Ur lappsk mytologi Lexicon A–Ä

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Ur Lappsk Mytologi och Lappländsk Sägen

af Jakob Fellman

II
Lexicon A–Ä

TEKSTEN ER UNDER OPBYGNING

A

Aasan kivi, en sten, belägen litet ofvanom Tanhua hemman vid stranden af Luiro elf. Den kallas så, emedan en viss Aasa, sittande vid densamma, medelst juoigande (sång) framlockade en vildren till den motsatta stranden och sköt den öfver elfven med sin båge. Nedanom denna sten är Martyrien kivi, Martyrernes sten. Begge hållas heliga.

Abradius, morgonstjernan hos Lapparne. Ekkedes abradius, aftonstjernan. De vägfarande skola fordom hafva offrat åt dem, på det att dessa stjernor, under resor, som företogos i månens första och sista qvarter, skulle visa de resande vägen eller vara dem till ledtråd.

Adjag, en källa, i hvilken Havitsen nieida (Havitses dotter), Havitsen galggos (den overksamma käringens) fosterdotter, förvandlades till groda. Den puckelryggiga grodan (Rana temporaria) kallas derföre än Havitsen nieida. Puckeln skulle hafva uppkommit deraf, att Havitsen galggo, just då flickan hoppade ned i källan, slagit henne på ryggen med en jernspade. Se vidare under Havitsen galggo.

Ajakkajärvi, en sjö i Enontekis. Derinvid är ett forntida offerställe. (Grape V. A. H. för 1804 sid. 89.)

Ajattaja. Finnarne i Lappmarken omtala, att der fordom funnits två fruktansvärda andar, Ajattaja och Leikkiä, om hvilkas function de dock numera icke känna vidare, än att de voro förskräckliga gastar, som ropade i skogarne för att locka till sig utkastade barn. (Se under Äpper.)

Aija, Aijeg, farfar eller morfar, äfven åskan. Se under Atshe.

Aile, qvinnonamn, förmodligen af Ailes, helig, felfri. Månne af fornsvenskans Ajleg? Ailes vuoinga, det samma som Passe vuoinga d. v. s. Helig Ande. Ailesvarre, det Heliga berget. Ett så benämndt berg ligger ett litet stycke ifrån Padarjavre i Enare, åt Peltovuoma sidan. På detsamma kan ett af de fordna offerställena än skönjas. Ailesjavre, det heliga träsket, är ej långt derifrån mot Peltovuoma.

Ailekasvarre. Tre så benämnda berg finnas vid Teno eller Tana elf; ett nedanom Utsjoensuu eller Utsjoknjalbme (Utsjoki elfs mynning); ett annat nedanom Nuvvus, och det tredje der Enare- och Karasjok sammanlöpa och förenade bilda Tana. På alla dessa berg har man offrat. På dem alla, liksom på de flesta andra höga berg i Lappmarken, finner man, utom offerställen, äfven en och annan upprest sten. Om sådana ställen hysa en del nomadlappar samma tanke, som Jakob om det rum, i hvilket han, emellan Bersaba och Haram hvilade öfver natten. Se 1 Moseboken 28: 16—18.

Ailekes olmak (sing. olmai), trenne Gudomligheter hos Lapparne. De bodde lägre ned i luftkretsen än de högste gudarne. Till deras ära höllos fredagen, lördagen och söndagen heliga. Man fick derföre på dessa dagar ej ens hugga bränsle och dermed förtörna Ailekes olmak. Skedde sådant likväl, framkom vid första hugget blod från trädet.

Enligt andra var dock fredagen helgad åt Sarakka, lördagen åt Radien eller Rariet, men deremot söndagen åt de tre Ailekes olmak. Se härifrån afvikande uppgifter hos Ganander, Myth. Fenn. under Akklikes olmai, och Acerbi Voyage au Cap-Nord, Paris 1804, Tome III. sid. 250. Jfr äfven här ofvan s. 55.

Aimo benämndes bland annat de under jordytan belägna ställen, der dels haldok eller skyddsandarne, dels de döde bodde. I förra fallet hette det Halddo aimo, i det senare Jabme aimo, de dödas hem eller boningsort. Här förblefvo de döda, dock ej för evigt, utan blott för en tid, under uppsigt af Jabmeakka, dödens hustru, hvarefter de goda med renade kroppar flyttade till den himmelska Guden Radien, men de onda eller de, som ännu der uppfört sig illa, till Rota aimo, der de skulle undergå evigt straff. Jfr Halddo shokka. Med Aimo förstods ock i allmänhet de dödas tillstånd efter detta lif. "Ibmel aimo" är ungefär detsamma som Finnarnes, Herran huomassa".

