Salig Karkias' sång (Fellman)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Samisk kvinde
Maleri af Astri Aasen (1917)

Temaside: Samisk religion og mytologi


Lappska sånger och sagor
Jakob Fellman
1906


Salig Karkias' sång

Torajas, den store nåiden,

Torajas, den beryktade nåiden,

som bortförde ymnigheten från vårt land

och bragte oss till svält,

att vi icke hafva föda

ej heller några Guds gåfvor,

och förde alla våra håfvor bort

och förflyttade till Kittilä landet,

till Kittilä våra håfvor all,

10.      hvarken få vi fisk från träsken,

eller vilda renar ifrån skogen

icke heller annan fångst.

Toma äro fjällen,

toma äro skogarne,

toma äro vattnen.

Den elake mannen bragte

svälten i vår mun,

och det var en sådan dålig man,

som förde all ymnighet

20.      bort ifrån vårt land.

Är då icke den man född,

född ännu på jorden,

som hemtar åter

ymnigheten till vårt land?

Ja, han hemtar den,

Gud för ymnigheten åter

så till vatten som till land.

Pris vare jordens Herre,

pris jordens skapare,

30.      och Herren vare lof

många tusen gånger,

för det sig Gud förbarmat,

att han bragte ymnigheten åter.

Ära vare och stor tack

Dig, Du sköne Gud,

som till vatten och till landet

förde rikedomen åter!

Fastän ovännen

så visst bortförde brödet,

40.      så den sköne Guden

hemtade det åter.

Den sköne Guden vare lof

många tusen gånger!

Hvem förde bort mitt bröd?

Ovännen gjorde det,

både ifrån vatten och från land.

Hvem brödet förde bort?

Torajas, den onde ovännen,

som ymnigheten förde från vårt land

50.      och hunger åt oss bragte,

Torajas, den beryktade mannen,

han beredde åt oss hungern,

han slog mig liflös,

hoppades mig vara död.

Men jag då likväl icke dog,

utan lefver än,

jag dog icke,

vid lif jag är i denna stund.

I Gud jag ännu lefver,

60.      i Gud är mitt lif,

i Gud jag lefver,

ehuru han hoppades, den uslingen,

att död jag vore,

och han tog mig och i vattnet kastade,

slängde mig i ån.

Gäddan sedan tog mig,

och gäddan slukade mig.

Då var jag under lefvern.

Gäddan tog i sitt beskydd

70.      och höll mig under sin lefver.

Der jag bodde rundt ett år,

men sedan han utlade,

den stygge mannen, sina nät i vattnet,

och han tog mig upp,

och jag slapp att lefva så

och lefde trenne år i hus,

och så jag gick på vildrensjagt,

fick der vilddjur.

Då från jagten jag kom hem,

80.      då slog den elake mannen

mig till döds

och gjorde så åt mig likkista

och satte mig i kistan in.

Der var jag sedan

i kistan trenne år,

och sedan han sig gaf åstad

till kyrkogården mig att forsla,

och alla kommo de.

Presten var der äfven.

90.      Då jag sade: Forslen mig icke,

jag är ännu icke död,

om ock döden är

åt mig önskad.

Nu alla menniskor yttrade,

och äfven presten sade:

Hvarför lefvande en menniska

i kistan insatt är?

Jag sade: Jag var icke död,

ehuru jag är önskad död att vara.

100.    Fienden sig gladde

(troende) mig vara död;

men fastän han hoppades,

att död jag skulle vara,

så var jag icke död.

Den mannen hoppades,

att död jag skulle vara,

men jag lefver än,

ännu denna stund, denna stund, denna stund.

__________

Ack, om min son komme hit!

110.    Jag mäktar icke vara här.

Då kom sonen strax

och flög som tjäder.

Andra skulle kommit

och skjutit sonen i tjäderns skepnad.

Men sonen sade:

Om jag blifvit skjuten med sälbössa,

skulle jag ej dött.

Och gubben vredgades mycket,

och sonen gick i skepnad af en annan menniska.

Gubben sade:

120.    Min son, hvarför kommer du

i denna skepnad till mig?

Sonen sade:

Om du (mig) hatar,

om jag dig förtörnat,

då jag ger mig af

att flyga min väg.

Sonen gick att flyga sin väg,

då i knipans skepnad fadern

efter sonen flög.

Han hemtade sin son tillbaka,

130.    och nu de satte sig på marken.

Fadern:

Kom ej i fogelskepnad inför mig.

Sonen:

Ej jag, fader, visste det,

att du skulle mig skjutit.

Och då så de talade,

osams de blefvo sinemellan

och träta uppstod,

och då de kifvades sinemellan,

satte sonen sig på qvisten af ett träd,

och talade så derifrån:

140.    Är du då, min fader, på mig förtörnad?

Då du nu på mig är så förtörnad,

så kommer jag till dig ej mera,

ej jag kommer mer till dig.

Fadern:

Hvem fyller din plats,

min son, då bort du går?

Sonen:

Fylle den som vill,

jag ej mera kommer,

icke någonsin,

ej så länge himmeln står

150.    jag mera till dig kommer.

