Solsönernas Saga – Ondskan tar öfverhand. Jubmel vänder jorden

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Samisk religion og mytologi

Valdemar Lindholm
Solsönernas Saga

Ondskan tar öfverhand
Jubmel vänder jorden

MED ATTJIS-ENE följde aldrig Beijves välsignelse, ty aldrig offrade hon med rätt sinne till den ljuse guden. Förödt blef därför hennes land, det land, där hon och Attjis hade sina visten. Stort gjorde det dock ej till en början, ty vidsträckta voro Beijves marker, stora voro de områden, där ännu köttet växte på träden och mjölk rann i källorna. Men med tidernas lopp steg Manos välde, frammanadt af Attjis-ene, stödt af Attjis bittra sinne, allt högre upp öfver solsidan. Bedröfvad flydde Beijve upp till de höga fjällen, där han vaktade solskimrande renar.

Nu kom den onda, hårda tiden.

Slut var det lycksaliga lifvet utan arbete, utan bekymmer, utan tanke på morgondagen.

När intet mer fanns att dela, när Attjis tagit allt af Njavvis så att intet var honom öfrigt, ej en bit land, som han kunde kalla för sitt, då var den onda tiden kommen.

Då gick Attjis till Njavvis och sade: Se, äro vi icke bröder! Skall du undanhålla mig ditt kåtaställe?»

Njavvis svarade saktmodigt: »Allt annat har jag gifvit dig. Broder kan ej hata broder. Tag mitt kåtaställe — låt oss endast icke tvista. Se vi äro ju båda Beijves barn.»

Så flyttade Attjis till Njavvis kåtaställe och Njavvis och hans goda hustru blefvo såsom tjänare i det hem, som dock hittills varit deras. Men med Attjis och den onda Attjis-ene kom oheld äfven öfver Njavvis boplats, som hittills varit skonad. Mjölk flöt ej längre ur källorna, kött växte ej längre i träden.

Men för den gode Njavvis skull var jakten ännu god och fisket rikligt i floder och sjöar. Attjis och Njavvis jagade och fiskade samman, men när delningen kom, då tog Attjis det bästa af köttet och storhundra för hundra af fisken, och den gode Njavvis lät sig därmed nöja, ty han ville friden och undvek osämjan.

Så hände det en dag, att Njavvis varit ensam ute och jagat vildrenar. En enda ren hade blifvit hans byte. Han hade jagat länge och var ganska hungrig, ja ganska hungrig af ströfvandet i skog och mark. Det visste han ock, att hemma i kåtan väntade Njavvis-ene, den goda Njavvis-ene med hans barn under sitt hjärta. Därför skyndade han att flå och dela renen utan att invänta Attjis, som eljes alltid plägade verkställa delningen.

Men innan ännu Njavvis hunnit fullgöra sitt värf störtade Attjis fram ur skogen.

Och Attjis var ganska vred i sitt sinne, ty Attjis-ene hade talat stygga ord, som likt onda pilar trängt in i hans hjärta. Attjis-ene, Skamlösan, hade med sin elaka tungas gift sått ofrid mellan Beijves söner. Nu stormade Attjis fram mot sin broder, sin stackars broder, som höll på att flå och stycka den lilla renen, att han snart med glädje måtte vända hem till kåtan, till sin hustru, den goda Njavvis-ene, som väntade honom med hans barn under hjärtat. Och Attjis talade hårda ord:

»Du delar själf, du, och tar bästa bitarna. Brodersrätt fann jag aldrig hos dig. Det goda tager du ständigt för dig — det onda lämnar du åt din broder. Hvem gaf dig slikt råd in?»

Sorgsen svarade Njavvis:

Allt jag skänkte åt min broder;

allt var hans, som själf jag ägde;

intet gömde nidskt jag undan.

Frid jag önskar med min broder

älskar icke hårda striden.

Broder kan ej hata broder,

så oss lärde ljuse Beijve,

som vi båda nämna fader.

Broder kan ej hata broder.

Broder måste älska broder.

Hvi är då ditt sinne upprördt?

Hvarför tala dina läppar

hårda ord att brodern banna?

Godt var en gång landet, broder!

Lycklig var den goda tiden,

då som barn vi lekte samman.

Hvarför gick du bort ifrån mig?

