Forskjell mellom versjoner av «Andra Sången (Kalevala, Collan)»

Fra heimskringla.no
Hopp til navigering Hopp til søk
m (Tilbakestilte endringer av Jesper (brukerdiskusjon) til siste versjon av Carsten)
Tagg: Tilbakestilling
 
(Én mellomliggende revisjon av samme bruker vises ikke)
(Ingen forskjell)

Nåværende revisjon fra 5. mai 2024 kl. 10:21

Velg språk Norrønt Islandsk Norsk Dansk Svensk Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ► Dansk.gif Svensk.gif
Svensk.gif


Illustration til Andra Sången,
af Akseli Gallen-Kallela (1865-1931)
Temaside: Finsk religion og mytologi


Kalevala


öfversatt af
Karl Collan


Andra Sången




Andra Sången: Wäinämöinen stiger i land på en obevuxen strand, der han låter den unge Sampsa Pellervoinen utså allehanda trädslag: 1—42. — Eken ensam frodas i början icke, men sås ånyo och uppskjuter nu så yfvig att hon undanskymmer sol och måne: 43—110. — En liten man uppstiger ur hafvet och fäller eken: 111—222. — Foglar börja sjunga i träden; gräs, örter och bär vexa; endast kornet vexer icke: 223—236. — Wäinämöinen finner några kornfrön på stranden, och fäller en sved, men qvarlemnar en ensam björk, till hviloplats för luftens foglar: 237—262. — Af tacksamhet härför slår en örn eld, hvarmed sveden antändes: 263—284. — Wäinämöinen sår sitt korn, uppsänder böner för dess vext, och Ukko befruktar fältet med ett ymnigt regn: 285 —376.



Wäinämöinen nu sig höjde
Upp i land med begge händer
Ute på en ö i hafvet.
På dess obevuxna marker.
Många år han sedan dröjde,
Lefde långa tider framåt
På den ej benämnda holmen,
På dess obevuxna marker.


Eftersinnar, öfverlägger,
10. Bär en tanke i sitt hufvud:
"Hvem, skall här befrukta jorden,
Frön utöfver fälten sprida?"


Pellervoinen, åkerns ättling,
Sampsa, han den unge gossen,
Kommer att befrukta jorden,
Sprider frön utöfver fälten.
Ut han strör sin sådd med ifver
Öfver fälten, öfver kärren,
Öfver öppna svedjemarker,
20. Öfver stenuppfyllda ställen.
Tallar sådde han på höjder.
Granar han på kullar sådde.
Ljung han sådde ut på hedar.
Löfträdstelningar i dälder.
Björkar uti sanka marker.
Alar sådde han i lös jord.
Häggar uti våta nejder,
Sälgar uti fuktig jordmån.
Rönnar uppå helga platser,
30. Videträn i mjuka mossar.
Uti stenig jordmån enar,
Ekar invid strömmars bräddar.


Träden började att vexa.
Telningar i höjden sköto,
Granar, blommande i toppen,
Och, med rika kronor, tallar:
Björkar uppå sanka marker.
Alar sköto upp ur lös jord,
Häggar uti våta nejder,
40. Uti stenig jordmån enar;
Sköna bär på enen vuxo.
Smaklig frukt på häggens grenar.


Gamle trygge Wäinämöinen
Nu sig ut begaf att skåda
Sampsas fröbeströdda ställen,
Pellervoinens såningsmarker;
Såg att träden börjat vexa.
Telningarne uppåt skjutit:
Endast eken vexte icke.
50. Gudaträdet slog ej rötter.


Lemnar då det onda trädet
I sin,frihet, åt sitt öde,
Väntar än i trenne nätter.
Bidar lika många dagar.
Går till slut att se på trädet.
När en vecka hunnit skrida:
Eken har ännu ej vuxit,
Gudaträdet ej sig rotat.


