Kristni saga (Upplysningar)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Nio Kapitel Af Kristni Saga

Kristni saga
Upplysningar

Robert Wilhelm Gillberg
1866

Kap. 1. Här begynner berättelsen om kristendomen.

Maðr (äfven finnes, fast sällan, formen mann; gen. manns, pl. menn, äfven meðr) m. menniska, man = karlmaðr; led, slägtled. Gen. s. manns brukas collect. med ord, som hafva begreppet mängd i sig, t. ex.: hundraðmanns = hundrade män.

Þorvaldr Koðranssun var en mycket berömd man på dessa tider. Kodran, Thorvalds fader, bodde på Giljå i Vatnsdal och dennes moder var en dotter af landnamsmannen Sæmund från Sydöarna. Thorvald hade en tid varit tillsammans med konung Sven Tveskägg på dennes vikingafärder och blifvit tillfångatagen. Frigifven, blef han sedan den, som först gaf anledning till kristendomens införande på Island genom sin bekantskap med biskop Fredrik. De följdes åt till Island och dröjde der en vinter, såsom man antager, hvilket äfven Kristni Saga gör, mellan åren 983 — 984. Olof Tryggv. Saga kap. 138 uppger året 981, hvilket, på af Munch anförda skäl, ej torde kunna vara det rätta.

Ramr adj., äfven rammr: stark, fast, bäsk i smaken, besynnerlig, remma sv. vb.: förstärka, föröka, deraf remmir m.; förökare. Jmfr dial. ram-stor, ram-stark, mitt rama-allvar, m. fl.

Sonr, sunr el. son, pl. synir m.: son, goth. sunus. Allmogen i visse orter uttalar i namn son som sa t. ex. Olsa, Nilsa; så äfven i Norge på åtskilliga ställen.

Bua (bý, bjó, bjoggum, búinn; goth. bauan) vb. a. och n.: göra i ordning, bereda; bo, vistas. Jmfr vårt bygga och bo, bo nät; folkvisans silfbodd, isl. silfurbúinn = silfrerbeslagen.

Giljá i Vatnsdal omtalas ofta i Landn. Det var beläget i Húnavatns-sysla.

Fá (fæ, fékk, fengum, fenginn; goth. fahan, gafahan: fånga); isl. vb. fá = få, erhålla, fånga. Konstr. med pers. i dat och saken i gen. el. acc t. ex. fá sér matar. Dalskan har få, fikk, fingum, faið (fått); i andra Svea-dial. får man höra ett fikke (finge, impf. conjunct.). Af detta vb. fá, fékk, ursprungligen redupl. i likhet med goth. vb. fahan, faifah, fahans, kommer fang n. ett fång o= så mycket., som man kan omfatta.

Saxar m. pl.: Saxare, sedan Tysk i allmänhet. Namnet kommer af f. e. seax., isl. sax: knif, kort svärd, hvilket brukades som nationalvapen hos detta folk. Landet het Saxland.

Friðrekr är sammansatt af friðr m. fred och ändelsen rekr: konung. Detta rekr är = goth. reiks (princeps), hvilket utgör ändelse i flera de äldsta mansnamn: goth. amah-rikus, theodo-rikus, ags: here-ric, sige-ric. Jmfr Grimm, Deut Gram. II. s 516. Hit hör måhända äfven det celt. — rix i Ambio-rix, vercingeto-rix, dumno-rix m. fl. Se äfven Säve, Y. S. s. 24. Denne Fredrik omtalas äfven i Landn, s. 183.

Faðir g. föður, dat föður, pl. feðr hör jämnte bróðir, móðir, dóttir och systir till de subst, som böjas oregelmässigt Se Pfeiffer. Altnord. L. B. i. 172. Utom faðir förekommer äfven formen feðr, in compos. vanligen föðr, g. föðrs.

Vetr g. vetrar, dat. vetri, acc. vetr, pl. vetr, vetra, vetrum, vetr = vinter; goth. vintrus. Dalfolket, med benägenhet för assimilering, uttalar vitter.