Hvilken inflytelse de döda kunde hafva på väderleken, det kände Lapparne ej; men var det solsken, ansågos de vara glada och muntra, under regn deremot modstulna och trumpna. Var det regn och solsken tillika, då firade de döde bröllop:

”Peive paiste ja arvve;

te jamisak häjak”,

eller såsom det hos Finnarna i Sodankylä heter:

”Päivä paistaa, vettä sataa:

Tuonen kauhasa häitä juodaan.”

Jfr för öfrigt här ofvan s. 61 ff.

Akenus, en liten å, hvilken vid Kittilä kyrka utfaller i Ounasjoki. I denna å skulle Lapparne fordom hafva offrat, men för hvilket ändamål, det vet man icke numera.

Akimelek, uppges som en verklig person, hvilken skulle hafva varit bosatt i Sodankylä sockens Sompio by. Hans stora hjeltebragder inföllo under den mythiska tiden. När han lefde är derföre ej bekant. Om honom har jag hört förtäljas af en Anders Korvanen, som dog å Korvanen hemman i Sompio by år 1822 vid några och sextio års ålder. Han skröt af att vara sonssons sonsson till denne Akimelek, som skulle hafva anfört Sompio-, Sodankylä och Kemikylä Lapparne i en strid, som de utkämpat mot Ryska stråtröfvare ifrån trakten af Kola. De mötte dem vid Sompio Tunturit, der Akimelek slog fienden i grund vid Sotavaaran kuoppa. Han hade egenskapen att kunna förborga sig i moln och vind (puuskat). För sina fiender kunde han göra luften så mörk, att de ej voro i stånd att skjuta honom. På sådant sätt räddade han sig flere gånger undan dem. I Juutimaa inspärrade fienderna honom uti hans skogsboda. För att rädda sig derifrån kastade han ut sin pels. Mot denna, som drefs af vinden, afskjöto fienderna sina pilar i den tro att det var Akimelek. Sedan alla deras pilar voro förbrukade, utträdde Akimelek, som derefter, tack vare sin förmåga att förborga sig, efter hand nedsköt alla sina fiender. Efter fienderna, som voro Juutilaiset (Norrmän), fick stället sedan namnet Juutimaa. Enligt sägen hade såväl Ryska som Norska stråtröfvare utfäst höga premier åt den som till dem öfverlemnade Akimelek antingen lefvande eller död.

Ännu år 1820 qvarstod på ett ställe, en mil ifrån Korvanen hemman, ett åt Akimelek helgadt stort furuträd, kalladt ”Akimelekin karsikko”. Han säges hafva sjelf afqvistat det, och ingen hade vågat nedhugga detsamma. På våren sistnämnda år hade dock en Enare Lappe, Samuel Hennisson Walle tillbringat natten vid detta träd och deraf gjort sig en stockeld. Han blef derefter sjuklig samt dog några år senare. De vidskepliga i Sompio tro än att detta helgerån förorsakat hans död.

Akka eller Akko, Aijegs hustu, äfven Ravdna eller den barnlösa kallad De offer, som hemburos henne, bestodo mest i renhorn och ben af renar. Åt henne helgades merendels bergshällar och grottor. Spår efter hennes altaren ses än i Enare nära Akkojavre (Akujärvi), hvilket träsk äfven var henne helgadt. Vidare en mil ifrån Wuovdeguoikka eller Outakoski i Utsjoki vid ett träsk, jemväl benämndt Akkojavre; vid Nuottejavre eller Notosero by; vid Akkavaara i Kuolajärvi; emellan Aijegjavre och Einarinlahti i Enare m. m. Hällarna och ingången till grottorna smordes vanligen med ren- och fiskfett. Likaledes var en nästan midt i Sompiojärvi sjö befintlig sten, som skjuter upp högt ofvan vattenytan, helgad åt henne.

Söderom denna sten finnes på fastalandet en ovanligt stor tufva eller mossbelupen jordhög, der man än i sednare tider funnit messingsringar samt bitar af jern och andra metaller. Åt denna tufva, hvilken jag ej varit i tillfälle att se, än mindre undersöka, skall man offrat till och med lefvande djur.

På andra sidan om träsket säga de gamle sig hafva sett ett offerbord, liknande bottnet af en båt.

Aldekes, Aldek, blixt, ljungeld, se Atshe.

Aldoh, svall, som emellanåt uppkommer i oceanen före instundande storm. Dess naturliga orsak känna Lapparne icke, utan tro att hafvet sålunda hotar eller bereder sig till ilska.

Akkavarre, ett berg nedanom Utsjoensuu. Här har fordom varit ett hedniskt offerställe. På sjelfva bergets topp, som föreställde Guden, finnes än mycket renhorn.

