Sången om Grimner (KL)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Valda sånger ur den poetiska Eddan
Karl Ljungstedt
1904

Gudasånger
Sången om Grimner
(Grimnesmál)

Odin hos kong Geirröd (W.G. Collingwood, 1908)

Konung Hraudung hade två söner; den ene hette Agnar, den andre Geirröd. Agnar var tio och Geirröd åtta vintrar gammal, när de en gång rodde i en båt med sina fiskredskap ut på småfiske. En storm dref dem ut till hafs, och i nattens mörker strandade de på en främmande kust.

De gingo upp på land och funno en torpare; hos honom voro de öfver vintern. Hustrun fostrade Agnar, men mannen Geirröd och gaf honom många goda råd. Om våren skaffade torparen dem ett skepp, men då han och hans hustru följde dem till stranden, tog torparen Geirröd afsides och talade mellan fyra ögon med honom. De fingo god vind och kommo till sin faders skeppsläge. Geirröd stod fram i fören; han hoppade nu i land men stötte i detsamma ut skeppet, i det han sade: »Drag nu dit, där trollen må ta dig!» Skeppet dref därpå ut till hafs igen, men Geirröd gick upp till gården och blef där väl mottagen. Hans fader var då död. Geirröd blef da tagen till konung och vardt en ryktbar man.

Oden och Frigg sutto i Hlidskialf och sågo ut öfver alla världar. Då sade Oden: »Ser du, huru din fosterson Agnar föder barn med en jättekvinna i en håla, då min fosterson Geirröd nu är konung och råder öfver land?» Frigg svarade: »Han är en sådan matgnidare, att han svälter sina gäster, när han tycker, att de komma alltför många.» Då Oden sade, att detta var den största lögn, slogo de vad härom. Frigg sände då sin kammartärna Fulla till Geirröd. Hon bad konungen taga sig till vara, så att icke en trollkunnig man, som stigit i land där, skulle förgöra honom, och tillade, att denne kunde igenkännas därpå, att ingen hund funnes så ilsken, att han tordes rusa på densamme. Det var nu blott tomt prat, att konung Geirröd icke var gästfri, men den man, som hundarna ej tordes rusa på, lät han dock gripa. Denne var klädd i en blå pälskappa och kallade sig Grimner; mera ville han icke säga, ehuru han vardt tillspord. Konungen lät pina honom för att tvinga honom att säga något mera och satte honom mellan två eldar. Så satt han åtta nätter.

Konung Geirröd hade då en son, som var tio år gammal och som hette Agnar efter sin farbroder. Agnar gick till Grimner, gaf honom ett fylldt horn att dricka och sade, att konungen gjorde illa, då han lät pina saklös man. Grimner drack af hornet; då var elden kommen så vidt, att kappan brann på honom. Han kvad då:

1.

Het är du, eld,

alltför het,

låtom oss skiljas, låge!

Fällen svedes,

fast skörten jag lyftar.

Kappan börjar att brinna.

2.

Här jag i åtta

nätter suttit,

ingen en matbit mig bjudit,

utom Agnar,

hvilken skall

goternas härskare varda.

3.

Hell dig, Agnar!

Lycka dig gifver

mänskornas mäktige herre!

För endast en dryck

aldrig dig skall

rikare gengäld lämnas.

– – –

4.

Helt nära höge asar

och ljusalfvar beläget

ett heligt land jag ser,

där i höga Trudheim

Asator skall härska

till världens undergång.

5.

Ydalar det heter,

hvarest raske Ull har

sina salar byggt.

Alfheim i urtiden

gafs af höge gudar

som tandgåfva åt Frey.

6.

I en tredje boning

blide gudar hafva

hvar sal med silfver täckt.

Valaskialf den heter.

Ren i tidens morgon

Oden själf den byggt.

7.

Sökkvabekk en fjärde,

som af svala vågor

städs kringfluten är.

Oden där och Saga

dricka alla dagar

gladt ur gyllne horn.

8.

Gladsheim är en femte,

hvarest det guldklara

Valhall reser sig.

