Saga om Half och Halfs Kämpar

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Nordiskt Sago-Bibliothek

eller

Mythiska och romantiska forntids-sagor

utgifne af

C. G. Kröningssvärd

Häradshöfding, Bergs-Fiskal och Ledamot af det
Kongl. Nordiska Fornskrifts-Sällskapet
i Köpenhamn.

Fahlun
Carl Richard Roselli
1834

N:o IV

Saga om Halfs och Halfs Kämpar

---

För denna öfversättning ligger till grund den text, som finnes i Pergaments-Boken N:o 2845 i 4:o uti den äldre Kongl. Handskriftssamlingen i Köpenhamn, hvarmed en Pappershandskrift bland dervarande Universitets-Bibliotheks samlingar, samt den text, som förekommer i Björners Kämpadater, blifvit jämnförda. För öfrigt förmodas Half hafva lefvat i det 8:de århundradet och Sagan vara sammansatt i det 11:te, efter de då i omlopp varande sånger. Sagan anses af Professor Müller höra till de mindre säkra historiska berättelserne, hvilka dock i vissa delar förtjena trovärdighet.

---

Saga om Half och Halfs Kämpar.

1. Alrek (Alfrek) hette en Konung, som bodde på Alreksstad (Alfreksstad). Han herrskade öfver Hördeland och hade till ägta Signy, en dotter af Konungen öfver Vörs. Koll hette hans hirdman, och följde han Konungen nordan till Sogn, talande derunder mycket om Geirhild Drifsdotters fägring, ty han hade sett henne vid ölbryggning, och utlät sig, det han hälst önskade att Konungen ägtade henne. Koll, som egenteligen var Odin, kom på besök hos Geirhild, under det hon var sysselsatt med linnesömm, och då aftalade han med henne, att Konung Alrek skulle få henne till ägta, hvaremot hon skulle få anropa honom (Koll) i hvad hon önskade. Konungen såg henne då han drog hem, och höll bröllop med henne samma höst. Konungen lönade Koll väl för hans trohet och gaf honom Jarlsdöme och bostad på Kollsö, sunnan för Hardsjö, och är (var) det ett starkt bebodt härad. Konung Alrek kunde icke behålla bägge dessa kvinnor i anseende till deras osämja, och sade förty, att han ville behålla den af dem, som hade bryggt bästa ölet åt honom, när han kom hem från sitt härnadståg. De täflade nu om ölbryggden. Signy gjorde löfte till Freya, men Geirhild till Koll, hvilken, i stället för jäst, lade sitt spjut (i karet), sägande, att han för sitt bistånd ville hafva det som var emellan karet och henne; och var hennes öl bäst vidprofvet. Då kvad Alrek:

Gif agt, Geirhild!

Godt öl är detta,

Bara ej osäll

Följden blifver;

Jag ser hänga

I högan galge

Son din, Geirhild!

Såld till Odin.

Samma halfår blef Vikar, Konung Alreks och Geirhilds son, född.

2. Ögvald, Konungen öfver Rogaland, bodde i Roge, som man nu kallar Vide, på Jösurheden emellan Rogaland och Telemarken. Han drog ut på djurjagt, åtföljd af sina hirdmän, och derunder födde hans Drottning en son, som blef kallad Jösur och uppfostrad af Gunvald Storde-Jarl. Wikingen Häkling kom med sin här mot Konung Ögvald, hvilken föll i slaget dem emellan, och blef lagd i hög på Ögvaldsnäs. Men då Nybyggaren Finn den Rike från Akrenäs låg vid Ögvaldsnäs, färdig att resa till Island, och sporde, huru lång tid det var sedan Konung Ögvald föll, hörde han denna visa kvädas ur högen:

Det var länge sedan,

Då i ledung

Hundratals Häklings

Hjeltar drogo,

Följde forellens

Salta färdväg;

Då blef jag denna

Högs herrskare.

3. Gunvald Jarl och Koll friade bägge till en kvinna och Gunvald fick henne. Derefter kom Koll med mycket manskap till Stord, och tände eld på G unvald Roges hus, hvarpå denne gick ut och blef dräpt. Då hade Jösur varit Konung någon tid; sedan for han med mycket manskap, att hämna sin fosterfader, och då Koll såg honom komma seglande, sprang han om bord på sina krigsskepp och seglade nordan om Hardsjö in i Gravdalsviken. Der kom Konung Alrek, Koll till mötes, men med litet manskap, ty han visste icke af någon ofred. Konung Jösur angrep dem då begge, och föllo Konung Alrek och Koll, tillika med största delen af deras manskap. Vikar, Konung Alreks son hann icke få hären samlad, innan Konung Jösur var dragen borrt. På denna färd underlade Jösur sig hela det rike, som Koll hade beherrskat.