Tíutigu vetra ok VII vetr. Kphn. uppl. af år 1773 utesluter orden: "ok VII vetr"; tíutigu af det enkla räkneordet tíu och tigr, tegr, tögr och tugr m.: antal af tio. Rydquist anser tíu icke vara sammandraget af acc. pl. tigu, utan snarare af en till det goth. taihun (lat. decem) svarande form, hvaraf n framträder i talen. 13—19. Isl. tigr, f.sv. tighr, tiugher (tiotal). — Dalsk. har ett masc. tiäg (tiotal), motsvarande tigher.

Eyjólfr Valgerðarsun. Om honom se Islendíngabók s. 19 och Landn. sidd. 220, 222, 323 m. fl.

Viga-Glúmr var son af Eyjólfr och Astriðr, dotter till Vígfúss enl. Landn. s. 171. Namnet kommer antagligen af vig n.: svängning, (vega vb.) strid (víga guð, víga Njörðr, Freyr = krigare. Egils.) och glymr, glumr el. glaumr m.: buller, don, hvilken sista form äfven gifvit upphof åt vb. gleymja: glömma. Grimm, Deut Gramm. II. s. 47 anser grunden till så väl glumr som sv. vb.

glymja, glumda vara ett förloradt st. vb. gliuman, glaum, glumum: strepere. Egils. har ett glumr m.: ursus (qu. strepens). Víga-Glumr (stridsbjörn) var en af Eyjafjärdens mäktigaste höfdingar och som, stämd till ting för ett mord, anade den välbekante eden, som kunde tagas både såsom jakande och nekande.

Arnórr kerlingarnef (Bjarnarson). Se om honom Landn. s. 198—99. Han var sonson till en Þórðr, hvilken i sagorna kallas "maðr ágætr", stammande från Ragnar Lodbrok. Denne Thord var en bland dem, som först bosatte sig på Island. Arnórr tyckes ej egt skäl att synnerligen yfvas öfver tillnamnet!

Þorvarðr Spakböðvarssun var en ättstor man och lät först bygga en kyrka på Island. Landn. s. 197. Ordet Þorvarðr saknas i Kpnhmsuppl. af år 1773, som i stället låter Arnórr vara son af Spakböðvar, hvilket är alldeles orätt.

Ok þeir Starri brœðr. Nyss nämnda uppl. har orätt bróðir, ty Landn. omtalar s. 190 fyra söner till en Eirekr Hróaldsson: Þorkell och Hróaldr, Þorgeirr ock Hólmgaungu-Starri, äfvensom en dotter Gunahildr. Starri = den starke? af starr adj. durus; contentus, Egils. Grimm, Deut. Gram. upptar ett vb. staírran, starr, staúrrun (rigere?) nht starr: rigidus, starren: rigeseere.

Þorkell krafla omtalas en gång i Landn., men utförligare i Vatnsdæla Saga. Isl. krafla f.: (den som gramser efter noget med Hænderne. Jons. Lex.) jmfr dial. krafla = krypa, engel. crawl, danska kravle: med svårighet krypa. Hans fader hade födt honom med en frilla och låtit utsätta barnet; då det sedan påträffades af en träl, höll det på och sökte göra sig lös från något, som blifvit lagdt öfver dess ansigte; deraf namnet.

Ari Márssun. Se om honom Landn. s. 130. Ari m.: dra; örn; ari hlakkar (clangit), Völuspá. Äfven finnes ett ari: minister, famulus. Grimm säger sig ej kunna afgöra, om det senare är rot till det förra. Ari var son-sons-son till landnamsmanaen Ulf och anses omkring år 980 hafva blifvit väderdrifven till Amerika (Florida?) eller Hvitramannaland.

Asgeirr Knattarsun. Se Landn. s. 127. Namnet möjligen af knöttr m.: boll, kula, något som är rundt.

Eujólfr grái omtalas i Landn. s. 113, 138; Islendingabók s. 20.

Gestr hinn spaki (Oddleifsson) omnämnes på flera ställen i Landn., Olof Tryggv. Saga och Nials Saga.

Olafr pái var född af Höskuld och en irisk konungadotter Melkorka, som blifvit såld som trälinna på en marknad i Norge åt Höskuld af en rik handlande Gille från Ryssland. Denne Olof stod en tid mycket väl hos Harald Gråffälls gemål, Drottning Gunnhild. Isl. pái och pá m.: påfogel.