Städs där Oden korar

hvarje dag ur striden

vapenfallna män.

9.

Mycket lätt de varsna,

som till Oden komma

hvilken sal de se:

med spjut är taket sparradt,

med sköldar täckt, och brynjor

lagts på hvarje bänk.

10.

Mycket lätt de varsna,

som till Oden komma,

hvilken sal de se:

där en varg det hänger

på västra sidan dörren

och öfver den en örn.

11.

Trymheim är en sjätte,

hvarest fordom Tiaze,

starke jätten bott,

men nu äger Skade,

ljusa gudabruden,

faderns forna borg.

12.

Breidablik en sjunde,

hvarest blide Balder

sina salar byggt.

I den nejden vet jag

att det minsta antal

olycksrunor stå.

13.

Himenbiorg den heter,

helgedomen, hvarest

Heimdall härska sägs.

Där i ljusa salen

gudaväktarn dricker

gladt sitt goda mjöd.

14.

Folkvang heter borgen,

hvarest Freyia stadgar,

hur man bänkas skall.

Hon af de svärdfallna

ena hälften korar;

den andra Odens är.

15.

Glitner heter borgen,

som på guldstöd hvilar,

täckt med silfvertak.

Forsete där säges

vistas alla dagar,

slita hvarje tvist.

16.

Noatun den elfte,

hvarest höge Niord har

sina salar byggt.

Där fläckfrie härskarn

städse råder öfver

höghvälfd helgedom.

17.

Omgifvet af alnshögt

gräs och snår sig reser

Vide, Vidars borg,

och till häst där sitter

gudasonen, snar att

hämnas faderns död.

– – –

18.

I Eldhrimner

låter Andhrimner

Sæhrimner kokad varda.

Hans är det bästa

fläsket, men få blott

känna till kosten i Valhall.

19.

Gere och Freke

med stolthet och glädje

matar den strisvane Oden,

men endast af vin

lefver han själf,

vapensmyckade guden.

20.

Hugen och Munen

flyga hvar morgon

ut öfver världen vida.

Jag fruktar, att Hugen

ej kommer tillbaka,

dock ängslas jag än mer för Munen.

21.

Tund starkt brusar,

och Tiodvitners

fisk sig i vattnet fröjdar.

Strömfåran tyckes

de svärdfallne vara

för stark att vada igenom.

22.

Valgrind hon heter,

grinden som står

helig för heliga dörren.

Gammal är grinden

och få endast veta,

hur hon är länkad i lås.

23.

Femhundra fyrtio

dörrar jag vet

vara i glänsande Valhall.

Åtta hundra

kunna ur hvar

dörr gå att kämpa mot ulfven.

24.

Femhundra fyrtio

salar det skall

i hvalfbyggda Bilskirner finnas.

Af alla hus,

som stå under tak,

tycks mig min sons vara störst.

25.

Heidrun heter

geten i hallen,

som biter af Lærads grenar.

Kärlet hon fyller

med klaraste mjöd;

aldrig den drycken kan tryta.

26.

Eiktyrner heter

hjorten i hallen,

som biter af Lærads grenar.

I Hvergelmer droppar det

städs från hans horn.

Där alla älfvar upprinna.

_________

– – – – – – –

– – – – – – –

_________

27.

Från Yggdrasels ask

gå trenne rötter,

sträcka sig åt trenne håll:

en öfver Hels,

en öfver jättars,

en öfver människors värld.

– – – – – – –

28.

Ratatosk ekorrn

heter, som springer

uppåt och nedåt på stammen.

Budskap från örnen

ofvan han bär

och säger dem nedan till Nidhogg.

29

Tvenne och tvenne

hjortar med smidiga

halsar på grenarna gnaga.

En heter Daen,

Dvalen och Duneyr

och Dyratror heta de andra.

30.

Ormar inunder

rötterna ligga

flera än någon lär tro:

Goen och Moen,

Grafvitners söner,

Gravollod äfven och Grabak,

Ofner och Svafner,

ständigt de skola

tära på Yggdrasels kvistar.

31.

