Om Eddan (KL) Oddrúnargrátr

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt

Diktcykeln om Volsungarna, Giukungarna, Atle och Iormunrekr.
Oddrúnargrátr
(R)

Atles syster Oddrún besöker en väninna Borgný, som ligger i barnsnöd, för att genom sina galder befria denna från hennes plågor. Hon träffar en af dennas tärnor och spörjer henne om Borgný's tillstånd, hvarefter hon begifver sig till den sjuka:

Intet mera

sen de sade.

Atles syster

gick till Borgný,

började att

galder kväda,

mäktig trollsång

öfver henne.

Oddrún försöker därpå att lindra Borgnýs kroppsliga kval genom att förtälja för henne sina egna psykiska marter — ett lika sannt kvinligt som allmänmänskligt drag. Ur denna 'Oddrúns klagan' må några strofer anföras.

Hon berättar för Borgný bland annat, att hennes fader, konung Buðle, strax innan han dog, bestämde, att hon skulle blifva Gunnarrs brud, men att hennes syster Brynhild skulle varda en valkyrja:

Det var trötte

kungens sista

vilja, när hans

lif var lidet:

Gaf mig sina

gyllne skatter,

skänkte mig som

brud åt Gunnarr.

Brynhild bjöd han

brynja bära:

hon en sköldmö

skulle varda;

sade, att hon

städse skulle

främst bland kvinnor

fräjdad blifva.

Efter Brynhilds död friar nu Gunnarr till Oddrún och bjuder en stor brudköpssumma:

Bjöd han för mig

femton gårdar,

Granes börda,

röda guldet.

Dock kvad Atle,

att sin syster

han åt Giukes

son ej sålde.

Men vår kärlek

snart betvang oss:

vid hans bröst mitt

hufvud hvilat.

Snart ock mina

fränder sporde,

att vi båda

varit samman.

Detta berättade också hennes fränder för Atle, men han ville ej tro det:

Atle sade,

att jag aldrig

kunnat så med

brott mig fläcka. —

Ack, det kan man

aldrig säkert

säga, när det

kärlek gäller.

För att emellertid förvissa sig om, huruvida fränderna sagt sannt eller icke, skickar Atle späjare, som påträffa Oddrún och Gunnarr tillsammans. Och då han på detta sätt blifvit öfvertygad om, att ryktet talat sanning, hämnas han genom att förrädiskt mörda Gunnarr och Hogne, sedan han bjudit dem till sig — sådan är Oddrúns, den tillbakasatta, undanträngda, lidande kvinnans subjektiva framställning af orsaken till Giukungarnas undergång. Därpå förtäljer hon, att hon i det längsta sökte rädda Gunnarr, men allt var förgäfves, och slutar därefter sin klagan med följande ord:

Undrar ofta,

att jag ännu

kan det hårda

lifvet bära,

sedan Gunnarr

mördats, som jag

högre än mig

själf har älskat.

Du har hört min

tunga saga,

mitt och andras

bittra öde.

Lätt kan den, som

älskar, vinnas.

Nu är lyktad

Oddrúns klagan.

Likasom afsides, bakom kulisserna, förtäljer den förbisedda, bortskymda Oddrún sitt hjärtas kval för en lidande medsyster. Det är all den tröst, som kan beskäras henne. Ty hon fick ej som den stolta, olyckliga Brynhild bestämmande ingripa i händelsernas gång; det blef i stället hennes lott att i tysthet älska och lida.

---