4. Många år derefter kom Vikar mycket manstark emot Jösur, då han uppehöll sig i det rike, som Koll hade haft; och de höllo då ett slag, hvaruti Konung Jösur föll, tillika med alla bönder i häradet, och derför blef det sedan kalladt Kvinno-härad, eftersom det endast var bebodt af enkor. Derpå tillegnade Vikar sig det rike som Koll hade beherrskat. För sådan orsak drog Hjör, Jösurs son, till kamp emot Vikar, och de stridde en lång tid mot hvarandra, och segrade ömsesidigt, men förliktes omsider. Vikars son var Vattnar, som är höglagd i Vattnars hög. Hans söner voro Snjall och Hjall, hvilka ligga i brödrahögen.

5. Hjör, Jösurs son, var en mägtig Konung, och blef sotdöd, och lagd i hög på Rogaland. Hans son var Hjörleif, Konung öfver Hordeland, och mycket mägtig. Han blef kallad Hjörleif den Kvinnokäre, och ägtade han Asa den Ljuslätta (Blonda), dotter af Eysten Jarl af Valdres. Hjörleif satte genom frikostighet till all sin lösa egendom. Han lät då bygga ett ypperligt skepp, och for till Bjarmaland. Högne den Rike bodde på Njardö, (n. v. Næroe) i hafsviken utanför Numedalen. Han tog väl emot Konung Hjörleif, och var han der i trenne dagar och ägtade Högnes dotter, Hilda den Smärta, innan han drog bort, och for hon med honom till Bjarmaland, tillika med brödren Sölve. Men då Konung Hjörleif kom till Vinas (n. v. Dvinas) mynning skiftade han sitt manskap i tre lika afdelningar. Af de nittio man, som voro på hans skepp, stridde en afdelning med honom emot landets innevånare; den andra afdelningen höll med styrmannen vakt vid skeppet och den tredje afdelningen jemte förstäfs-vakten (Lotsen) uppgräfde der varande högar och fingo i dem stora rikedomar. Konung Hjörleif låg en natt på Finnmarkens södra kust i Gjardögeima, och manskapet var gånget i land för att tillreda mat, men två man gingo att hämta vatten från en bäck som sprang ut af berget. Der sägo de en Brunnsman (Trollkarl) och omtalade det för Konung Hjörleif, som derpå upphettade ett kastspjut i elden och riktade det åt honom, i det han kvad sålunda:

Skynda dig dädan,

Icke sök mig reta,

Träl, den mäst stygge,

Till din boning!

Jag vill sända dig

Det som sveder,

Och som lycktar

till Läppar dina.

Då drog Thussen sig in i berget och de hämtade vatten; men när de sedan suto vid elden, kvad Thussen en annan sång:

Kvinnan (hustrun) din, Konung!

Känner jag noga;

Hvad hindra vill

Hennes lycka;

Vi blifva dig

— — — —

Hilda skall Hjörleif

Hålla för lågan.

Då skjöt Hjörleif samma spjut i ögat på Trollet. Sedan seglade Hjörleif sunnan till Njardö. Högne bjöd Sölve och Hilda att kvarstanna der, men Konungen ville det icke. Sedan foro två trälinnor med Hilda och tjugu män med Sölve. Asa blef bedröfvad vid Konungens och hans stallbröders ankomst, men alla andra fägnade sig deröfver.

6. Konung Hjörleif for derefter till Konghäll på detsamma skepp, hvarmed han hade farit till Bjarmaland. Selands-Konungen Reidar slog upp sina tält närmast till Konung Hjörleif. Reidars son Here ingick vänskap med Konung Hjörleif och uppäggade på den grund sin fader att bjuda honom hem till sig. Konung Reidar sade att det icke skulle blifva till någon lycka, men gaf dock sitt samtycke dertill och tillika hvad som derför erfordrades. De seglade derpå tillsammans till Dannmark, och på denna gästfärd såg Hjörleif Konung Reidars dotter Ringia. Here påskyndade mycket giftermålet emellan dem, och hon fick som hemgift skeppsbesättning och fullständig laddning. På Jutlands haf låg Konung Hjörleif för stiltje, men då han vid solens uppgång skulle segla vidare, såg han mot norden ett stort fjäll, bildadt likasom en människa, höja sig upp ur hafvet. Det kvad:

Hög jag skådar

Hvälfd åt Ringia,

Huru spjutet

Here skjördar;

Ser hur för Hjörleif

Streck blir slaget,

Men för Reidar

Galge reses.