Världsträdet måste

långt mera utstå

än någonsin människor ana:

afbits i toppen,

murknar på sidan,

gnages i roten af Nidhogg.

– – –

32.

Rist och Mist

räcka mig hornet,

likaså Skeggold och Skogol!

Hild och Trud,

Herfiotor, Hlokk,

Geironol äfven och Golt,

Randgrid, Radgrid

och Regenleif

bringa einherjarne öl.

33.

Arvak och Alsvid

draga på himlen

trötta den strålande solen.

Vänliga makter

vid deras bogar

kylande järn dock ha gömt.

34.

Svalen är kallad

skölden, som ståndar

framför den skinande guden.

Bränning och berg

bragtes i brand,

ifall han en gång fölle ned.

35.

Skoll är han kallad,

ulfven, som följer

glänsande guden till skogen.

Hrodvitners son

Hate ses framför

lysande hiinmelsbrud löpa.

– – –

36.

Af urjättens kött

jorden vardt skapad,

hafvet af urjättens blod,

bergen af benen,

träden af håret.

af hufvudskåln himmelens hvalf.

37.

Af ögonens hår

gudarne byggde

Midgård åt mänskornas söner,

men af hans hjärna

skapade blefvo

alla de stormfyllda molnen.

– – –

38.

Gudarnes ynnest

äga den skall,

hvilken vid flamman först rör.

Världarna blottas

för asarnes söner,

när kittlarna lyftas från haken.

39.

Ivaldes söner

i tidernas morgon

gingo att Skidbladner bygga,

åt Niords unge son,

skimrande Frey,

yppersta skeppet af alla.

40.

Ypperst bland träd är

Yggdrasels ask,

Skidbladner ypperst bland skepp,

Oden bland asar,

Sleipner bland hästar,

Bilrost bland broar,

Brage bland skalder,

Habrok bland hökar,

Garm ibland hundar.

41.

Nu jag mitt anlete

yppat för gudar,

eftertrådt bistånd det bringar.

Det alla asar

ned till mig kallar,

ned till den hjärtlöses bänkar,

ned till den hjärtlöses gille.

42.

Grim jag mig kallat,

kallat mig Ganglere,

Hialmbere äfven och Herian,

Tride och Tekk,

Tud och Ud,

kallat mig Har och Helblinde,

43.

Sann och Svipal,

Sanngetal äfven,

likaså Herteit och Hnikar.

Aldrig med samma

namn jag mig nämnt,

när jag bland mänskorna farit.

44.

Grimner jag hette

i Geirröds salar,

hos Asmund jag kallades Jalk,

Kialar jag hette,

när kälke jag drog,

Gondler och Harbard

bland gudar.

45.

Svidor och Svidrer

jag hos Sokkmimer

hette, hos jätten, jag svek,

när som Midvitners

frejdade son

ensam jag bragte om lifvet.

– – –

46.

Geirröd, du druckit,

druckit för mycket

. . . . . . . . .

Mycket du mistat,

mistat min hjälp,

min och einherjarnes ynnest.

47.

Mycket jag sagt dig,

litet du minnes;

vänner dig listigt bedraga.

Nu jag min väns

klinga ser ligga

färgad af rödaste blod.

48.

Svärdfallna kämpar

Ygg nu sig korar.

Lidet, jag vet, är ditt lif.

Disorna vredgas.

Här ser du Oden.

Nalkas mig nu, om du törs!

49. Heter nu Oden,

hette nyss Ygg,

Tund jag mig nämnde förut,

Skilfing och Vak,

Hroptatyr, Vafod,

Gaut och Jalk ibland gudar;

Ofner och Svafner;

tänker, de alla

varda till en blott i mig.

Konung Geirröd satt med svärdet liggande öfver sitt knä, till hälften utdraget. När han nu hörde, att Oden själf kommit dit, stod han upp och ville taga Oden från elden. Svärdet slapp då ur hans hand och föll så, att handtaget vette nedåt. Konungen snafvade i detsamma och föll i kull, så att svärdet gick tvärt igenom honom, och vardt detta hans bane. Då försvann Oden, och Agnar var sedan länge där konung.

---

Noter: