Inledning (Kalevala, Collan)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Karl Collan
1828-1871

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kalevala
efter andra original-upplagan

öfversatt af
Karl Collan

Inledning

De tidigaste upplysningar om våra förfäders mythiska traditioner från fordna dagar torde stå att sökas i det bekanta rimmade poem, som af biskop M. Agricola bifogades såsom företal till hans finska öfversättning af Davids Psalmer, tryckt i Stockholm 1551. I detta versifierade förord uppräknas nemligen ett antal hedniska gudomligheter som af finska folkets tvenne hufvudstammar, Tavaster och Karelare, dyrkades i äldre tider, och bland hvilka de flesta ännu kunna återfinnas i den finska eller estniska mythologin, sådan den genom senare tiders forskningar numera gestaltat sig. Ehuru föga mer än ett torftigt register öfver delvis vanställda gudanamn, med korta dertill fogade förklaringar, eger detta Agricolas qväde ännu för vår tid åtminstone historiskt intresse såsom ett trehundraårigt vittnesbörd om tillvaron af en hednisk gudatro, hvilken först under våra dagar i Kalevala-sångerna trädt fram ur dunklet i hela sin öfverraskande storhet.

Länge utgjorde detta Agricolas poem den enda kunskapskälla i finsk mythologi man visste sig ega, och det befinnes äfven flitigt åberopadt af de få författare, som före medlet af 1700-talet egnade ämnet någon uppmärksamhet. Att ur folkets egen mun upphemta dess ännu gängse traditioner samt granska och ordna dem, synes icke fallit någon in; det öfverensstämde icke heller med andan af dåtidens forskning. De äldste finske grammatici, Petræus och hans trägne plagiator Matth. Martinius, omnämna visserligen tillvaron af en "finsk poesi" och egna språkets prosodi ett särskildt kapitel, men hafva i hufvudsak få eller inga verkliga upplysningar att derom meddela. En mera direkt hänvisning till den qvarlefvande folkpoesin gaf biskop Petr. Bång i sin Historia ecclesiastica Sveo-Gothorum (Åbo 1675) , der icke blott Agricolas ofvannämnda register anföres och kommenteras, utan äfven särskildt omtalas de gamla runor, som ännu vid denna tid ihågkommos af äldre personer bland allmogen i det inre landet, "in paludibus Rovesiensibus et Savolaxensibus". Om beskaffenheten af denna poesi säger sig väl författaren sakna närmare kännedom, men såsom profstycke anför han en s. k. "Björnsång", jemte rimmad svensk öfversättning, och detta runofragment befinnes sedermera på flera håll reproduceradt efter Bång; bland annat bekantgjordes det redan 1682 för tyske läsare såsom ett poetiskt kuriosum från norden, genom en öfversättning af den kände polyhistorb Dan. G. Morhof. — Föga mer utförligt, ehuru med synbarligen större sakkännedom uttalar sig den lärde biskop D. Juslenius i inledningen till sitt "Finska Ordaboks-Försök" (Stockholm 1745) om beskaffenheten af vår folkpoesi, ett ämne som af honom också vid andra tillfällen beröres, men hvilket han dock, oaktadt sin varma ifver för undersökningen af landets språk och kulturförhållanden, skänker endast förbigående uppmärksamhet.

En blick på dessa torftiga meddelanden, så godt som de enda under loppet af två sekler, är tillräcklig att belysa vigten af hvad Porthan och hans tvenne lärjungar, Lencqvist och Ganander verkade för uppdagandet af nationens poetiska och mythiska qvarlefvor. Vid samma tid, då Percy i England, Macpherson i Skottland, Herder och Goethe i Tyskland gåfvo intresset för folkens genuina poesi de första väckelserna, riktade äfven Porthan "under inflytelsen af en osynlig gemensam ande", såsom en hans biograf yttrat, sitt forskande öga på hemlandets fornsånger, förskaffade sig en icke obetydlig samling deraf och påbörjade år 1766 uti sin afhandling De poesi Fennica en redogörelse för deras beskaffenhet, vid sidan af landets nyare diktkonst. Ehuru detta för sin tid utmärkta och ovanliga arbete tyvärr med femte häftet afbröts år 1778, hann dock Porthan deri lemna en karakteristik åtminstone af den lyriska folkdiktningen, dess formella egendomligheter och poetiska halt, dess fortplantning och runoskaldernas sångsätt, belysande denna framställning med flera profstycken i original och öfversättning. Sånger af rent episkt innehåll synas icke varit honom bekanta; åtminstone säger han sig icke känna till äldre dylika än från reformationens tidehvarf, men hoppas det oaktadt att från tillgängliga mythiska och magiska runor kunna upphemta något stoff till belysning af nationens forntida lif. Med en redogörelse för de sistnämndas beskaffenhet och användning afstannade emellertid afhandlingen tvärt, men lyckligtvis återupptogos kort derefter Porthans undersökningar åt detta håll af en annan hand under hans eget inseende. År 1782 gaf nemligen Chr. E. Lencqvist i sin dissertation De superstitione veterum Fennorum et practica den första sammanhängande framställning i finsk mythologi och riktade derigenom den inhemska litteraturen med ett arbete som ända till våra dagar bibehållit ett visst värde såsom materialsamling för kännedomen af nationens hedniska öfvertro. Mindre tillförlitlig och användbar år Christfr. Gananders Mythologia Fennica (Åbo 1789), som visserligen eger förtjensten att innehålla ett betydligt antal upplysande runofragmenter, hemtade enligt författarens uppgift ur Porthans egna samlingar, men derjemte upptager ett från allehanda fremmande områden sammangyttradt och utan strängare kritik begagnadt material. Med dessa trenne arbeten afstannade väl forskningarne åt detta håll för en tid, dock var genom dem den första skymt af en verklig dager kastad öfver den inhemska folkpoesins dittills dunkla gebit; beklagas måste blott att de dervid begagnade runosamlingarne icke i sin helhet offentliggjordes , utan sannolikt gått förlorade, hvarigenom utan tvifvel ett icke obetydligt poetiskt och mythologiskt stoff blifvit undanryckt forskningen.

