Föreläsningar i finsk mytologi - Jumala

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

I. Gudar

1. Luftens gudomligheter

Jumala

Bland våra äldre mytologer äro både Lencqvist och Ganander ense derom, att ordet jumala hos Fornfinnarne icke betecknat någon särskild gudomlighet, utan egt betydelsen af gudom, gudaväsen i allmänhet, och motsvarat det latinska deus, det tyska Gott, det svenska gud. Denna mening är ännu i dag den allmännast antagna, och medgifvas måste väl också, alt den understödes af vigtiga grunder. Bland dessa åberopar Lencqvist det gängse språkbruket, som tillåter att ordet jumala begagnas i fertalet till betecknande af särskilda gudamakter, hvilket naturligtvis ej kunde vara förhållandet, i fall »jumala», såsom Lencqvist uttrycker sig, »i likhet med Jupiter, Thor, Odin skulle vara en egen benämning för någon hednisk gudomlighet.» Att detta språkbruk härleder sig ända från hedendomen, anser Lencqvist kunna bevisas genom våra fornsånger, och han anför äfven för sådant ändamål ur en jagtsång följande yttrande at jägaren: »julki tulin jumalista, kanssa saalin (saaliin) iloisesti», d. ä. jag kom uppenbarligen ifrån gudarna (jumalat) och hemtade mitt byte med glädje.

Enligt mina iakttagelser brukas väl jumala i runorna icke alltför ofta i flertalet, men på ett sådant bruk kan jag dock åberopa ett och annat exempel utom det af Lencqvist anförda. Så qvädes i nya upplagan af Kalevala, run. 12, vv. 229 och 230, om ett svärd, »jok' oli Hiiessä hiottu, jumaloissa kuuraeltu», d. ä. som var slipadt hos Hiisi, skuradt hos gudarna. I den äldre Kalevala-upplagan, run. 4, v. 352, anropar schamanen gudarne under namn af jumalat, yttrande »jumaloista turva tulko», d. ä. må gudarne förläna sitt bistånd. Här kan äfven äberopas run. 10, vv. 229 och 230 i samma upplaga, der orden lyda: »saakohon joku jumala, tuhatkunta perkeleitä,» d. ä. må någon gud, må tusende djeflar komma (för att fördrifva plågorna).

Till stöd för den af Lencqvist m. fl. yttrade åsigt om den ursprungliga betydelsen af ordet jumala kan vidare anföras, att det i runorna understundom äfven begagnas såsom epitet för särskilda manliga gudomligheter. I synnerhet hedras Ukko med detta epithet, men någon gång tilldelas det äfven Hiisi (Kal. run. 14, v. 83), Paha (Topelius, Wanhoja Runoja, h. 2, s. 3), Koi eller morgonrodnaden (Kal. run. 17, v. 478) o. s. v. I den gamla upplagan af Kalevala, run. 18, v. 456, blir till och med Lemminkäinen benämnd jumala.

I motsats mot dessa kunna ur runorna äfven många sådana ställen anföras, der jumala är fattad i betydelsen af en enda, en bestämd gud; men det vill synas, såsom skulle åtminstone i de flesta fall den kristna lärans inflytande hafva gifvit anledning till en sådan uppfattning. Detta bevisas redan derigenom, att jumala i denna betydelse vanligen erhåller binämnen kaikkivalta (allmakt), autuas (salig), armollinen (nådig), pyhä (helig) med flera epiteter, hvilka påtagligen äro lånade ifrån den kristna läran. Till antalet af sådana epiteter hör sannolikt äfven luoja (skapare), ty föreställningen om gud såsom verldens upphofsman och skapare är icke ursprunglig i den finska mytologin. Såsom skapelsen i våra runor finnes framställd, har jumala ingen del deri, utan både himmelen och jorden, solen, månen och stjernorna äro enligt skilda varianter frambragta antingen af luftens dotter, den så kallade Ilmatar, eller af Wäinämöinen, bland hvilka ingendera i egentlig mening åtnjuter heder och värdighet af en jumala. Härvid kan väl anmärkas, att ordet luoja i våra runor icke alltid förutsätter en delaktighet i skapelsen, ty först och främst tilldelas det stundom såsom ett epitet åt päivän poika (solens son) och andra mytiska personer, hvilka ej haft någon befattning med verldens skapelse, och för det andra hör icke heller betydelsen af skapare ovilkorligen till etymologin af ordet luoja, utan det kan äfven beteckna en fördelare, förlänare, och det är sannolikt i denna mening, som skogens gudomligheter benämnas antoluojat, d. ä. gåfvors förlänare. Med erkännande af denna obestämdhet i betydelsen af ordet luoja anser jag det likväl för otvifvelaktigt, att då i runorna jumala förekommer såsom en bestämd gud och han benämnes luoja, föreställningen alltid hänför sig till den kristna, verldsskapande guden.