Viga-Styrr. Om honom har funnits en särskild saga. Vígastyrs Saga kallad, men hvilken tros hafva gått förlorad vid Köpenhamns brand 1728.

Snorri goði nämnes äfven i Islendíngabók s. 4 och på flera ställen i Landn. — Goði m.: offerprest (jmfr blótgoði, hofgoði); sedan brukas ordet äfven om Islands häradshöfdingar, som efter kristendomens införande blefvo i uteslutande besittning af rättsväsendet. Denne Snorre var en stor och mäktig man på sin tid och en af Sturlungarnes förfäder, efter hvilken äfven antagligen Snorre Sturleson blifvit uppkallad. Snerrin kallades en trätgirig man och utom Snorres månge gode egenskaper omtalas han äfven såsom hämndgirig och oförsonlig.

Þorsteinn Egilssun och Illugi hinn rauði. Om desse hänvisa vi till Egilssaga Skallagrimssonar och Saga af Gunnlauge Ormstungu samt Landn. kap. 21.

Ok suðr. Dessa begge ord saknas i 1773 års uppl., men man marker synbarligen af det föregående, att de böra insättas i texten och så är äfven gjordt i uppl. af 1858.

Þorkell máni och de öfrige spara vi att här vidlyftigare omnämna, utan hänvisa vi i afs. på dem till hvad som derom säges i noterna till 1773 och 1858 årens uppl. Om Thorkel Måne vilja vi endast i förbigående nämna, att han var sonson af Ingolf, Islands förste landnamsman och att han utmärkte sig för sitt rena och dygdiga lif. Då han låg på sitt yttersta, lät han bära sig ut i solskenet och anförtrodde sig åt den Gud, som skapat solen; hans rena lefnad prisas storligen. Han blef lagman år 970. — Gizur, Hjalte och Sidu-Hall utmärkte sig alle för redlighet och tillhörde kristendomens ifrigaste och oegennyttigaste anhängare. Se om dem äfven Munch, N. F. H. II. s. 184.

Er þeir etc. När flera personnamn sammanbindas med conj. "ok", plägar som oftast äfven pron. pers. tillfogas, i synnerhet när dessa namn bilda satsens subject. Se Lund, Oldnordisk O. L. s. 18 och 484.

Norroena f. nordanvind; sedan om Nordens fornspråk i allmänhet. Om de olika benämningarna på detta språk under olike tidepunkter hänvisa vi till hvad i ämnet yttras i företalet till Jonssons Lex. s. 29, hvarest just detta ställe anföras såsom prof på, att Norroena brukades om språket på Island, såväl som äfven eljest om Norges folkspråk och om hela Nordens språk i allmänhet.

Víkja (vík, veik [senare vék], vikum, vikit) vb. a. eg. sätta något i rörelse i en viss rigtning — víkjask refl.; þeir vikusk lítt undir: de visade otillböjlighet att deltaga i saken. Hit höra vik (sinus maris), vek (isl. veikr), veck och möjligen äfven veke.

Önundr hinn kristni nämnes i Landn. s. 230. Hans fader kallas der Þorgils vámúla, hvilket senare ord troligen kommer af vá f. något förunderligt, skade, förderf och — múla deriv. af

múle m. mulus, os, rostrum = skräckmunnen.

Hlenni hinn gamli var son af Ormr töskubak (= den puckelryggige?). Se Landn. s. 224.

Hjaltadalr fick antagligen sitt namn af landnamsmannen Hjalti, Þórðar skálps son. Landn. s. 196—97.

Kap. 2. Om Thorvald och biskopen.

Með XIII manna. Man kunde äfven skrifva með þrettánda mann. Bruket af ordningstalen är öfver hufvud taget detsamma som i det nyare skriftspråket. Anmärkas må dock, att uttryck sädana, som við el. með þrettánda mann, icke beteckna med tretton man, utan sjelf trettonde, eller med tolf man. När man derföre träffar på talesätt som með XIII manna eller mann, är det endast bokstafven a i mana, som tjenar till upplysning, ty með XIII menn skulle betyda med tretton man. Se härom vidare Lund, Oldn. O. L. s. 150.