Med begagnade af de nu vunna resultatema kunde emellertid den tyske historikern Fr. Rühs i sitt 1809 i Leipzig utgifna arbete "Finland und seine Bewohner" meddela en för sin tid icke otillfredsställande redogörelse för landets genuina folkpoesi. Likaså upphemtade äfven H. R. v. Schröter den största delen af sin samling Finnische Runen, finnisch und deutsch (Upsala 1819), ur Porthans och Gananders arbeten; endast ett mindre antal sånger hade blifvit honom meddeladt af i Sverige samtidigt studerande finnar, hvilkas biträde äfven möjliggjorde hans öfversättningsarbete. Också i hemlandet riktades uppmärksamheten småningom åter åt detta håll. 1816 utgaf Jac. Judén i Wiborg sina välmenta "Anmärkningar om Finska Skaldekonsten"; tre år senare meddelade G. Renvall i "Mnemosyne" ett utförligt "Försök till finsk prosodi", och då Reinh. v. Becker 1820 påbörjat utgifvandet af "Turun Wiiko-Sanomat" (Åbo Veckoblad), hänvisade han deri särskilda gånger till de gamla episka runorna, bland annat i den uppsats rörande Wäinämöinen, hvari den första vink framkastades rörande möjligheten att till ett helt kombinera de ännu tillgängliga sångerna om denne hjelte (se ofvan pag. II).

Ånnu utgjorde dock de rika sångförråder, som i Karelens och norra Österbottens aflägsna skogsbygder qvarlefde i folkets hågkomst, en undangömd skatt, som måhända för alltid hade gått förlorad utan de outtröttliga, af upplyst fosterlandskärlek lifvade bemödanden, hvilka förnämligast af Elias Lönnrot, och före honom äfven af Z. Topelius d. ä., egnades deras upptecknande.

"Topelii stora förtjenst", yttrar Lönnrot i en vacker minnesteckning öfver denne sin föregångare, "var att bland alla han var den förste, som tillerkände vårt folks fornsånger det värde, att de äfven i och för sig förtjente samlas och utgifvas, utan särskildt afseende på de tillfälliga upplysningar, mythologin, fornhistorien, språkkunskapen o. s. v. af dem kunde förvänta, ty äfven Dr. Schröters några år förut utgifna samling kan ej gerna betraktas annorlunda än som en för hans landsmän beräknad bokhandelsnovitet". — De vidsträckta embetsresor Topelius sedan 1803 särskilda gånger verkställde i landets nordligaste bygder, bragte honom i nära beröring med allmogen och gåfvo honom tillfälle att ur dess egen mun uppteckna en mängd äldre och nyare sånger. Andra meddelades honom efterhand af för saken intresserade vänner från särskilda delar af landet. Ehuru under de elfva senaste åren af sin lefnad fjettrad vid sjuksängen fortfor han med oafbruten ifver att öka och för trycket redigera dessa samlingar, hvaraf första häftet utgafs 1822, men det femte och sista först några månader efter hans död hann lemna pressen. Topelii samling upptager, utom nyare sånger, öfver 80 gamla episka runofragmenter, trollsånger och lyriska stycken. En del af dem härrör från norra Österbotten, Savolaks och Karelen inom eget land, men det värderikaste innehållet utgöres af sånger från Wuokkiniemi socken i ryska Karelen, ett område som Topelius väl aldrig sjelf hade beträdt, men med hvars befolkning han på annat sätt fann tillfälle att träda i gemenskap. "Från det sångrika Wuokkiniemi", anmärker Lönnrot, "utvandra årligen flere hundrade karlar om hösten för att under vintern idka gårdfarihandel i Finland. Atskillige af desse äro, likasom folket på deras hemort öfverhufvudtaget, sångkunnige, och dem lät Topelius, så snart han hörde, att några funnos i staden eller dess närhet, samlas omkring sig och upptecknade, hvad de för honom sjöngo. Blef han af dem underrättad att några ännu bättre sångare, än de sjelfve, funnos antingen på färder annorstädes i landet eller i hemlandet, så skickade han med dem af deras landsmän, hvilka han för tillfället hade hos sig, bud till de förre med anhållan, att de så skulle inrätta sina färder, att de derunder kunde besöka honom". Sålunda lyckades Topelius att efter sångare från Wuokkiniemi uppteckna t. ex. de i samlingen förekommande fragmenterna om verldens upphof af ett ägg, om Wäinämöinens och Joukahainens möte, om den förstnämndes besök hos Wipunen, om Ilmarinens friarefärd till Pohjola, om Lemminkäinens äfventyr dersammastädes såsom objuden bröllopsgäst, om Sampos bortröfvande, m. fl. vigtiga fragmenter, hvilka alla, ehuru i vida fullständigare skick, numera ingå såsom integrerande delar i Kalevala.

Redan i företalet till sitt andra häfte nämner Topelius uttryckligen Wuokkiniemi såsom de gamla runornas egentliga hemvist, och i det sista häftet uttalar han sig derom ännu utförligare på följande sätt: "Sällan och nästan alls icke påträffas numera inom Finlands gränsor de gamla sångerna i deras ursprungliga helhet och renhet. En ny lära och ny upplysning hafva förskingrat den dunkla skymning, i hvilken de bäst trifdes. Hvad man af dem ännu här och der finner, är ej annat än fragmentariska qvarlefvor från forntiden, och äfven dessa äro uppblandade med en nyare tids ord och föreställningar. En enda trakt, och äfven den utom Finland, eller några socknar i Arkangelska guvemementet, bland dem i synnerhet Wuokkiniemi socken, har ännu bevarat sina gamla seder och den fordna hjeltestammens traditioner rena och oförfalskade. Der sjunger ännu den gamle Wäinämöinen, der hör man ännu Kantele och Sampo, och just derifrån har jag med mycken möda förskaffat mig de bästa runorna i min samling".

Till dessa sångens hemtrakter, så afsides belägna från civilisationens vanliga stråtvägar, styrde Lönnrot för första gången sin färd år 1832, dåförtiden redan nära förtrogen med den finska folkpoesin, för hvars uppdagande och samlande äfven han på sitt håll under flera föregående år varit oförtrutet verksam. — Redan under sin studietid i Åbo hade han i en akademisk afhandling De Wäinämöine priscorum Fennorum numine egnat de dittills kända sångerna om denna mythiska personlighet en särskild undersökning, hvaraf förra delen utgafs under R. v. Beckers presidium 1827, men den senare, redan färdigtryckt, tyvärr gick förlorad vid Åbo brand i September samma år. Under följande sommar 1828 gjorde Lönnrot sin första vandring genom norra Savolaks och Karelen för uppsamlande af sånger och öfriga folktraditioner; 1831 företog han i samma ändamål en ny färd genom Savolaks till trakterna norr om Kajana, derifrån han redan stod i begrepp att öfverskrida gränsen till det ryska Karelen, då han genom ett förordnande till koleraläkare fann sig nödsakad att för denna gång återvända. Resultaterna af dessa resor äro samlade och offentliggjorda uti hans Kantele hvars fyra häften innehålla såväl nyare som äldre sånger, bland de sistnämnda isynnerhet trollrunor, bröllopsqväden och andra lyriska sånger af stort värde. — År 1832 hade Lönnrot derjemte i Helsingfors utgifvit afhandlingen Om Finnarnes magiska medicin, en sammanställning af de iakttagelser han under mångårig beröring med allmogen på åtskilliga orter i Finland och ur dittills bekanta trollsånger varit i tillfälle att anställa rörande qvarlefvorna af folkets forntida trollkonst.