Att ordet jumala i de finska runorna ofta betecknar den kristna guden, derom vittna äfven talrika till honom rigtade böner, bland hvilka de flesta ega en kristlig, mycket resignerad karakter. Jag vill exempelvis anföra följande i Kal. run. 9, vv. 567—586, förekommande tacksägelse-bön för återvunnen helsa:

»Tuoltapa aina armot käyvät,

Turvat tuttavat tulevat,

Ylähältä taivahasta,

Luota luojan kaikkivallan.»

»Ole nyt kiitetty jumala,

Ylistetty luoja yksin,

Kun annoit avun minulle,

Tuotit turvan tuttavasti

Noissa tuskissa kovissa,

Terän rauan raatamissa» — — — —

»Jumalass' on juoksun määrä,

Luojassa lopun asetus,

Ei uron osoannassa,

Vallassa väkevänkänä.»

d. ä.

Dän ju nåden städse utgär,

Dädan komma kända tecken,

Upp ifrån den höga himmel,

Från den makt, som allting skapat

Dig, o jumala, jag tackar,

Dig, o skapare, jag prisar,

Då åt mig du bistånd skänkte,

Bragte mig den kända hjelpen

Uti dessa svåra smärtor,

Hvilka jernets egg tillfogat.

Det är gud (jumala) som gränsen stakar,

Skaparen som allting ändar,

Mannens kunskap gör det icke,

Ej engång den starkes välde.

Ehuruväl det på anförda grunder synes vara obestridligt att jumala, då han fattas såsom en gud, vanligtvis i runorna röjer ett kristligt ursprung, så kan jag dock omöjligen instämma i deras åsigt, som förmena att detta ord enligt sin ursprungliga betydelse uttrycker det abstrakta begreppet af gudom, en gud i allmänhet. Öfverhufvud förekommer detta begrepp aldrig i folkslagens barndom, utan dess uppkomst förutsätter redan en längre framskriden kultur. Råa och ohyfsade folk sakna vanligen uttryck till och med för de alldagligaste abstrakta begrepp. Det gifves nationer, hvilka ej ega någon benämning på flod, men väl på hvarje enskild flod; ej på finger, men på tummen, pekfingret o. s. v.; ej på bär, men på lingon, hjortron, blåbär o. s. v.; ej ens på träd, men på björken, granen, häggträdet. Ännu mindre kunna de naturligtvis fatta och uttrycka ett så högt begrepp, som gud i dess allmänna, abstrakta betydelse, utan för dem existerar blott den eller den enskilda guden. Men nu är jumala otvifvelaktigt det äldsta och ursprungligaste gudanamn, som den finska mytologin eger att uppvisa, ty det är kändt icke blott af Lappar, Ester, Syrjäner, Tscheremisser, utan till och med af Sibiriens Samojeder, då deremot Finnarnes öfriga gudomligheter äro för dessa folkslag till största delen främmande. Man har följaktligen redan i denna omständighet ett skäl för den förmodan, att jumala icke ursprungligen betecknade en allmän, utan en viss och bestämd gud.

Äfven denna åsigt har haft sina representanter, men de flesta bland dem hafva förirrat sig i en labyrint af toma gissningar och grundat sina resultater blott på filologiska hårklyfverier. Någon har härledt jumala från de hebraiska orden jom dag och el gud, samt på grund häraf ansett det finska gudanamnet beteckna ljusets gud. En annan åter är af den mening, att jumala kunde beteckna himmelens herre, och härleder ordet ifrån Hebraiskans jum himmel och bal herre. Äfven har man uppställt analogier emellan jumala å ena sidan och de svenska orden himmel, gammal, ymer (jättarnes fader) o. s. v. å den andra. Scheffer anför enligt Tornæus en tradition af det innehåll, att en man vid namn Jumi eller Jumo varit Lapparnes och Finnarnes stamfader, och den hypotes har blifvit uppkastad, att han efter sin död dyrkats såsom gud under namnet jumala. Med förbigående af många andra i samma anda gjorda härlednings-försök vill jag tillägsa, alt Lönnrot hänför ordet jumala till samma stam som jumu, jumaus (dunder, dån), och förmodar på grund häraf, att Finnarne med jumala ursprungligen betecknat åskans gud. Till denna intressanta hypotes skall jag ännu återkomma, men anser mig dessförinnan böra till ledning för min betraktelse underkasta ordet jumala en sorgfälligare etymologisk granskning, än den af Lönnrot och andra författare anställda.

