att äfven gudarnas värld, det 'härliga Asgård', är så fläckad af synd och brott, att ej heller den förtjänar något bättre öde än att i den stundande världsskymningen namnlös förintas.

Denna synnerligen märkliga dikt, en bland de allra yppersta af Eddans gudasånger och kanske den mest snillrika af dem alla, bildar, trots sitt hädiska, stundom rent cyniska hån, en gripande slutsång i denna asagudamas tragiska lefnadssaga. I sin skärande, dräpande satir är detta kväde värdigt en Lukianos eller en Voltaire, i sin liffulla dramatiska spänning och briljanta karaktäristik värdiga en Shakspere. —

Gudarna hålla ett storartadt gille och tyckas — så förefaller det åtminstone — sitta i lugn och ro och fästa i gamman och glädje. Nästan alla äro närvarande — »där var mycket åsar och alfvar» — , endast Tor är borta på ett af sina vanliga ströftåg i österväg. Skalden låter således hela gudaskaran vara församlad till den blifvande intellektuella kampen emot deras dödsfiende Loke och låter endast den guden, som minst af dem alla har ordet i sin makt — den hederlige Tor — vara frånvarande. På sistone låter han dock äfven denne infinna sig för att han, när intet annat hjälper, måtte med sin hammare drifva ut smädaren och på detta föga värdiga, tämligen brutala sätt befria alla asar och asynjor från deras plågoande.

Ty dit har det kommit. Förgäfves satte Oden sitt ena öga i pant hos den vise Mimer för att kunna besegra de onda jättarna med vetandets vapen. Det återstår för de höga gudarna till sist intet annat än att lita till näfrätten. Och det är därför ej längre Oden, intelligensens, utan Tor, den råa styrkans representant, som ännu en stund kan rädda det bäfvande Valhall.

___________________

Gudarna hålla gille och sitta bänkade i hafsjätten Ægers sal. Då inträder deras forna gunstling och medbrottsling, den af dem alla då omhuldade lömske Loke midt ibland dem. De förstummas och skaka hotfullt sina sköldar, som om de ej ville vidkännas denne sin aldrig rådlöse och ständigt tjänstvillige stallbroder. Med lekande humor, vetande sig vara fullständigt herre öfver situationen, tindrar då denne fornnordiske Mefistofeles — en värdig motbild till Göthes — hvarföre asarna sitta så tysta, och spörjer, om ej det ens är någon enda ibland dem, som vill räcka den gamle, trogne vännen en läskande dryck:

Törstig nu kommer

till denna salen

Loke från mödosam vandring.

Bedja han gudarna

vill om en dryck

af klara, skummande mjödet.

Men det är ingen, som vill visa honom denna lilla vänlighet och därför frågar han omsider Oden, om denne har glömt deras gamla fosterbrödralag :

Minns du ej, Oden,

huru vi fordom

tillsammans vårt blod hafva blandat?

Du sagt, att du aldrig

en dryck skulle smaka,

som icke oss båda bjudits.

Denna vädjan till forna, lyckligare dagar gör sin afsedda värkan och Oden befaller sin son, den tyste Viðarr, att bjuda hornet åt Loke:

Res dig nu, Viðarr!

låt ulfvens fader

sitta vid gillet ibland oss,

om blott ej Loke

hånfulla ord

yttrar i Ægers sal.

Loke tager nu mot den erbjudna drycken och hälsar de samlade gudarna och gudinnorna:

Hell er nu, åsar,

hell er, asynjor

och alla mäktiga makter!

förutom Brage,

som sitter där borta

bänkad längst in i salen.

Han vill strid och litet rör det honom — världens herre — att gudars fader bad honom att ej yttra några hånfulla ord. Han känner dem ju alla så väl, att, kommer bara grälet i gång, nog skall han kunna låta dem få huden full och själf gå som segrare från 'trätan'. Och det tyckes, som om gudarna också visste detta, ty de söka i det allra längsta med goda ord släcka den redan tända elden. Den förolämpade Brage är till och med så 'snäll' att han nära på som en liflös automat upprepar Odens ord:

Häst och svärd

gifver jag dig

och skänker dig äfven min ring,

om bara du ej

fäller hånande ord

och gör dig gudarna gramse.

Men Loke låter sig ej häjdas. Hvarföre skulle han det? — och när efter nya förnärmelser Brages hustru Idun tager till orda, svarar han henne fräckt :

Tig du, Idunl

Du varit den mest

karlgalna af alla kvinnor,

allt sen du lade

snöhvita armen

kring din broders bane.

