Vis kilden til Prologus (Norges konungasagor)

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Prologus (Heimskringla)]] !!  !!  [[Fil:Norsk.gif|32px|link=Fortale av Snorre Sturlason]] !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Snorres fortale (Heimskringla)]] !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Prologus (Norges konungasagor)]] !! 
|-
! !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Prologus (FJ)]] !!  !!  [[Fil:Norsk.gif|32px|link=Snorre Sturlasøns fortale]] !! [[Fil:Dansk.gif|32px|link=Snorre Sturlesøns Fortale]] !! !!
|-
! !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Prologus (FJ 1900)]] !!  !!  [[Fil:Norsk.gif|32px|link=Snorre Sturlesons fortale]] !!  !! !!
|-
!  !! [[Fil:Original.gif|32px|link=Prologus (Codex Frisianus)]] !!  !!  !!  !!  !! 
|-
|}


<center>'''Snorre Sturlasson:'''<br>
<big><big>'''[[Norges konungasagor]]'''</big></big>


översatta av [[Emil Olson biografi|Emil Olson]]


C.W.K. Gleerups Förlag<br>
Lund<br>
1919-26


<big>'''PROLOGUS'''</big></center>


[[Bilde:Snorre Sturlason Christian Krohg.jpg|thumb|right|250px|<center>'''Snorre Sturlasson'''<br>(Själv)porträtt av Christian Krohg</center>]]I denna bok har jag låtit uppteckna gamla berättelser om de hövdingar, som ha haft herradöme i Nordlanden och som ha talat nordiskt tungomål, så som jag har hört kunniga män förtälja; så ock några deras släktgrenar, såsom man lärt mig dem. Somligt därav finnes i det släktregister, vari konungarna och andra storättade män ha uppräknat sina förfäder, men somligt är skrivet efter gamla kväden eller sagodikter, som man har haft till tidsfördriv. Och fastän vi ej äga full visshet om deras sanning, så känna vi exempel på att gamla lärda män hållit sådant för sant.

Thjodolv den kunskapsrike från Hvine<ref>Thjodolv frän Hvine (dvs. nuv. Kvine, Lister och Mandals amt), norsk skald, samtida med och vän till Harald hårfagre. Hans förnämsta dikt är den här omtalade Ynglingatal (»uppräkning av Ynglingarna»), en genealogisk hyllningsdikt, enligt den sannolikt riktiga traditionen tillägnad Harald hårfagres kusin Ragnvald »heidumhære». Dikten, som nu är bevarad endast i fragmentariskt skick, har varit den förnämsta källan till Snorres framställning av Ynglingaättens historia.</ref> var skald hos Harald den hårfagre; han diktade också om konung Ragnvald »heidumhære»<ref>»Heidumhære», rättare »heidumhår», betyder sannolikt »den hederhöge», dvs. »den högt hedrade», »den berömde».</ref> ett kväde, som kallas Ynglingatal. Ragnvald var son till Olav Geirstada-alv, Halvdan svartes broder. I det kvädet uppräknas trettio förfäder till Ragnvald och förtäljes om vars och ens död och begravningsplats. Fjolne var son till Inge-Frö, som svearna länge blotade till; efter honom har Ynglingaätten fått sitt namn. Eyvind »skaldefördärvaren»<ref>Eyvind Finnsson, norsk skald, född c. 920, död c. 990. Dennes förnämsta dikter äro dels ett kväde, Håkonarmål, som besjunger Håkon den godes fall (år 961) och hans mottagande i Valhall (Jfr. nedan [[Håkon den godes historia]], kap. 32), dels det här omtalade Håleygjatal, en genealogisk dikt som är tillägnad den bekante Håkon jarl den mäktige och som, i formen nära anslutande sig till Ynglingatal, handlat om dennes förfäder, de framstående jarlarna över Hålogaland i norra Norge.</ref> uppräknade Håkon jarl den mäktiges förfäder i ett kväde, som heter Håleygjatal och som diktades om Håkon. Säming omtalas där såsom son till Inge-Frö; där berättas också om vars och ens död och lägerstad. Efter Thjodolvs berättelse är Ynglingarnas historia först skriven och sedan tillökad efter kunniga mäns utsagor.

Den första tidsåldern kallas ''brännåldern''; då skulle man bränna alla döda och resa bautastenar efter dem; men sedan Frö hade blivit höglagd vid Uppsala, reste många hövdingar såväl högar som bautastenar till minne av sina fränder. Då senare den danske konungen Dan den högmodige<ref>Dansk sagokonung, som omtalas även av de danska medeltida historieskrivarna Saxo grammaticus och Sven Ågesön.</ref> lät göra en hög åt sig och befallde, att man efter döden skulle bära honom dit i kungaskrud och stridsrustning jämte hans häst med sadeltyg och mycket annat gods, så gjorde många av hans ättemän på samma sätt, och därmed började ''högåldern'' i Danmark; men brännåldern höll sig länge därefter kvar bland svearna och norrmännen.