Härvid visar sig först, att jumala, såsom bestående af tre stafvelser, ej kan vara ett grundord, utan måste hafva utvecklat sig ur en annan, enklare stam. Lätt igenkänner man äfven deri härlednings-ändelsen la, som jemte lä talrikt förekommer i Finskan och utmärker en ort, en lokalitet i allmänhet, äfven en boningsort. Enligt denna härledning utgöres stammen till jumala af juma, och hos Tscheremisserna förekommer äfven ordet juma ännu i denna dag i betydelsen af gud. I de flesta öfriga med Finskan beslägtade språk saknas nämnda stam, och begreppet gud uttryckes genom den afledda formen, såsom i Estniskan genom det närbeslägtade jummal, i Lappskan genom jubmel, ibmel, immel, i Syrjänskan genom jen (egentl. jemel. Emellertid kan jag icke ens anse juma för den ursprungliga stammen, utan förmodar att den utljudande vokalen a endast är en eufonisk tillsats. Jag kan nu ej ingå i en närmare framställning af de grunder, hvilka berättiga mig till denna förmodan, utan måste förbehålla mig att få anföra dem vid ett annat tillfälle. Här vill jag blott nämna, att konsonanten m enligt de finska språkens natur icke gerna kan sluta ett ord, utan vanligen antager en hjelpvokal efter sig. Den sannskyldiga stammen till jumala vore således jum — en benämning, som Samojederna enligt äldre skriftställares vittnesbörd tilldela gud. Sjelf har jag hos detta folk aldrig förmärkt ifrågavarande benämning, utan i dess ställe num. Oaktadt olikheten i anljudet är dock num ganska sannolikt af samma ursprung, som det finska jum, ty i de samojediska språken är vexlingen af j och n (nj) icke ovanlig.

Efter att genom nästföregående framställning hafva kommit till den insigt, att ordet jumala är ljudligen beslägtadt icke allenast med jummal i Estniskan, jubmel i Lappskan och jen i Syrjänskan, utan äfven med juma i Tscheremissiskan och num i Samojediskan, vilja vi nu i korthet göra oss reda för det begrepp, som de olika folken och i synnerhet Samojederna fästa vid nämnda ord, i hopp att derigenom erhålla en eller annan vink till förklarande af Fornfinnarnes ursprungliga föreställning om jumala. Angående Lapparnes jubmel meddelar Högström följande för oss välkomna upplysning: »hvilket ord, utom den bemärkelse de (Lapparne) nu som Christne hafva deruppå, ej så egenteligen svarar mot Deus, som fast mer emot Jupiter hos Latinerna». För det närvarande eger detta ord: alldeles samma betydelse som det finska jumala, d. ä. man betecknar dermed så väl den kristna guden, som ock hvarje hednisk gudomlighet. Likaså begagnas af Esterna jummal och af Syrjänerna jen såsom et epitet till betecknande af alla gudar i allmänhet och den kristna i synnerhet. Samma betydelse eger äfven juma hos döpta Tscheremisser, men de odöpta fatta honom egentligen såsom den högsta bland sina gudar och anse honom vara boende i himmelen. Troligen i följd af kristendomens inflytande dyrkas han äfven af hedniska Tscheremisser såsom verldens skapare och uppehållare, såsom en gifvare af lycka och välgång m. m.