Då gick skeppet ej af stället, och befalte Konungen att de skulle taga till årorne; men då Ringia i detsamma kände sig sjuk, lade de årorna upp. Hon dödde dagen efter vid samma tid, som hon hade insjuknat, och hennes kista blef kastad öfver bord, men den for af så hastigt tillbaka sunnan efter, som hade man rott ett skepp med sex par åror. Here fann kistan, som var drifven i land nära invid hans faders skeppsskjul, och han omtalade det för honom, sägande, att Konung Hjörleif måste hafva mördat henne»

7. Samma höst rodde tvänne män, fader öch son, vid namn Hander och Rinder, ut att fiska, och drogo då upp en Hafsman (Marmendil), som de förde till Hjörleif. Konungen lemnade honom till en kvinna vid hofvet och bad henne hafva omsorg om honom; men ingen menniska fick ett ord af honom. Då kjertesvennerne (Pagerne) en gång brottades och råkade till att släcka ljusen, slog Hilda i detsamma ut ett dryckeshorn på Asas kappa, hvarför Konungen slog till henne med handen; men då Asa derpå sade, att hunden, som låg på golfvet, var vållande till hvad som händt, och Konungen äfven slog denne, log Hafsmannen. Konungen sporde, hvarför han log. »Förty,» svarade Hafsmannen, »att du betedde dig dåraktigt, i det du slog dem, som varda frälsande ditt lif.» Då Konungen sedan tillsporde honom om flere ting, men han intet svarade derpå, låtsade Konungen, som ville han låta föra honom åter till hafs, och bad honom säga, hvad han hade nödigt att veta. Då det bar af till hafvet kvad han:

Jag ser lysa

Långt sunnan på sjön (hafvet),

Dannmarks Konung vill sin

Dotter hämna;

Skepp otaliga

Har han ute,

Hjörleif han vill bjuda

Holmgångsmöte (på strid);

Vakta dig för svek, om du (så) vill,

Vill jag åter i sjön.

När de rodde med honom dit, der de hade dragit honom upp, kvad han:

Saga kan jag kvädä

Söner af Haleyg (Halogaland),

God väl icke,

Om J viljen höra (den):

Sunnan (från) kommer

Svardas (Slättens) dotter,

Drypande af blod,

Från Dans rike.

Hafver på sitt hufvud

Hjelmen uppspänd,

Smyckad med Hedins

Härdade märke;

Snart är, Svenner!

Sant jag säger,

Hilde att vänta

Här, på färden.

Brista månd’ brynjan,

Blickarne ila

Hit öfver slätter

Hämden att skåda;

Hvarje sven skall hafvä

Svärd och många spjut,

Innan stålens stora

Oväder uppstår.

Dock skall, om det är sant,

Då, ty värr, man hafva

Köpt (upp) all äring,

När våren är kommen.

Då lät Hjörleif honom släppas öfver bord; men en af manskapet tog honom i hand och frågade: »Hvad är bäst för människan?» Hafsmannen svarade:

Kallt vatten för ögon,

Mört kjött för tändren,

Lärft (linne) för liken,

Släpp mig åter i sjön!

Draga mig skall ingen

I dagen sedan,

Upp på skepp igen

Ur hafvets botten.

Konungen gaf Hander och Rinder land att bo på, och tillika en träl och en trälinna.

8. Konung Hjörleif lät derefter budkafle gå ut och samlade manskap till sig. Samma natt tjöt hans hund Floke (d. ä. Pudel), som aldrig plägade tjuta, utan han visste det någon fara var å färde för Konungen. Om natten kom Konung Reidar med sin här och omringade Hjörleifs gård. Hjörleif lopp med full fart genom hären och kastade ett spjut dit tillbaka. Då hörde han det ropas derifrån, att Here var fallen. Konung Hjörleif såg från skogen sin gård brinna och Konung Reidars bortseglande med mycket byte. Densamma hösten kom Konung Hjörleif med ett skepp om natten till Konung Reidars gård, och gick in i sofstufvan, men alla kvinnorna voro ur sängarne, undantagande Asa allena. Konungen bad henne att visa sig vägen till Konung Reidar, men hon instängde honom i ett klädskåp, och omtalade det för Konung Reidar. Hjörleif blef då efter Asas råd, upphängd i kungssalen med sin egen skorem emellan tvänne eldstäder; men hirdmännen suto vid dryckesbordet. Hilda passade emellertid på och hälde öl i elden, sägande, att Hjörleif dock borde hafva någön svalka. Sedan löste hon honom på det sätt att hon högg af skoremmen med ett svärd. Konung Reidar satt och sof i högsätet och Asa på hans knä. Konung Hjörleif stack honom då genom bröstet, hämtade sedan sitt manskap från skeppet, och lät binda Konung Reidars hirdmän. Dem gaf han dock fred, men Reidar lät han hänga, som död, i samma galge, som han hade ämnat honom. Densamma afton, som Konung Hjörleif kom, hörde Konung Reidar kvädas:

Mins du Reidar,

Hvar Here dräptes

Strid väcktes der

För de västra dörrar;

Än vill hon minnas

Vindsälla kvinnan

Salar dina

Dröj du än, Konung!

Konung Hjörleif underlade sig hela det rike, som Konung Reidar hade beherrskat och insatte der Sölve, Högnes son, och gaf honom Jarlsdöme. Konung Hjörleif for sedan till Norrige, hafvande med sig Hilda och Asa, och höll ett Ting, på hvilket landsfolket dömde, att Asa skulle dränkas i en myra; men Konung Hjörleif sände henne uppåt landet med sin hemgift. Hjörleifs och Asas son var Oblöd, som var fader till Otrygg, fader till Högne den Hvite, fader till Ulf Skjalge, från hvilken Reijknesingerne härstamma.