Detta är dock mer än hvad de fredliga och 'beskedliga' gudarna kunna smälta. Gefion — jungfrulighetens och kyskhetens gudinna — blandar sig nu i samtalet, men tystas tvärt af Loke:

Tig du, Gefion!

Det månde förtäljas,

hur lätt du lät dig förföras.

När fagre svennen

ett smycke dig gaf,

du genast famnade honom.

Oden söker emellertid afstyra den allt mer växande striden, men följden häraf är blott den, att Loke kommer fram med så äreröriga beskyllningar mot själfva gudarnas fader, att Frigg finner det rådligast att bedja dem båda tiga:

Om hvad en gång varit

mellan er två,

skolen I aldrig tala.

Hvad fordomtima

I båda han gjort,

vare en hvar fördoldt.

Dessa Friggs ord äro mycket betydelsefulla. De äro nära nog ett öppet erkännande af, att Oden — för att använda ett vulgärt uttryck — till den grad insyltat sig med 'ulfvens fader', att det vore bäst att draga en glömskans skymmande slöja öfver hvad de i 'forna dagar' haft gemensamt. Belyst af denna strof framstår ock Lokes nyss anförda erinran till Oden om deras gamla fosterbrödralag i sin rätta infernaliska dager. Frigg får också svar på tal:

Tig du, Frigg!

Du är Odens maka,

men alltid du karltokig varit.

Både Vile och Vé

du famnat har,

fast du var deras broders brud.

Nu vill Freyja gifva sig in i kampens hårda lek, men nog hade det varit klokast, om hon hade suttit tyst och stilla, ty gentemot henne anser sig den mot alla så hänsynslöse Loke ej behöfva iakttaga ens den ringaste konsideration. Kärlekens gudinna får nämligen följande vackra orlofssedel:

Tig du, Freyja!

Dig känner jag nog:

du är ej just vidare dygdig.

Alla de gudar,

som äro härinne,

ha dina älskare varit.

Nu slår sig Frey till riddare för de förolämpade damerna, men Loke är ögonblickligen färdig med att kasta honom i halsen följande, föga hedrande påminnelse:

För guld du köpte

dig Gymers dotter

och lämnade jätten ditt svärd.

När Muspels söner

rida öfver Myrkviðr,

då vapenlös står du, ditt kräk.

Upprörd häröfver tager Freys moder Skade till orda, men nog hade det varit försiktigast äfven af henne, om hon hade tegat, ty Lokes svar lyder:

Ljufligare ljöd

ditt fagra tal,

när Loke du bjöd till din bädd.

Sådant måste

vi också bekänna,

om nu hvarje snedsprång skall yppas.

Slika vitsord gifver den allsmäktige Loke alla gudar och gudinnor, och det gör nästan ett löjligt intryck, när de i sin vanmakt söka skrämma honom med, att han snart skall blifvä bunden med sin sons tarmar. Det vet han ju förut och det lika väl, som han vet, att dessa fjättrar skola af sig själfva brista sönder, när den slutliga uppgörelsens dag är kommen och gudarnas tid är ute. Han vill endast i denna träta begagna sig af det lockande tillfället att gifva dem samtliga det högsta betyg de numera kunna hoppas på, nämligen att de äro alla jämngoda med honom i moralisk uselhet, ehuru visserligen ingen af dem, ej ens den enögde Oden, är honom vuxen i intelligens.

Hans själfsvåldiga, cyniska hån når slutligen sitt kulmen, när den frånvarande Tors hustru Sif söker göra sig till och bjuder honom hornet med följande ord:

Hell dig, Loke!

Hornet tag

fyldt med det skummande mjöd!

om blott du säger,

att ensam jag varit

städse min make trogen.

Lokes svar härpå är sådant, att det endast är hos en Shakspere, Byron eller Göthe man torde kunna finna något motstycke. Lucifer, Mefistofeles och Don Juan äro så att säga hopgjutna till ett i hans lika öfverlägset föraktfulla som gement nedriga och ridderligt eleganta svar:

Om så vore,

du ock vore den enda,

som varit sin make trogen.

Dock en din älskare

känner jag visst,

och det är den lömske Loke.