Fyra tärnor nu han skådar,
60. Fem af vattnets unga jungfrur:
Gräs uppå en äng de meja,
Berga hö på gröna lindan,
På den dimomhöljda udden,
Spetsen af en töcknig holme.
Hvad de mejat, upp de räfsa.
Kasta höet upp i strängar.
Tursas då ur hafvet stiger,
Hjelten höjer sig ur vågen,
Tänder eld på gröna gräset,
70. Bringar det i ljusan låga.
Bränner gräset ner till aska.
Låter det i gnistor uppgå.
Qvar då blifver blott en stofthög.
Återstår en hop af aska:
Dit han lägger älskogsbladet,
Älskogsbladet, ekens ollon:
Skön en telning härur vexte.
Grön en stängel upp sig höjde.
Uppsköt, frodig som ett smultron,
80. Vexte upp i tvenne grenar.
Och den breder ut sin krona.
Vida sträcka sig dess grenar:
Toppen upp till himlen hinner,
Grenarne kring fästet spridas;
Molnen i sitt lopp de hindra.
Hämma skyarne i farten.
Undanskymma solens strålar
Och förtaga månens skimmer.


Nu den gamle Wäinämöinen
90. Eftertänker och begrundar.
Hvem som kunde eken fälla.
Ned det sköna trädet hugga.
Menskor ledsnade att lefva.
Fiskar trifdes ej i vattnet,
När ej solen längre lyste,
När sitt skimmer månen mistat.


Men ej fanns en sådan hjelte,
Ej en man med sådan styrka,
Att han kunnat eken fälla,
100. Trädet med dess hundra grenar.


Nu den gamle Wäinämöinen
Tog till orda sjelf och sade:
"O min moder, som mig burit,
Du naturens höga dotter!
Sänd till bistånd vattnets makter
Makter nog i vattnet finnas,
För att eken nederbryta,
Hugga af det onda trädet,
Som förtager solens strålar,
110. Undanskymmer månens skimmer!"


Upp då steg en man ur hafvet,
Hof en hjelte sig ur vågen,
Icke var han bland de största,
Icke bland de allra minsta:
Lång, som tummen är hos männer,
Högrest, som en spann hos qvinnor.
Kopparhatt hans hufvud täckte,
Klädd han var i kopparstöflar,
Kopparhandskar ock han hade,
120. Sirade med kopparränder,
Bar kring midjan koppargördel,
Kopparyxe uti gördeln;
Tumslångt skaftet var på yxen,
Af en nagels bredd var bladet.


Gamle trygge Wäinämöinen
Eftertänker, öfverlägger:
Manlig nog han synes vara,
Tycks nog eljest karlavulen,
Men har längden af en tumme,
130. Knappast höjden af en oxklöf!


Höjer då sin röst och säger,
Yttrar dessa ord omsider:
"Hvad slags karl är du, din pyssling,
Vill du ock för hjelte gälla?
Föga bättre än en liflös,
Lik en död du tycks mig vara!"


Mannen ifrån hafvet säger,
Vågens hjelte höres svara:
"Man jag är, så väl som andra;
140. Liten hjelte utur hafvet,
Kommen för att eken fälla.
Hugga ner det sköra trädet".


Gamle trygge Wäinämöinen
Yttrar då ett ord och säger:
"Icke lär du blifvit skapad.
Icke torde dig man ämnat
Alt den stora eken fälla.
Det vidunderliga trädet".


Knappt han detta hunnit säga:
150. Då han åter ser på mannen,
Ser han hans gestalt förändrad,
Hjelten iklädd annan skepnad:
Fötterna på marken släpa,
Hufvudet till molnen hinner:
Skägget framtill når till knäna,
Håret baktill ner till hälen:
Ögat står en famn från ögat.
Famnsvid är hans smalbens omkrets
Och halfannan famn är knäets,
160. Men hans höfters tvenne famnar.


Yxen börjar han att slipa,
Hvässer nu det jemna bettet
Emot brynen, sex till talet,
Mot sju hårda slipstens-ändor.