9. Konung Hjörleif och Hilda den Smärta hade två söner, den äldre hette Hjörolf, men den yngre Half. Konung Hjörleif föll på en vikingafärd. En Konung som hette Asmund ägtade då Hilda, och uppfostrade Hjörleifs söner. Då Hjörolf var åtta (?) år gammal, rustade han sig att draga i härnad. Han tog alla skepp som han kunde få, små och stora, nya och gamla, och hvar man, som han fick, antingen han var fri eller träl. De hade många slags ting i stället för vapen, såsom stänger och stafvar, klubbor och hakar, hvarför ock sedermera allt, som var obekvämt, blef kalladt Hjörolfs verktyg. Då han kom i färd med Vikingarne, förtröstade han på sitt manskaps mängd, och började striden; men som det var både oerfaret och vapenlöst, så föllo många, och somliga flydde. Således kom han tillbaka om hösten och blef ansedd som en ringa man.

10. Om våren derefter var Half tolf år gammal, och var ingen man så stor eller stark, som han. Då beredde han sig till att draga ut i härnad, och hade han ett skepp, som var nytt och väl utrustat. På Hördeland vär då en Jarl som hette Alf den Gamle; han var gift med Gunnlöd, en dotter af Berserken Romund och syster till Hersen Hamund den Tappre. De hade två söner, som bägge; hette Sten; den äldste var adorton år gammal, och var då Konung Halfs rådgifvare. Ingen skulle draga med, som var yngre eller mera oerfaren än han. En stor sten stod på gården och ingen skulle få fara med, som icke mägtade att lyfta den från jorden. Ingen skulle heller få färdas med, som icke var en så stor kämpe, att han aldrig fruktade, eller talade som han var rädd, eller skiftade utseende då han blef sårad. Den yngre Sten, Gunnlöds son, var icke vapenför i anseende till sin ålder, ty han var blott tolf år gammal. Hamund Herse hade två söner, af hvilka den ena hette Hrok den Svarte, men den andra Hrok den Hvite, och skulle de följa med på färden. Aslak hette en mägtig bonde; hans söner voro Eigil och Erling, varande de berömlige män. Vemund hette Konung Halfs banerförare, honom följde fyra män af hustruppen (hirdmännen). Man sökte i ellofva fylken, ända till dess man fann tolf utvalda män. Deribland voro två bröder Hök och Val, Styr den Starke, Dag den Vettige, Börk och Brynjulf, Bölverk och Hake, Ring och Halfdan, Stare och Stengrirn, Stuf och Göte, Bard och Björn. Tillsammans voro de tre och tjugu som drogo om bord. Den första kvällen, då de sökte hamn, regnade det starkt, hvarför Sten befalte att man skulle tjälla (slå upp tält öfver skeppet). Konungen sade då: »vill du ännu tjälla huset likasom hemma?» Sedan kallade de honom Innsten. Men om dagen derefter rodde de framom ett näs, under stark blåst, och då stod en man på näset, som bad att få följa med. Konungen anviste honom plats vid rodret till kvällen, hvarpå han svarade att det var väl, eftersom han derigenom fått plats nära Konungen. Så skedde äfven, och var denne man Sten, Gunnlöds son den yngre; han blef sedan kallad Utsten. Många ting voro stadfästade genom deras lagar, att, efter kämpased, iagttagas. Således hette det bland annat, att längre svärd, än om en aln, skulle ingen bära; så nära på lifvet skulle de gå deras fiende. Derföre låto de göra sig saxar, på det huggen skulle blifva större. Ingen borde hafva mindre styrka än tolf vanlige män tillsammans. Kvinnor och barn skulle de aldrig taga till fånga. Deras sår fingo de ej låta förbinda, förrän ett dygn var förlidet. Ingen antogs bland dem, som hade mindre styrka och tapperhet, än nu är sagdt. De härjade vidt omkring, och segren följde dem städse. Således var Konung Half aderton somrar i härnad, och hade altid segren med sig. De hade för sed att ligga framför näsena; äfven hade de den, att de aldrig tjällade deras skepp, eller refvade segel för oväder. De blefvo kallade Halfs kämpar, och hade han aldrig flere än sextio på sitt skepp.

11. Konung Half for hem till sitt rike från krigstågen. Då uppstod en stark storm på hafvet, så att deras skepp var i fara att sjunka. Det blef då beslutadt, att det skulle kastas lott om, hvem bland dem skulle springa öfver bord., Men detta behöfdes icke, ty en hvar täflade om att gå öfver bord för stallbröderna. Men när de gjort språnget, sade de: »strålöst är här utanför stockarne (d. ä. relingen)» Men då Konung Half kom till Hordeland, drog Konung Asmund honom till mötes, undergaf sig honom och svor honom trohetsed, hvarefter han bjöd honom och hälften af hans manskap till gille. Då nu Konungen morgonen derpå gjorde sig färdig till resan, och tillsade att hälften skulle blifva qvar på skeppet, kvad Innsten:

Upp månde vi

Alla gånga,

Starke kämpar

Af skeppen våra,

Asmunds bygd att

Bränna låta,

Och hans här om

Lifvet bringa.