Sålunda i dubbel mening väl bevandrad på den inhemska folkpoesins gebit, påbörjade Lönnrot nu sina resor i det Arkangelska guvernementet, bland hvars enkla, fredliga och gästfria befolkning han, sjelf en äkta folkets man, öfverallt fann ett välvilligt och för ändamålet gynnsamt emottagande. Kort härefter anställd såsom läkare i Kajana, förnyade han under de närmast följande åren fyra gånger sina besök i det finska och ryska Karelens gränssocknar, för hvarje gång under flera veckor. Från dessa färder, stundom förknippade med icke ringa besvärligheter och verkställda än till häst, än till fots genom ödemarker och kärr, eller till sjös i någon bräcklig farkost, än åter på mera banade stigar, der beqvämligare fortskaffningsmedel stodo till buds, har Lönnrot i sina "Reseminnen," införda i Helsingfors Morgonblad 1833—1835, meddelat skattbara upplysningar om befolkningens plägseder, lefnadssätt, och bildningsståndpunkt, samt särskildt om dess sångkunnighet och den framgång hvarmed hans forskningar och uppteckningar i olika nejder kröntes. Ur dessa intressanta anteckningar vilja vi här anföra hans skildring af sitt besök hos en af de berömdaste runosångarne i Wuokkiniemi, den gamle gårdshusbonden Arhippa i Latvajärvi by. —

"Gubben var vid denna, tid nära 80 år gammal, men hade till en beundransvärd grad bibehållit sitt minne. I fulla två dagars tid sysselsatte han mig med runors afskrifning, och något på den tredje. Runorna sjöng han i god ordning, utan några märkbara luckor och de flesta af dem sådana, som jag ej förut af andra kunnat få, och jag tviflar, huruvida de annorstädes numera stode att erhållas. Mycket belåten var jag derföre med mitt beslut att besöka honom. Hvem vet om jag härnäst mera hade träffat gubben vid lif, och hade han hunnit bortdö, så hade äfven med honom en god del af våra urgamla runor gått i grafven. Gubben blef hänryckt, när han emellanåt kom att tala om sin barndomstid och om sin för flera herrans år sedan aflidne fader, af hvilken han i arf hade sina runor. "När vi då", sade han, "vid Lapukka stranden under notdrägtstiden hvilade vid stockeldsbrasan, se der hade ni bort vara! Vi hade då en hjelpkarl från Lapukka, äfven han en god sångare, dock icke jemngod med min aflidne fader. Hela nätterna igenom sjöngo de ofta hand i hand vid brasan, och aldrig sjöngs en runo två gånger. Jag var då en liten gosse och hörde uppå, hvarigenom jag småningom lärde de förnämsta sångerna. Men mycket af dem har jag redan glömt. Af mina söner blifver efter min död ingen sångare, såsom jag efter min fader. Man tycker ej mera så mycket om de gamla sångerna, som i min barndom, då de voro det förnämsta, så vid arbete, som när man ledig samlades i byn. Väl hör man vid sammankomster ännu en och annan sjunga dem, i synnerhet sedan de druckit något, men sällan sådana som vore af något värde. I stället har ungfolket nu sina egna oanständiga visor, hvarmed jag ej ens ville orena mina läppar. Ack om då någon, såsom ni nu, hade sökt runor, hade han på två veckor ej hunnit skrifva ens det som min fader ensam kunde". Gubben blef under detta tal så rörd, att han bragtes nära till tårar; äfven jag hade svårt, att med likgiltighet höra hans berättelser om de gamla, goda tiderna, ehuru, såsom vanligt vid sådana tillfällen, mycket af det beröm, han tilldelade dem, endast egde sin grund i gubbens inbillning. Icke heller är det ännu (1835) så fattigt på de gamla runorna som han föreställde sig, om ock det är sannt, att de småningom torde alltmer försvinna. Ännu äro de icke så föraktade, utan hör både ung och gammal gerna på dem, när de sjungas."

De storartade resultaterna af dessa resor öfverträffade alla de förhoppningar som derpå kunnat ställas, och Lönnrot kunde omsider skrida till utförandet af den älsklingsplan som redan i många år föresväfvat honom , att af de mythiskt-episka traditionerna framställa ett sammanhängande helt. I Februari 1835 öfversände han till det Finska Litteratursällskapet i Helsingfors sitt manuskript till Kalevala, som ännu före årets utgång på sällskapets bekostnad utkom af trycket i tvenne delar, försedda med ett långt förord, hvari Lönnrot redogjorde för sitt förfarande vid sångernas sammanställning och meddelade sin åsigt rörande deras uppkomst, fortplantning och möjliga historiska grund, bifogande dertill en utförlig framställning af den finska versläran samt en ansenlig samling varianter.