Så den beryktade nåidens son,

som han flög, så han for,

och fadern stannade borta.

Och gubben blef ond på andra gubben.

Ve den stygge mannen,

han förde allt villebråd dit,

och vi få ej fisk från vattnen,

vildrenar ej ifrån skogen,

159.    ej heller annan fångst.

________________

Ifrån hvilken ort Karkias, af Finnarne kallad Karkiainen, var hemma, utreder icke denna sång. Att han var af första rangens nåider synes af sångens hela innehåll. Sålunda framgår af v. 127, att han var girdde (kirdde), flygande. En sådan nåide kunde flyga icke allenast i skepnad af fågel, utan ock framträda såsom vind, storm eller orkan, nåide puskek (finska: noidanpuuskat), hvilket allt endast första klassens nåider förmådde göra. (Jfr här ofvan s. 28).

Att åter den Torajas, Finnarnes Torajainen, om hvilken här är fråga, var en Kittiläbo, och icke den Torajas eller Torakas, Finnarnes Toranki, som gjort sig beryktad i den ryska Lappmarken, der många orter, såsom Torankijärvi, Torankijoki, Torajaisen saari m. m., uppkallats efter honom, det finner man såväl af denna som af flere andra sånger.

Nu ifrågavarande sång är tillkommen i en mycket svår tid, då brist rådde icke allenast på vildrenar, utan äfven på all annan afkomst såväl från vatten som från land. Med "vallje", "valjo" och "valle" (finska: vilja) afses nemligen icke allenast vildrenar, utan äfven all annan tillgång, som beredde rikedom; således än vildrenar, än bäfrar eller annat villebråd, än vattnets håfvor, än i allmänhet fångst, ymnighet, välsignelse, bröd, lifsbergning o. s. v.

Vildrenarne utgjorde dock fordom, såsom ock ännu, det förnämsta föremålet för Lapparnes jagt. Dessa djur öfvergifva periodiskt sina vanliga vistelseorter; om hösten, emedan de då, så länge marken är bar, oroas och skrämmas af jägare, och andra årstider i följd af en eller annan af naturförhållandena beroende orsak. Fisken dör här ibland ut i sjöar och elfvar, eller minskas tillgången på sådan i följd deraf, att antingen dess rom under kall väderlek förlorar sin alstringsförmåga, eller ock att den af otjenlig väderlek tvingas att uppsöka andra uppehållsställen. Ekorrens vandringar bero af tillgången på furu- och granfrö. Mårdens åter af ekorrens; ty mården icke allenast förföljer ekorren, utan äfven nyttjar såsom hviloplats under sina ströftåg ekorrens bo, der hon ock merändels ynglar. Räfven, fjällrackan m. fl. följa efter lemlar och möss. Förekomsten af djur, som lefva af vegetabilier, beror likaledes i hög grad af väderleken. Otjenlig sådan kan derföre både höst och vår helt oförmodadt medföra afsaknad icke blott på fisk, utan äfven på allt vildt på den ena sidan om fjällryggen, medan man samtidigt på den andra, der gynsammare klimatiska förhållanden varit rådande, icke har någon känning af sådan brist, utan kan glädja sig åt god fångst i både skog och vatten.

Lappen, som icke uppfattade den naturliga orsaken till allt sådant, utan endast erfor dess verkningar, måste derföre, då han hörde talas om riklig tillgång på naturens håfvor i grannbyn, medan hans egen by led brist, enligt sin religiösa åskådning komma till den slutsats, att den som i grannbyn var mest ansedd, rik, mäktig och vis, hade genom utomordentliga medel förorsakat allt detta, sin egen by till fördel, grannbyn till nackdel. Redan i den hedniska tiden hade nemligen Lapparne förenat sig till större och mindre byalag, "külle", "siita", af hvilka en och hvar i afseende å jagt och fiske hade sitt vissa distrikt, som var mera eller mindre gifvande, allt eftersom byns gemensamma Seita, under hvars hägn det stod, var gifmild eller njugg, mäktig eller maktlös. Gammal god sed bjöd derjemte, att man ej utan vidare fick idka fångst på fremmande bys område.

Med sin Seitas bistånd hade nu Torajas, "stuorra noaidde" (jfr ofvan s. 127), till Kittilä bortfört all ymnighet (vallje) ifrån grannbyn och bragt befolkningen der till fattigdom och svält. Han kallas derföre i sången "næwres olmai" (finska: nöyrä mies) eller föraktlig, dålig, egennyttig man, ovän, usling, fiende, som beredt sig fördelar på andras bekostnad (vv. 16, 45, 62, 80, 100). Någon skulle nu afhjälpa detta onda och trolla ymnigheten tillbaka till landet. Karkias ville göra det och försatte sig derföre i love, ett extatiskt tillstånd, hvarvid själen frigjorde sig från: kroppen och begaf sig på vandring för att utröna det ondas upphof.

