Inledning Svenska folkvisor

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

Inledning

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

Då utgifvarne till allmänheten öfverlemna dessa, till största delen ur svenska allmogens mun upptecknade sånger, får en utgifvares vanliga skyldighet, att såsom medlare emellan boken och läsaren redogöra för hvad som lemnas, och åtminstone söka undanrödja hindren för ett opartiskt bedömmande deraf, för dem genom särskilda omständigheter en ny vigt. De befinna sig nämligen i den egna belägenhet, att tro sig såsom en nationalegendom böra anmäla någonting, som, för den talrikaste hopen af vår läsande allmänhet nu för tiden, antingen är alldeles obekant, eller också, om en och annan här skulle igenkänna ljud från sina barndomsdagar, med likgiltighet och åtlöje torde anses. Endast genom utvecklingen af begreppet om folkdikten och genom allmänna betraktelser skulle man väl förgäfves söka häfva detta misskännande, då det just är den bildade eller förbildade poesiens fel att förneka allt sammanhang med folkets. Detta sammanhang är det således, som måste återställas. Man måste visa, huru den ena ur den andra uppkommit; om bandet dem emellan i fortgången synes afbrutet, hvilken främmande inflytelse, som vållat detta, och hvilka gemensamma elaka följder det haft för hvardera; man måste derigenom, att man således förbinder det bekanta med det obekanta, sprida ett ljus öfver det hela, som låter hvar del synas i sitt egna värde. Framställandet af en sådan historisk utveckling, med närmare hänsigt på den fosterländska skaldekonsten, vore utan tvifvel den bästa anmälan för detta första försök till svenska folkdikters allmängörande. Att efter förmåga söka uppfylla, hvad i detta afseende kunde fordras, är det åliggande, som fallit på min lott, och det enda sätt, hvarpå jag kunnat svara mot min medutgifvares för mig smickrande åstundan att förena mitt namn med sitt i ett företag, hvaraf honom tillhör hela äran och mödan. Om man skulle tycka, att jag härvid gripit nog vidt omkring mig, så väl i allmänna betraktelser, som genom deras användande på europeiska poesien i sitt hela; så kan jag, utan alt ingå i de orsaker, som ligga i ämnet och i följande försök af sig sjelfva blifva synbara, blott svara, att saker vinna på att blifva sedda i stort, och att man ej nog kan vänja sig att betrakta Europa som ett helt.

___________________

Betraktar man menniskan, må man väl säga, att poesien är det undransvärdaste i hennes natur. Utrustad med förmåga att handla efter afsigt och för ändamål, finner hon deri sitt egentliga företräde. Hon skapar derigenom en egen verld, och man måste tillstå, att för hennes förstånd och vilja de största saker ej äro omöjliga. Ifrån vilden, som är sig sjelf nog, intill den bildade menniskan, för hvars behof millioner arbeta, fins intet menskligt tillstånd, som ej är en triumf öfver oräkneliga svårigheter. Likväl, så sysselsatt hon är att försäkra sitt bestånd och inrätta sin verld efter sina afsigter, återstår dock alltid hos henne ett öfverskott af kraft, som ej går åt, huru mycken verksamhet hon ock må använda för sina ändamål, och för hvilket, då det ej vidare kan brukas som medel, hon sjelf synes snarare vara en lek. Det är denna beskaffenhet, hvarigenom menniskan når utöfver, att jag så må säga, ej blott hvart och ett gifvet tillstånd, utan äfven öfver verkligheten i allmänhet, utan att deraf kunna tillfredsställas, och som gör det för henne til! ett behof, att genom dikten söka hela det underbart fragmentariska i all mensklig existens. Ingens mening kan vara, att denna dikt bedrager, eller är blotta gyckelspelet af en öfverloppskraft, som så slösar bort sig, emedan den ej kunnat finna annan användning; snarare skulle vi säga, att poesiens blotta tillvarelse är ett så godt bevis på själens odödlighet som något, som kan framställas. Sprungen ur en förmåga, höjd öfver timliga begär och behof, lefver hon blott i de idéer och känslor, som äro menniskornas gemensamma egendom; utgifvande sig sjelf för en dikt, är likväl hela naturen för henne ej annat — blott sinnebild, symbol — så att man snarare skulle tro henne vara invigd i dess hemligheter och ega nyckeln till alla naturer; ja, ser man derpå, huru det inre för poesien är det enda väsendtliga, skulle man väl i henne kunna igenkänna själen sjelf, som genom välljudets magt löser sina band, och med fria vingar sväfvar i morgonrodnaden af en dag, hvars rena ljus ej hinner dödliga ögon.

