Föreläsningar i finsk mytologi - Jumala

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

I. Gudar

1. Luftens gudomligheter

Jumala

SIDEN ER UNDER OPBYGNING

Bland våra äldre mytologer äro både Lencqvist och Ganander ense derom, att ordet jumala hos Fornfinnarne icke betecknat någon särskild gudomlighet, utan egt betydelsen af gudom, gudaväsen i allmänhet, och motsvarat det latinska deus, det tyska Gott, det svenska gud. Denna mening är ännu i dag den allmännast antagna, och medgifvas måste väl också, alt den understödes af vigtiga grunder. Bland dessa åberopar Lencqvist det gängse språkbruket, som tillåter att ordet jumala begagnas i fertalet till betecknande af särskilda gudamakter, hvilket naturligtvis ej kunde vara förhållandet, i fall »jumala», såsom Lencqvist uttrycker sig, »i likhet med Jupiter, Thor, Odin skulle vara en egen benämning för någon hednisk gudomlighet.» Att detta språkbruk härleder sig ända från hedendomen, anser Lencqvist kunna bevisas genom våra fornsånger, och han anför äfven för sådant ändamål ur en jagtsång följande yttrande at jägaren: »julki tulin jumalista, kanssa saalin (saaliin) iloisesti», d. ä. jag kom uppenbarligen ifrån gudarna (jumalat) och hemtade mitt byte med glädje.

Enligt mina iakttagelser brukas väl jumala i runorna icke alltför ofta i flertalet, men på ett sådant bruk kan jag dock åberopa ett och annat exempel utom det af Lencqvist anförda. Så qvädes i nya upplagan af Kalevala, run. 12, vv. 229 och 230, om ett svärd, »jok' oli Hiiessä hiottu, jumaloissa kuuraeltu», d. ä. som var slipadt hos Hiisi, skuradt hos gudarna. I den äldre Kalevala-upplagan, run. 4, v. 352, anropar schamanen gudarne under namn af jumalat, yttrande »jumaloista turva tulko», d. ä. må gudarne förläna sitt bistånd. Här kan äfven äberopas run. 10, vv. 229 och 230 i samma upplaga, der orden lyda: »saakohon joku jumala, tuhatkunta perkeleitä,» d. ä. må någon gud, må tusende djeflar komma (för att fördrifva plågorna).

Till stöd för den af Lencqvist m. fl. yttrade åsigt om den ursprungliga betydelsen af ordet jumala kan vidare anföras, att det i runorna understundom äfven begagnas såsom epitet för särskilda manliga gudomligheter. I synnerhet hedras Ukko med detta epithet, men någon gång tilldelas det äfven Hiisi (Kal. run. 14, v. 83), Paha (Topelius, Wanhoja Runoja, h. 2, s. 3), Koi eller morgonrodnaden (Kal. run. 17, v. 478) o. s. v. I den gamla upplagan af Kalevala, run. 18, v. 456, blir till och med Lemminkäinen benämnd jumala.

I motsats mot dessa kunna ur runorna äfven många sådana ställen anföras, der jumala är fattad i betydelsen af en enda, en bestämd gud; men det vill synas, såsom skulle åtminstone i de flesta fall den kristna lärans inflytande hafva gifvit anledning till en sådan uppfattning. Detta bevisas redan derigenom, att jumala i denna betydelse vanligen erhåller binämnen kaikkivalta (allmakt), autuas (salig), armollinen (nådig), pyhä (helig) med flera epiteter, hvilka påtagligen äro lånade ifrån den kristna läran. Till antalet af sådana epiteter hör sannolikt äfven luoja (skapare), ty föreställningen om gud såsom verldens upphofsman och skapare är icke ursprunglig i den finska mytologin. Såsom skapelsen i våra runor finnes framställd, har jumala ingen del deri, utan både himmelen och jorden, solen, månen och stjernorna äro enligt skilda varianter frambragta antingen af luftens dotter, den så kallade Ilmatar, eller af Wäinämöinen, bland hvilka ingendera i egentlig mening åtnjuter heder och värdighet af en jumala. Härvid kan väl anmärkas, att ordet luoja i våra runor icke alltid förutsätter en delaktighet i skapelsen, ty först och främst tilldelas det stundom såsom ett epitet åt päivän poika (solens son) och andra mytiska personer, hvilka ej haft någon befattning med verldens skapelse, och för det andra hör icke heller betydelsen af skapare ovilkorligen till etymologin af ordet luoja, utan det kan äfven beteckna en fördelare, förlänare, och det är sannolikt i denna mening, som skogens gudomligheter benämnas antoluojat, d. ä. gåfvors förlänare. Med erkännande af denna obestämdhet i betydelsen af ordet luoja anser jag det likväl för otvifvelaktigt, att då i runorna jumala förekommer såsom en bestämd gud och han benämnes luoja, föreställningen alltid hänför sig till den kristna, verldsskapande guden.