Borta i de mörka landen

träffade du onda tiden,

träffade du onda gastar,

vålnader, som sinnet dåra.

Trött och sorgsen kom du till mig

och jag bjöd dig af mitt kokkött

men du ville icke äta.

Se, då blef mig sinnet sorgset

och jag sporde: käre broder

hvarför vill du icke äta

af mitt allra bästa kokkött?

Aktar du ej broderns gåfva?

Men du sade: land jag önskar

icke gåfvor, icke kokkött,

men en hälft af dina marker.

Säg, hvad svarade jag broder?

Sade jag ej: var välkommen,

tag af marken, hvad dig lyster.

Onda tidens folk dig följde —

Vredgad kom du åter till mig:

gif mig mera land, o broder.

Glad jag svarade: o broder,

Beij ves land oss båda skänker

nog och öfvernog af håfvor; —

tag af landet hvad dig lyster!

Åter, åter kom du till mig,

och jag gaf hvad du begärde,

utan knot och utan vrede,

ty oss Beijve båda fostrat.

Broder, se, jag älskar friden

hvarför vill du med mig strida?

Broder — tag min vildren odelt!

Gif mig blott ett stycke kokkött,

ty jag själf är ganska hungrig

och min maka, Njavvis-ene,

väntar mig i låga kåtan . . .

Så talade med mild röst den gode Njavvis, men Mano göt dubbelt af sin bitterhet i Attjis hjärta och ur de understa hemmen stego onda vålnader, som dårade Attjis sinne så att han ej längre såg, att Njavvis var hans gode broder, så att han glömde det ord, som Beijve gifvit dem i den första goda tiden: »Broder kan ej hata broder.»

Så skedde detta förskräckliga, som fullt och helt brakte den onda tiden öfver världen, släppte de onda hemmens vålnader in öfver Beijves rike och kom Beijve att i ångest gömma sitt ansikte.

Fylld af Manos och Attjis-enes onda råd, dårad af de undre hemmens vålnader, fattade Attjis den lilla renens hornkrona och slog därmed sin broder. Ja han slog honom ganska hårdt, så att hans anda for ut af honom och hans själ hastigt nedfor till Jabmien-aimo.

Så var den gode Njavvis död och Beijves ord, »Broder kan ej hata broder» hade blifvit om intet.

Fylld af fasa vände den ljuse Beijve sitt ansikte från jorden, och den bleke Mano skyndade fram i stället. Darrande af fasa skälfde det lilla hjärtat, som Jubmel i tidens början nedgräft i jorden, ja den lilla renkons hjärta skälfde så starkt af fasa, att hela jorden darrade och den onde Attjis, som ännu stod med hornkronan i hand, slungades bort från jorden, upp till månen, den bleke Mano, där han skall förblifva intill den andra, nya tiden.

Voi, voi, du ser honom ännu, den onde Attjis med hornkronan i hand, när månen ätit sig mätt af Beijves ljus och lyser som starkast öfver Samelandet. Där sitter han i månen den onde Attjis med sin hornkrona i hand.

Nu var den onda tiden kommen, den hårda onda tiden. Därom ha de gamle talat:

Svunnit har den goda tiden

sedan jorden blod har druckit.

Borta är den goda tiden

sedan hatet kom till världen.

Nu Rotaimos dörrar öppnats.

Fudnosaimos, Mubbenaimos

dörrar stå på öppen gafvel.

Gastar skräna, trampa, bullra,

andas dödslukt öfver världen

att förskräcka Beijves söner.

Vålnader af Manos släkte,

bleka, dårande för sinnet

glida ljudlöst fram i natten.

Urtidsvattnens mörka källor

stiga öfver sina bräddar.

Sådan är den onda tiden:

Flickan är ej mera mänska,

hon är Attjis-enes ättlägg.

Skatan är ej längre fågel

duger icke till att äta.

Gäddan, som i vassen lurar

är ej fisk — den sprider dödslukt

öfver alla näs och holmar.

Häftigt bäfvar Jubmels hjärta

djupt i jorden. Bergen skälfva

Beijve syns ej mer på fästet,

sänder icke sina strålar

lifvande till jorden neder.

Endast bleke Mano skrider

mätt af ljus, från Beijve röfvadt

öfver blåa himlafästet.