Allakash eller Alla-Kaise är ett af de högsta fjäll i Kaalasvuoma by af Jukkasjärvi socken. Det är beläget 10 mil väster om kyrkan, är en mil långt och 1/8:dels mil bredt. Kaalasvuoma boerne hafva under hednatiden här offrat åt Seita. Ännu ses här lemningar af renhorn.

Amyntavarre (Finn. Amynta vaara) i Enontekis. Ett berg, hvilket än hålles i vördnad.

Annevarre, ett berg midt emot Utsjoki kyrka och prestgård. Det kunde uppväcka storm och åska.

Arnnehavdde, finnarnes Arnihauta, gropar, hvaruti skatter förmodades vara nedgräfda. Sådana gropar uppvisas å Rastekaise fjäll och på andra ställen. Dessa skatter böra uppsökas midsommarnatten. Då, säger man, uppstiger från dem rök, med ledning hvaraf man kan finna skatterna, och då är vårdaren Arnne mest benägen att utlemna dem. Det bästa sättet att komma åt dem har ansetts vara att, sedan man funnit stället, hvar skatten ligger, sitta der under tre midsommarnätter. Ställets halddo, Arnne, ger dock ej ut skatten, om man ej fullgör det förbehåll, hvilket den, som nedlagt skatten, gjort vid det han lemnat densamma i halddos förvar. För att komma åt en sådan skatt rekommenderas äfven att köra med en tupp till stället; att ro dit med båt af näfver; att simma med sten under venstra armen m. m. Ännu har man här den tro, att skatter finnas, som vårdas af Arnne, och denna tro underhålles deraf, att nedgräfda penningar någon gång hittats. Allt ännu, likasom i äldre tider, hafva ock Lapparne for sed att gömma penningar i jorden, der de stundom förblifvit liggande, då egaren dött utan att hafva underrättat hustru eller barn om gömstället.

Ara, en urgammal Lappsk slägt, hvaraf flera medlemmar i den Mythiska tiden gjort sig bemärkta.

Aran oivve, Aras hufvud eller kulle, ett berg, hvarest Kaitom Lapparne uti en sten vördat sin stuoramus passe, största helgedom. Med dess tillhjelp har en mäktig Lappe, Patto-pådnja, uti en drabbning derinvid öfvervunnit en Stalo, som han hade mött här. Lappen, som hade sin koja invid en myra, öfver hvilken hans dotter dageligen gick, hade lagt märke till, att hennes fötter dervid aldrig blefvo våta, och han förstod då att Stalo höll till med hans dotter och bar henne öfver myran. Strid uppstod nu här. Men då Patto-pådnja icke kunde besegra Stalo, anropade han berget om hjelp. Då emellertid Stalo gjorde detsamma, kunde ingendera få öfvertaget; ty allt hvad Lappen lofvade gifva åt berget, det utfäste äfven jätten. Omsider utlofvade Lappen den jernyxa jätten hade i sin hand. Lappen segrade då genast, och jätten fick med lifvet plikta för sin fräckhet. Ifrån denna tid har yxan, som ingen rost skall kunnat bita på, beständigt förblifvit vid samma sten, ända till hösten 1745, då den borttogs af en Kaitom Lappe. som skall hafva lofvat att i dess ställe der nedlägga hornen och benen af en renoxe, hvilket han ock, säger Högström, förmodligen gjort.

Aronsobbe, finska Aaronin sauva, Arons staf, Orion, 3 stjernor i constellation, ledde de vägfarande på rigtig stråt.

Arko gedgge, finska Arkku kivi, en fyrkantig sten, liknande en kista, å fjället Jeskadam i Utsjoki. Den skall fordom varit med någon vördnad ansedd.

Atshe, far, Aija, Aijeg, farfar eller morfar, Pajan, den högtboende, den mäktige, den höge, den store, Oragalles, Ora gubben, gamlingen (namnet rådbråkadt af utländska författare, som följt Gananders Mythologia Fennica, till Horogallen, Horangelis m. m.) eller, såsom han ock benämndes, Termes, Djermes eller Tiermes, Thor, finnarnes Ukko, urfader, storfader, diminutive äfven tillagd smeknamnen Ijäinen, Ukkonen, Pitkäinen, Jumalan käskyläinen.

Enligt Högström (pag. 177 och följ.) säges han vara skapad i smyg af Perkel i en klippa, utan att Jubmel (Gud) skulle få veta deraf. Men sedan Jubmel ändock fått kännedom derom, gick han till klippan, uttog Ukko derifrån och uppfödde honom. Och emedan Atshe, Termes, Thorgubben, sålunda är den ondes barn, men Guds fosterson, är han både ond och god. Hans förnämsta och egentliga uppgift var att döda och förgöra spöken och troll och äfven deras Seidor, hvilka ofta blifvit af åskan träffade och förstörda. Detta gjorde han med sin båge, Atshanjuoksa-davgge eller Pajan davgge (Regnbågen eller Storfadrens båge). Och emedan han genom denna sin verksamhet gjorde menniskorna godt, hvilket de ock funno sig böra erkänna, helst han i annor händelse kunnat göra dem skada, så bör jemväl han, säger Högström, räknas till Lapparnes afgudar.

