Vis kilden til Solsönernas Saga – Same och Daro. Solskänken

{| class="toccolours" border="1" width="100%" cellpadding="4" style="border-collapse:collapse"
|- style="background-color:#e9e9e9"  
!align="center" valign="top" width="40%" | '''Velg språk''' !!align="center" valign="top" width="10%" | Norrønt !!align="center" valign="top" width="10%"| Islandsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Norsk !!align="center" valign="top" width="10%"| Dansk !!align="center" valign="top" width="10%"| Svensk !!align="center" valign="top" width="10%"| Færøysk
|-
! Denne teksten finnes på følgende språk ► !!  !! !!  !!  !! [[Fil:Svensk.gif|32px|link=Solsönernas Saga – Same och Daro. Solskänken]] !!  
|-
|}



<center>'''[[Samisk religion og mytologi|Temaside: Samisk religion og mytologi]]'''<br><br>'''Valdemar Lindholm'''<br><big>'''[[Solsönernas Saga]]'''</big>

<br><big><big><big>'''Same och Daro. Solskänken'''</big></big></big>

</center>


<blockquote>
[[Fil:Elgström 21.jpg|500px|center]]



INGEN VISSTE bland människorna, att kvinnan, som Björnmannen påträffat i skogen och som blifvit hans goda hustru, var Beijves ljusa dotter, Beijen-Neita, ty Beijve och det, som sagts af gammalt, hade de glömt. Men villigt lyssnade de alla till hennes råd, ty hon hade många råd, ganska goda råd, i sitt hufvud.

Goda bostäder byggdes, präktiga kläder sömmades. Beijve och alla de andra gudarna hedrades med offer, så som Beijen-Neita föreskrifvit och Björnmannen, som funnit den goda kvinnan och hade henne som hustru i sin kåta, blef i stor ära hållen.

När så tiden gått, som sig borde, födde kvinnan åt Björnmannen en son. Och Björnmannen blef ganska glad och vattenöste<ref>Såväl lapparne som finnarne använde ännu som hedningar dopet, som kallades »Kastates».</ref> sonen så som Beijen-Neita lärde honom, sägande:


::»Lofvad vare ljuse Beijve!
::Alla himlens höga gudar 
::prisade för goda gåfvan.
::Se min son är ganska liten 
::är en ganska bräcklig telning 
::af en mö, i skogen funnen.
::Hvad skall jag den lille kalla?
::Hvilket namn åt sonen gifva?
::Modern blef i skogen funnen 
::därför skall han heta Same<ref>''Same'' betyder ursprungligen »funnen». Same-ädnam = det funna landet, d. v. s. Lappland. Lapparne kalla sig själfva »Same», pluralis »Sameh».</ref> 
::stamfar bli för Beijve-stammen, 
::vaktare af Beijveskatten.»


Den sålunda vattenöste Same växte hastigt upp och blef en god och vacker yngling. Och hans moder, den goda Beijen-Neita lärde honom många heliga sånger och många goda konster och berättade för honom om det som varit innan Jubmel stjälpte världen, om den första goda tiden och om solskatten, som en gång skall föra den goda tiden åter till Beijves barn.

Men nu hade Attjis-ene länge vandrat omkring i mörkret, sökande någon att dåra, sökande något att förstöra. Hennes gamla bitterhet mot Njavvis-ene, som var Beijen-Neita, hade ej lagt sig, och då hon nu såg ett nytt släkte spira upp af Beijen-Neita, flammade hennes afund upp så som aldrig tillförne, och i mörka skrymslen lurade hon på ett tillfälle att skada Beijves dotter och hennes släkte.

Så hände det en dag, när den unge Same, Beijen-Neitas och Björnmannens son, redan var uppväxt till en rask yngling, att han var ute och jagade vildren, så som hans moder lärt honom, med nya konster, icke förut af detta folket kända.

När han nu blef borta ganska länge, ty han vandrade vida omkring i fjällen den unge Same, se då fann Skamlösan, Attjis-ene, ett ondt råd och skyndade sig att genast sätta det i verket.

Hon skyndade ned till stranden af den stora sjön och fann där litet lera. Af denna lera formade hon en Sames afbild, alldeles så som den unge Same, så att ingen kunde skilja dem båda från hvarandra om de stodo tillsammans. Med onda konster, lärda af urtidens gastar och de undre hemmens bleka invånare, kallade hon lif i detta beläte af lera. I hans hjärta lade hon in all sin egen bitterhet och svekfullhet, men hans yttre var ganska likt Same.

Så sade hon till sin skapelse: »Gack bort till Björnmannens kåta, blif du Björnmannens son och må Same förgås i fjällen.»