Att ordet jumala i de finska runorna ofta betecknar den kristna guden, derom vittna äfven talrika till honom rigtade böner, bland hvilka de flesta ega en kristlig, mycket resignerad karakter. Jag vill exempelvis anföra följande i Kal. run. 9, vv. 567—586, förekommande tacksägelse-bön för återvunnen helsa:

»Tuoltapa aina armot käyvät,

Turvat tuttavat tulevat,

Ylähältä taivahasta,

Luota luojan kaikkivallan.»

»Ole nyt kiitetty jumala,

Ylistetty luoja yksin,

Kun annoit avun minulle,

Tuotit turvan tuttavasti

Noissa tuskissa kovissa,

Terän rauan raatamissa» — — — —

»Jumalass' on juoksun määrä,

Luojassa lopun asetus,

Ei uron osoannassa,

Vallassa väkevänkänä.»

d. ä.

Dän ju nåden städse utgär,

Dädan komma kända tecken,

Upp ifrån den höga himmel,

Från den makt, som allting skapat

Dig, o jumala, jag tackar,

Dig, o skapare, jag prisar,

Då åt mig du bistånd skänkte,

Bragte mig den kända hjelpen

Uti dessa svåra smärtor,

Hvilka jernets egg tillfogat.

Det är gud (jumala) som gränsen stakar,

Skaparen som allting ändar,

Mannens kunskap gör det icke,

Ej engång den starkes välde.

Ehuruväl det på anförda grunder synes vara obestridligt att jumala, då han fattas såsom en gud, vanligtvis i runorna röjer ett kristligt ursprung, så kan jag dock omöjligen instämma i deras åsigt, som förmena att detta ord enligt sin ursprungliga betydelse uttrycker det abstrakta begreppet af gudom, en gud i allmänhet. Öfverhufvud förekommer detta begrepp aldrig i folkslagens barndom, utan dess uppkomst förutsätter redan en längre framskriden kultur. Råa och ohyfsade folk sakna vanligen uttryck till och med för de alldagligaste abstrakta begrepp. Det gifves nationer, hvilka ej ega någon benämning på flod, men väl på hvarje enskild flod; ej på finger, men på tummen, pekfingret o. s. v.; ej på bär, men på lingon, hjortron, blåbär o. s. v.; ej ens på träd, men på björken, granen, häggträdet. Ännu mindre kunna de naturligtvis fatta och uttrycka ett så högt begrepp, som gud i dess allmänna, abstrakta betydelse, utan för dem existerar blott den eller den enskilda guden. Men nu är jumala otvifvelaktigt det äldsta och ursprungligaste gudanamn, som den finska mytologin eger att uppvisa, ty det är kändt icke blott af Lappar, Ester, Syrjäner, Tscheremisser, utan till och med af Sibiriens Samojeder, då deremot Finnarnes öfriga gudomligheter äro för dessa folkslag till största delen främmande. Man har följaktligen redan i denna omständighet ett skäl för den förmodan, att jumala icke ursprungligen betecknade en allmän, utan en viss och bestämd gud.