Armaðr m. person, som står i annan mans tjenst (ármenning) och som har att förvalta dennes egendom, indrifva hans inkomster m. m., ungefär detsamma som umboðsmaðr, lensmaðr. Sådane ármenn bodde på konungens gårdar, för att efterse dem; sådane hade äfven biskopen i dylik afsigt, synnerligen dock, för att efterse det rigtiga inkommandet af böter för öfverträdelse af kyrkolagen. Sedan betyder ármaðr äfven såsom här: skyddsande. Om den fabelaktiga händelse, som här omtalas, förtäljer Olof Tryggv. Saga, kap. 131 utförligare och låter slutligen Kodran tillropa sin skyddsande dessa betecknande ord: "jag har dyrkat dig som en nyttig och stark Gud den tid jag icke kände den sanne, men eftersom jag nu har funnit, att du är full af svek och mycket svag, så är jag nu berättigad till, utan att dervid begå någon synd, att öfvergifva dig och fly under den Guds beskärm, som är långt bättre och starkare än du." Desse ármenn svara alldeles mot de i Tyskland så kallade ministeriales, uppsyningsmännen öfver de kejserliga kammargodsen, ursprungligen lifegne, men genom den dem tillfallna myndighet i besittning af betydlig makt.

Hjú n. hjon, tjenstefolk. Jonsson i sitt Lex. skiljer mellan detta och hjún, hjón (-s, pl. d. s.) n. Fritzner däremot sammanslår dem till ett. F. sv. har ett starkt subst. n. hion, hiön och ett svagt hiona. Rydqvist anser från Skandinavisk synpunkt hiona för svag form till det starka hion, i händelse icke hion kunde möjligen sjelft vara svag pl. af ett hos oss ej synligt hio = isl. hiú.

Hvanneyri. Se derom Landn. s. 58. Namnet är troligen att härleda från hvönn (hvannar, hvannir) f. angelika-planta och eyrr (-ar, -ar) el. eyri (-ar) f. låg, sandig strand. Ordet lefver flerestädes i dial.; jmfr öresund, örskär, m. fl.

Vaða (óð, óðum, vaðinn): framrusa. Häraf isl. óðr: häftig, rasande; Oðinn: "den genom världsalltet gående, i striden frambrytande"; oeði: raseri; oeða: rasa. Dalskan har odå (vada). V bortfaller enligt regeln i en del isl. verbalböjningar framför o, u och y (genom aphæresis).

Haukagil i Vatnsdal. Ordet är sammansatt af haukr: hök och gil (s, pl. d. s.) n. klyfta, bergskrefva.

Hvammr. Landn. omnämner icke mindre än sju ställen med detta namn: i Hvammssveit, i Kjós, Mýdal, Norðrárdal, Skagafirði, Vatnsdal och Ölfusi. Detta låg på vestra sidan vid en inre vik af Breitðifjörðr i Þórsness sysla. Isl. hvammr m. liten dal eller fördjupning, oftast öppen på, en af sidorna.

Þórarinn fýlsenni var son af Þórðr gellir (gellir -is, utan pl. = tjur). Fýlsenni är sammansatt af fýl n. ett föl och enni n. panna, änne = f.sv. ænni; fýlsenni således = hästhufvud.

Heyrði hvárt þeira orð annars. "Då sproget mangler særegne udtryk for "hinanden" og "hverandre", bruges stedordene hverr og hvárr i förbindelse med annar i denne betydning. Undertiden betegnes dog det gensidige forhold blot ved det tillbagevisende sik, sér (sin i millum; roeddu þeir um með sér. Kriste. S. 10 kap.); men i almindelighed, når det inddelende begreb (som udtrykkes ved hverr og hvárr) skal udhæves, er dette ikke tilstrækkeligt. Af samme grund forbindes de ogsaa med sik, sinn for at betegne det inddelende. I dette tilfælde stilles i reglen (som det lat. se-quisque, suus-quisque) det tilbagevisende stedord foran hverr eller hvárr." Lund, O. O. L. s. 518.

Visans konstr. är enligt den af mig följda 1858 års upplaga följande: Ek fór með dómin dýra; engi drengr lýddi mér; (vér) gátum háð at sveini goða, hreyti hlauutteins; en aldin rýgr gall um heiðnum stalla við skáldi við enga svinnu. Guð kreppi þá gyðju! — Köpenh. uppl. af år 1773, äfvensom Fornm. S. s. 267 hafva något olika text, hvartill jag hänvisar för jämnförelsens skull. Öfversättning: Jag for med den dyrbara läran; ingen man lyssnade till mig; vi förskaffade oss hat af tempelföreståndarens son, offer qvast-kastaren; men den gamla qvinnan skrek öfver hednaaltret mot skalden med ingen klokhet. Gud klämme denna prestinna!