Likasom de nyssnämnde folkslagens, är äfven Samojedernas uppfattning af den mot jumala svarande num uppblandad med kristna föreställningar. Många till och med odöpta Samojeder dyrka i honom verldens skapare och hysa den kristliga tro, att han är ett allsmäktigt, allvetande väsen, som med rättvisa beherrskar sin skapelse, som beskyddar oskulden, belönar dygden, bestraffar brottet o. s. v. Men om man ifrån num afsöndrar alla i en sednare tid genom kristendomens inverkan tillkomna föreställningar, så tillbedja Samojederna i honom egentligen himmelen. Dyrkan af himmelen, antingen den synliga, materiela himmelen eller vissa deri förborgade gudamakter, har fordom varit mycket gängse i Asien. Chinesarne hafva varit denna dyrkan tillgifna, och enligt Herodotus, Strabo, samt flera chinesiska författare, skola äfven de fordna Perserna hafva framburit offer åt himmelen. Om Mongolernas äldre religion vet man ganska litet, men bevisligt är, alt äfven de tillbedt himmelen under namnet tengri (se nedanf.). Tunguserna dyrka i Buga ännu i dag en himmelsk gudomlighet, och flera turkiska stammar skänka likaså sin dyrkan åt himmelska makter, hvilka benämnas Kudai och angifvas vara sju till antalet. Äfven om de nuvarande Turkarnes förfäder, de af Chinesarne så kallade Tu-kiu förtäljes, att de omfattat himmelen med sin dyrkan, och detsamma skall enligt en chinesisk uppgift jemväl varit fallet med Hiongnufolket. Det har med étt ord inom Asiens vidsträckta gränser knapt gifvits ett enda hedniskt folk, om hvars religion vi ega någon kännedom, som ej skulle egnat sin dyrkan åt himmelen och dess gudaväsenden. Och icke blott i Asien har denna dyrkan varit rådande, utan alla vilda folk hafva städse varit naturdyrkare och i främsta rummet skänkt sin hyllning åt himlarymden. Hvad kan väl också finnas i naturen, som vore mera egnadt att väcka vildens beundran och förmå honom till dyrkan, än himmelen med sin sol, sin måne och sina tusende stjernor? Det är ju äfven i de himmelska regionerna som åskan höres dåna, som ljungelden strålar och norrskenets fiammor låga. Snö, regn och hagel, storm och oväder, med flera bland naturens under, leda sitt ursprung ifrån de öfre rymderna. Och många bland dessa under äro af den imposanta beskaffenhet, att till och med schamanerna, som i okunnighet om naturens ordning tro sig med trolldomens makt kunna beherrska sjelfva elementerna, likväl i förhållande till dem och i synnerhet till åskan erkänna sin underlägsenhet och skänka dem en ödmjuk dyrkan.

Att Samojederna verkligen tillbedja himmelen, derom upplyser sjelfva språket, ty i Samojediskan betecknas både gud och himmel genom et och samma ord, det ofvan anförda num — ett språkbruk, som naturligtvis måste hafva sin grund deri, att himmelen betraktas såsom ett gudomligt väsen.

Till betecknande af begreppet gud begagna väl vissa Samojedstammar äfven ordet jilibeambaertje, men detta är egentligen blott ett epitet för num och utmärker hans egenskap af boskapens väktare eller vårdare. Föreställningen om denna egenskap hos num är otvifvelaktigt af sentida ursprung, och sjelfva ordet jilbeambaertje begagnas mest af hyfsade, till kristendomen omvända stammar, hvilka stundom förlikna detta ord vid Kristus. Mera ohyfsade stammar veta ej mycket om jilibeambaertje, utan orda städse om num, som de nästan alltid begagna i betydelsen af himmel. Men de föreställa sig ej himmelen såsom ett dödt ting, utan såsom ett lefvande personligt väsen, till hvars natur det hör att åstadkomma åska och blixt, regn, snö, hagel, väder och vind m. m. Ordet num uttrycker således, om saken betraktas ifrån vår synkrets, både himmel och himmelens gud, men hos Samojederna äro dessa tvenne begrepp ännu mest oåtskilda, så vida det är sjelfva den synliga himmelen, hvilken de vörda såsom en lefvande och personlig gudomlighet.

Utom de anförda, eger ordet num hos särskilda stammar ännu några andra betydelser, dem jag i korthet skall vidröra. Anmärkningsvärd är i synnerhet dess betydelse af åska. I denna betydelse förekommer num i synnerhet hos en stam, benämnd Kagmāshi eller Kamasser, Kamassintser. Det ges väl ingen enda Samojedstam, som ej dyrkar åskans makt med en synnerlig vördnad, men såsom jag redan nämnde, betrakta de flesta detta fenomen såsom en af himmelens eller den himmelska gudens egenskaper. Kamassintserna deremot hålla åskan för en särskild gudomlighet och begagna ordet num endast till dess betecknande. Det är möjligt, att denna betydelse af ordet äfven i Samojediskan, liksom i Finskan, är den ursprungliga; men om också detta ej vore fallet, så måste man dock antaga, att det företrädesvis varit den åskande egenskapen hos num, som Samojederna vördat, ty endast härigenom kunna de skilda betydelserna af ordet förmedlas.

Undantagsvis har jag äfven hört ordet num eller jilibeambaertje af Samojederna identifieras med solen. Så berättade för mig en samojedisk qvinna, alt hon hvarje morgon och afton plägade gå ur sitt tält och buga sig för solen, yttrande derunder om morgonen: »då du jilibeambaertje uppstiger, så stiger äfven jag ur min bädd,» om aftonen åter: »då du jilibeambaertje nedgår, så går äfven jag till hvila.» Qvinnan anförde detta såsom ett bevis för sitt påstående, att man äfven hos Samojederna gör sin morgon- och afton-bön, men tillade likväl med bedröfvelse, att det ibland dem äfven gifves sådana vildar, hvilka aldrig uppsända en bön till gud.