Äfven denna åsigt har haft sina representanter, men de flesta bland dem hafva förirrat sig i en labyrint af toma gissningar och grundat sina resultater blott på filologiska hårklyfverier. Någon har härledt jumala från de hebraiska orden jom dag och el gud, samt på grund häraf ansett det finska gudanamnet beteckna ljusets gud. En annan åter är af den mening, att jumala kunde beteckna himmelens herre, och härleder ordet ifrån Hebraiskans jum himmel och bal herre. Äfven har man uppställt analogier emellan jumala å ena sidan och de svenska orden himmel, gammal, ymer (jättarnes fader) o. s. v. å den andra. Scheffer anför enligt Tornæus en tradition af det innehåll, att en man vid namn Jumi eller Jumo varit Lapparnes och Finnarnes stamfader, och den hypotes har blifvit uppkastad, att han efter sin död dyrkats såsom gud under namnet jumala. Med förbigående af många andra i samma anda gjorda härlednings-försök vill jag tillägsa, alt Lönnrot hänför ordet jumala till samma stam som jumu, jumaus (dunder, dån), och förmodar på grund häraf, att Finnarne med jumala ursprungligen betecknat åskans gud. Till denna intressanta hypotes skall jag ännu återkomma, men anser mig dessförinnan böra till ledning för min betraktelse underkasta ordet jumala en sorgfälligare etymologisk granskning, än den af Lönnrot och andra författare anställda.

Härvid visar sig först, att jumala, såsom bestående af tre stafvelser, ej kan vara ett grundord, utan måste hafva utvecklat sig ur en annan, enklare stam. Lätt igenkänner man äfven deri härlednings-ändelsen la, som jemte lä talrikt förekommer i Finskan och utmärker en ort, en lokalitet i allmänhet, äfven en boningsort. Enligt denna härledning utgöres stammen till jumala af juma, och hos Tscheremisserna förekommer äfven ordet juma ännu i denna dag i betydelsen af gud. I de flesta öfriga med Finskan beslägtade språk saknas nämnda stam, och begreppet gud uttryckes genom den afledda formen, såsom i Estniskan genom det närbeslägtade jummal, i Lappskan genom jubmel, ibmel, immel, i Syrjänskan genom jen (egentl. jemel. Emellertid kan jag icke ens anse juma för den ursprungliga stammen, utan förmodar att den utljudande vokalen a endast är en eufonisk tillsats. Jag kan nu ej ingå i en närmare framställning af de grunder, hvilka berättiga mig till denna förmodan, utan måste förbehålla mig att få anföra dem vid ett annat tillfälle. Här vill jag blott nämna, att konsonanten m enligt de finska språkens natur icke gerna kan sluta ett ord, utan vanligen antager en hjelpvokal efter sig. Den sannskyldiga stammen till jumala vore således jum — en benämning, som Samojederna enligt äldre skriftställares vittnesbörd tilldela gud. Sjelf har jag hos detta folk aldrig förmärkt ifrågavarande benämning, utan i dess ställe num. Oaktadt olikheten i anljudet är dock num ganska sannolikt af samma ursprung, som det finska jum, ty i de samojediska språken är vexlingen af j och n (nj) icke ovanlig.