Konungen kvad:

Vi med en hälft af

Hären denna,

Skolom freden

Från sjön (hafvet) söka;

Asmund hafver

Ju oss bjudit

Röda ringar,

Som vi stå efter

Innsten kvad:

Du ser ej alla

Asmunds tankar

Flärd i bröstet sitt

Bär den falske;

Drott! Du borde, om

Vi fingo råda,

Mycket litet

Tro din mage.

Konungen kvad:

Altid hafver

Asmund vist oss

Mycken trohet,

Som män känna;

Ej vill besvuret

Förbund, han bryta,

Som Drott, den andra

I freden svika.

Innsten kvad:

Vred är Odin

Visst dig nu vorden,

Om du tror Asmund

Altför mycket;

Säkert månde

Han oss svika,

Så framt du ej dig,

Råda låter.

Konungen kvad:

Altid dig lyster

Dylikt förtälja,

Icke vill Konungen

Freden kränka;

Guld oss gifves

Från haus gårdar,

Röda ringar

Och rara smycken.

Innsten kvad:

Half! Så jag drömde,

Sök att det tyda!

Att lågan lekte

Bland våra leder;

Svårt var det ock.

Ut att slippa;

Drott! kan du denna

Dröm förklara?

Konungen kvad:

Om skuldror falla

På dem, som ordna

Stridsmäns ställning

Gyll’ne brynjor,

Hvilka på Asmunds

Vänners axlar

Lysa skola,

Som liflig låga.

Innsten kvad:

Annat jag drömde

Andra gången:

Mig å axlar syntes

Eldar brinna;

Anar dock att icke

Det godt oss bådar;

Drott! kan du denna

Dröm förklara?

Konungen kvad:

Gifva vill jag alle

Goda svenner

Bland mitt följe

Hjelm och brynja;

De skola lysa,

Som lågor uppå

Skjöldungs kärapars

Skulder-ytor.

Innsten kvad:

Drömma, jag tycktes,

Tredje gången,

Att vi i hafvet

Sjunkit hade

Det väldigt flöde (vatten)

Visst betyder;

Drott! kan du denna

Dröm förklara?

Konungen kvad:

Lång nog är denna

Dårskaps talan;

Intet tror jag vara

Der inunder;

Må du ej någon

Mer förtälja

Drömmar dina,

Som döljas skulle!

Innsten kvad:

Hören nu Hrokar

Och Härkonungar,

Utsten också,

Orden mina:

Skyndom alla

Upp från stranden,

Och ej Drottens

Ord (tal) derom aktom.

Utsten kvad:

Herrskar’n vi låta

Visligt råda

Öfver folket,

Färden bestämma;

Vågom, bröder!

(Väl må han lydas!)

Kämpa-lifvet

För tapper Konung.

Innsten kvad:

Följt hafver Drotten,

På färden ute,

Råd, de mina,

Många gånger;

Ser nu, att intet,

Som jag talar,

Honom anstår,

Se’n vi hem kommit.

12. Konung Half gick upp till Konung Asmunds gård med hälften af sitt manskap, och var der en stor folksamling. Gillet blef hållit med de präktigaste anrättningar, och dracks der så starkt, att Halfs kämpar somnade hårdt in. Konung Asmund och hans folk tände då eld på salen. Den af Halfs kämpar, som först vaknade, såg den nästan full med rök. Han sade då: »Det månde nu ryka om våra hökar.» Derpå lade han sig ned igen och somnade. Då vaknade en annan, som, då han såg, att salen brann, sade: »Det dryper nu vax af saxarne (svärden)»; hvarpå han lade sig ned igen. Sedan vaknade Konung Half; han stod upp, väckte sina män och befalte dem väpna sig. De löpte så starkt inpå väggarne, att nafvar-dymlingarne i timmerstockarne gingo utaf. Då kvad Innsten:

Hökar nu rökas

I hallen Konung!

Visst må nu drypa

Vax af svärden;

Tid är (att) skifta

Dyra smycken,

Gull och hjälmar,

Bland Halfs kämpar.

Hälst nu jag ville

Att Half blef vaken;

Elden ej sparsamt

Synes antänd;

Modige Drott! din

Mage har du,

Den grymsinte,

Gåfvor att gälda.

Störtom nu ner

Salens gafvel!

Re’n börjar huset

Att brista sönder;

Minnas man skall,

Medan folk lefva,

Halfs kämpars färd

Till Herrtigen.

Skarpt må vi gånga

Fram och intet skona;

Kungens män rödja

Sig vägar med svärden;

De skola sjelfva

På sig bära

Blodsår många

Inan leken tycktas.