Andra Lappar, säger Högström vidare, hafva berättat annorlunda. Då en flicka, säga de, i skogen satt sig vid ett träd, kom den Onde och bad henne lägga torr tjärved i mudden (Lappsk pels), som hon hade under sitt hufvud. När hon gjort så och han antändt veden, blef hon varse, att mannen hade horn. Förskräckt ville hon fly, men kunde ej undkomma. Hon blef hafvande och födde en son, som alltid var orolig och gret. Då kom Gud, tog barnet med sig upp i skyn och frågade, hvilkenkera det ville vara till hjelp, sin far eller mor. Mor, svarade barnet. Fadren med all sin slägt ville det förfölja, hvilket Thor ock gör i det han flyger i luften, klyfver berg och slår eld i träd, under hvilka de söka skydd o. s. v.

Tiermes tog en faderlig vård om menniskan, hvars försvarare och välgörare han var. Han skänkte menniskan lifvet, vidmakthöll hennes hälsa, och ej ens döden kunde emot hans vilja skada. Han fördref andar, som voro skadliga vid jagt och fiske, gaf menniskan styrka att försvara sig mot vålnader m. m. Han gaf jorden den välgörande fuktigheten, genom att bakom molnen rulla stenar, hvilka i hans starka armar svettades regndroppar och lik svampar afgåfvo vatten, hvaraf dugg och regn uppstodo. Med flinta och stål slog han eld. Man bönföll derföre hos Oragalles, att han måtte skona renarne.

Idolen af trä, i hvilken Tiermes tillbads, hade skapnaden af en menniska. Den var dock utan fötter. Kroppen var af björk, hufvudet af björkrot eller svall. I sin högra hand hade han en hammare, hvarmed han sönderkrossade onda andars hufvuden. På hufvudet var inslagen en jernspik eller en stålnagel och flinta, hvarmed han slog eld. Bilden var uppstäld på ungefär ett bågskotts håll ifrån Lappens kåta. Den stod på ett tre alnar högt altare, hvilket, likasom ock vägen dit, alltid var omsorgsfullt prydt med grönt, bestående om sommaren företrädesvis af björkqvistar, om vintern af granris, som tid efter annan ersattes med nytt. Omkring sjelfva bysten hade man hopat såväl utvalda renhorn, hvilka voro så afskilda från hufvudet, att ett stycke af hufvudskålen följt med, så att begge hornen hängde tillsammans och kunde stå upprätta, som ock af andra ben utaf renar. Framför bilden sågs en näfver rifva. I den sattes en bit kött af djurets hvarje lem och det hela öfvergöts med litet fett. Allt efter som denna provision blef förtärd, gafs ny.

Sålunda framställes, enligt Schæfferus, Aijeg i den Vesterbottniska Lappmarken. I Kemi och Torneå Lappmarker deremot, säger Tornæus, bestod Seidan endast af en på rot stående stubbe eller en stolpe, helgad att tillbedjas. Vid invigningen af Aijegs idol iakttogs, att kroppen af den ren, med hvars blod och fett belätet smordes till Gud, skulle nedgräfvas i jorden bredvid idolen. Vanligen gjordes familjens enskilda Gud 14 dagar före Michaeli, då den ock invigdes. Byalagets gemensamma Gud invigdes med större högtidlighet i alla intressenters närvaro.

Aijeg föreställdes dessutom någon gång boende i stora grottor i hällebergen. Så t. ex. tillbads han vid en grotta i Aijeg, på finska Ukko, benämnda klippa i Enare träsk, något mera än en mil ifrån kyrkan. Der finnes ännu en mängd renhorn och ben. Den del af sjön, som ligger emellan denna stora offergrotta och fasta landet, heter ock Aijeg selgge, eller på finska Ukonselkä. Han tillbads ock vid Aijegjavre eller Ukonjärvi, 5 mil söderom Enare kyrka och ej långt från Einarinlahti, i ett berg, som än kallas Aijeg. Vid mynningen till grottan ser man ännu, äfven der, en stor mängd horn och ben, utgörande rester af offer, som hemburits Aijeg. Under sin vistelse i en sådan grotta blef Aijeg en gång fängslad af Jeettanas (hvarom längre fram under Jeettanas).