Det vore öfverflödigt att här närmare skärskåda betydelsen af den vändpunkt i hela den fosterländska kulturens historia, som med Kalevalas framträdande var uppnådd, eller att redogöra för det lifgifvande inflytande detta nationalepos, med sina dyrbara forntidsminnen, sin djupa fond af lefnadsvishet och fantasirik verldsåskådning, sin rikedom på poetiska gestalter och skildringar, sina dittills okända språkskatter, utöfvat på den inhemska litteraturen och genom denna på det nationella bildningsarbetet i sin helhet. Klart insågs detta genast i början af mången fosterlandsvän, och de förhoppningar som dermed vaknade funno redan vid Litteratursällskapets närmast följande årsdag den 16 Mars 1836 ett värdigt uttryck i dessa af dess dåvarande ordförande yttrade ord; "Denna skatt af finska fornsånger är af den stora vigt, att den inhemska litteraturen derigenom icke blott blifvit oändligt riktad , utan hardt när vunnit en europeisk betydelse. Ja, man kan utan förmätenhet säga, att den nu först lemnat sin vagga. Finland, i besittning af dessa episka dikter, skall med upplyftande sjelfkänsla lära sig att rätt förstå sin forntid och med den äfven sin forntida ande-utveckling. Det skall kunna säga till sig sjelft: äfven jag har en historia! — — Om Porthan, ty hans namn bör i dag icke bli onämndt — om han, de finska häfdernas fader, ännu lefde, huru skulle han icke välsignu denna fosterbygdens oväntade vinning! — — En framtid, och den som jag hoppas icke aflägsen, skall afgöra hvad uppmärksamhet bör skänkas dessa sånger, och derjemte hvad rättighet till ett i finska litteraturhistorien odödligt namn den man förvärfvat sig, hvilkens möda och insigt vi ha att tacka för deras upptecknande och ordnande".

Dock var Lönnrots stora värf, grundläggandet af en sjelfständig finsk litteratur, härmed endast påbörjadt. Från hans många färder återstodo andra betydande samlingar af lyriska sånger, episka fragmenter, ordspråk och gåtor, dem han efterhand blef i tillfälle att ytterligare föröka genom nya uppteckningar, isynnerhet under en 1836—1837 på Litteratursällskapets anmodan verkställd resa, som för språkliga forskningar utsträcktes från det finsk-ryska gränsgebitet ända till de närgränsande lappmarkerna. Småningom blef äfven detta rika material, redigeradt af samlarens hand, synligt i tryck. 1840 utgaf Lönnrot sin stora sångsamlig Kanteletar, hvaraf de tvenne första delarne upptogo närmare 600 smärre lyriska sånger, den tredje åter äldre och nyare runor af något större omfång och öfvervägande episkt eller historiskt innehåll. I företalet till detta arbete meddelade Lönnrot derjemte en utförlig karakteristik af den finska folkpoesin, utan tvifvel den mest sakrika och upplysande framställning af detta ämne, man ännu för närvarande eger. Tvenne år senare utkommo Suomen Kansan Sanalaskuja, en samling af öfver 7000 finska ordstäf, och 1844 följde Suomen Kansan Arvoituksia, upptagande nära 1700 ur folkets mun upptecknade gåtor.

Lifvade af Lönnrots föredöme hade emellertid flere yngre landsmän i hans fotspår tid efter annan för Litteratursällskapets räkning genomvandrat och undersökt de sångrika nejderna. Af vigt var isynnerhet den resa som för detta ändamål år 1839 företogs af M. A. Castrén, ty ehuraväl den runoskörd han från denna sin färd medbragte, hufvudsakligen inskränkte sig till en mängd trollsånger, förvärfvade han derunder, genom besök hos den gamle Arhippa och andra goda runosångare i ryska Karelen, en förtrolig bekantskap med folkpoesin i dess ännu qvarlefvande genuina form, en omständighet som innan kort beredde den inhemska litteraturen en särskild vinning. Med stöd deraf kunde nemligen Castrén redan två år derefter fullända och i allmänhetens händer öfverlemna sin utmärkta öfversättning af Kalevala, samt i företalet dertiil bifoga en skarpsinnig kritisk framställning af sångernas poetiska och mythologiska innehåll. Mängden af nya episka tillägg och varianter till Kalevala hade emellertid genom bidrag af ofvannämnde samlare tillvuxit i den proportion, att en genomgripande omredigering deraf befanns icke blott önskvärd utan ock af ämnets egen vigt naturligen förestafvad. Detta mödosamma och sannolikt för hvarje annan hand outförbara arbete verkställdes slutligen af Lönnrot sjelf med all den omfattande och öfverlägsna sakkännedom han under mer än tjuguåriga forskningar på detta område förvärfvat, och den 5 December 1849 utkom Kalevala i ny förstorad upplaga, helsad med glädje och nyväckt intresse af den fosterländska litteraturens vänner. Den första editionens 32 sånger, hvilka sammanräknade innehållit inemot 12,100 verser, hade nu tillvuxit till ett antal af 50, med närmare 22,800 verser; en hvar af de äldre sångerna hade derigenom blifvit ansenligt utvidgad och en och annan af dem var nu i sin nya form fördelad på två eller flere. Dessutom ingingo i den nya bearbetningen några fullkomligt nya runor, bland dem t. ex. den elfte sången, eller skildringen om Lemminkäinens och Kyllikkis äfventyr, hvaraf icke mer än tretton verser återfinnas i den gamla upplagan (18. 222—235). Likaså var den märkvärdiga Kullervo-episoden (sång 31—36) till största delen ny, då deraf i första editionen hade ingått endast det bristfälliga fragment som bildar dess nittonde sång. Hvad dikten genom dessa och många andra tillökningar vunnit, är lätt i ögonen fallande; isynnerhet gäller detta de herrliga sångerna om Kullervo, om de ock i sitt nuvarande skick bära alltför tydliga spår af tidens förstörande tand, för att någonsin mer kunna gestaltas till ett samstämmigt poetiskt helt. Endast om en del bröllopssånger samt några andra lyriska partier synes oss den anmärkning kunna göras, att de genom öfverflödande utförlighet samt här och der genom upprepningar åstadkomma alltför långa digressioner och derigenom verka störande för det hela. — Hvad sångernas inbördes ordningsföljd beträffar hade Lönnrot äfven verkställt flere väsendtliga förändringar hvilka, så vidt vi förmå inse, i de flesta fall utfallit till synnerlig fromma för dikten; angående de vigtigaste åtgärderna i detta afseende skola vi i det närmast följande blifva i tillfälle att anföra utgifvarens egna ord. Den åsigt torde emellertid kunna anses lika allmän som berättigad, att denna senare bearbetning af Kalevala, ehvad derom i detaljer kan anmärkas, dock i enhet och inre sammanhang, lika mycket som i fullständighet och rikedom på enskilda poetiska skönheter vida öfverträffar den äldre editionen.