Stundom tilldelas af Samojederna benämningen num äfven åt andra än himmelska föremål. Härom öfvertygades jag en gång under en färd vid Ishafvets stränder. Ty då jag här tillika med en samojedisk följeslagare stod vid hafvets strand och rigtade min blick på de omätliga fjärdarna, föll det mig in att till Samojeden ställa denna fråga: »hvar är num? » — »Der,» genmälte han kort, pekande på hafvets dunkla yta. Till och med jorden har jag hört Samojederna någon gång hedra med benämningen num. Sannt är väl, att detta ord högst sällan brukas i en så vidsträckt betydelse; men att detta bruk icke är alldeles ovanligt, derom hafva äfven Samojedernas missionärer öfvertygat mig. Också finner jag häri ingenting osannolikt, ty liksom Samojederna dyrka ju äfven de flesta andra med dem befryndade folkslag, hvilka ännu äro hedendomen tillgifna, både himmelen, jorden, vattnet, solen, åskan och otaliga andra natur-föremål. Skillnaden består endast deri, att då de öfriga folkslagen vanligen tillbedja de skilda föremålen under hvar sitt olika namn, så begagna deremot Samojederna ordet num gerna till betecknande af dem alla. Naturligvis ega äfven de i sitt språk särskilda benämningar för både jord, sol, haf, åska m. m.; men dessa innebära icke ovilkorligen begreppet af ett gudomligt väsen. De tilläggas de ifråga varande föremålen företrädesvis i det fall, då dessa betraktas blott såsom döda, materiela ting. Framträda de åter för föreställningen såsom gudomliga väsenden, så erhålla de samma benämning som himmelen. Sålunda öfvergår ordet num ifrån det enskildta begreppet af himmel eller en himmelsk gudomlighet till att beteckna ett gudomligt väsen öfverhufvud. Inom lägre begrepps-sferer äro sådana öfvergångar i ordens betydelser ganska vanliga. Så hafva de flesta folk genom ordet menniska ursprungligen betecknat blott en individ af sin egen stam, men med vunnen insigt om den menskliga naturens öfverensstämmelse hos alla stammar, har ordet efterhand antagit sin nuvarande, alla mennisko-individer omfattande betydelse. På samma sätt hafva i många språk enskildta vexters och träds namn blifvit begagnade att utmärka ett helt genus. På grund af denna för språken allmänna utvecklingsprocess har t. ex. i Samojediskan ordet tumme efterhand antagit betydelsen af finger, ordet kråkbär af bär o. s. v. Hvad särskildt utvecklingen af begreppet himmel eller himmelens gud till en gud i allmänhet beträffar, så skall jag i det följande söka att närmare motivera densamma, och skrider nu till fortsättningen af min påbörjade undersökning om betydelsen af ordet jumala i Finskan.

Liksom enligt min nästföregående framställning benämningen num hos Samojederna, jubmel hos Lapparna, juma hos Tscheremisserna betecknar en himmelsk gudomlighet, som företrädesvis är åskans beherrskare, så anser jag äfven Fornfinnarne under en tidigare ålder hafva dyrkat jumala i egenskap af himmelens gud. Att detta ord i begynnelsen åtminstone icke uttryckte blott ett allmänt, abstrakt guda-epitet, utan utgjorde namnet på en enskild gudomlighet, dertill tyckes man redan kunna sluta af några uppgifter i de fornnordiska sagoberättelserna. Det heter t. ex. i konung Olofs saga: »I gardenom stander god Biarma, er heiter Jumala .» i Herrauds och Boses saga: »Ther er gofgad god, thed er Jomala heiter.» Om nu jumala var namnet på Bjarmernas fräjdade gudabild, så är det temmeligen tydligt, att detta ord icke uttryckte det abstrakta begreppet af gudom, som endast är för reflexionen tillgängligt och åtminstone af Fornfinnarne ej hade kunnat i bild affattas. Men ur våra egna fornsånger erhålla vi tillförlitligare bevis för den af oss yttrade åsigt, att jumala icke blott var en bestämd gud, utan tillika betecknade en himmelsk gudamakt. Det ligger redan mycken vigt i den ofvan anmärkta omständigheten, att benämningen jumala, brukad såsom ett epitet, vanligen tillägges den i luften thronande ukko. Man kan i hela vår hittills utgifna runo-litteratur endast uppvisa några högst få ställen, der jumala begagnas såsom epitet för andra gudomligheter, och lika sällan finner man det äfven begagnadt i flertalet till betecknande af särskilda gudar. Deremot förekommer ukko ganska sällan omnämnd i runorna, utan att jumala (taivahan jumala, ylijumala, ilmojen jumala m. m.) tilldelas honom såsom en bibenämning. Det är med ett ord ukko, som företrädesvis gäller för en jumala.