Och hon uppväckte med onda sånger en hård storm på fjället, med mycken snö till att förgöra den unge Same. Men Same gräfde ett hål i snön och blef där till dess stormen rasat ut och Attjis-enes onda makt var till ända.

Under tiden hade den falske Same vandrat till Björnmannens kåta och där blifvit upptagen såsom son. Attjis-ene log i sitt hjärta åt sin lyckade list — hon visste ej, att den unge tappre Same undgått hennes arglistiga anslag på fjället.

Så sitter den onda Attjis-enes son i kåtan och äter af det goda, feta renköttet. Då kommer den verklige Same, Beijen-Neitas vackre son, in genom kåtadörren. Förvånad öfver att se en yngling, som är alldeles lika honom själf, stannar han i dörren, sägande:


::»Dåra gastar mina sinnen
::eller dåras jag af gudar?
::Är jag icke jag? Är denne
::man jag själf och jag en annan?
::Jag har vandrat öfver fjällen, 
::gått igenom ödemarken, 
::mötte Bjäggogalles söner, 
::lade mig en stund att sofva 
::i den mjuka, hvita drifvan — 
::kanske att jag ännu drömmer, 
::att af sömnen sinnet dåras?
::Hvem är du — så säg mig namnet, 
::säg mig dina dagars upphof 
::att jag snarligt månde höra 
::om jag dåras utaf gastar 
::eller dåras utaf drömmar.
::Säg mig, gosse, hvar du föddes, 
::hvilken var din far, din moder?
::Se min själ är tung uti mig, 
::råd ej i mitt hufvud kommer.
::Säg mig därför hvad du heter!»


Då svarade den falske Same: »Jag nämnes Same. Här är jag född — här äro mina dagars upphof.»

Och han visade på Björnmannen och hans hustru, Beijen-Neita, som båda sutto stumma af häpnad, troende sig, äfven de dårade af onda gastar eller elaka drömsyner.

Då ropade Beijen-Neita till sin fader, den ljuse Beijve, att han måtte hjälpa henne, att han måtte göra hennes ögon klara, fria dem från all dårskap, att hon månde klarligt se, hvem som var hennes rätte son och hvem, som blott var bedragaren.

Och Beijve hade ej förr hört hennes bön, förrän han lät sitt ljus klarligt skina öfver de båda unga männen, den falske Same och den äkte. Men se, så listigt hade Attjis-ene gjort sin skapelse, så starka konster hade hon användt, att ej ens Beijves ljus kunde skingra och bringa klarhet i bedrägeriet.

Då gick Beijve bort till den höge Jubmel och klagade detta för honom. Vred nedsteg då den höge himlafadern, med stora hastiga steg, som jummade i bergen.

Han lät ett häftigt och stort oväder komma öfver det ställe, där de båda ynglingarne stodo, den rätte Same och den falske. Och se, när ovädret kom, när Jubmels oblo<ref>''Jubmels oblo'' = blixten.</ref> klöf luften med hväsande ljud, när stormen dånade och rägnet sköljde ned i strida bäckar, då märktes tydligt, hvem som fått sitt lif af Beijen-Neita och hvem som alstrats af Attjis-enes onda konster.

Ty Attjis-enes gosse, skapad af ler, fruktade att af vattnet upplösas. Därför skyndade han sig, så snart ovädret kom, att bygga sig ett tak af bark, under hvilket han kröp in, darrande i alla leder af förskräckelse. Men den äkte Same, den som i sanning var Beijen-Neitas ättling, lät sig ej förskräcka af ovädret, utan förblef lugn, låtande rägnet skölja och uppfriska sig.

Då sade jublande Beijen-Neita:


::Lofvad vare höge Jubmel 
::Lofvad vare ljuse Beijve!
::Tack ske alle gode gudar!
::Nu ej sinnet mera dåras 
::utaf Attjis-enes konster, 
::nu ej modershjärtat tvekar, 
::hvem af dessa, som är sonen.
::Same nämndes du af födseln
::därför att din mor man funnit 
::sofvande i djupa skogen — 
::nu du själf har återfunnits 
::därför skall du heta Same.
::Men den falske, som oss dårat, 
::fege ynglingen, som flydde 
::bäfvande för Jubmels oblo, 
::sökte skydd inunder barken, 
::fruktande af rägn bli upplöst, 
::ynglingen, som Attjis-ene 
::skickat hit med onda konster, 
::var förvisso blott en Daro<ref>''Daro'', plur. ''Daroh'' — bedragare. Svenskarne kallas af lapparna »Daroh».</ref>. 
::Tappre Same, du skall blifva 
::väktaren af Beijves solskatt! 
::Skall den vackra skatten finna 
::engång, närmast jordens hjärta. 
::Akta dig för Daros konster 
::låt dem ej ditt sinne dåra 
::att ej Daro tager skatten!
::Så må fiendskapen råda 
::mellan dig och Daros släkte 
::så som i den förra tiden 
::mellan mig och Attjis-ene.