Sin redogörelse för sjelfva redaktionsarbetet och dermed sammanhängande omständigheter har Lönnrot i korthet afgifvit i det på värdefulla upplysningar rika förord, hvaraf vi ofvanföre meddelat en öfversättning, med uteslutande endast af den del, som specielt rör arbetets språkliga sida. Vida utförligare har han likväl uttalat sig rörande den nya bearbetningen i de "Anmärkningar till den nya Kalevala-upplagan", hvilka af honom offentliggjordes i "Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning" 1849 no. I., innan arbetet ännu hade erhållit den sista fulländningen af hans hand. Då denna redogörelse är af största vigt för det rätta bedömandet af utgifvarens förfaringssätt och den samvetsgrannhet som, i förening med djup insigt, äfven i detaljer utgjort ledtråden derför, tro vi oss här böra meddela följande längre utdrag ur denna numera mindre allmänt tillgängliga uppsats:

"Man har ansett de i flere runor återkommande magiska elementerna verka störande för berättelsens lugna gång, och derföre uttryckt den önskan, att de vid en blifvande ny upplaga skulle sparsammare begagnas. Jag har noga betänkt denna sak och tyckt mig finna, att den störande inverkan af dem mera härrör af den olikhet, som finnes mellan den nuvarande och fordna verldsåsigten, än den vore grundad i sjelfva saken. Den fordna åsigten var fast förknippad med öfvertygelsen om magins verklighet, och, hvad den inverkade på händelsernas gång, ansågs då så litet ovanligt, att icke all frånvaro deraf varit en mycket ovanligare företeelse. Då nu det fordna föreställningssättet, sådant det i runorna finnes förvaradt, måste återgifvas i dess helhet och så troget som möjligt, utan all inverkan af närvarande tiders meningar, så har jag ej trott det vara skäl att göra någon märkbarare inskränkning i de magiska elementernas upptagande, undantagande der de någongång förekommit utan allt närmare samband med de öfriga händelserna i dikten, eller ock till formen varit för mycket ordrika. Med denna sednare inskränkning har likväl den önskade fullständigheten ofta råkat i strid.

"Alla anmärkningar mot ordningen mellan de särskilda runorna i den förra upplagan äro, der det kunnat ske, vid den nya observerade och begagnade densamma till godo. Så har den 29:de runon i den förra upplagan kommit att uppflyttas enligt förslaget i Fosterländskt Album Häft. 1, sid. 155. Deremot har den 28:de runon ej kunnat omflyttas så, som nämnda skrift s. 151 föreslår, och det af skäl, att deri beskrifves Kalevalas seger öfver en af de plågor, hvarmed Pohjola-värdinnan sednare hemsökte orten. Till sakkunniges bepröfvande hänskjuter jag föröfrigt, om diktens enhet verkligen vinner något derpå, att den 29:de runon, som beskrifver huru Wäinämöinen förgäfves sökte sin förlorade Kantele och derefter gjorde en ny, kommer att anföras omedelbart efter Sampo-färden, eller om det ej vore mera skäl att låta den stå på sitt nuvarande ställe, så att Wäinämöinen först vid det tillfälle, då han genom att hafva befriat solen och månen ur deras fängelse hade öfvervunnit äfven den sista af Pohjolas stämplingar, kände behofvet af att med kantelespelet yttra sin utomordentliga glädje. Sålunda skulle denna runo komma att sluta den egentliga dikten med beskrifningen om den verkan, Wäinämöinens spel utöfvade så hos den lefvande som liflösa naturen; derefter skulle blott runon om Wäinämöinens hädanfärd, hvilken i alla fall blifver ett slags appendix, tillkomma. Jag anser det vara en bisak, om Wäinämöinens Kantele låg en längre eller kortare tid på hafsbotten, helst den ändock blef der; hufvudsaken blifver, att placera runon, hvarest behofvet af en lifligare glädjeyttring gör dess tillkomst förklarlig.

"Hvad dr. Castrén i sin öfversättning af Kalevala, Förord, s. XXIII, anmärker om den då lefvande, numera aflidne, utmärkte runosångaren Arhippa äfvensom s. V. om de flesta runosångare, att de sjungit Sampo-runorna i ett sammanhang, eger visserligen sin riktighet; dock synes han ej ogilla den method i Kalevala blifvit följd, att interpolera Sampo-runorna med frieri- och bröllops-runoma, emedan eljest innehållet af Kalevala sönderfölle i flera af hvarandra oberoende runocykler. Den ordning, i hvilken runosångarne sjelfva sjunga sina runor, är väl ej alldeles att förbise, om jag ock ej vill fästa alltför stor vigt dervid, såvida de deruti mycket afvika från hvarandra. Just denna olikhet, hvarigenom ordningen mellan särskilda runor hos den ene sångaren ofta kom att korsa den andres, och sedan efter mångfaldiga uppteckningar af samma runor hos särskilda sångare högst få återstodo, som ej af den ene eller den andre sjungits i något slags sammanhang med en eller flere andra, styrkte mig i den redan förut fattade meningen, att alla runor af detta slag möjligtvis kunde bringas i samband med hvarandra. Jag kunde ej anse den ene sångarens ordning mer än den andres för ursprunglig, utan förklarade så den ena som den andra ur det hos menniskan naturliga begäret, att bringa sina kunskaper i någon ordning, hvilket efter sångarenas individuela föreställningssätt skapat olikheten. Slutligen, när ingen af sångarena enskildt mera kunde mäta sig med mig i anseende till massan af runor, dem jag samlat, trodde jag mig ega samma rätt, som jag var öfvertygad om, att de fleste af sångarena tillerkände sig, att nemligen ordna runorna, eftersom de bäst passade till hvarandra, eller med runons ord: itse loime loitsijaksi, laikahtime laulajaksi, d. v. s. jag ansåg mig för en sångare, likagod som de sjelfva.