Snarliga rycken

Raske svenner!

Ut ur elden

Med eder Konung;

Ingen på jorden

Är, som jämt (evigt) lefver;

Skall då den tappre

Vid slutet kvida?

13. Så förtäljes här, att Konung Half och Halfs kämpar kommo ut af elden, samt att Half och hans följe föll för öfvermagten. Då Konungen var fallen, kvad Innsten:

Här såg jag alla,

Som en, följa,

Lika kjäcka,

Konungs-sonen;

Gladt vi mötas

Vid hädanfärden:

Lifvet ej lättare

Är, än döden.

Då kommo de Halfs kämpar, som hade varit vid skeppet, till slagtningen, och många af dem föllo. Allt intill natten varade striden, och förrän Innsten då föll, kvad han sålunda:

Hrok nu är fallen

Med Half sin Kung,

Fräjdade kämpen,

Folkets höfding;

Odin är det

Ondt (svårt) att löna,

När han sådan hjelte

Segren nekte.

Aderton somra

Har jag sjöleds

Följt den tappre,

Spjut mitt färgat;

Icke vill jag hafva

Annan höfding,

Om än stridskär,

Eller åldrig vorden.

Här månd’ Innsten

Till jorden sjunka,

Fräjdad, vid fallen

Höfdings hufvud;

Det skola kämpar

Ock kunnigt göra,

Att Half, den Drotten,

Leende dog.

14. Gunnlöd gick om natten till valplatsen, att leta efter sina söner. Hon fann Innsten död, men Utsten svårt sårad; likaledes Bard och Björn. Hon lät föra dem hem till sin gård, läkte dem lönligt och sände dem sedan sunnan till Svenge. Bard och Björn drogo till Konung Sölve, Konung Halfs morbroder; men Utsten drog till Dannmark till sin frände Konung Eysten. Hrok den Svarte hade många och stora sår. Han gick om natten från striden och kom till en fattig bonde som hette Skogkarl, och hos honom blef han tills han fått sina sår förbundna. Bonden förde honom derefter till Sogn till hans farbroder Geirmund Herse, hvarest han lönligen blef läkt, hvarpå han om hösten drog till Upländerna och östan öfver till Götland. Han kom till Konung Hake i Skåne och var hos honom om vintren.

14. Utsten uppehöll sig nu hos Konung Eysten, och var Ulf den Röde Konungens rådgifvare. Han hade åtta söner och de voro alla förträfflige kämpar och tillika afundsjuke. De hade ondt öga till Utsten, så att det kom till en träta emellan dem vid dryckesbordet. Orsaken var förnämligast, att Utsten förut hade förtäljt Konung Halfs fall, och kvädit sålunda:

Mig det gläder

Mäst af allt dock,

Att ej är Asmund

Så fri faran;

Tre äro fallne

Af de tappre

Eynefs (Sjökonungens) söner,

Men en lefver.

Utsten kvad, då Ulf ville jämnföra sig med honom, till hans uppäggande:

Upp skolom vi stå,

Ut sedan gånga,

Och väldige

Vapnen frästa (pröfva);

Jag tror, hit med

Hjelmar kommit,

Till Dans rike,

Disor våra.

Ulf kvad:

Döda äro edra

Disor alla,

Lyckan har flygtat

Från Halfs kämpar;

Morgondröm jag hade,

Att söner mina

Seger fingo,

Hvar än vi stridda

Utsten kvad:

Seger jag mig väntar,

Vida bättre,

Ån som Ulf vill

Stenar önska;

Skjälfva J skolen

Vid svärdsleken

Hufvudet remna,

Men halsen rodna.

Ulf kvad:

Dig skola öfvervinna

Ulfs söner:

Odd och Örnulf,

Atle den Svarte,

Börk och Brynjulf,

Bue, Hardskafe,

Röd den Starke,

Om du dem pröfvar.

Utsten kvad:

Icke Sten, eller

Stare månd’ rädas

För att strida

Möt Ulfs söner;

Ty svårt var det ej

För vår broder

Att, Stympare! din

Stolthet dämpa.

Ej var det Hrokar,

Eller Halfdan,

Ett prof, att nappas

Med nidingar (fege)

Då vi, blott fyra,

Falla läto

Åtta Jörlar

Invid Önundsnäset

Gånge Ulfs söner

Ut att kämpa,

Männer åtta

Mot en enda!

Sten ej fly skall,

Fast han hafver,

Några färre

I flock med sig.

Half, som jag drömde,

Dertill mig äggade,

Sade (att) han mig äfven

Följa skulle;

Drotten mig varit

Huld då jag drömde,

Der, som vi striden

Hålla skulle.

Då gingo Ulfs soner och Utsten ut och slogos. Han dräpte alla Ulfs söner och gick der efter in för Konung Eysten och kvad:

Utifrån jag kommer,

Ulf att förkunna,

Hur hans söner

Slagne ligga!

Flere dock Eysten!

Om du vill det,

Fritt står att frästa

Fleiners ättling.