Medan Harald hårfagre var konung i Norge, bebyggdes Island. Hos Harald voro flera skalder, och ännu kan man deras kväden och kvädena om alla de konungar, som sedan ha varit i Norge. Vi hämta mest vittnesbörd från vad som säges i de dikter, som framsagts inför hövdingarna själva eller deras söner; vi hålla allt det för sant, som dessa kväden innehålla om deras färder och strider. Det är visserligen skalders sed att prisa den mest, hos vilken de befinna sig; men ingen vågar väl dock att inför honom själv berätta om gärningar, som alla åhörarna och han själv vet vara bara lögn och löst prat; det vore hån och icke pris.


<center>'''Om prästen Are den lärde.'''</center>

Prästen Are den lärde, son till Thorgils Gellesson<ref>Are Thorgilsson, med tillnamnet »den lärde» eller »den kunskapsrike», var född 1067 och dog 1148. Det här åsyftade arbetet är förlorat, men är känt dels genom utdrag hos andra författare, dels genom en senare redaktion med samma titel: Isländingabok (Libellus Islandorum), där dock de isländska genealogierna och notiserna om de norska och danska konungarna äro utelämnade. Ares Isländingabok är den viktigaste källan för den isländska fristatens historia intill c. 1120.</ref>, var den förste som här i landet skrev historia, både gammal och ny, på nordiskt tungomål. I början av sin bok skrev han mest om Islands bebyggelse och lagstiftning, därefter om lagsagomännen<ref>Lagsagomannen var den förnämste ämbetsmannen i den isländska fristaten, ordförande i alltingets lagstiftande församling (den s. k. lagrättan).</ref>, huru länge var och en hade innehaft ämbetet, och förde denna årtalslängd först ned till den tid, då kristendomen infördes på Island<ref>Kristendomen infördes genom lagbeslut p (7)amp; Island år 1000.</ref>, och sedan ned till sina egna dagar; han berättade också om många andra händelser, om konungarnas levnad i Norge, Danmark och England och om märkliga händelser som timat här i landet. Vad han förtäljer synes mig vara värdt den allra största uppmärksamhet. Han var en sällsynt kunnig man och så gammal, att han var född året efter Harald Sigurdssons död<ref>Harald Sigurdsson »hårdråde» föll i slaget vid Stanfordbridge (nära York) år 1066.</ref>. Han skrev, såsom han själv säger, de norska konungarnas historia efter berättelse av Odd Kolsson, sonson till Hall på Sida; men Odd hade lärt av Thorgeir »avradskoll»<ref>Tillnamnets betydelse är oviss; dess senare del betyder »huvud».</ref>, en vis man och så gammal, att han bodde på Nidarnes, då Håkon jarl den mäktige blev dräpt<ref>Detta skedde år 995.</ref>. På samma ställe lät konung Olav Tryggvesson lägga grunden till en köpstad där som den nu är<ref>Den stad, som här åsyftas, är det medeltida Nidaros, nuvarande Trondhjem, grundlagt år 997.</ref>.

Are kom sju år gammal till Hall Thorarensson i Haukadal och stannade där i fjorton år. Hall var en man med stora kunskaper och godt minne. Han kom ihåg, att prästen Thangbrand<ref>Thangbrand, en saxisk missionär, verksam på Island 997–999.</ref> döpte honom, när han var tre år gammal; detta hände året innan kristendomen blev genom lag antagen på Island. Are var tolv år gammal, då biskop Isleiv dog<ref>Isleiv Gissursson, Islands förste biskop, död 1080.</ref>.

Hall gjorde ofta resor mellan Island och Norge och var i bolag med konung Olav den helige; han hade därav god hjälp, och därför kände han också väl till konungens regering. Då biskop Isleiv dog, hade nära åttio år förflutit från Olav Tryggvessons fall. Hall dog nio vintrar efter biskop Isleiv; han var då nittiofyra år gammal. Han hade satt bo i Haukadal vid trettio års ålder och hade bott där i sextiofyra år; så skrev Are. Biskop Isleivs son Teit uppfostrades hos Hall i Haukadal och bodde där sedan. Han undervisade Are och förtäljde honom också många forntida händelser, som Are sedan upptecknade.

Are fick också många underrättelser om det förgångna av Snorre godes dotter Thurid. Hon var en mycket klok kvinna; hon mindes sin fader Snorre, men denne var nära trettiofem år gammal, när kristendomen kom till Island, och dog ett år efter konung Olav den heliges fall<ref>Snorre Thorgrimsson gode (gode var under hednatiden på Island namnet på en hövding som innehade såväl prästerlig som juridisk, politisk och administrativ makt) var en av de mäktigaste männen på Island på sin tid. Han var född c. 964 och dog 1031. Han omtalas i flera av de isländska släktsagorna.</ref>.

Det var icke underligt, att Are hade pålitliga kunskaper om forna händelser både här och utom lands, ty han hade lärt av gamla och kunniga män och själv var han vetgirig och minnesgod. Men kvädena synas mig dock vara de mest trovärdiga vitnesbörden, om de läsas rätt och uppfattas med urskiljning.


'''Anmärkningar:'''

<references/>

[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Kongesagaer]]
[[Kategori:Emil Olson]]
[[Kategori:Snorri Sturluson]]