"Med samma sångarrätt har jag vid den nya upplagan trott mig kunna göra de nämnda förändringarne i runo-ordningen och andra ännu vigtigare. Sednare runovarianter hafva styrkt den förmodan, som jag redan vid förra upplagan (esipuhe s. VII) uttalade, att Joukahainen och den "glosögde Lappen," som sköt på Wäinämöinen, voro en och samma person. Derigenom hafva den 30:de och 31:sta runon i den förra upplagan, hvilka förr stodo alldeles för sig sjelfva, numera fått ett mycket nära och naturligt samband med de öfriga sålunda, att de flyttats tillbaka framför berättelsen om Wäinämöinens äfventyr med Lappen, en anordning, som för dess naturlighet troligen af alla måste godkännas. Äfven har större delen af den förra 24:de runon (vv. 9—215) kommit att omflyttas så, att den nu befinner sig på ett vida lämpligare ställe (se 2 runon). Vv. 394—461 af den förra upplagans 15:de runo hafva i denna flyttats lägre ner till Ilmarinens andra friarefärd till Pohjola; andra smärre förändringar att förtiga. Den största förändring har dock skett i början af dikten, i det Veen emonen (Vattnets moder) fått öfvertaga den roll vid verldens skapelse, som i den förra upplagan tillskrefs Wäinämöinen. Det ojemförligt större flertalet af runovarianter tillskrifver denna akt ännu, som då, Wäinämöinen; hvarföre jag ej utan mycket vigtiga skäl vågat göra denna förändring. Dessa skäl hafva utgjorts af de många uppenbara motsägelser, som runon i sitt förra skick framställer, af den muntliga traditionen och af den lätthet, hvarigenom en namnförvexling mellan Ween emonen' (eller Weinemoinen) och Wäinämöinen kunnat uppstå (jfr Kalev. öfvers. af M. A. Castrén, s. VIII, IX och Mehiläinen 1839 Joulukuulta). För en namnförvexling, och den ej särdeles gammal, talar äfven den omständigheten, att D. Juslenius i sitt Suomal. Sana-lugun Coetus, tryckt i Stockholm år 1745, s. 422 öfversätter namnet "Wäinämöinen" med "Nereis — hafz fru," af hvilken öfversättning man måste draga den slutsats, att han menat Veen emonen, så förvånande det å andra sidan är, att han, som både gjort trägna resor i landet och äfven haft någon ej ringa kännedom om våra runor, ända till den grad varit okunnig om Wäinämöinen och hans bragder. Blott hans presterliga embete, för hvilket runorna då lära hafva skyggat, kan till någon del förklara denna okunnighet.

"Angående den första runons närvarande skick har jag i ett privatbref nyligen fått följande anmärkning mig välvilligt meddelad: "Den 1:sta sången af Kalevala, som varit införd i Suometar, tyckes mig," säger anmärkaren, "vara hopsatt af flere stycken och komponerad i senare tider, så framt den någonstädes ännu sjunges i sin helhet, sådan den finnes införd i nämnde tidning, ty deri förekomma tydliga spår af den christna läran, som haft sitt inflytande på kompositören. Månne den således kan vara egnad att stå i början af Kalevala-sångcykeln?"

"Denna anmärkning torde ej af någon, som intresserar sig för ämnet, anses likgiltig, hvarföre jag ej annat kan, än utbedja mig att få höra äfven andras omdöme i saken, antingen i någon tidningsartikel eller annorlunda. Min egen åsigt är ännu, att samma runo ej förråder mer hopsättning af flera stycken, än äfven många andra runor, tillföljd af deras hopfogning ur ofta tio till tjugu och flera varianter, torde göra det. Under det dubbla bemödandet att ej genom upptagande af allt, som varianterna innehålla, göra runon oformlig, och dock ej lemna något vigtigt, kunna så lätt fel begås i synnerhet uti förra afseendet. Många sådana fel i den förra upplagan har jag i den närvarande bjudit till att afhjelpa, men i deras ställe hafva andra kunnat uppstå. Hvad som dock mer än allt eget bemödande för saken ger mig hopp, att den närvarande upplagan äfven i afseende på dess form skall blifva vida öfver dess föregångare, är den omsorgsfulla granskning, som den före tryckningen kommer att undergå hos Litteratur-sällskaperna i Helsingfors och Wiborg, då deremot den förra upplagan aftrycktes ord för ord sådan, som jag inlemnat manuskriptet dertill. — — — — — — — — — — —

"Jag är långt ifrån att anse Kalevala-runorna än i denna dag vara sådana, som de i början sjöngos; icke heller är jag numera af samma tanke med dem, som tro, att om någon företagit sig att samla dem några sekler tidigare, skörden då blifvit vida rikare. Det är väl ej blott möjligt, men äfven troligt, att några runor med tiden försvunnit; men å andra sidan måste den, som närmare känner förhållandet, medgifva, att i stället andra, såsom man plägar säga, vuxit till sig. Sångarena, som från slägte till slägte genom sekler fortplantat dessa runor, voro visserligen ej så nogräknade, att icke mången af dem, när det eljest föll honom in någon lyckligare idé, något bättre uttryck, som han trodde lända till sångens förskönande, då äfven begagnade sig af detsamma. Läser man för en god sångare upp en runo, den han ej förut hört, och ber honom derpå återsjunga den, så skall det sällan inträffa, att han skulle svara, det den ej ännu fastnat i hans minne, utan han sjunger den verkeligen, dock icke alla ställen ord för ord, utan med bortlemnande af några, med tillsats eller förändring af andra. Upptecknar man nu sången, sådan han ur sitt minne återgifvit den, läser den för en annan sångare och anmodar så åter denne att sjunga den, så får man den ytterligare förändrad. Fortsätter man arbetet vidare sålunda, att man alltid läser den sista reproduktionen för en ny sångare, och sedan jemförer, hvad man af den tionde sångaren fått, med den ursprungliga sången, så skall man finna, att äfven i den tionde återgifningen sången till sin grund är densamma, som den ursprungliga, men att många uttryck deri äro annorlunda, somliga bättre, andra sämre, och att ett och annat mindre väsendtligt stycke kunnat bortfalla, hvaremot något annat tillkommit. Den, som vill hafva en rätt åskådlig bild häraf, hänvisar jag till Paavo Korhosen viisikymmentä runoa ja kuusi laulua, hvarest i alkulause ss. 24—27 finnes införd en sång först sådan den af författaren (folkskalden Paavo Korhonen) i våra dagar blifvit diktad, och omedelbart derefter sådan den upptecknades i ryska Karelen omkr. 50 mil derifrån. Förvandlar jag nu de nyssomtalte tio sångare till de tio sekler, genom hvilkas mun Kalevala-sångerna kunna hafva kommit till oss, så torde jag ej behöfva tillägga något ytterligare, för att tillkännagifva min tanke om deras närvarande beskaffenhet i förhållande till den ursprungliga. Det lefvande ordet är ett andligt frö, som kastas ut i tiden, vexer, der det finner en tjenlig jordmån, och förgås slutligen liksom allt annat lefvande, sedan det framalstrat något nytt och bättre. Den tjenliga jordmånen för Kalevalasångerna har hittills varit det ryska Karelen, der folkets ringa bildning gjort sinnet tillgängligare så för den enkla episka beskrifningen som för det underbara, mystiska i magin. Den dag torde ej vara långt borta, då de äfven der underhållit sinnet i tillräckligt lång tid och gjort det beredt och moget för mottagandet af nya begrepp i lifvets åtskilliga förhållanden, och då dö de med allone undan hos folket, lefvande blott ett slags vita posthuma i skriften.

