Om hästars färd öfver snöhöljda fjäll
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
Olaus Magnus
Om hästars färd öfver snöhöljda fjäll
1555 / 2010
Utdrag ur
Olaus Magnus:
Historia om de nordiska folken
Historia de gentibus septentrionalibus
Fjärde boken, kap. 13
Nyckelord: – Dovre fjäll. – Korgar, flätverk eller böjda spjälor under fötterna. – Månljuset skyddar mot faror. – Vargar farligast. – Varor som fraktas. – Stafvar till stöd för vägfarande. – Ve den ensamme. – Strabo. – Stafvars upp stickande genom snön för hjälp. – Människor räddade. – genom utgräfning. – Försiktighet vid färder på snön.
OFVANSTÅENDE bild af en man med häst, som färdas som på krigarsköldar, förklaras på följande sätt. De höga fjäll som utgöra gränsen mellan de nordiska rikena Sverige och Norge och hvilka benämnas Dovre fjäll (Doffrini montes) och andra deras likar äro under vintern öfverhöljda af så täta och djupa snömassor, att det ej är möjligt för vägfarande att på vanligt sätt färdas där fram på fast väg. Emellertid söka de inhemska köpmännen att med klokhetens hjälp öfvervinna slika svårigheter och finna utväg att lättare bära tunga bördor. Till den ändan fästa de vid sina egna och sina hästars fötter flätverk eller hopböjda spjälor med galler af lätta och breda tågor af lindbast, och så rustade kunna de trampa på snödrifvorna utan att behöfva frukta för att sjunka ned, och detta ehuru de äro tungt lastade; och på detta sätt tillryggalägga de en dagsresa, d. v. s. två bergmil (som äro lika med tolf italienska mil), detta på grund af dagarnas korthet. Nattetid åter kunna de i klart månsken tillryggalägga en dubbelt eller tredubbelt så lång väg. Och detta är ingalunda förknippadt med några svårigheter, alldenstund månskenet genom sina reflexer på snön belyser både högre belägna sträckor och sluttande vidder, så att man redan på långt håll kan upptäcka såväl bergens bråddjup som farliga djur och därigenom undvika dem. Bland dessa senare är det egentligen fjällvargarna som äro farligast, i det de under den stränga kölden, särskildt i januari, samla sig i stora skaror, hvarom längre fram skall berättas på tal om faror bland vargar. De varor som på detta sinnrika sätt fraktas utgöras af salt, järntackor, linne- och ylletyger samt på andra håll silfver eller kopparmalm äfvensom dyrbara pälsvaror. För att emellertid hästarna i förväg må vänjas vid dylika färder öfver snön, föras de dagligen alltifrån ungdomen med en lätt börda omkring i snöiga dälder med fint flätverk liknande korgar bundet vid fötterna, för att de därigenom må vänja sig att bära större tyngder. Äfven förarna hafva sådana korgar bundna under fötterna och stödja sig på en staf med utvidgning nedtill, för att medelst sådana anstalter vid mötande äfventyr kunna bjuda spetsen åt vedervärdigheter och själfva döden. Det händer nämligen de resande, att, när sunnanvind blåser, snön blötnar till den grad, att den viker undan för trycket af hästens eller mannens fötter, om ej dessa utrustats på nyssnämnda sätt, och bildar liksom en öppen klyfta. Är färdemannen då ensam, finnes ingen som kan draga upp honom och hans häst, såsom däremot är möjligt, när han åtföljes af på; litliga följeslagare. Om det ordet »Ve den ensamme» i många fall är berättigadt, så gäller detta förvisso i fruktansvärd grad i detta läge, därest man ej har någon hjälpare till hands. På detta ställe bör jag ej under låta att anföra hvad den ansedde författaren Strabo (i 11. boken) förmäler rörande Armeniens landsdelar, hvilket i hög grad liknar det nu anförda. Hans ord lyda: En del af Armenien är Faunena, Comisena och Orchistena, som har god tillgång på hästar. Men Chorsena och Cambisena, hvilka ligga norrut och i hög grad hemsökas af snö, gränsa till Kaukasiska bergen, Iberien och Colchis. De som färdas här på de högsta bergskrönen pläga, enligt hvad som berättas, öfverhöljas af snö, ty mycken sådan faller där. Till den ändan medföra de stafvar till hjälp vid slika faror, och dessa sticka de upp genom den öfvertäckande snön för att få luft till andning och för att medelst detta tecken vinna bistånd af förbifarande. Till följd af denna åtgärd blifva de ofta utgräfda och räddade. Af det anförda framlyser alltså, att folken i Götaland, Svealand och Norge, som bo längre åt väster än de förra, med större förtänksamhet och rådighet sörja för sin välfärd och icke gifva sig in i uppenbar lifsfara för att sedan sätta sin lit till främmande människors ovissa medömkan.