Man må föreställa sig henne så eller annorlunda, så är det likväl visst, att man återfinner henne mer eller mindre öfverallt, der mensklig sammanlefnad gifves, och att hon öfverallt likasom är klangen af menskliga sinnens harmoni. Då hennes element är det högre, gemensamma i menniskonaturen, och då det är just detta naturligt gemensamma, som samhället utbildar och såsom offentligt föreställer, så skulle tyckas att poesiens bildning med samhällsordningen skulle hålla lika steg och, i mån af denna utveckling, äfven tilltaga, så i klarhet och styrka som allmänhet. Och detta kan i det hela ej nekas: likväl med nödvändigt afseende på vilkoren för all samhällsbildning. Det är visserligen samhället, som först framkallar allt, hvad hos menniskan ligger; men blott i stort, och ej allt hos alla; och vid sammanlikningen emellan samhällslefnadens utvecklingsgrader, eller emellan bildade och hvad man kallar obildade nationer, för att ådagalägga odlingens fördelar, duger ej att ställa man mot man, då den, som förblifvit naturen närmast, alltid inom sin person förenar de mesta tillgångar, utan folk mot folk. Huru många naturliga ämnen för mensklig verksamhet äro ej i ett odladt tillstånd den enskilda betagna eller gjorda umbärliga, emedan de äro delade på särskilda händer, och emedan hvar och en genom utbildandet af en egen konst eller färdighet betalar sin skuld till det hela, och äfven sjelf i detta afseende föreställer det! Denna den civiliserade menniskans ofullständighet och alhängighet kan blott godtgöras genom utbildandet af det ädlaste hos menniskan, af detta allmänna sinne, hvarigenom den enskilde känner sig sjelf i det hela, och derigenom att hvar och en på visst sätt verkar med alla de öfrigas krafter. Lagen for all civilisation, nämligen om arbetets fördelning, gör sig ej blott gällande i det nödvändiga, det nyttiga, utan äfven för de förmögenheters verksamhet, som öfverskjuta detta mått och framalstra det sköna. Öm i hvart och ett väl inrättadt samfund hvarje medlem känner den ädla böjelsen, som är den egentliga samhällsdriften hos menniskan. att genom utbildandet af någon viss fallenhet och förmåga i ett eget afseende gälla som representant af det hela, så inträffar detta af sig sjelf med dem, som genom naturens gunst framför andra äro kallade att meddela och uttrycka det, som till sitt väsende är det mest offentliga, och såsom ett heligt ting aldrig kan blifva en enskild egendom. De öppna det skönas källa, hvarur alla gemensamma njuta och tillfredsställas. Genom dem blir poesien först fri konst, ej blott utbrottet af känslans behof för ögonblicket. Ju flere dess sanne prester äro bland ett folk, ju lifligare och allmännare känslan för det sköna, hvarmed en annan lika sann sats allt för väl består: ju flere skalder ett språk eger, ju mindre diktar folket. Så — för att anföra exempel — är det an märkningsvärdt, att de bland Europas nationer, som tala underkufvade språk, eller beherskas af folkslag, som med dem äro af olika tungomål, i allmänhet dikta mer och ega mer folkpoesi. Så är förhållandet med finnar, letter, skotska högländare m. fl. Deraf följer ej nödvändigt, att dessa nationer äro mera poetiska. Fenomenet kan komma blott af en undertryckt nationalitets högre temperatur. Det är en poesi, som ej får luft, emedan ett underkufvadt språk är stängdt ifrån all bildning. Lämnad i frihet, flammar alltid poesien upp omkring det högsta hos ett folk, omkring tronen och altaret; och det är snarare ett sorgligt tecken, om den, som grufbrand, blott glöder i jorden.