"Skulle de, hvilka skrifvit om de homeriska sångernas uppkomst, haft den erfarenhet om traditionens behandling af sången, som jag beträffande de finska sångerna vunnit, så tror jag, att aldrig någon tvist kunnat uppstå om sättet för deras uppkomst. De skulle då allmänt hafva funnit, att någon med händelserna samtidig skald först besjungit dem kortare, och att traditionen sedan utvidgat sångerna samt framställt dem i många variationer. Den som sedan hopsamlat varianterna, hade för sig ett ungefar dylikt arbete, som Kalevala-sångernas ordnande och hopfogningen af deras många varianter gifvit mig, hvilket jag ber, ingen dock må misstyda derhän, som ville jag ställa min förmåga eller ens ämnet för behandlingen i jemnbredd med hans. Redan de åtskilliga, ofta förekommande olika dialektformerna i de homeriska sångerna göra det omöjligt, att tänka sig en gemensam författare för de samma, eller ock en tradition af dem, utan många varianter. För den, som ordnar och hopfogar sådana till en sångcykel hörande stycken, blifver det emellanåt nödvändigt att tillsätta någon sammanlänkningsvers, och jag tviflar ej på, att sådana finnas äfven i de homeriska sångerna, om man noga letar efter dem. Äfven i Kalevala-runorna måste understundom någon dylik sammanlänkningsvers insereras, hvars särskilda utpekande för hvarje gång dock säkert af mången annan jemte mig skulle anses för pedantiskt och så mycket mer obehöfligt, som en sådan ej det ringaste vidrör sjelfva saken, utan vanligtvis består i orden: Sanan virkkoi, noin nimesi — Siitä tuon sanoiksi virkki — det är: " Yttrade ett ord och sade", eller: "Derpå tog han så till orda," o. a. d."

________________

De notiser och utdrag vi ofvanföre meddelat erbjuda föga eller intet nytt för läsare, som med någon uppmärksamhet följt den inhemska litteraturens utveckling under de senaste 40 åren. De beröra till största delen kända förhållanden, och kunna med skäl af mången anses här öfverflödiga. Väl medveten deraf har öfversättaren dock trott att en kort öfversigt af Kalevala-sångernas successiva framträdande, samt några authentiska vittnesbörd af deras upptecknare kunde ega sitt intresse för en och annan läsare, isynnerhet då hithörande uppgifter hittills legat spridda i flere särskilda, till en del mindre tillgängliga arbeten. Möjligen kunna de ock i någon mån bidraga till skingrande af de villfarelser som ännu här och der utom Finland visat sig råda i frågan om dessa sångers rätta upphof och derpå grundade anspråk på att få gälla för hvad de äro: oförfalskade alster af en genuin folkpoesi.

Det återstår att tillägga några ord om den öfversättning som härmed afslutas, nitton år efter det originalet framträdde i dagen. Dess möjliga förtjenster kan undertecknad endast till en ringa del räkna sig till godo; de tillhöra i väsendtlig mån de föregångare, hvilkas tidigare tillgöranden underlättat arbetet och undanrödjat de största svårigheterna dervid. I främsta rummet gäller detta Castréns förträffliga tolkning af den äldre Kalevala, hvarigenom redan närmare hälften af den senare upplagans innehåll kan anses iklädd svensk drägt. Ett annat vigtigt stöd har stått till buds i de öfversättningar, hvilka lektor Carl Gust. Borg med lika stor skicklighet som sakkännedom verkställt ur den andra editionen, och som sammanräknade omfatta närmare 17 hela sånger. Herr A. Schiefners fullständiga tyska öfversättning har likaledes erbjudit tillfälle till mången vigtig jemförelse. Men dessutom har öfversättaren haft förmånen att af prof. E. Lönnrot samt prof. Aug. Ahlqvist få inhemta en mängd upplysningar rörande tolkningen af svårtydda ställen, för hvilkas välvilliga meddelande han anhåller att här få uttrycka sin stora erkänsla.

De första försvenskningar ur Kalcvala verkställdes på originalets meter af Lönnrot redan år 1835 och offentliggjordes af honom i Helsingfors Morgonblad under detta och några följande år. Den okonstlade, enkla ton han deri anslog och det osmyckade uttryckssätt han begagnade, adopterades efter honom af Castrén och har sedermera, mer eller mindre igenkänligt, återljudat i alla de talrika öfversättningar från finskan, som i vårt land sett dagen, såväl i tidningar som många enskilda arbeten. Man kan säga att derigenom utbildat sig ett eget poetiskt ordasätt, ett särskildt slag af diktion, som slutligen erhållit sin fulländning genom Runebergs och Topelii sköna öfversättningar eller efterbildningar i den finska poesins anda, med hvilka en egen lyrisk genre kan anses vunnit burskap inom vår poesi på svenska språket.

Mången har dock ansett det olämpligt och fruktlöst att i denna redan häfdvunna stil försvenska Kalevala, och yrkat på att någon mera omvexlande och tacksam versform borde för ändamålet väljas eller tillskapas. Man har med skäl klagat öfver den orimmade trokeiska versen, genom hvars tröttande enformighet och släpighet för ett svenskt öra det poetiska innehållet måste blifva mer eller mindre onjutbart. Af vigt i frågan härom är isynnerhet en uppsats af prof. Ahlqvist i tidskriften "Suomi" 1853, hvari flere grundade skäl för denna åsigt framhållas. Såsom prof på en motsatt method har hr A. bifogat en i friare versform eller s. k. blankvers utförd försvenskning af 36 sången ur Kalevala, hvars kraftfulla rytmer onekligen förläna dikten en karakter af liflighet och omvexling, som den i sin jemna takt fortlöpande trokeiska versen i sjelfva verket saknar. — Undertecknad står i denna fråga måhända under inflytelsen af en traditionel fördom, men kan ej frångå den åsigt, att en efterbildning af runometern, så vidt en sådan i svenskan är möjlig, dock är enda rätta vägen, samt att originalets poetiska skönheter åtminstone i någon mån kunna återgifvas och göras anslående äfven under den enkla, okonstlade form, hvars grundton till först angafs af Lönnrot och Castrén. Deremot anser öfv., att andra försvenskningsmethoder, eller åtminstone de metriska omskapningsförsök, som hittills blifvit gjorda, förläna dikten en väsendtligen fremmande prägel, under hvars påtryckning många egendomliga drag, om ej utplånas, dock för mycket undanskymmas. Det skulle leda oss för långt att här utlägga de många orsakerna dertill: hufvudorsaken är den episka diktens objektiva skaplynne, hvarur den yttre formen, metern, rytmen framsprungit genom en slags naturnödvändighet, hvarföre den icke tål att godtyckligt omskapas eller förändras, medan deremot, då fråga är om lyrisk poesi, en öfversättare kan förfara mera sjelfständigt och bör ega rättigheten att gestalta sin tolkning i närmare öfverensstämmelse med sin egen uppfattning af originalet. För sin del har undertecknad sjelf engång i "Suomia" 1856 vågat ett försök att på rimmad vers återgifva ett stycke, ett af de mest lyriska, ur Kalevala, men deraf endast funnit, huru störande en sådan innovation verkar på frändskapen med originalets anda och på troheten i det enskilda uttrycket.