Jag har förut omnämnt, att jumala i sjelfva verket icke alltid i våra fornsånger begagnas såsom ett epitet, ett nomen appellativum, utan äfven förekommer brukadt såsom ett proprium, men i detta fall vanligen hänför sig till den kristna guden. Dock förekomma äfven några sådana runoställen, der jumala framträder såsom ett personligt namn och eger samma betydelse som ukko eller himmelens gud. Så anropas han i Kal. run. 45, v. 211 ff., af Pohjola-värdinnan, då hon är stadd i födslo-nöd, med en bön, hvilken börjas sålunda: »Tule nyt löylyhyn jumala, Iso ilman lämpimähän», d. ä. kom nu i badet jumala, kom i värmen luftens fader. Såsom uttrycket ilman iso tillkännager, kan här med jumala ej förstås en gud i allmänhet, ännu mindre den kristna guden, utan endast luftens eller himmelens gud, som annars benämnes ukko och under detta namn stundom äfven vid barnsbörd anropas (jfr. Kal. run. 1 v. 169 ff.).

I behof af vind plägade Fornfinnarne nästan alltid vända sig med sina böner till samma himmelska ukko. Dock har jag i Kalevala funnit ett ställe, der Wäimämöinen vänder sig till jumala med en bön om gynnsam vind. Sannt är väl, att jumala vid detta tillfälle erhåller epitetet armollinen (nådig), och att bönen äfven i öfrigt röjer en kristen karakter, men det är dock ej för ett sådant ändamål, som den kristna guden plägar i runorna anropas. Den ifrågavarande bönen förekommer i Kal. run. 18, vv. 29-34, och lyder på följande sätt:

»Tule nyt purtehen jumala,

Aluksehen armollinen,

Väeksi vähän urohon,

Miehen pienen miehueksi

Noilla väljillä vesillä,

Lakeilla lainehilla.»

d. ä.

Kom, o jumala, i båten,

Stig, o nådige, i skeppet,

Till en hjelp åt svaga mannen,

Till ett bistånd åt den ringa

Uppå dessa breda fjärdar,

Dessa vidtutsträckta böljor.

Att jumala, då det begagnas såsom ett nomen proprium, stundom erhåller epitetet ilmoinen, tjenar ytterligare till att bevisa hans identitet med ukko. De kristnas gud kan väl detta epitet icke tilldelas, åtminstone icke i böner af sådan beskaffenhet, som denna i Kal. run. 15, vv. 352-362, förekommande:

»Itse ilmoinen jumala

Valjastele varsojasi,

Rakentele ratsujasi,

Aja kirja-korjinesi

Läpi luun, läpi jäsenen,

Läpi liikkuma-lihojen,

Läpi suonten soljuvaisten,

Liitä luu lihoa myöten,

Suoni suonen päätä myöten,

Luo hopea luun lomahan,

Kulta suonen sortumahan.»

d. ä.

Sjelf du jumala i luften:

Spänn i rede dina fålar,

Dina hästar ställ i ordning,

Kör så med din granna släde

Genom ben och genom leder,

Genom köttet, som är skadadt,

Och igenom brustna ådror,

Foga benet långsmed köttet,

Ena senan vid den andra,

Lägg i benens gropar silfver,

Guld, der ådern är förderfvad.

Här kan äfven erinras, att sjelfva det i Finskan gängse uttrycket jumalan ilma (jumalas luft, väder) redan tyder derpå, att jumala hos Fornfinnarne icke ursprungligen betecknade hvilken gud som helst, utan egde den bestämda betydelsen af himmelens gud. Ty icke hvarje gudaväsen herrskade öfver luftregionen, utan dess styrelse tillhörde hufvudsakligen en enda, mäktig gud, som i runorna vanligen benämnes ukko, men ursprungligen synes hafva blifvit benämnd Jumala. Det torde knappt behöfva anmärkas, att ifrågavarande uttryck ej kan vara en öfversättning af det svenska: herrans väder, ty först och främst ega dessa uttryck en skiljaktighet i sin betydelse, och för det andra förekomma likartade talesätt hos flera med Finnarne befryndade stammar. I samma anda uttrycka sig bland andra äfven Samojederna i fråga om väderlek, t. ex. tanser numgana, det är oväder hos num.