Hreytir m. qui spargit, den som utströr, fördelar af vb. hreyta (hreyti, hreytta, hreytt): kasta, utsprida.

Hlauttein m. en qvast att med offerdjurets blod bestänka folket. Isl. hlaut n. offerblod; jmfr. goth. hlauts, isl. hlutr. Till grund för dessa ord ligger ett isl. starkt vb. hljóta, hlaut, hluttum, hlótit: bekomma genom lottning.

Rýgr f. "femina potentia prævalens" Egils. I Lappskan lär finnas ett ruvgo med samma betydelse.

Stalli och stallr m. en plats, der afgudabilderne voro uppsatte, krubba, stall; det med ett hol försedda fotstycket i fartygets botten, pä hvilken mastens nedre del hvilade. F.sv. har ett staller m., hvilken maskulina böjning qvarstår i Göta rike och på Gotland; men Svear och Nörrländingar bruka stall neutralt.

Gyðja f. prestinna, gudinna. Ordet heter i pl. m. art. gyðjurnar enligt den regeln, att plur., med undantag af nom. och acc. af starka neutr., synkoperar hi.

Kap. 3. Om Thorvard.

Klaufi m. öfversättes af Jonss. med "en ubehændig, klodset Person" och kommer af isl. vb. kliúfa (klýf, klauf, klofit). Dalskan har ett kleova (kleof, klåf, klevin). Hit höra: klofve, klöf, klyfta, dial. klysa, klysna, klyssen = öppning på ett trä, der delarne eller grenarne vidga ut sig.

Letja (let, latta, latt) vb. a: frånråda en något.

Prestr m. prest. Isländingen afhöll sig så mycket som möjligt från inblandning af utländska ord, särdeles af ogermanisk härkomst; men omdanade deremot sådana, som voro inkomna med nya seder och bruk, i synnerhet genom kristendomens införande, och som icke lätt ersattes genom inhemska.

Lítill, lítil, lítit och lítt adj. liten, obetydlig — comp. minni, sup. minst-r. Ordet är anmärkningsvärd! derföre, att det förkortar rotens í så snart synkope inträder: litlum f. lítilum, litlir f. lítilir.

Gluggr eller glyggr, gluggi m. glugg. Vårt vb. glo (se stint) motsvarar till bemärkelsen isl. glugga, till formen isl. glóa: lysa, glöda. Samma bemärkelse har äfven glo i sv. dial. I Skåne benämnes eget nog på några ställen januari månad glugg el. glogg. Möjligen får man då söka förklaringen deri, att man den tiden moste hålla sig inom fönster och dörrar, eller kan man, och så synes Rietz vilja hafva det, låta ordet komma af isl. glugg n. vind; den tid sålunda, då storm och kall vind råder. Hels. har ett adj. glåmig om en som stirrar. Fjallhrapi, — rapi (och efter nuvarande, uttal) — drapi m. dvärgbjörk, björkris.

Þreskaldr, þresköldr, þröskaldr (dessutom þreskjöldr, þröskjöldr, äfvensom en något osäker form þrepskjöldr) m. tröskel. Grimm anser detta ord ej vara sammansatt, utan komma af vb. þriska, þreska, þryskia (triturare) och en afledning på uld el. old och förklaringen anger han i orden: "weil vor der schwelle, auf der tenne, gedroschen wird." Han synes dock icke vara ritt säker på sin sak, ty på samma ställe (II D. s. 332) framkastar han frågan, om icke ordet möjligen kunnat uppstå ur þresk-valdr? Åt hvilken dera förklaringen bör man tilläfventyrs gifva företrädet^

Bótólfr var biskop på Hólar åren 1238—1246.

Kap. 4. Om Thorvald.

Kap. 5. Om Thangbrand.

Kap. 6. Om Stefner.

Kap. 7. Om Thangbrand.

Kap. 8. Skäggbjörns dråp.

Kap. 9.