Af dessa och ofvannämnda skäl är föreliggande öfversättning verkställd på den gamla, enkla, orimmade runometern, äfven med fara att den derigenom af mången skall anses alltför enformig och möjligen onjutbar. Att undertecknad dervid troget följt sina föregångare i spåren, att enskilda uttryck och stundom hela verser oförändrade blifvit upptagna ur Castréns och Borgs öfversättningar, skall befinnas naturligt af den som besinnar huru likformigt äfven originalets ordasätt gestaltar sig hela dikten igenom, huru många stående epitheter, uttryck och vändningar ständigt i Kalevala återkomma, och huru litet svängrum och tillfälle till omvexling i ordalagen en öfversättare finner inom den trånga ramen af en åttastafvig vers, som stundom ej får inrymma mer än ett par tre ord. Ty såsom bekant tillåter den finska poesin sällan eller aldrig hvad man kallat ett enjambement eller öfversteg från den ena versen till den andra, hvarigenom en icke ringa frihet vore en öfversättare förunnad.

De mångfaldiga formella prydnader och skönheter, hvarpå den finska poesin öfverflödar, måste emellertid i en öfversättningsform, sådan som den närvarande, helt och hållet eller till största delen gå förlorade. Redan det obeskrifliga behag ett finskt öra finner af accentens ständiga strid med och förtrampande under qvantiteten utgör i runometern ett egendomligt drag, som i den svenska versen saknar all motsvarighet. Den rika, nästan i hvarje vers återkommande alliterationen kan ock vid en öfverflyttning till ett fremmande språk endast svagt och aldrig konseqvent efterbildas; åtminstone har undertecknad icke funnit det möjligt att vidare än då och då åstadkomma en lindrig anklang deraf. Likaså är det finska språkets outtömliga onomatopoesi en sida, som en öfversättare redan från början måste uppgifva alla förhoppningar på att kunna återgifva i ett af reflexionen så genomsiktadt språk som svenskan, hvilken längesedan förlorat den primitiva förmågan att i musikaliska ordbildningar efterlikna och återgifva naturljud och andra sinliga företeelser. — Stundom begagnar sig den finska versen äfven af rimmet; här och der sker detta visserligen för större eftertrycks skull, men i de flesta fall är denna prydnad tillfällig och afsigtslös. Några dylika ställen äro äfven i öfversättningen behörigen observerade (så t. ex. i sång. 24. 504—508; 27. 161—162; 29. 469—472; 31. 273—274 m. fl.) utan att öfv. dock i allmänhet kunnat anse en efterbildning i dylika fall vara af någon synnerlig vigt.

En formel omständighet må här ännu beröras. I svenskan förekommer en mängd ord, hvilka i metriskt afseende äro så godt som oanvändbara i trokeisk vers, men dock icke kunna umbäras i en öfversättning af Kalevala. Sådana äro t. ex. svärdotter, förstuga, badstuga, jernhagel, ekorre, knytkafle m. fl. Lätt torde de svårigheter inses, som varit förknippade med dylika ords begagnande eller utbytande mot andra. Likaså impraktikabla äro de trestafviga finska namnen Kaleva, Pohjola, Osmola, Hiitola, Wellamo och andra dylika. I alla föregående öfversättningar hafva de erhållit tonvigt på andra stafvelsen, hvilket är fullkomligt stridande mot deras rätta uttal. I stället för att skrifva Kaléva, Pohjóla, Wellámo o. s. v., har öfv. i de flesta fall bibehållit den ursprungliga betoningen, och tillåtit sig att begagna dessa ord som daktyler. Flera öfvermetriska verser hafva väl derigenom blifvit tillskapade, dock är denna olägenhet mindre, och för öfrigt tillåter sig äfven originalet på många ställen en frihet i detta afseende. Verser med nio och tio stafvelser förekomma deri icke sällan, exempelvis sång. 3. 199, 207; 20. 1; 43. 307; 45. 23. m. fl., såsom äfven af öfversättningen framlyser.

I det följande äro några rättelser bifogade, hvilka torde benäget uppmärksammas före arbetets begagnande. För några af dem hafva vi att tacka en anonym recensent, som i Helsingfors Tidningar 1865 no. 265—267 underkastat förra delen en utförlig granskning hvari, bland åtskilligt annat, äfven några befogade anmärkningar förekomma. Oblandad vore denna tacksamhet från öfversättarens sida, om han kunde förutsätta, att sagda granskning blifvit företagen af rent intresse för sjelfva saken, utan inverkan af andra, för densamma fremmande motiver. Tyvärr synes dock detta icke varit fallet. Men derom förtjenar ej att här spilla många ord.

Enkelhet och trohet äro de tvenne hufvudvilkor öfversättaren uppställt för detta sitt arbete. Att dock den senare af dessa fordringar endast till en viss grad kunnat uppfyllas, har till en del legat i sakens natur, hvilket af insigtsfulle läsare lätteligen skall inses. För de många ofullkomligheter och brister som berott af öfversättarens eget förvållande, måste han deremot anhålla om välvilligt öfverseende, i den förhoppning att arbetet dem oaktadt skall kunna lemna svenske läsare någon vägledning till en närmare bekantskap med den herrliga nationaldikten och blifva dem ett medel att på sitt håll

"Lyssna till den granens susning,

Vid hvars rot vårt bo är fästadt."

Helsingfors i December 1868.

K. C.