Om Lapparnas äktenskap som bekräftas med eld
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om Lapparnas äktenskap som bekräftas med eld
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Fjärde boken, kap. 7
Nyckelord: – Äktenskaps bekräftande med stål flinta och eld samt anledningen därtill. – Romarna. – Flinta. – Afkomma. – vaxljus. – Kyrktagning. – Brudfärd. – En veneziansk patricier. – Hedersamma hjonelag. – Oäkta afkomma.
I NÄRVARO AF VÄNNER och blodsförvanter bekräfta föräldrarna sina barns äktenskapsförbund medelst eld, och detta sker genom att slå eld öfver dem med stål och flinta. Ty med eld och flinta måste äktenskap knytas, enär dessa symboler anses mera lyckobringande och lofvande för den äkta sammanlefnaden än hvilket annat tecken som helst, och till den grad erkändt och vedertaget är detta bruk, som hade det blifvit stiftadt i själfva Grekland eller Latium. Men hvad det angår att de gifva ett sådant företräde åt elden, så äro de ej ensamma därom, enär detta bruk (efter hvad Ziegler förmäler) fordom under högtidliga ceremonier iakttogs af romarna, världens mest betydande folk. Deras afsikt är att genom denna symbol af en eld, som framlockas ur flintan och som åter inneslutes i densamma, antyda ett band eller en kraft af oupplöslig kärlek. Ty liksom flintan inom sig hyser en dold eld, som med densamma är nära förbunden, hvilken eld kan fås att blixtra fram genom slag mot ett föremål, så ligger äfven i bägge könen ett lif fördoldt, som omsider genom föreningen mellan makar träder fram i lefvande afkomma. Men icke heller de mera civiliserade kristna folken i andra delar af Norden vilja undvara elden till förhöjande af sina bröllopsceremonier. Ty hvarje bröllopspar, som begifver sig till kyrkan för att välsignas af prästen, låter, alltefter värdighet och börd, bära framför sig höga ljus, förfärdigade med stor konstskicklighet och i växlande färger af mjukt vax med vidhängande sidenlappar af olika färger. Dessa vaxljus kvarlämnas efter högtidlighetens slut jämte dyrbara offergåfvor, hvaremot ljusbärarna liksom i raseri slitas om sidenlapparna som om ett rikt byte. Vidare pläga kvinnor, som födt barn, under brinnande vaxljus begifva sig till kyrkan för att där hembära Gud sin tacksägelse, och alla kristtrogna bäras, åtföljda af tända ljus, till sin begrafningsplats, på samma sätt som de en gång inträdde i världen genom dopet vid skenet af en brinnande lampa. Men hvad nu angår de nämnda lapparna och deras bröllopsseder, så bör ytterligare tilläggas, att sedan deras förening på nämndt sätt försiggått medelst eld, blir bruden, som är smyckad med pälsverk af hermelin och sobel, af sina fränder upplyftad på en ren (hvarmed förstås ett slags tam hjort), hvarefter hon, ledsagad af en ansenlig skara af vänner, mera lysande ju högre hennes börd är, under rytmiska högtidsdansar föres till brudgemaket eller tältet, medan de åtföljande uttala böner för hälsa och fruktsamhet. Brudgummen åter går till fots, prydd med pälsverk af lodjurs- eller mårdskinn, alldeles som vore han en veneziansk patricier, och de kostbara skinnvaror han bär kunna uppskattas till lika högt värde som de ädelstenar eller guldkedjor hvarmed andra smycka sig. Och så mycket större pris förtjäna brudgummen och hans brud, ja hela detta folkslag, som de låta sig förenas genom sådana festligheter ej för att tilfredsställa en öfvergående lusta, utan för att knyta ett hedersamt hjonelag. Så är däremot ej fallet med de garamantiska etiopierna, hvilka enligt Solinus (kap. 43) bland alla folk anses för urartade och räknas såsom de mest sjunkna. Och detta ej utan skäl, ty genom förtrampande af kyskhetens bud och genom skändliga vanor hafva de förlorat alla spår af sitt ursprung. Äfven i vår bedröfliga tid finnas de som ej förtjäna att skattas högre än dessa människor, jag menar dem som med kränkande af de heliga äktenskapsbanden föredraga att skaffa sig afkomma utom äktenskapet, åt hvilken de gifva ett otillbörligt arf, som ger anledning till oaflåtliga misshälligheter och traktande efter hvarandras lif.