Eysten kvad:

Fåfängt är det

Honom frästa,

Halfs kämpar äro

Hjeltars förmän;

Dig vet jag vara

Ibland kämpar,

Den mäst tappre,

Då åtta du slog.

Utsten kvad:

Eystens män alla

Utan möda,

Jag med svärdet

Nog skörda skulle,

Om jag blott såge

Slikt behöfligt,

Eller vi förut

Fiender voro.

Styrka lyster ingen

Med mig att pröfva,

Medan (emedan) i min ungdom

Åldern (kraften) bestämdes;

Hjerta jag hafver

Hårdt i bröstet,

Sådant, som ung, mig

Odin beskärde.

16. Hrok den Svarte var hos Konung Hake. Han hade en dotter som hette Brynhild. En Konung, vid namn Sven den Segersälle, hade friat till henne, men Konung Hake hade lemnat ett nekande svar. Sven gjorde då det löfte, att varda dens baneman, som fick Brynhild, och likaledes hennes faders. Konung Hakes Jarl hette Hedin och dennes son Vifi'. Han friade till Brynhild, och hon blef honom lofvad under det vilkor, att han skulle värja landet emot Konung Sven. Hrok den Svarte uppehöll sig der okänd, och var intet ansedd, men satt på gäst-sätet. Nu inträffade det en dag, att hirdmännen drogo på djurjagt, men kvinnorna ut i nötskogen. Konungs-dottern Brynhild såg då en man stå vid en ek, och hörde honom kväda sålunda:

Nu skall Hamunds

Son berätta,

Af hvad ätt vi

Bröder äro:

Far min var en

Väldig kämpe,

Och större hjelte

Än Hakes äro.

Någon ej vill

Vid Vifil likhas,

Om han ock Hamunds

Hjordar följde;

Der, såg jag ej någon

Svinaherde,

Som var mer håglös

Än Hedins ättling.

Mig var lifvet

Mycket bättre,

Då den herrlige (Konungen)

Half vi följde;

Goda råd vi

Alla gåfvo,

Och härjade

Kring oss vida.

Här ock af hjeltar

Hade vi samlad,

Alla, som den snikne,

Ryckte ock sökte;

Så vi genomgingo,

Med grå hjelmar,

Fyllest stora

Fosterland nio.

Half såg jag högg med

Händer bägge,

Hade ej hjelm och

Ej sköld framför sig;

Ingen månde finna,

Fore han (ock) vida,

Någon Höfding

Mer kjäck och högsint.

Säga skola,

De som intet veta,

Att Halfs dater

Dårskap röjde;

Haleygs Konung

Kände ej den, som

Kan sådan Drott

Dylikt tillvita.

Kämpen han böd att ej

Dö med kvida,

Och jämmerord

Icke yttra;

Ej fick någon

Kungen följa,

Utan att han dess

Öde delte.

Klaga fick ingen

Fastän i kampen

Stora sår vi

Svenner fingo,

Ej heller låta

Dem förbinda,

Förr än samma tid

Dagen derefter.

Svek förbjöd han i

Strid begagna,

Eller mans hustru

Me’n tillfogas;

Mö skulle värjas,

Medel skänkas,

Fagra guldet

Med fadrens bifall.

Voro ej så många

Män på skeppen,

Att vi på flygten

För dem drogo,

Om vi än mindre

Manskap hade,

Så att ellofva

En blott mötte,

Alla vi seger

Städse fingo,

Hvar, som Hildes

Sköldar höjdes;

En blott lefvat

Lika tapper:

Sigurd Konung (Fafnersbane)

I Gjukes salar.

Många voro

Vi på skeppet,

Stridbare ock, som

Sjelfva Drotten:

Börk och Brynjulf

Bölverk och Hake

Egil och Erling

Aslaks söner.

Som mig tycktes

Tapprast voro:

Hrok 2 min broder,

Och Half vår Höfding;

Styr och Stenar,

Gunnlöds söner;

Starke båda

Och snarrådige.

Ring och Halfdan

Hjeltar bägge,

Rätte att döma

Dana-folket;

Stare och Stengrim,

Stuf och Göte;

Aldrig man finner

Fagrare svenner.

Val och Hök ock

I Vikingsfärd

Kjäcke båda,

Kungens vänner;

Få, såsom dessa

Svenner, deras

Likar hafva

I Hakes rike.

Aldrig så fanns jag

I den flocken,

Vanslägtad från

Fädren vara;

Mig de nämnde

Bland män tapprast;

Ty vi hvarandra

I ära höllo.

Ondsint var Vemund,

Som dräpa djerfdes

Björn och Berse

För ryktbar Höfding;

Främste fylking

Kungen följde,

Efter som lif hans

Skuld skona ville.

Icke han lefde

Länge den tappre

Half, som hans bragder

Väl förtjent hade;

Tolfårig drog han

Ut i härnad,

Men var trettio

År, då han dödde.