Nu med snabba steg han stiger,
Vaggande han framåt skyndar
I sin vida benbeklädnad,
Yfvigt fladdrande för vinden;
Träder snabbt med första steget
170. Fram uppå den mjuka sanden,
Träder tungt med andra steget
På den lefverbruna marken:
Stiger stadigt med det tredje
Fram till sjelfva ekens rötter.
Mannen börjar nu att hugga.
Att slå till med jemna bettet:
Hugger engång, hugger tvenne.
Måttar ren det tredje hugget:
Gnistor spraka då ur yxen,
180. Eld ur eken fram sig tränger:
Eken redan ner sig böjer.
Lutar ner sin vida krona.


Med sitt tredje hugg omsider
Mäktar han att eken fälla,
Att det stora trädet nedslå,
Sänka ner dess hundra grenar:
Stammen fällde han mot öster,
Toppen han mot vester vände,
Men dess löfverk emot söder,
190. Grenarne mot norr han sträckte.


Den som tog en qvist från trädet,
Tog sig dermed evig lycka;
Den som trädets topp fick bryta,
Bröt ett evigt trolldomsmedel:
Den som skar ett löf från trädet.
Skar sig tjusningskraft för evigt.
Men de spånor hvilka flugit,
Splittrorna, som blifvit spridda
Öfver hafvets klara yta,
200. Ut uppå de vida vågor,
Vräktes af och an af vinden,
Sqvalpades af hafvets svallvåg
Såsom båtar öfver vattnet,
Öfver böljorna som fartyg.


Vinden dref dem fram till Pohja,
Der den unga Pohja-dottren
Stod och sköljde sina slöjor.
Tvättade vid stranden kläder
På en häll, besköljd af vågen,
210. Ytterst på en långsträckt udde.
Här hon såg ett spån på vågen,
Stack det i sin näfverrensel,
Medtog spånet hem i renseln,
I den lockförsedda väskan,
Att till trolldomspilar göras
Och till skjutredskap åt skyttar.


När då eken blifvit nedfälld,
När det onda trädet stupat,
Börjar solen åter lysa,
220. Månen att sin klarhet sprida;
Molnen åter framåt skrida,
Himlens båge upp sig hvälfver.
Vid den dimbetäckta udden,
På den töckenhöljda holmen.


Skogar började att grönska,
Lunder vexte efter önskan,
Löf på träden, gräs på marken;
Foglar nu i träden sjöngo,
Trastar qvittrade på grenen,
230. Göken galade i toppen.
Bärens skaft ur jorden sköto,
Gyllne blommor täckte fälten.
Gräs af alla arter grodde,
Mångahanda örter vexte;
Endast kornet vexte icke:
Ej den goda sådden uppsköt.


Nu den gamle Wäinämöinen
Vandrar fram och öfverlägger
Uppå stranden invid hafvet,
240. Vid det vida vattnets bräddar;
Sädesarter sex han finner,
Hittar sju olika fröslag
Uppå stranden invid hafvet,
I den fina, mjuka sanden;
Gömmer dem uti ett mårdskinn,
Sommarekorns benbeklädnad;
Går då ut att så på fälten,
Att med frön befrukta marken
Närmast invid Kalevas källa
250. Uppå Osmo-åkerns jordvall.


Qvittrar då en fink på grenen:
"Osmos korn skall icke vexa,
Kalevas hafre icke frodas.
Om ej markens träd man fäller.
Om ej här en sved man hugger,
Och med eld förbränner sveden."


Gamle trygge Wäinämöinen
Låter hvässa sig en yxe
Och en väldig sved han hugger,
260. Fäller ner en vidsträckt skogsmark.
Alla vackra träd han nedslår.
Blott en björk han oskadd lemnar.
Att sig foglar der må hvila.
Gökar i dess krona sjunga.


Flög en örn igenom luften.
Nalkades från himlens rymder,
Kom att denna sak betrakta:
"Hvarför har man oskadd lemnat
Denna vackra björk allena,
270. Icke fällt det sköna trädet?"


Sade gamle Wäinämöinen:
"Derför är den oskadd lemnad.
Att sig foglar der må hvila,
Luftens örn sig der må sätta."


