Om folkets sysselsättningar vid månljus
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om folkets sysselsättningar vid månljus
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Fjärde boken, kap. 9
Nyckelord: – Ständig natt. – Oafbrutet solijus. – Lappar. – Bottningar. – Islänningar. – Svealand. – Götaland. – Tranlampor. – Blåsten släcker ej ljusen. – Större arbeten om vintern. – Allt slätt och jämnt. – Stora lass framföras af två dragare. – Myggplågan.
DET PLÄGAR VARA en allmän undran, hvad Nordens folk företaga sig under den tid, då djup och oafbruten natt råder, nämligen före och efter vintersolståndet, när människorna, särdeles de som bo i närheten af polen, måste uträtta något arbete som kräfver solens ljus, liksom å andra sidan om sommaren, då solen ständigt lyser och man under en tid af omkring sex månader ej har natt. Därför må här, under hänvisning till hvad som redan blifvit anfördt i några af de första kapitlen af första boken, någon uppmärksamhet ägnas åt det som Ptolemæus uppger i sin Almagest (bok II, kap. 6), nämligen att vid 39. breddgraden den längsta dagen är sex månader lång; på denna höjd befinna sig de folk och trakter som tillhöra de yttersta polarländerna, nämligen lappar, bottningar och Islands inbyggare. Vid 38. parallellen varar den längsta dagen i fem månader, och i närheten af denna ligga Svealand, Hälsingland, Ångermanland och de nordliga delarna af Norge. Vid 36. breddgraden åter utgöres längsta dagen af tre månader, och vid denna ligga Götaland, Moskovien, Ryssland och Livland. De som sålunda bebo dessa landsändar med å ena sidan ett oändligt sommarljus och under den motsatta årstiden djupt mörker, förstå förträffligt och äro vana att på ett nyttigt sätt omväxla med sina städse återkommande sysslor, så länge den mörka perioden räcker, i det de nämligen både inomhus, på fälten och i skogarna er sättadagsljuset med tran af hafsdjur, hvilken de bränna i lampor. Härunder syssla de med bearbetande af djursenor, särskildt sådana af renar (hvilka längre fram skola blifva föremål för behandling), för att däraf göra fina trådar, som användas till sammanfogande af tygstycken och klädesplagg (företrädesvis sådana af pälsverk), alldenstund lin ej odlas eller kan växa i dessa yttersta landsändar på grund af den utomordentliga kölden. Dessutom begagna sig de hvilka utföra arbete ute på fältet antingen af ofvannämnda belysningsämne från hafsdjur eller af fisktran (som ej menligt påverkas af blåsten) eller af månens klara sken eller stjärnornas skimmer, som återkastas mot snön; ja de kunna till och med verkställa större arbeten i skog och mark, på is och snö äfvensom företaga längre resor bekvämare vid månsken, än det är möjligt om sommaren vid fullt solsken. Ty de slingrande dälderna, de oländiga höjderna, de branta klipporna och höga fjällen äro under sommartiden omöjliga att passera vare sig för lastvagnar eller vanliga resande, medan däremot vintertiden allt är så godt som jämnt och slätt, så att alla slags färder kunna bekvämligen företagas. Ja allting går då så lätt och ledigt, att (såsom redan nämnts och längre fram skall ytterligare omtalas i kapitlet om drabbningar på isen) två dragare kunna framföra ett större lass på hal is eller tilltrampad snö, än tio hästar äro i stånd att framforsla medelst forvagnar på bar mark. Hvad åter det intensiva solljuset beträffar, så äro de i besittning af förträffliga skyddsmedel både i stugor och tält, för att hindra att den tid som bör användas till hvila må lida något intrång. Och för öfrigt är ej solljuset, ens när det strålar som klarast, eller dess brännande hetta på långt när så störande för invånarna som de obehagliga myggorna, hvilka måhända äro ännu plågsammare än sina egyptiska likar, som längre fram skall visas, då tal blir om dessa yrfän och botemedlen emot dem.