Det mig nödgar

Att litet sofva,

Mången natt, och

Mycket vaka:

Att min broder

Brinna skulle,

Upp lifs-lefvande

Med Kungens kämpar.

Denna dag mig tycktes,

I verlden vara,

Mörkast af alla,

Såsom män veta;

Minnesvärdt syntes

Alla sedan,

Att hulda råd, vi

Hylla borde.

Lättad skulle

Min sorg dock blifva,

Om jag Half Konung

Hämna kunde.

Så att jag Asmunds

Bröst med blanka

Stålskarpa klingan

Klyfva finge.

Half den tappre

Skall hämnad varda,

För det att de honom

I freden sveko;

För det Asmund,

Den mordlystne,

Vållade mandråp vid

Midnattstimma.

Då, vi pröfva

Och visa skolom,

När Sven och jag komma

Samman att kämpa,

Hvem, som i striden

Segren vinner,

Hamunds ättling,

Eller Hakes kämpar.

Så jag till den snälla

Mö nu kväder,

Att jag till Brynhild

Fria borde,

Om blott jag visste,

Att hon ville

Älska Hamunds

Son, Hrok Svarte.

Väntas kunde

Visa söner,

Tappre hjeltar,

Om vi samlag hade;

Förty jag fann ej mö,

Mera mångklok

På Heims Kringla,

Än Hakes dotter.

(Fast jag före

Vida, fann jag aldrig,

Mö mer högsint,

Än Hakes dotter;

Hon i allt synes

Som jag må önska).

Här tyckes jag nu

I Hakes rike,

Vraken af alla

Mänskjor vara;

Alla gifs det

Gärna ett säte,

Mera högt upp,

Än Halfs kämpar.

Konung Hakes dotter Brynhild omtalade för fadren, hvad hon hade hört, och sade att en af Halfs kämpar måste vara ditkommen. Men då Konungen fick veta det, förde han Hrok till en plats i högsätet och behandlade honom med den största vänlig het. Hrok den Svarte fick derefter Konung Hakes dotter Brynhild till ägta. Om våren derpå drog Hrok med sin här emot Sven den Segersälle, och det kom till en slagtning dem emellan. Der föll Sven, men Hrok kom tillbaka med seger till Konung Hake. Om sommaren derefter hade Konung Sölve och Hake, samt Hrok den Svarte, och med honom Konung Eysten och Utsten, i förening en här ute. De foro till Norrige, höllo ett slag emot Konung Asmund och fälde honom. Konung Half hade en son som hette Hjör, som då var Konung öfver Hördeland. Hrok och Utsten voro länge derefter på vikingsfärder, och ansedda såsom mycket namnkunnige män. Hrok den Svarte och Brynhild hade en dotter, vid namn Gunnlöd, moder till Romund Gripson.

17. Konung Hjör Halfson hade till ägta Hagny, en dotter af Konung Hake Hamundson. Konung Hjör drog en gång till Kungastämma. Under tiden födde Hagny två söner, som voro svarta och mycket stygga. Den ena blef kallad Hamund, den andra Geirmund. Vid samma tid födde också en trälinna en son, som fick namnet Leif, och hvilken var mycket vacker. Drottningen bytte då söner med trälinnan, och framförde Leif för Konungen. Han drog för andra gången bort i härnad. Då voro piltarne 3. år gamla. Leif förvärrades allt efter som han blef gamlare, men Hamund och Geirmund voro ordvise och mycket storväxte. Skalden Brage kom dit efter inbjudning. Nu inträffade det en dag, att alla männerne drogo till skogen, men kvinnorna ut att plocka nötter, och det var ingen i salen utom Brage, som satt i högsätet, men Drottningen hade höljt kläder öfver sig, sä att hon ej var synlig. Leif satt i högsätet och lekte med guldringar; men Hamund och Geirmund, hvilka lågo bland halmen ner på golfvet, sprungo bort till Leif, skuffada honom ner af sätet och togo allt guldet från honom, och begynte han då att gråta. Då stod Brage upp, gick dit der Drottningen låg, och rörde med en staf vid hennes kläder, kvädande dervid:

Två här äro,

Och tror jag väl båda,

Hamund och Geirmund

Från Hjör borne;

Men Leif, den tredje,

Lodhattas son,

Icke blef af dig

Framfödd, kvinna!

Sedan ombytte åter Hagny piltarne med trälinnan. Men då Konung Hjör kom hem, bar hon dem till honom, och sade att de voro hans söner. »Bär dem bort» sade Konungen, »icke såg jag förr dylikt heljarskinn (likfärgad hud),» och blefvo de bägge sedan så kallade. De blefvo män af sällsynt styrka och en stor ätt på Island härstammar från dem. Thorer på Espehol var Hamunds son, och från honom härstamma Espelingarne (Esphelmingerne). Geirmund Heljarskinn tog i besittning Middelfjällsstrand i Breidafjorden; hans dotter var Yre, och från henne är en stor slägt kommen.

Upplysningar och Anmärkningar: