Fädernas gudasaga - Till läsaren

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Fädernas gudasaga

Viktor Rydberg

Till läsaren

För första gången öfverlämnas härmed i den svenska ungdomens händer vår folkstams myter som ett sammanhängande helt. En närmare undersökning har visat, att de bildat en fortlöpande saga, hvari hvarje myt, äfven om den i sin uppkomst var fristående, blifvit införlifvad som länk i en kedja, hvilken börjar med världens, gudarnes och människoslägtets upphof och ändar med Ragnarök och världsförnyelsen.

Dessa kedjans yttersta länkar sammanknytas genom myterna om världens lefnadsåldrar, om urfäderna och de händelser, som i deras dagar timade. Det första människoparet och de närmaste slägtleden efter det lefva i en kulturlös oskuldsoch fridsålder. En af vanagudarne sändes förmänskligad till Midgard för att undervisa människorna. Han blir germanfolkets förste präst och lärare. Han efterträdes af den förste domaren (Sköld-Borgar), och denne af den förste konungen (Halfdan-Mannus). Dennes tre söner åter varda de nu i tre grenar sig skiljande germanfolkens förste stamkonungar. Med deras öden afslutas den mytiska urhistorien, men för att fortsättas i hjältedikter om deras afkomlingar, hvilka dikter utlöpa i den egentliga historien.

Alla mytologier, i hvilka berättelser om urfäder ingå, hafva ställt desse i närmaste förbindelse med gudarne. Himmelens och underjordens heliga makter värna skapelsen och människorna, sina skyddslingar, mot fiendtliga väsen och länka, i umgänge med urfäderna, händelsernas gång. Därigenom få de vigtigare mytiska tilldragelserna med nödvändighet en kronologisk ordning, emedan en sådan med nödvändighet råder i berättelsen om de hvarandra följande urfäderna. Gudarnes gärningar och öden under Sköld-Borgars styrelse måste hafva timat före deras gärningar och öden under Halfdans, och dessa åter före dem, som tilldrogo sig i Halfdans söners dagar. På samma sätt hafva de indiske arierna skilt mällan de händelser i gudaoch människovärlden, som egde rum före, under och efter deras urfäder Manus’ och Brigus lefnad; de iraniske arierna mällan dem i urpatriarken Jimas och i följande patriarkers tid; de helleniske arierna mällan dem i guldåldern under Kronos’ styrelse, dem i silfveråldern, då världsspiran öfvergår till Zeus, samt dem i kopparoch järnåldrarne, likasom åter inom dessa senare mällan de mytiska tilldragelserna i Kadmos’ och Jasons tider och dem, som följa hvarandra intill det trojanska krigets. När Ovidius ville besjunga alla förvandlingar den antika mytologien omtalar, kunde han fördenskull göra detta i episkkronologisk ordning, börjande med kaos och slutande med Cæsar.

Öfver allt, där ett folk är i besittning af sagor med heligt anseende, ärfda från slägte till slägte, sammanknyta sig dessa efter hand och likasom af sig själfva, på grund af fantasioch föreställningslifvets behof af ordning och sammanhang. Det kräfves icke hög bildning för att detta förlopp skall ega rum. Hos finnar och bulgarer ha, likaväl som hos arier, arfsägner sammanlänkat sig i episka kedjor. Det fordras ej häller en utvecklad kultur i detta ords moderna mening, för att religiösa och sedliga föreställningar af öfverraskande höghet yppa sig i ett folks mytiska sägner vid sidan af föreställningar, som synas oss barnsliga. Det är en etnologisk erfarenhet, gjord hos olika folkraser, hos minkopéer och indianer såväl som hos Rigveda-arier och germaner, och bör minst förvåna oss hos desse senare, hvilkas hedniska kultur var en poetisk. Det är gifvet, att det högsta och bästa de förnummo fick uttryck i deras diktkonst, särskildt i den religiösa. Det torde knappt behöfva tilläggas, att ett folks religion, när den icke föråldrats, står högre än massan af den religionens bekännare, emedan den afspeglar den idealare sidan af folkets lif.

De germaniska myterna äro af mycket olika ålder. Några af de här meddelade härstamma, såsom den jämförande mytgranskningen kan bevisa, från den fornariska tiden. Till dem höra myterna om en brytning mällan gudarne och naturkonstnärerna, en häraf uppkommen fimbulvinter och åtgärder, som vidtogos för att undan denna rädda hvad skapelsen hade bäst för ett kommande saligt världstidehvarf. Andra myter tillhöra en långt senare tid, några möjligen hedendomens sista århundraden. Men allteftersom de uppkommit, hafva de som nya länkar knutits till den redan för handen varande episka kedjan.

Med afseende på skälen och bevisen för riktigheten af den framställning jag här lämnar af vår mytologis epos, har jag att hänvisa till »Undersökningar i germanisk Mytologi», hvaraf första delen utkom år 1886, och hvars andra del är under utarbetning.

Stockholm i November 1887.

Viktor Rydberg.