Frågar man, i hvad förhållande en äldre, konstlös och enfaldig poesi står till den bildade, så blifver svaret, att detta förhållande bort vara det mest vänliga, ja, vördnadsfullt å den senares sida. Ej heller ligger det i sakens natur, att denna nödvändigt skall uttränga den förra ur ett folks minne och hjerta. Ej blott derföre, att den bildade poesien ur dess sköte utvecklat sig och således sjelf måste taga med sig åtanken af sitt ursprung (så lefver barndomen i sina minnen ännu hos ynglingen och mannen); utan äfven emedan denna konstlösa poesi, i många särskilda afseenden öfverträffad, dock eger allmänna företräden, som för en bildad poesi äro omöjliga att återvinna. Det gifves i en naturlig utveckling intet tillstånd, som för ett följande är blott medel. Tvärtom, naturen verkar i hvart och ett med hela summan af sina krafter; och betraktar man dess gång, så är den mer en utveckling af det obestämda till bestämdhet, af det allmänna till individualitet, än ett fortskridande från det sämre till det bättre. Barnet lofvar alltid mer än ynglingen eller mannen håller. Det gifver en föreställning af hela menskligheten med alla sina förmögenheter och anlag, då mannen är ovanlig, om han blott i en bestämd karakters fulla utbildning i något afseende kan påminna om den höjd, till hvilken menskligheten mägtar hinna. På samma sätt med den poesi, som ännu eger barndomens oskuld ; den eger äfven denna ålders symboliska, outvecklade rikedom och storhet. Hela grekiska poesien ligger på detta sätt redan i Homer, en representant af dess äldsta nationela sånger, och det skulle möjligen kunna visas, att allt, hvad i den moderna europeiska är originelt och ej härmning, till sitt anlag finnes i romansen, eller hvad vårt folk kallat den historiska och kärleksvisan. Man kan således väl kalla denna poesi naturpoesi, men ej i den mening, att den uppkommer och bibehåller sig i motsats mot konsten (den innehåller snarare hela konsten i sitt ämne), utan emedan den är före, ja, öfver den. Den kan äfven utmärkas under namn af folkpoesi, ej såsom skulle den leda sitt ursprung från en råare samhällsklass, utan emedan den härstammar från tider af en för oss knappt mera fattlig enfald i karakteren, tider, då ännu i bildningen blott den nationela individualiteten var uttryckt, den enskilda ännu så outvecklad, att ett helt folk sjöng som en man. Den borde äfven företrädesvis bära dessa benämningar; ty det slags natureller folkpoesi, som uppstår i motsats mot en redan bildad poesi, och förblifver utan all konst eller förkastar den, är antingen oäkta eller ett bevis, att konsten är det, och i begge fallen oundvikligt rå; hvilket åter likaså litet är nödvändigt fallet med någon af poesiens naturliga åldrar, som med någon af menniskans.

Men det är blott i den gamla poesien, som vi tycka oss återfinna bildningens rena och vackra förhållanden, och en konst, som sjelf blott var blomman af de lyckligaste naturanlag. Den nyare deremot — ehuru jag ej tvekar att påstå, att den till sin ursprungliga ande är djupare än den antika — har hittills synts föga på vägen att bilda sig till ett naturligt helt, utan utmärker sig snarare genom söndring och förvirring. Den har äfven börjat med natur- eller folkpoesi. Men den fortgick blott i bildning, för att lära sig förakta sin källa; hvarföre den ock vid första påseendet visar det besynnerliga skådespelet af en konst utan natur, eller som söker naturen med osäkerhet. Besinnar man orsaken till denna sällsamhet, så synes den närmast vara härmningen efter de gamla, hvarigenom den nyare poesien på en gång ville tillegna sig alla en redan fullkomnad bildnings fördelar, och för att inympas på en främmande stam lösryckte sig från sin naturliga grund. Beskaffenheten af denna härmning förbjuder oss dock tro, att den var grundad på något klart erkännande af den gamla poesiens stora och väsentliga företräde, hvilket ligger i dess organiska utveckling till ett sjelfständigt helt. De nyare hade då i synnerhet i detta afseende sökt träda i grekernas fortspår och lärt af dem att utbilda sin naturpoesi i frukterna af en originel konst hellre än att sätta sin ära i en ytlig och oväsentlig likhet med så förträffliga mönster. Men det fordras redan en hög grad af egen originalitet för att rätt värdera den hos en annan. Att antaga den andras och nöjaktigt uttrycka den är en förmåga mer; så att med fullt skäl kan sägas, att för att rätt imitera fordras att vara sitt original öfverlägsen. En anmärkning, som leder oss alt söka en inre orsak till detta härmningsbegär.