Nu den onda tiden kommit.

Broder måste hata broder,

ingen får den andre älska.

Så ha fäderna berättat

om den hårda, onda tiden,

när den onde, bleke Mano

rådde ensam öfver jorden.

När nu den gode Njavvis blifvit ihjälslagen och hans broder, den dårade Attjis, af hämnande gudar kastats upp till månen, voro Attjis-ene och Njavvis-ene ensamma kvar. Båda buro de på lifsfrukt när de mistade sina män. Och efter någon tid födde de båda barn. Den goda Njavvis-ene välsignades med en gosse, men Attjis-ene fick en flicka.

Mycket grämde det Attjis-ene att lyckan ännu efter Njavvis’ död följde hans hustru, och onda råd föddes i hennes hjärna, hur hon skulle frånröfva Njavvis-ene gudaskänken, ende sonen.

Nu lefde de båda kvinnorna af fiske och något jakt, men jakt och fiske voro dåliga och de måste plocka bär för att lifnära sig däraf. Så hände det en dag att Attjis-ene och Njavvis-ene med sina små barn på ryggen voro ute och plockade hjortron på en ganska stor myr. Ett ondt råd flög då i Attjis-enes hufvud.

»Icke skall Njavvis-ene äga den ende jägaren. Icke skall hon äga den ende fångstmannen. Icke skall hon sitta främst i kåtan och tära läckert kokkött då jag får sitta vid dörren och gnaga benen.»

Så tänkte hon i sitt sinne, och till att utföra sitt onda råd sade hon, full af list:

Njavvis-ene, du, den flinka,

du med skickligt snabba fingrar,

hastigt plockar du de mjuka,

gula hjortron i din skäppa.

Mina stela, lata fingrar

hinna icke mer än hälften

emot snabba Njavvis-ene.

Dock, att ifvern må oss drifva

till att hastigt fylla skäppan

låt oss täfla, hvem som skäppan

fyller snarast upp till brädden!

Den, som segrar, tager gossen,

den besegrade får flickan.

Säkert du din skatt behåller,

jag får också min behålla.

Utan tanke på svek gick den goda Njavvis-ene med på den täflan som Attjis-ene föreslagit. Med snabba fingrar plockade Njavvis-ene utan svek sin skäppa full. Men den onda Attjis-ene skyndade sig att lägga mossa på bottnen af sin skäppa och täcka öfver med ett tunnt lager af bär och hann så först.

Så tog Attjis-ene jublande gossen, men Njavvis-ene måste taga flickan, och så skilde sig de båda kvinnorna åt, enhvar åt sitt håll.

Nu växte de båda barnen upp och flickan blef åter människa, ty hon var den goda Njavvis-enes fosterdotter.

Då nu jakten var dålig, gick Njavvis-ene till sin fader, Beijve, och klagade sin nöd. Han lärde henne då hur hon skulle tämja vildrenen. Hon gick ut i markerna och fångade vildrenar, som hon band vid träd. Så tämjdes den första renen.

Men då Attjis-ene såg detta, gjorde hon ock likadant, och hon hade en god hjälp i sin fosterson, den gode Njavvis son. Hjordarna ökades och Attjis-ene skröt med sin rikedom.

Njavvis-enes son och Attjis-enes dotter hade träffats och lekt med hvarandra såsom glada lekkamrater. Då hände det, att hård tid kom för Njavvis-ene och hennes fosterdotter. Utan mat voro de, och flickan, som väl ärft något af Attjis-enes onda sinne, ropade högljudt på föda. Den goda Njavvis-ene försökte trösta flickan med att koka en soppa af ben och bark och satte fördenskull grytan på elden, fylld med vatten.

Men Attjis-enes fosterson hade hört sin lekkamrats rop, och han förstod, att hon hungrade.

»Icke skall min leksyster lida nöd», sade han till sig själf. Icke skall min leksyster hungra då kokkött hänger obrukadt i vår kåta».

Och han tog ett stycke kokkött och sprang hastigt, ja ganska hastigt, bort till Njavvis-enes kåta. Af vidjor gjorde han ett rep och fäste köttstycket i ena ändan af repet. Så kröp han upp på taket till kåtan och tittade ned genom rökfånget, ty genom rökfånget tänkte han sänka ned köttet, utan att själf bli sedd. Men vid det hans ansikte stack fram öfver rökfångsöppningen speglades hans bild i vattnet i grytan, så att Njavvis-ene såg honom.