En sådan vandring skedde vanligen i något djurs skepnad, på det att man skulle vara oigenkännlig, då man kom i oväns land, der man skulle utforska orsaken till det, som borde afhjelpas. Denna måste man nemligen lära sig känna för att kunna komponera sådan sång, hvarmed något öfvermenskligt skulle uträttas. Så berättar man t. ex. att, då nåiden Jongo och andra Sodankyläbor icke fingo fisk ur elfven, Jongo såsom den insigtsfullaste försatte sig i love, dervid qvarlemnande sin kropp på elfstranden litet nedanom det ställe, der Sodankylä kyrka nu är belägen. Han begaf sig nu i skepnad af en id utför Kemi elf, der han, ett litet stycke ofvanom dess mynning fann orsaken, en pata utslagen tvärsöfver hela elfven. På återfärden fångades han vid denna pata i en not och upptogs i båt, men lyckades att derifrån åter kasta sig i elfven. Han stötte sig dock vid båtens kant och förlorade dervid några fjäll invid öfre fenan, hvaraf han under hela sin återstående lefnad hade märke på sin kropp. (Se om honom vidare här ofvan s. 104 och 127 f.). Ännu finnas fiskare här uppe i Norden, hvilka blifva mycket uppskrämda, om de se en fisk frigöra sig ur ett nät, och än mera om en sådan kastar sig ut från båten; ty man fruktar än, att någon i love liggande själ kunde vara i fisken förborgad. Nu hade Karkias redan varit i love, ty han visste (vv. 1—16) huruledes vallje försvunnit ur landet. Då han derföre nu skulle sjunga eller trolla den tillbaka, föll han först (v. 21) i extas och såg snart (v. 28) sina önskningar uppfylda, i det att vallje syntes återvända, hvarföre han i de följande verserna tackar sin Ibmel (Seita) för nåden. Vv. 44—48 sjungas med extas och tandagnisslan, och likaså äfven andra ställen der namnet Torajas eller orden "næwres olmai" förekomma.

Med v. 53 begynner beskrifningen af en annan tilldragelse, hvarom traditionen ännu allmänt fortlefver hos nybyggarene i Lappmarken. Torajas och Karkias hade en gång på jagtfärd mötts vid Ounasjoki. De hade då råkat i svårt slagsmål, hvarvid Torajas slagit Karkias "liflös" och kastat dennes kropp i en vak. Karkias "drunknade dock icke"; ty han gjorde sig genast så liten som en nagel och blef omedelbart derefter uppslukad af en gädda. Torajas, som emellertid ansett honom vara död, blef dock snart af sin skyddsande upplyst om, att Karkias ännu var vid lif och uppehöll sig i vattnet. Han satte derföre ut sina bragder och fångade Karkias i ett gäddnät. Karkias bodde nu tre år i hus, hvarefter Torajas åter dödade honom, då han återkom från en vildrensjagt, och nedlade kroppen i en likkista, som han insatte i en bod för att den der skulle vara i säkert förvar. Men då han tre år derefter skulle forsla liket till begrafningsplatsen (v. 87), qvicknade Karkias till och började sjunga (v. 90): "Ellet mu vuolgate" (forslen mig icke) o. s. v. Lapparne hade nemligen i sjelfva verket, åtminstone redan i den halfchristna tiden, begrafningsplatser; ty långt innan man ens begynt att tänka på Lapparnes undervisning, besökte katolska prester Lappmarken för att döpa barn, viga brudpar och begrafva lik.

Sedan Karkias emedlertid befriats från sitt trånga fängelse, likkistan, kallade han (v. 109) genast inför begrafningsföljet sin frånvarande son till sig; förmodligen i afsigt att för Torajas, stuorra noaidde, och äfven för öfriga närvarande ådagalägga, att icke heller han var någon dufunge i trollkonsten. Äfven sonen hade emedlertid gjort så stora framsteg deri, att han kom flygande i skepnad af en tjäder (v. 112). Detta förtröt Karkias, som ej ville tåla någon, som kunde jemföra sig med honom i trolldomskonsten, och han förebrådde derföre sonen, som sålunda infunnit sig. Sonen, som emedlertid skulle blifvit af fadern skjuten, om han ej kännt igen honom, ville nu lemna denne, men fadern flög efter honom i skepnad af en knipa och förde honom tillbaka, hvarefter emellan dem uppstod träta, som hade till följd, att sonen, oaktadt fadrens böner, öfvergaf honom för alltid. I sin vrede begynte nu Karkias, som ansåg sig hafva gifvit ett eklatant bevis på sin trolldomsförmåga, att sjunga ofärd öfver sin ovän Torajas "te næwres olmai" (v. 155 ff.).

Denna juoiggam har, likasom ock sången om Peivas och Tårajas, meddelats mig af en Anna Riim eller Kallash, hustru till en Nomadlappe i Sodankylä. Ehuru hon räknade sin härkomst ifrån Peivas, förekomma det oaktadt i sången icke allenast många fennicismer utan äfven grammatikaliska oriktigheter eller åtminstone afvikelser från det allmänna språkbruket.

Fodnoter

Kilde

Jakob Fellman: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken II, 1906, s. 207-212.