Att vela urskilja det allmänna från det enskilda och känna förhållandet dem emellan, är hvad som utmärker den genom samhället bildade menniskan. Men det högsta hos menniskan är ej det allmänna eller det enskilda, utan hvad som evigt förenar begge och är öfver begge. Hon känner sig väl tillhöra ett helt, i samma mån som hon känner sig sjelf. Men då det hela så ofta verkar fiendtligt mot delarna, och i allmänhet går efter lagar, som af den enskilda äro oberoende; så skulle denna kännedom blott underrätta menniskan om ett oupphörligt missförhållande, i fall hon ej till sitt väsende vore en kallad medborgare i ett odödligt och saligt samhälle, och derigenom all missämja emellan det helas och personlighetens fordringar, om ej på ett timligt, dock på ett evigt och guddomligt sätt bilagd. Menskliga samhället har sin rot utom tiden. Religion är dess innersta band; och allt, hvad man utan afseende på detta högsta band kan säga om samhällets natur och egenskaper, gör det blott till en orimlighet. Men är religionen samhällighetens lifsprincip, så får äfven bildningen af den sin hela karakter; och dess uppenbarande i kristendomen är hvad som bestämt den europeiska. Man har deraf med skäl härledt det öfvervägande andliga i den nyare bildningen, och den motsats mellan detta och det sinliga, som deri så skarpt uppträder; en motsats, som ej på samma sätt förmärkes i den gamla, som ännu har en helt och hållet sinlig själ. Men om man derföre prisat denna såsom högst gynnande för poesi och konst, så har man ej heller försummat att förklara den andra för opoetisk till sin natur, emedan den söndrar förmögenheter, på hvilkas gemensamma, harmoniska verksamhet allt skapande af det sköna beror, emedan den styckar menniskan, som poesien behöfver hel. — Oss gifver denna egentligen mot kristendomen rigtade förebråelse, jemförd med så mången annan, anledning till en anmärkning rörande denna högst förundransvärda, i sanning guddomliga religion, nämligen: att intet inkast någonsin mot den blifvit gjordt, som ej är taget på dess egen grund, inga vapen brukade, som den ej sjelf lemnat, ingen strid förd, hvartill den ej sjelf gifvit krafterna, ja, att den närer alla meningar, framkallar alla sätt att se, utvecklar allt, hvad hos menskligheten ligger i all dess åtskillighet och egenhet, utan att någonsin upphöra att vara lik naturen, det evigt medlande mellan alla motsatser, och likväl alltid sig sjelf, och hvarken mer eller mindre än samma enfaldiga lära. Skola vi säga, huru den kan förlika så sällsamma egenskaper, så mycken söndring och sa mycken enfald, sa synes orsaken vara, att den å ena sidan till högsta stränghet och klarhet utvecklar den motsägelse, som hos menniskan innefattar alla andra, emellan det andliga och sinliga, och derigenom ej blott tillåter, utan oemotståndligt drifver henne att forska och använda sina krafter i alla möjliga försök att begripa sig sjelf, att rädda och till sammanhang förklara sitt hela väsende (försök, som stundom stannat i protest mot religionen sjelf), under det den å andra sidan hänvisar på en högre, odödlig enhet af elementen i hennes natur, bekräftad genom hvad den framställer som ett faktum, nämligen den guddomliga och menskliga naturens förening; i enlighet hvarmed den också lärer ej blott andens oförgänglighet, utan äfven den förklarade kroppens uppståndelse. Den söndrar blott menniskan med sig sjelf för att för henne uppenbara den rätta enheten i hennes väsende, som ej är af timlig utan evig art och beskaffenhet.