Åskan var en af de större gudomligheterna. Mythen ser i honom en gammal, mäktig, vördnadsvärd och allvetande gubbe, hvars bestämmelse var att göra menniskan, ifrån hvilken han å mödernet härstammade, godt. Han älskade menniskorna som sina barn, men han var, ehuru rättvis, derjemte mycket allvarsam och sträng. Han hörde ända upp till skyarna, hvad menniskorna talade. Gjorde någon narr af honom, blef det aldrig ostraffadt. Brast man det minsta i aktning mot honom, tog han oundvikligen hämd. Men vördnad och helgd fordrade han ej allenast för sin person, han tålde ej heller att någon missaktade eller förklenade hans redskap. Sådana voro, utom Atshen- eller Atshan juoksa, fadrens båge, det är regnbågen, hvarmed han krossade klippor och berg, Atshan shasko, Atshan aldekes eller Aldek, Fadrens blixt, ljungelden, Atshan raide, åskdunder, Atshan dolla, fadrens eld, Aijeg vetsher, åskans hammare, hvarmed han söndermalade vålnaders hufvuden.

Tron att åskan förföljer troll i bergen har för öfrigt synbarligen sin rot deri, att bergstopparne vanligen äro mera utsatta för åskslag än skogarne. På den menniska, som vanvördat honom, kastade han derföre ock ifrån bergen stenar. Han slog ihjel hans renar, sönderslet hans redskap, uppbrände hans koja, förstörde hans gudabild och offerplats, som ofta funnos på sådana ställen; och hvilket allt gifvit anledning till mythen, att han herrskade öfver gudar, djeflar och menniskor.

Fadrens båge (regnbågen), säga Lapparne än, utmärker att verlden ej skall förgås genom vatten utan genom eld, hvilket de uttrycka sålunda: ”Pajan davgge märkash nu ädnag, atte mailmme ii galga tshatsiin, mutto dålain hävvanet". Det var alltså åskan, såsom guds tjenare, hvilken efter Ibmels allsmägtiga råd skulle förstöra verlden. Äfven i annat heter det om honom, att han är Guds tjenare (Ibmel palvaledje), eller på finska "Jumalan käskyläinen". Ty huru skulle han, säga våra Lappar, hafva blifvit fängslad, om han varit den högste guden.

Aijeg omtalas ofta såsom "stuorra Passe Seita", store helige gud, och äfven "stuorramus passe", högsta helgedom. Jfr här ofvan s. 60 äfvensom Del. I s. 215, 4.11 och 613.

Akko, Ukkos hustru, hölls ock i stor helgd; se för öfrigt under Ravdna här nedan och Del. I s. 215.

Atshen nieida, som efter orden skulle betyda åskans eller fadrens dotter, är hos Enareboerne en forntida kättjefull och spotsk flicka eller jungfru, hvilken hänger uppe i månen och derigenom förorsakar, att den i klart väder synes fläckig. Andra säga sig hafva af sina förfäder hört, att månens fläckar härröra af Mano Rakko, hvarom framdeles under Rakko.

Atsitshe, Stalos hustru, en elak qvinna, hvars afföda förföljde Lapparne, liksom Stalo sjelf. Hon benämnes äfven Rutakis och Stalo ämed, Stalos hustru. Se Lindahl och Ohrling i ofvan citerade bok under Atsitje.

Atsitshen-ädne, Atsitshes mor, förmodligen Stalos svärmor.

Aver. Före solens uppgång och efter dess nedgång synes, som bekant, reflex (aver) på himmelen. Den lofvar ymnighet och förebådar gynsam väderlek. Averjavr kalla Lapparne Imandra träsk nära Kantalax i Ryska Lappmarken.

B

Balvolde. Så kallades å vissa orter hexornas samlingsplatser. Lyderhorn, Omgang och berget Domen (nära Vardehus) i Ost-Finnmarken ansågos vara sådana. Der sammankommo de om julen och aftonen före midsommardagen under gestalt af hundar, kattor, vargar och andra djur, drucko, dansade och gjorde sig hvarjehanda nöjen. Djeflarne spelte här med dem kort och musicerade med trummor, pipor och lur, ett slags valdhorn hos Lapparne. Jfr Leems Beskrifvelse öfver Finnmarken, 21 kapitlet.

Beive eller Beivve, solen, efter vår dialect Peive, hos Sjö-Lapparna Bäivve, dyrkades för det han gaf ljus och värme. Solen var moder för allt lefvande. Isynnerhet ansåg man solen genom att värma renarne verka, att deras kalfvar växte och trifdes väl. Beive befordrade ock jagten. Beives dyrkan beskrifves af Schæfferus hafva varit enahanda som Aijegs eller Thors. Der Aijeg tillbads, der tillbads derföre äfven Beive. Man hade deras bilder uppstälda på samma altare, och de företräddes till och med af samma bild. När man bad om lif och välfärd samt försvar mot andar, vålnader och dylikt, anropade man Aijeg. Bad man deremot om ljus, värme och växtlighet, offrade man inför samma beläte åt Beive.