Länge lefde de nu i frid tillsammans, Björnmannen och Beijen-Neita samt deras son, den tappre Same.

Men så hände det en dag, när Björnmannen gick omkring i skogen på jakt i sin björnskepnad att han blef tagen för en verklig björn och omringades af människor, som slogo ihjäl honom. De delade nu köttet sins emellan och begynte koka.

Emellertid hade den unge Same af sin moder fått veta, att hans fader blifvit dödad, hvarför han skyndade till fångstmännen och fordrade sin del i björnens kött. Fångstmännen hade nyss fått kokkärlet öfver elden, och voro inte sinnade att dela, ty de trodde ej, att det var sannt, som Same sade, att björnen var hans fader. Men då blef Same ganska vred och tog, såsom hans moder lärt honom, ett spö, hvarmed han slog på björnhuden, ropande: »Attje mo, tjuodtjelos!» det är »min fader, statt upp!»

Nu började köttet i kokkärlet att röra på sig så häftigt, att vattnet skvalpade öfver dess bräddar. Förskräckta skyndade då fångstmännen att villfara Sames önskan att dela köttet.

Men Same var ganska sorgsen att hans fader var död, och därför att fadern blifvit dödad under jakten hade Same ej samma frimodiga sinne som förut att bedrifva jakt.

Därför begynte maten att tryta i kåtan och Same var ej så högt hedrad som förr han varit, ej heller Beijen-Neita.

Då gaf Beijve sin dotter godt råd in:

»Den märkligaste af fädernas konster må du lära din son. Detta är Beijves skänk till sitt släkte; solskänken gifver jag Same att den må vara hans tjänare, att Sames släkte en gång må finna Beijves skatt och den goda tiden komma åter.»

Och Beijen-Neita lärde sin son att tämja renen, som blef Solskänken, gåfvan åt Beijves söner. Och Jubmel, som med fröjd såg till den unge Same, steg ned djupt i jorden där han gömt den goda tidens håfvor, och han tog däraf mjölk och ost och gömde i renens spenar, på det att solens söner däraf skulle minnas om den goda tiden, när de smakade den goda mjölken, när de smakade den goda osten.

Men när detta var gjordt, då gick Beijen-Neita åter bort, ingen vet hvart. Alltid kommer hon dock åter med goda råd åt Sames släkte, alltid vakar hon med mildhet öfver sitt folk.

Sames släkte tillväxte — hjordarna ökades. Glada, kyska gossar och flickor vallade solskimrande renar på fjällen. Men Attjis-ene, Skamlösan, såg med harm detta — därför skapade hon den onda renflugan och de stickande myggen att plåga och förskingra hjordarna.

Plågade och skrämda af de onda betten skingrades renarna åt alla håll och fåfängt sökte alla goda vackra gossar, alla täcka kyska flickor, att hålla renarne samlade.

Men Beijen-Neita såg sina barns bekymmer och hon sände hunden, som förut endast varit mannens följeslagare vid jakten, till Beijves söner.


::Och hunden talade så:
::»Än jag arme, fnaskar smulor 
::upp vid kåtan blott, vid jakten; 
::gif därtill en skopa köttspad, 
::blott en liten kokse renmjölk, 
::blott af blod, kött, ben en smakbit, 
::troget skall jag då er hjälpa 
::troget hålla hjorden samman.»


Så blef hunden tagen till Sames tjänare, för liten lön hjälpande Beijves barn att hålla renhjordarne samlade, trots alla Attjis-enes onda ränker.


::Så ha fäderna berättat 
::så har sagan gått till barnen 
::att af deras barn förtäljas,
::huru Same tämde renen,
::huru Beijve gaf sin solskänk,
::huru Jubmel gaf en försmak
::af den första goda tiden
::i den lilla renens jufver.


[[Fil:Elgström 22.jpg|250px|center]]
</blockquote>
<br><br>
==Fodnoter==
<br>
<references/>
<br><br>


[[Kategori:Alfabetisk indeks]]
[[Kategori:Tekster på svensk]]
[[Kategori:Valdemar Lindholm]]
[[Kategori:Ossian Elgström]]
[[Kategori:Samisk mytologi]]