Så må vi väl också med rätta föreställa oss, att den kristliga poesiens karakter är att uppenbara det inre och väsentliga. Den förskjuter ej det sinliga. Den skulle förstöra sig sjelf. Men det är den lika naturligt att förklara, att förandliga det, som det var för den hedniska att försinliga allt andligt. Om den ena gaf själ åt allt, så ser den andra i allt och genom allt blott själen. Den lefver ej i bilder utan i det urbildliga sjelft, så att man väl kunde kalla den en poesi öfver poesien. Och denna dess karakter, att i allt yttre dock föreställa den inre menniskan, yttrar sig redan afgjordt i dess enklaste och tvifvelsutan första produkt hos de nyare europeiska folkslagen (hvilkas friska naturkraft kristendomen kunde utveckla i en egen bildning, då den tvärtom blott påskyndade den urartade gamla verldens förderf), jag menar den berättande folkvisan, eller romansen, såsom jag vill kalla den med en allmän och bekant benämning, utan att derföre inskränka den inom de romaniska språken. Dessa gamla visor, hvilkas enkla ljud säkert varit hörda hos alla folk, som äro integrerande delar i den europeiska bildningen, äro så vida blott aftryck af verkligheten, som de innehålla folkets minnen af märkliga och underbara händelser eller gerningar; ty man kan taga för afgjordt, att ingen af dem, ehuru fantastisk den må synas, är utan någon sådan anledning: den ännu konstlösa poesien diktar ej annorlunda. Huru olika är ej strax berättelsens karakter med allt hvad vi känna af berättande poesi hos de gamla! Den egentliga skilnaden är, att poesien deri ej går på det yttre i händelsen, eller blott på dess sinligt kraftiga, klara och harmoniska framställning, utan på dess inre betydelse. Det tyckes som själen här först sjelf blefve diktens lif; och då den öfverallt gifver sig sjelf hel, med alla sina motsägelser och all sin enfald, så kantrar redan på den moderna poesiens enklaste början all indelning af skaldearter, utstucken efter de gamlas mönster, eller, om man derefter skall uttrycka karakteren, kan det blott ske genom hvarandra motsatta karakterer. Sålunda skulle man kunna säga, att det episka i romansen är tillika helt och hållet lyriskt och det lyriska åter didaktiskt. Man må härvid ej tänka på något allegoriserande med afsigt, ej heller på någon förryckning af sakernas rena förhållande efter den diktande personens oklara idéer, och enskilda intressen och känslor, hvilket är den vanart hos en afsigkommen poesi, som kallas det sentimentala. Beggedera strida helt och hållet mot romansens väsende, som till den grad försmår all personlighet, att det visserligen ej är blott slump, att den så sällan för en författares namn med sig. Den romantiska karakteren ligger deri, att föremålen få sitt hela ljus inifrån, från en gemensam ideel verld, som uppgick i den genom kristendomen väckta allmänna sedliga känslan, hvari sederna hos de nyare folken strax visste sig ega en djupare grund än patriotismen var hos de gamla. Så se vi den kristna folkpoesien ifrån början mindre fästa sig vid det historiskt än vid det sedligt märkvärdiga, och äfven i det förra blott söka det senare. Sällsamma exempel af dygd och brott, menskliga sinnen, pröfvade af lycka och olycka, själens egna motsägelser, men i synnerhet de känslor, som äfven under en sinlig form hafva ett evigt föremål, kärleken, såsom heroism i handling och lidande, och under alla sina gestalter och öden, äro de käraste ämnen för dess berättelser. (Jenom en röst af den allmänna känslan, gillande, varnande, klagande, försonande, hafva sådana minnen blifvit helgade åt oförgänglighet ; ej heller saknas den naiva ironi, som i den utbildade romantiska poesien sedermera blef ett så betydande drag. Derföre ligger äfven det poetiska i romanserna i det, som är känslans egnaste, i ton och musiken, som är oskiljaktig ifrån dem och utvecklar blott den sång, som i dem är inneburen. Derfore påminna de om denna känslans underbara egenskap, att med ett enda ljud tränga till själen och der uppväcka föreställningen af ett helt menskligt tillstånd, lifligare än all beskrifning det förmår. Säkra på denna förmåga, afgöra de äfven allt, hvad som kan kallas beskrifning, utan all möda, och på det närmaste och lättaste sättet; en likgiltighet, som går så långt, att de dervid gerna nyttja vissa stående, alltid samma former, utan minsta omsorg för utbildning och omvexling. De gå alltid rakt på det hufvudsakliga, det karakteristiska i händelsen, behandla allt i stora massor, tilllåta sig utan betänkande de djerfvaste öfvergångar, och förena dock klarhet med raskhet i berättelsen till en grad, som den högsta konst ofta ej skulle kunna öfverträffa. Med dessa egenskaper överensstämmer den förundransvärda allmänheten i deras väsende, hvarigenom de äru utan författare, utan all egenhet, som härflyter af stånd och olika bildningsgrader, utan bestämd hemort, emedan de lokalisera sig öfverallt, i allmänhet utan all annan individualitet än den nationella, som röjer sig i tonens och behandlingssättets skiftningar. Alla kännemärken, hvarigenom de visa sig tillhöra en enfaldig tid, ännu osöndrad genom bildningens fortgång men högst betydande, i sina anlag, hvilka innehöllo den i sitt ämne, och ännu för alla vore en gemensam egendom; eller, (emedan allt gemensamt hos menniskor slutligen beror på deras enighet i det högsta) då det heliga ej ännu var underkastadt fråga, och då hela Europa egde en lära, en tro, likartade seder och i en kyrka ett gemensamt band. Historiskt är den utmärkt genom ett europeiskt företag för kyrka och tro — korsfärderna; hvilka tillika beteckna det högsta i den så kallade medeltiden, och bereda ett annat tillstånd.