Utom de offer, som enligt trolltrummans anvisning egnades Beive, skulle denne till ära dessutom årligen tillredas en Jubtse (gröt), hvilken åts midsommaraftonen af såväl män som qvinnor. Före måltiden föllo alla under djup andakt på knä, tackade och tillbådo solen, dervid bönfallande att han ville kasta sitt välgörande sken på deras renar och äfven på andra djur. Efter måltiden upprepades samma ceremoni, hvarvid man bönföll om god mjölkafkastning och trefnad för renarne. Åt Beive offrades äfven kreatur eller åtminstone kreatursben, som dock skulle vara af hvita djur. (Jfr Del. I s. 613.)

Besosing. Uti Högströms ofvanciterade Beskrifning uppgifves pag. 52, att Lapparne fordomdags offrat sina barn lefvande åt en afgud Besosing. Att sådant skulle skett en mil ifrån Kemiträsk anför han ur Gabriel Tuderus' manuscript. Äfven i Nils Fellmans Berättelse öfver församlingarnes i Kemi Lappmark ursprung af den 3 Juni 1751 läses: "hafva Lapparna tillbett sten och träd afgudar och thet, som faseligt varit, offrat them sina barn, som ock skall vara skett här vid Kemiträsk, två mil nedanför Kyrkan, på en till stora träsket instickande bergsklint, den Lapparne fordom kallat Bessousing (helig Boning), men sedermera af Nybyggare Ämmänniemi kallad", emedan der skulle tillbedts en qvinnlig gudomlighet.

Numera är namnet Bessousing eller Besosing hvarken i Kemiträsk eller någonstädes i Lappmarken bekant och omtalas ej heller i andra af mig kända handlingar. Men då stället, der hon skulle tillbedts, har likhet med dem, hvar Biegolmai, vädermannen eller väderguden, hade sitt säte, ville jag anse Bessousing eller Besosing för liktydigt med den ännu till namnet kända Biegolmai. Den särdeles ömhet Lapparne hysa och alltid haft för sina barn är ett vigtigt motskäl mot den svåra beskyllningen, helst den ingenstädes är bevisad.

Bevel eller Bjevel, hin onde, böfvel. Se Lindahl och Öhrling under Beivel.

Biega Galles eller Biegolmai, vädermannen, väder- eller luftguden, bodde i höga klippor och branter, disponerade öfver väder och vind, hvarföre han kunde gynna de resande med medvind, men också bereda dem motvind samt öfverändakasta skepp och fartyg på sjön. Genom ihållande vind ifrån samma sida plägade han till aflägsna orter bortföra renarne, ty renen har för vana att gå i motvind. Storm, hagel och oväder hade annars sin plats i Huodno aimo, hvarifrån de utslängdes med Biega Gralles' skåfvel (Koaivo). Åt honom skall än offras i trakterna af Terskoi och Imandra i Ryska Lappmarken, der han dyrkas i bergsklintar.

Biegga-åivash, en fjälltopp ungefär två mil söder om Enare kyrka. Här anse Enareboerne Biegolmai hafva bott och blifvit medels offer tillbedd.

Bisse, det samma som Passe (helig). Bisse pjergo (heligt kött); så kallades hjertat, emedan det fordom offrades åt afgudar. (Lindahl- Öhrling.)

C

Carin, Ustru Carin, Gustru Carin, det är hustru Carin. Enligt en tradition hos Utsjoki och Tana Lapparne tjenade hon såsom flicka länge hos en prest. Men emedan hon sydde på söndagarna, infann sig Pirru och lockade henne i sin tjenst. Flickan igenkände ej honom och emottog anbudet samt tjenade Pirru i sju år, utan att veta, huru tiden framskridit, och utan att ens ana till, hvem hennes husbonde var. Emedan denne emellertid städse vid sin hemkomst skref något namn i en stor bok, som låg på bordet, började hon att misstänka honom och skref under hans frånvaro Jesu namn deri. Då Pirru nu återvände, blef han deröfver rasande, dref bort flickan, som han dock beledsagade ett godt stycke väg, och gaf henne boken. Hon gick med den till presten, sin förre husbonde. Der undersöktes boken, hvari många personer funnos antecknade såsom redan tillhörande den onde. Bland dem var presten med hela sitt husfolk. Men då de sålunda fingo vetskap om sitt förestående öde, omvände de sig och fingo nåd. För prestens hustru, som tidigare dött, var dock nådetiden redan förbi.