Satan har en stund roat sig med att hafva alla asar och asynjor till skottafla och träffat dem alla i hjärtat. Men det är en gud — den på samma gång minst klyftige och mest hederlige bland dem alla, den väldige Tor, — som varit borta. Nu låter skalden honom träda in i salen, naturligtvis beväpnad med sin hammare. Och han är genast färdig att göra slag i saken. Men ordet har han, som vi veta, ej i sin makt och han är oemotståndligt komisk, när han nu liksom famlar efter uttryck för sin ärliga, berättigade vrede:

Tig, du usla kräk!

Snart på dig skall hammarn

Miollner tysta mun.

Strax jag skall från halsen

hugga af ditt hufvud.

Lyktas då ditt lif.

Men Loke känner sin gamle vän allt för väl och tycks ej bli det ringaste rädd. Han förefaller blott blifva litet förvånad öfver, att Tor värkligen tar munnen så full:

Du Jordens son,

har du kommit hit?

Hvarför skräflar du så?

Det törs du nog ej,

när du skall kämpa med ulfven

och han dig slukar hel och hållen.

'Att tala är silfver, men tiga är guld'. Detta förstår emellertid ej den präktige Tor, och i likhet med alla, som egentligen ej ha något att säga, kommer han oupphörligen igen med samma ord:

Tig, du usla kräkl

Snart på dig skall hammarn

Miollner tysta mun.

Bort jag dig kastar

i österväg,

där sedan ingen dig ser.

Men det var ganska oförsiktigt af Tor att så yttra sig, ty hans färder i österväg hade ej alltid varit så ärofulla. En gång t. ex. blef han grundligen lurad af en jätte, som förvände synen på honom. När på detta ströftåg Tor och hans följeslagare i skymningen kommo till en mörk skog, trodde de sig där se ett stort hus, i hvilket de lade sig att hvila. Men midt i natten började det dåna så hemskt och underligt i skogen. De kröpo då, skälfvande af rädsla in i en liten utbyggnad. På morgonen, när det dagats, fingo de se, att strax bredvid dem låg en förfärligt stor jätte, som snarkajde så, att det skakade i hela den omgifvande näjden, och funno, att hvad de i kvällens mörker tagit för ett hus, det var endast jättens ena handske och den där lilla utbyggnaden bara tummen på densamma. Det är på denna myt Loke syftar, när han nu svarar:

Om dina färder

i österväg

är bäst du ej säger ett ord,

sen du i handsktummen

dig hukade ner

och tycktes ej Tor då vara.

I lika vanmäktig som ordlös harm kan Tor blott upprepa hvad han sagt, och som Loke tyckes anse det vara nära på under sin värdighet att hedra honom med något vidare svar, yttrar han blott med en lika skämtsam som bitande satir:

Nu jag för gudar

och gudars söner

sagt hvad mig lekte i hågen.

Endast för dig

rymmer jag fältet,

ty du slår till, jag det vet.

____________________

Det ligger — säger Rosenberg — äfven i Lokes flykt ett hån. Ja, det ligger väl mera än så. Hans afskedsord äro kanske de bittraste af alla de yttranden han haft i denna 'träta'. Han har ju därmed öppet tillstått, att, feg som han är, tager han visserligen till fötterna, men blott för den råa styrkan, sedan han gjort alla gudarna svarslösa och ej lämnat dem kvar något annat vapen.

Många af de äreröriga beskyllningar Loke här framställer äro nu ej möjliga att förstå, emedan de syfta på för oss okända myter, men de, som vi med tillhjälp af andra källor kunna kontrollera, visa sig vara fullt sanningsenliga, och det finnes då ingen anledning att antaga, att ej detta skulle gälla om dem alla. Homeros' hjältar hade sin Tersites och Nordens gudar hade sin Loke. Hvad Fröding säger om den förre:

»Det är dock sanningen du ilsket slungar

i ansiktet på dessa stolta kungar»

eger ock sin fulla tillämpning på den senare. 'Lögnens fader' har för sällsamhetens skull en gång talat sanning. Och hvarför icke? Skulle han besvära sig med att ljuga, när det alls icke behöfdes? Djäfvulen — numera världens obestridde härskare — har som sagdt roat sig med att låta alla de dyrkade gudarna och gudinnorna passera revy och visat för hvem, som höra vill, 'för Heimdalls lyssnande söner', att dessa allesammans ej äro en bit bättre än han själf. Och han aktar ej ens nödigt att låta denna sluträfst få en allvarlig prägel, utan skämtar på ett värkligen infernaliskt sätt med sina svarslösa offer.

Dithän har det således omsider kommit. Afven det härliga Valhall är en fallen värld, som ej förtjänar något bättre öde än att namnlöst gå under.

---