I fråga om den ursprungliga betydelsen af ordet jumala är det jemväl en anmärkningsvärd omständighet, att så många bland de lärda i sina etymologiska härledningar sökt dess rot uti något ord, som eger betydelsen af himmel eller något dertill hörande, såsom ljuset, åskan m. m. Detta är helt visst icke en tillfällighet, utan grundar sig otvifvelaktigt på en dunkel föreställning derom, att jumala under hedendomen betecknade en himmelsk gudamakt. Hvad särskildt Lönnrots dess sanna rot i det onomatopoetiska jum (jumu) dån, dunder; ty utom det att dessa ord ljudligen nära sammanhänga med hvarandra, är det äfven ganska antagligt, att åskans dunder och dån bland alla naturens företeelser måste hos den råa naturmenniskan kraftigast väcka till lif föreställningen om en högre makt.

Jag har i det föregående visat, att det i jumala förekommande affixet la, som efter veka stamvokaler ljuder lä, är en lokal-ändelse. Men af hvad orsak har jumala erhållit denna ändelse? Detta är en vigtig fråga, hvarvid våra fornforskare mig veterligen ej fästat något afseende. Det tyckes såsom hade man misströstat alt derpå finna ett tillfredsställande svar, och likväl är ingenting lättare än besvarandet af denna fråga. Om jum (jumu) eger betydelsen af åska, så uttrycker jumala stället (orten, trakten), der åskan finnes, d. v. s. himmelen, eller alldeles samma begrepp, som det samojediska num. Ordet jumala är således enligt sin etymologi synonymt med det i Finskan nu brukliga taivas, och en ganska grundad anledning finnes till den förmodan, att den materiela himmelen af Fornfinnarne verkligen benämndes jumala. Ty såsom äfven Schott anmärker, är ordet taivas i Finskan utan tvifvel ett lån ifrån de indogermaniska språken. Inom hela den altaiska språkklassen förekommer detta ord mig veterligen blott i Finskan och Estniskan. Till och med för Lappskan är det främmande.

Man inser lätt, att det ifrågavarande affixet la (lä) i ordet jumala icke har alldeles samma betydelse, som i åtskilliga andra mytologiska benämningar, t. ex. Ahtola, Tapiola, Tuonela, Manala, Kalevala, Waätinölä o. s. v. I dessa ord eger la (lä) den inskränktare betydelsen af en boningsort, ett hem. Såsom jag i det följande skall söka att närmare utveckla, föreställas i den finska mytologin sjelfva gudarna vara i besittning af ett hem, vare sig en gård, der guden lefver liksom en rik husfader, eller en borg, der han herrskar lik en mäktig konung. Ungefär samma föreställning anträffas afven i den lappska mytologin, ehuru den här icke uttryckes genom lokal-ändelsen la (lä), utan genom ett sjelfständigt ord aimo eller aibmo, t. ex. Jabme-aimo, Sarakka-aino, Saivo-aimo, dödens, Sarakkas, Saivos hem. Klemm förmodar, att ifrågavarande föreställning hos Lapparna; och följaktligen äfven hos Finnarne, är ett lån ifrån Edda-läran. »In der gesammten Lehre von den Aimos», yttrar han, »möchte ich eine Nachbildung der germanischen Edda-Lehre und ihrer verschiedenen Heime (Muspelheim, Niflheim, Jotunheim) wiedererkennen, zumal da die Zauberer wenig Uebereinstimmung in ihren Lehren beobachten und ihre armselige Umgebung mit fremden Erzeugnissen ausschmicken». Samma åsigt har äfven hos mig långt före detta uppstått, och den eger ett ganska starkt stöd deri, att föreställningen om gudahemmen ej framträder hos andra finska folk, än just dem, hvilka stått i nära beröring med germaniska stammar. Det tyckes också, såsom nämnda föreställning, om den verkligen vore ursprunglig hos de finska folken, äfven borde på ett analogt sätt uttryckas, eller åtminstone ej framte en så stor olikhet i beteckningssättet, som förhållandet är i Finskan och Lappskan. Men huru härmed än må förhålla sig, så anser jag dock jumala vara ett i alla afseenden genuint ord i Finskan, och härtill sluter jag såväl af den angifna olikheten i betydelsen, hvilken icke i ringaste mån erinrar om de germaniska gudahemmen, som ock af den omständighet, att ifrågavarande ord förekommer hos särskildta finska folk och bibehåller åtminstone några spår af ortsändelsen la äfven i sådana folkslags språk, hvilka ej stått i någon beröring med de germaniska folken, såsom fallet t. ex. är med Syrjänerna.