Christoffer, en i Kemi Lappmark mycket beryktad man, hvars mor skulle hafva hetat Caisa. I spetsen för ett talrikt ströfparti af Lappar och Finnar skall han hafva infallit på ryska sidan och der plundrat många orter, såsom Kouda, Knjäsäguba, Kantalaks m. fl. Resan dit och derifrån till Kola skulle hafva skett öfver Imandra träsk. På färden begagnade han sig af skidor, på hvilka han skred fram så snabbt, att han på Imandras is fasttog fiendtliga ryttare, som redo i fullt sträck. Ankommen till Kola, belägrade han dess slott, men omkom dervid.

Andra berätta, att, då han på Imandra förföljde en ryttare, hans ena skida stött mot en sten och brustit, samt att han derefter utanför Kola slott träffats af en kanonkula, som dervid afskurit hans ena fot. Hans ben tro de våra ännu finnas förvarade i Kola kyrkas kupoler. Lårbenen skulle vara fyra spann eller ungefär fem och ett hälft qvarter långa. I Kola kände man dock åtminstone numera ej något om honom och hans bragder, ehuru hans följe på färden dit skulle hafva uppgått till hela 300 man. Detta uppgifves hafva varit det sista strof tåg åt detta håll ifrån vår sida.

I Kantalaks och Kovda har man efter en sådan förstörelse byggt nya kyrkor, men i Knjäsä har allt sedan dess ej funnits någon kyrka. Der omtalas än med mycken ledsnad, att svenska knektar uppbränt deras kyrka. Klockan från kyrkan i Kantalaks uppgafs samma knektar hafva sänkt i Niva elf. I sistnämnde by, som nu bestod af blott 70 hushåll, skulle då, enligt sägen, hafva funnits 200 sådana. Den fordna byns ruiner utvisa äfven, att byn tidigare varit vida större än den för närvarande är. (Jfr Del. I s. 535 och 547 f.) Enligt en annan, på finska sidan gängse berättelse hade besättningen å Kola slott begynt att dagtinga med Christoffer och lofvat insläppa såväl honom som hans följeslagare inom slottsvallen, dock med förbehåll, att de skulle inkomma en om en genom ett hål, som de ville anbringa i vallens stockvägg. Då Christoffer, hvilken inträdde såsom den förste, för den låga ingångens skull måste huka sig ned, hvarvid nacken emellan kasken och pantsarn blottades, passade man på och afhögg i och med detsamma hans hufvud. Äfven alla de öfriga, som ingingo, blefvo nedsablade, och endasjt några få lyckades fly och sålunda undkomma, men ledo på hemfärden svårt af hunger. De qvarstannade som kolonister i Kuusamo och Kemiträsk och sägas hafva varit de första nybyggare der uppe.

Enligt en anteckning af Nils Fellman, före detta Kapellan i Kemiträsk, skulle dessa bönder hafva sommartid fördats upp till Kola och dragit sin båt öfver det ungefär 1/8 mil breda näs, Sotataival kalladt, som skiljer Nuotte- ifrån Kemijoki, spolierat Kantalaks och Kovda samt beredt sig att storma Kola slott. Ryssarne skulle då, under sken af att vilja göra fred, inbjudit dem i slottet, der förplägat dem med bränvin samt, sedan de blifvit öfverlastade, massakrerat dem. Vid detta tillfälle hade en bonde vid namn Pål Halonen jemte några andra af finnarne sluppit på flykten; och då de på återfärden med vin- och häggbär sökt stilla sin hunger på holmarne i Kemi träsk, hade de funnit der goda lägenheter. Halonen hade derföre året derpå återkommit dit med sina fyra söner och jemte dem nedsatt sig der på en udde, hvarå han först svedjat och inbergat ansenligt råg, samt sedan upptagit åker och byggt hus.

Denne Halonen, som var född i Uleå sockens Muhos kapell, har varit den förste bofaste åbo, som blifvit i laga ordning såsom nybyggare inrymd i Kemiträsk, hvilket skedde vid pass år 1630. Men Christoffers tåg borde hafva passerat ungefär 40 år före denna tid.

En mythisk Christoffer (Risto) omtalas i följande afstympade och bristfälliga sång:

Valkian sanat.

Tuoss’ on tyttö tuuvitettu

Pohjan jäisessä tuvassa,

Kivisessä kellarissa,

Sisällä lumisen linnan.

Yöllä hamppu kylvettihin,

Päivällä hamppu karhittihin,

Ruton vesille vietihin

Verikko, veljesten kutoma,

Apen aineillen panema,

Sisarusten kehräeleinä,

Vyörytettihin vetehen

Myötä virron potkittihin.

Saatihin halia hauki,

Halastihin hauvin vatta,

Saatihin siloinen siika,

Halastihin siian vatta,

Saatihin tuli punanen.

Varsin vanhin Väinämystä,

Risto taisi tulen lumoa

Valkiaisen vaaputella,

Risto taisi riistat tietää

Väet vanhat vähenellä,

Risto joukossa jalompi.

