Om skogsfolkets vildhet

Olaus Magnus
Om skogsfolkets vildhet

1555 / 2010

Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Fjärde boken, kap. 2

---

Nyckelord: – Hålor till boningar. – Vinden Circius. – Underjordiska hålor. – Försåt. – Tillfruset haf. – Grottor af ben. – Häftiga vindar. – Nomader. – Boningar i träd. – Pompeji nederlag. – Ett folk boende på jordkullar. – Torkning af fisk med blåstens hjälp. –

---

LIKSOM DE I ÖSTER boende folkstammar, hvilka lefva i Kaspiska bergen, för att vara säkra till lifvet pläga taga sin tillflykt till hålor på grund af det häftiga bruset vid solens uppgång och det förskräckliga dån som framkallas genom i jordens inre förborgade och därur uppstigande dunster, hvarvid de tillstoppa bägge öronen för att känna sig tryggare under slika hotande omständigheter, på samma sätt hafva de folkstammar, som bebo de yttersta kusterna vid norska hafvet, på grund af den våldsamma vind som benämnes Circius (om hvilken talats i 1. boken) och de väldiga snömassor som hopas på höjderna, underjordiska hålor, där de lefva af fisk och villebråd. De hysa stor afvoghet mot dem som komma seglande från andra håll, liksom vore de sjöröfvare, och frukta att af dem blifva bortförda i fångenskap. Men sådana som flytt undan grymma tyranners våld upptaga de till kamrater för att främja både de nykomnas och sin egen säkerhet och undervisa dem, huru de skola ställa försåt för pirater, som närma sig deras kuster, eller huru de böra gå till väga för att nedgöra dem. Detta kunna de genom att antingen låtsa fly undan eller ock genom att erbjuda sina tjänster åt de om hamnförhållandena okunniga, för att dessa ej skola löpa fara — dessa som de just önska locka i lifsvåda. Men när på grund af hafvets tillfrysning inga främlingar visa sig och strandborna därför sakna sådan sysselsättning, tvingas de af storm och snö att hålla sig inne i sina fängelser, som utgöras af grottor uppförda af hafsdjurs [hvalars] ben, särskildt deras refben. Dessa grottboningar synas vara på ett särdeles fyndigt sätt uppbyggda efter mönstret af en upp- och nedvänd båt med tak af hafsväxter, och detta på grund af vindarnas våldsamhet, hvilka i dessa trakter rasa med samma fruktansvärda styrka som de hemska stormarna öfver hafsvidderna. Det finns äfven bland dem några — liknande de nomader som bebo Kaspiska hafvets stränder — som pläga tillstänga ingången till sina kojor med torf eller sjögräs eller ris och mossa, som de hämta på bergen, för att dymedelst hindra dem som hafsledes anlända dit att upptäcka dem och deras gömslen. Och kanhända underkasta de sig gärna denna klimatets, jordmånens och bostadens karghet blott för att få vara fria från grymma tyranners outhärdliga och aldrig tillfredsställda skattekraf, dessa tyranner, för hvilka den omätliga oceanen tyckes vara blott ett oansenligt vattenfat. Än vidare berättar Strabo (i 12. boken)om några vilda stammar, kallade Neptacometer, om hvilka han säger, att de hafva sina boplatser i träd och torn, där de lifnära sig med villebråd och trädens frukter. Från grenarna hoppa de ned och anfalla resande främlingar, och de voro på sin tid så manstarka, att de med hjälp af sina vapen och sin illslughet nedgjorde tre hela kohorter af Pompeji armé, som befunno sig på marsch öfver bergen. Ty genom att bjuda dem bägare med upphetsande honung, som hämtats från trädens grenar, gjorde de dem druckna och galna, hvarpå de angrepo och utan svårighet dödade dem, något som ej är alldeles olikt de förut nämnda vilda skogsborna, hvilka med hjälp af djup snö och ett tätt pilregn drefvo ifrån sig en öfvermäktig fiende. Om andra stammar, som bo norr ut vid oceanens rand på jordkullar, förtäljer Plinius (bok XVI, kap. 2) många och märkliga ting: han säger, att de äro ett ömkansvärdt släkte, som slagit sig ned på höga bankar eller kullar, hvilka de själfva med egna händer uppfört för att motstå hafsfloden vid dess stigande. Här uppföra de sina kojor, och själfva te de sig som sjöfarande, då marken är betäckt af vatten, som rundt omkring vimlar af skeppsvrak. Men när vågorna vika tillbaka och fiskarna söka smyga sig undan med det sjunkande vatnet, fånga de dem invid sina kojor, och hvad de sålunda lyckats erhålla torka de mera med blåstens än med solens hjälp. Hvad nu beträffar den omständigheten att dessa varelser ej låta underkufva sig och tvingas under främmande ok, så beror det därpå, att ödet sparar dem, för att de må lida det straff som dem tillkommer.

---