Örnen, luftens fogel svarar:
"Välbetänkt af dig är detta,
Att du låtit björken vexa.
Sköna trädet orördt qvarstå
Till en hviloplats för foglar,
280. Der ock jag mig sjelf kan sätta!"


Eld slår örnen, luftens fogel,
Låter lågor plötsligt tändas.
Nordanvinden bränner sveden.
Östanvinden den förhärjar,
Bränner träden ner till aska,
Låter dem i gnistor uppgå.


Nu den gamle Wäinämöinen
Tager fram sex sädesarter,
Korn af sju olika fröslag,
290. Tager dem utur sitt mårdskinn,
Sommarekorns benbeklädnad,
Sommarhermelinens benling;
Går så ut att så på fälten,
Att med frön befrukta jorden,
Tar till orda sjelf och säger:


"Säden sår jag här på marken         Såningsmannasång. v. 296-330.
Genom skaparns öppna fingrar.
Ur hans allmakts egna händer,
Att på dessa åkrar vexa,
300. Skjuta upp ur dessa sveder!


"Gumma, du inunder jorden.
Markens moder och värdinna,
Gif åt torfvan kraft att drifva,
Alstringskraft, åt feta marken!
Styrka saknar icke jorden,
Ej så länge tiden varar,
Om blott gifmildt den förunnas
Af naturens blida döttrar.


"Jord, stå upp ifrån din hvila,
310. Vakna upp, du skaparns gräsvall!
Låt hvar stängel ut sig veckla,
Stjelkarne i höjden skjuta,
Ax till tusental sig höja,
Grenar hundrafaldt sig breda
Ur min plöjning, ur min såning,
Ur den möda, här jag nedlagt.


"O du Ukko, högst bland gudar!
Fader i den höga himlen,
Du som skyarne beherrskar,
320. Öfver himlens strömoln råder!
Håll en sammankomst bland molnen,
Pläga råd i solens strålar:
Låt en sky gro upp i öster,
Höj ifrån nordvest en molnvägg,
Sänd en annan ifrån vester,
Slunga skyndsamt en från söder!
Låt från himlen vatten dugga,
Nedstänk honung ifrån molnen
Uppå brodden som sig höjer,
330. Som med fart ur jorden skjuter!"


Det var Ukko, högst bland gudar,
Fadren i den höga himlen:
Sammankomst han höll bland molnen,
Rådslog uti solens strålar,
Lät en sky gro upp i öster,
Höjde från nordvest en molnvägg,
Hof en annan ifrån vester.
Sände skyndsamt en från söder,
Sammanstötte molnens kanter,
340. Rand mot rand med dån han hopslog,
Lät från himlen regnet dugga,
Stänkte honung ned från molnen
På den brodd som redan vexte,
Sådden, som sköt upp ur jorden.
Axrik höjde nu sig brodden,
Vexte, stubben lik till färgen,
Ur den mjuka åkerjorden,
Rödjad upp af Wäinämöinen.


Redan efter tvenne dagar,
350. Efter tvenne, trenne nätter.
När en vecka hunnit skrida,
Gamle trygge Wäinämöinen
Ut begaf sig för att skåda
På sin plöjning, på sin såning,
Sina händers verk betrakta.
Efter önskan vexte kornet:
Rader sex på axen funnos.
Leder tre på hvarje stängel.


Derpå gamle Wäinämöinen
360. Vände sig och såg omkring sig;
Då kom göken, vårens fogel,
Såg den björk, som ensam vexte:
"Hvarför har man oskadd lemnat
Denna vackra björk allena?"


Sade gamle Wäinämöinen:
"Derför har man oskadd lemnat
Denna björk att ensam vexa,
Att du sjunga må i trädet.
Ljufva gök, här må du sjunga,
370. Gala ur det bruna bröstet,
Sjunga med din silfverstämma,
Höja rösten, klar och klangrik!
Sjung här hvarje qväll och morgon,
Stundom äfven midt på dagen,
Att förljufva dessa nejder,
Att behag åt skogen skänka,
Rikedom åt dessa stränder,
Ymnighet åt dessa marker!"