Risto juosta ripsutteli,

Ratsut rattaliin sukesi,

Santti saastatut salolla,

Kekälehet kengitellä,

Polvi se porossa pyöri,

Kipenessä kynnöstäpi.

Mies musta merestä nousi

Ylös aallosta yleni,

Oli hyytä hyppysissä

Jäätä jörkäle käessä,

Risto kärsi käsin ruveta,

Ilman rauta rukkasitta,

Ilman vaski vanttusitta.

D

Diile eller Dirre. Se under Tille och hos Schæffer.

Domen eller Domefjället, beläget emellan Kibergs by och Vardön (Vardöhus). Litet ofvanom vattenytan leder här en öppning in i fjället, der man tror underjordiska vålnader, Pakte- eller Vare-olmuk (Vaaran Peikot), fordom hafva bott. I början af den christna tiden offrade man en gång härstädes åt dem en lefvande hund. Man hade dervid lämnat hunden vid mynningen af kulan. Men genom en tre mil lång underjordisk gång, hvilken härifrån under Varanger fjorden befanns leda till Pasvig, kom hunden oskadad dit. Detta ansågs bevisa, att vålnaderna då redan aflägsnat sig från orten, som derefter kunde bebos af christna Norrmän. Sagan är sålunda af gothiskt ursprung. Derefter skulle här ej hafva offrats åt dessa vålnader.

E

Einara Antti eller Einaran Antti var en så stor trollkarl, att han kunde förvandla en renkalf till varg och åka med den. Han hade ock förmågan att göra sig så liten, att han kunde färdas i en träsked. En sång om honom förvaras än i minnet och finnes införd längre fram.

Ekkeds Abradius. Se under Abradius.

F

Fastes sadje, se Rota aimo.

Finne girkko, det är Lappkyrkan. En grotta med detta, påtagligen från Norrmännen härstammande namn, finnes å ett berg å Vadsö benämnda holme i Varanger fjorden. Grottan är nästan fyrkantig, liknande en kammare, och skall af Lapparne fordom begagnats som offerställe. Sjelfva grottan har väl kunnat tjena till boning för fornfolket, det må hafva varit Lappar, Skandinaver eller andra; men den utanför grottan än synliga stensättningen skulle jag anse heldre vara af Gothiskt än af Lappskt ursprung. Åtminstone har man icke härintills funnit något sådant minnesmärke efter Lapparne. Den består af fyra sidostenar, om 4 á 5 alnars längd, och en locksten i form af (oläsligt) kors. Stället skulle i alla fall förtjena fornforskares uppmärksamhet.

På denna holme skall Vadsö by fordom hafva varit, men blifvit sedermera flyttad till fasta landet derinvid. En annan Finne girkko, i form af ett torn, finnes på en utskjutande halfö i Kjöllefjorden. (Leem kap. 20.)

Faareväggen, ett slätt fjäll vid Ofotens norra sida i Saltens fögderi och Ofotens prestgäll (Norge). Åt detta skall man hafva offrat t. o. m. lefvande kreatur. (Ur Beskrivelse öfver Vardehus amt, förvarad ss. manuskript i Finnmarkens amts arkiv.)

G

Gam lade karbas, se under Lade karbas.

Gan voro små kräk eller flugor, som hade utseende af löss. Dem förvarade Nåiderna i askar, kallade Ganaskar, och skickade dem ut för att skada menniskor och djur. De kunde gå i arf efter fader, om han varit Nåide. De skapades af Vuokko, en djefvul i fågelgestalt. Jfr ofvan s. 30 ff.

Geddeges akko eller Geddeges galggo. Den som lyckades att komma till tals med Geddeges akko fick gemenligen löfte på allt, hvad han begärde; och hvad hon lofvade, det höll hon äfven. Hon kunde disponera isynnerhet öfver väderlek och vind, hvarföre hennes många bedrifter företrädesvis omtalas af de vid hafsbandet bosatte Lapparne. Hennes hufvudstation var Lagesvuodno (Laxefjorden), men hon tillbads i hela Finnmarken och finska Lappmarken. En gång kommo fiender till Laxefjorden. Man underrättade henne att de redan härjat på motsatta sidan af fjorden. Då de nu skulle segla öfver fjorden för att hemsöka äfven dess andra strand, framkallade Geddeges akko så stark storm, att de alla omkommo, utom en, hvars lif hon afsiktligen skonade, på det att de öfrigas öde måtte blifva kändt på hans hemort. Hemkommen berättade denne, att här ej bodde riktiga menniskor, utan varelser med öfvermänskliga krafter. Derefter blef orten för alltid förskonad från fiendtliga anfall.

Goveiter, underjordiska andar. Begreppet lånadt från Norrmännen.

Gårra olmai, se ofvan s. 73.