Om nu allt det anförda eger sin riktighet, så finner man, att ordet jumala hos Fornfinnarne haft till och med en trefaldig betydelse, och betecknat:

1) himmel,

2) himmelens gud,

3) en gudomlighet i allmänhet.

De tvenne förstnämnda betydelserna finnas äfven i många andra språk fästade vid ett och samma ord. Så betecknar i Chinesiskan ordet tien på en gång både himmel och himmelens gud. Samma dubbla betydelse eger äfven i några turkiska dialekter ordet tengri, i Mokschanskan (en mordvinsk dialekt) ordet skei, i jenisejska Ostjakiskan es o. s. v. I Samojediskan har, enligt hvad jag i det föregående visat, ordet num samma tre betydelser, som Jumala i Finskan, ehuru den sista af dem är mindre bruklig hos andra än kristna Samojeder. En nära öfverensstämmelse med Finnarnes jumala erbjuder i sin betydelse äfven Mongolernas tengri eller tegri, som enligt Kowalewski betecknar: 1) himmel(ciel) och himmelens gud (génie du ciel), 2) en gudomlighet i allmänhet (divinité), 3) alla slags goda och onda, himmelska och jordiska andar (esprits, génies terrestres et céléstes, bons et mauvais).

Bland anförda betydelser måste man naturligtvis i hvarje språk fatta den sinnliga, materiela såsom den första och ursprungliga, ty det bör till mennisko-andens väsen, att ifrån det sinnliga småningom höja sig till det öfversinnliga, ifrån det enskildta till det allmänna, ifrån det konkreta till det abstrakta. Också är denna betydelse ännu i dag den allmännast rådande i många bland de här ifrågavarande språken, såsom t. ex. i Samojediskan, i Jakutiskan, i Jen.-Ostjakiskan, i flera bland de syd-sibiriska Tatarernas språk o. s. v. Men de mäktiga och storartade företeelser, som tilldraga sig i rymden, hafva efterhand framkallat den föreställning, att himmelen är ett gudomligt väsen, och vi hafva i det föregående sett, att det hos Samojederna egentligen blott är himmelen, hvilken dyrkas i egenskap af gud. Utan tvifvel har förhållandet ursprungligen varit enahanda äfven hos andra beslägtade stammar. Åtminstone yrkar Lönnrot med afseende å Finnarne, att jumala varit deras äldsta gud, och jag anser denna förmodan vara ganska sanningsenlig, helst Finnarnes öfriga gudar, som redan nämndes, till mesta delen äro okända för andra beslägtade stammar, och följaktligen måste ega ett sentida ursprung. Men det ligger i sakens natur, att himmelens uteslutande dyrkan småningom måste vika för en allmännare naturkult. Ty med all sin makt och prakt är dock himmelen ett enskildt, ändligt föremål, och dess dyrkan kan derföre icke tillfredställa menniskans religiösa behof. Instinktartadt famlar äfven vilden efter det oändliga, såsom det sanna föremålet för sin dyrkan. Dagliga erfarenheten lärer honom också, att det i naturen utom de himmelska fenomenerna gifves många andra ting, som ej lyda hans vilja, ej foga sig efter hans önskningar. Hafvets vreda vågor, eldens frätande flammor, jorden med sina höga berg, dystra skogar, vilda djur, allt detta och otaliga andra föremål framträda såsom den råa natur-menniskan öfverlägsna och mana henne med mäktig stämma att falla ned och tillbedia. Sålunda utvidgar sig föreställningen om det gudomliga allt mera; antalet af föremål, som tillbedjas, kan på denna natur-religionernas allmänna stråkväg lätt blifva oändligt. Men det gifves ingen sann oändlighet utan inre enhet. Dyrkan af isolerade natur-föremål, om de äfven äro till antalet oändliga, kan derföre ej fylla det religiösa behofvet. Menniskan börjar småningom ana, att i dessa spridda föremål verkar en och samma kraft, att de alla äro genomträngda af samma slags gudanatur. Det är otvifvelaktigt en sådan föreställning, som någon gång förmår Samojeden att beteckna solen, jorden, hafvet, då de fattas såsom gudomligheter, med samma namn, som ursprungligen tillhör himmelen eller den himmelska gudomligheten. Och på samma grund har i Mongoliskan tengri, i Finskan jumala, hvilka ursprungligen betecknade himmel och himmelens gud, efterhand antagit den abstrakta betydelsen af en gudom i allmänhet. Men sedan sistnämnda begrepp blifvit ordet jumala tillagdt, har dess ursprungliga, enskilda eller konkreta betydelse småningom försvunnit och nya ord blifvit antagna till dess betecknande. Ett sådant ord är för himmelen: taivas, och för den himmelska guden: ukko.