Efter att genom nästföregående framställning hafva kommit till den insigt, att ordet jumala är ljudligen beslägtadt icke allenast med jummal i Estniskan, jubmel i Lappskan och jen i Syrjänskan, utan äfven med juma i Tscheremissiskan och num i Samojediskan, vilja vi nu i korthet göra oss reda för det begrepp, som de olika folken och i synnerhet Samojederna fästa vid nämnda ord, i hopp att derigenom erhålla en eller annan vink till förklarande af Fornfinnarnes ursprungliga föreställning om jumala. Angående Lapparnes jubmel meddelar Högström följande för oss välkomna upplysning: »hvilket ord, utom den bemärkelse de (Lapparne) nu som Christne hafva deruppå, ej så egenteligen svarar mot Deus, som fast mer emot Jupiter hos Latinerna». För det närvarande eger detta ord: alldeles samma betydelse som det finska jumala, d. ä. man betecknar dermed så väl den kristna guden, som ock hvarje hednisk gudomlighet. Likaså begagnas af Esterna jummal och af Syrjänerna jen såsom et epitet till betecknande af alla gudar i allmänhet och den kristna i synnerhet. Samma betydelse eger äfven juma hos döpta Tscheremisser, men de odöpta fatta honom egentligen såsom den högsta bland sina gudar och anse honom vara boende i himmelen. Troligen i följd af kristendomens inflytande dyrkas han äfven af hedniska Tscheremisser såsom verldens skapare och uppehållare, såsom en gifvare af lycka och välgång m. m.

Likasom de nyssnämnde folkslagens, är äfven Samojedernas uppfattning af den mot jumala svarande num uppblandad med kristna föreställningar. Många till och med odöpta Samojeder dyrka i honom verldens skapare och hysa den kristliga tro, att han är ett allsmäktigt, allvetande väsen, som med rättvisa beherrskar sin skapelse, som beskyddar oskulden, belönar dygden, bestraffar brottet o. s. v. Men om man ifrån num afsöndrar alla i en sednare tid genom kristendomens inverkan tillkomna föreställningar, så tillbedja Samojederna i honom egentligen himmelen. Dyrkan af himmelen, antingen den synliga, materiela himmelen eller vissa deri förborgade gudamakter, har fordom varit mycket gängse i Asien. Chinesarne hafva varit denna dyrkan tillgifna, och enligt Herodotus, Strabo, samt flera chinesiska författare, skola äfven de fordna Perserna hafva framburit offer åt himmelen. Om Mongolernas äldre religion vet man ganska litet, men bevisligt är, alt äfven de tillbedt himmelen under namnet tengri (se nedanf.). Tunguserna dyrka i Buga ännu i dag en himmelsk gudomlighet, och flera turkiska stammar skänka likaså sin dyrkan åt himmelska makter, hvilka benämnas Kudai och angifvas vara sju till antalet. Äfven om de nuvarande Turkarnes förfäder, de af Chinesarne så kallade Tu-kiu förtäljes, att de omfattat himmelen med sin dyrkan, och detsamma skall enligt en chinesisk uppgift jemväl varit fallet med Hiongnufolket. Det har med étt ord inom Asiens vidsträckta gränser knapt gifvits ett enda hedniskt folk, om hvars religion vi ega någon kännedom, som ej skulle egnat sin dyrkan åt himmelen och dess gudaväsenden. Och icke blott i Asien har denna dyrkan varit rådande, utan alla vilda folk hafva städse varit naturdyrkare och i främsta rummet skänkt sin hyllning åt himlarymden. Hvad kan väl också finnas i naturen, som vore mera egnadt att väcka vildens beundran och förmå honom till dyrkan, än himmelen med sin sol, sin måne och sina tusende stjernor? Det är ju äfven i de himmelska regionerna som åskan höres dåna, som ljungelden strålar och norrskenets fiammor låga. Snö, regn och hagel, storm och oväder, med flera bland naturens under, leda sitt ursprung ifrån de öfre rymderna. Och många bland dessa under äro af den imposanta beskaffenhet, att till och med schamanerna, som i okunnighet om naturens ordning tro sig med trolldomens makt kunna beherrska sjelfva elementerna, likväl i förhållande till dem och i synnerhet till åskan erkänna sin underlägsenhet och skänka dem en ödmjuk dyrkan.

Att Samojederna verkligen tillbedja himmelen, derom upplyser sjelfva språket, ty i Samojediskan betecknas både gud och himmel genom et och samma ord, det ofvan anförda num — ett språkbruk, som naturligtvis måste hafva sin grund deri, att himmelen betraktas såsom ett gudomligt väsen.