»Hå», sade hon, är det du, min son?»

»Hå», sade han »icke är väl jag din son?»

»Kom», sade hon »låt oss gå till källan och se efter.»

»Kom», sade han, »källan skall säga det sannt är.»

Så gingo de bort till källan och speglade sig. Och deras ansikten voro så lika som en mans och en kvinnas ansikten kunna vara det.

»Hå», sade han, »nu ser jag sannt hvem är min moder.»

»Hå», sade hon, »nu ser jag sannt, att du är min son.»

Och så omfamnade de hvarandra och kysstes. Och Njavvis-ene berättade nu, huru Attjis dödat hans far och huru Attjis-ene genom svek och list tagit honom själf ifrån hans rätta moder.

Då vredgades sonen och han ropade:

»Rätt är, att människotjufven dödas.»

Och sonen gick bort och drap sin fostermoder. Men hon försvarade sig hårdt och ännu i döden grep hon med ett smärtande tag fast om fostersonens höft, sägande:

Fast jag var din fostermoder

otacksamt af dig jag dödas

men ett arf din släkt jag lämnar:

När i fjärran släkten någons

höft i krampdrag svider, plågas

är det jag, som klämmer senan.

Så dog den onda Attjis-ene, men hennes själ nedfor ej till Jabmien-aimo, utan vandrar ännu omkring i mörkret med onda råd åt dem, som ej äro af Beijves släkte. Där hon lämnar något efter sig, blir däraf genast ett yrfä, kalladt skinnaren: illa luktar det, och likt sitt onda upphof förstör det allt, som kommer i dess väg.

Men nu hade jorden än en gång druckit blod och fastän Attjis-ene var död lefde hennes onda råd. Nya människor föddes af Njavvis-enes son och Attjis-enes dotter, bärande fiendskapen inom sig själfva, mot sig själfva. Gastar stampade, bullrade skränade. Dårande vålnader reste sig. Mörkret blef tjockt öfver världen — Jubmels hjärta, ja den lilla renkons hjärta, som Jubmel i den goda tidens början gömt djupt nere i jorden, skälfde häftigt . . .

Ja det skälfde så häftigt, det lilla hjärtat, att Jubmel själf steg ned till jorden för att se, hvad så faseligt kunde vara.

Och Jubmel steg ned på jorden, där nu den goda tiden var försvunnen — Beijves goda land, där Beijve icke längre härskade.

Då vredgades Jubmel ganska mycket, ja ganska vred var han, och hans vrede jummade i luften.

»Ett godt land skapade jag», sade han, »ett ganska godt land. Men ett dåligt land skådar jag. Beijves söner skapade jag — ja jag skapade dem ganska vackra af något mycket litet. Ett dåligt släkte finner jag. Se jag får ett råd: jag vill vända världen.»

Och Jubmel vände så världen, så som de gamle berättat.

Jubmel låter stormen blåsa,

låter vilda vindar hvina,

alla Bjäggogalles söner

släppas lösa öfver jorden,

öfver mörka urtidsvatten,

svällande i mörka bubblor

fräsande i svarta vågor.

Jubmel låter vattnen stiga

vänder hastigt hela jorden

låter floder, bäckar, strömmar

flyta uppåt, uppför bergen

låter häftigt vädren blåsa

sjöar stiga öfver bergen;

hafvet sköljs af urtidsvattnen.

Mörkret sänkes öfver jorden,

och på himlen icke Beijve,

ingen stjärna mera lyser.

Mänskorna förgäfves flykta

drunkna uppå säkra ställen

slukas upp af urtidsvattnen.

Så ha fäderna berättat

om hur Jubmel vände världen.

Men när detta hände hade den goda Njavvis-ene, som var Beijves dotter redan länge varit död. Högst uppe på Soldotterns fjäll hade hennes kropp blifvit lagd, på det höga Passevaare, som betyder heligt berg. Men hennes själ togs upp till Beijve, hennes ljuse fader och där skall hon alltid lefva, alltid älskande Solens söner.