Det följde nämligen på denna tid en annan lika märkvärdig genom alla sinnens uppväckelse, alla krafters utveckling, som den förra genom sin slumrande storhet och betydningsfulla enfald. Då vi se allt, hvad hos menniskan ligger med ungdomlig styrka, framstå och utbilda sig oberoende i sin art, — kyrkan begynna söndra sig inom sig sjelf genom fordran af en renare representation af det andliga, staten göra gällande sin oafhängighet af kyrkan, stånden bilda stater inom staten, och snillet förkunna sin sjelfständighet genom nya verldars upptäckt i andligt som verldsligt afseende. Under sådana förhållanden var ej poesien den sista att göra sig fri och samla sin kraft i individuella gestalter. Och om i allmänhet denna epok är det mest lysande bevis på huru rikt begåfvadt det europeiska slägtet är. Och gifver oss ett skådespel utan like, så gäller detta i synnerhet om poesien; hvars första heroer hos de nyare på ett förvånande sätt visat, huru mycket låg i det enkla romantiska anlaget, och i huru hög mening man kan säga om den moderna konsten, att den står på egen botten, betraktar man t. ex. Dante, Cervantes, Shakespeare, som vi vilja nämna för alla de andra, huru olika synas de sins emellan, huru originella hvar för sig! Och likväl uttrycka alla blott olika sidor af samma romantiska karakter. I formernas renhet och klarhet öfverträffas de af de gamla; i poetisk halt, i rikedom och djup öfverträffa de dem, och äro oöfverträffade. Om den moderna konstens framsteg ej sedermera tyckts svara mot denna dess härliga morgon, så måste man söka orsaken deri, att den europeiska bildningen, begynd med en otrolig utveckling af kraft i alla rigtningar, ej kunde finna någon enhet; hvilken högsta enhet alltid är kyrkan. Reformationen har ej fullbordat sitt verk; ty kyrkan förblef söndrad. Det stora europeiska kriget, som kallas det trettioåriga, slutade väl med att förena Europa i ett slags politiskt system, som gaf staterna så i yttre som inre förhållanden mer sammanhang; men hvilka vulkaniska ämnen kunde samla sig under denna yta af regelmessighet och ordning, det hafva våra tider först erfarit.

Konsten behöfver fram för allt kyrkan. I det offentliga och gemensamma lefver konstnären som i sin luft. För att kunna öfverlemna sig åt sin ingifvelse, för att meddela den, behöfver han någonting i tänkesättet och känslorna, som är öfver all fråga, allt tvifvel: en tro, hvilken endast kan finnas på det afgjordt heliga, som är grunden för en sådan förening, som kyrkan är. Om de betydelsefulla gestalter, hvari den nyare konsten under nyssnämda epok uppenbarade sig, likväl uppblomstrade under en liflig strid i tänkesätten öfver andliga ämnen, så skall man betänka, att denna strid just yttrade sig i entusiasm för kyrkan, för det uttryck deraf, som hvardera delen ansåg för det enda sanna, att misshälligheten således rörde formen, ej väsendet. Men den stadfästa söndringen i formen gaf anledning till en indifferentism, som snart sträckte sig till väsendet; och denna skulle nödvändigt verka förlamande pä konsten. I brist på en inre hållning, måste man således gifva konsten en yttre; och denna blef härmningen efter de gamla, som nu blef allmänt gällande, mindre genom deras öfverlägsenhet än genom egen svaghet. Hvilket bekräftas deraf, att så många härliga skalder hade lefvat i den föregående tiden, just omkring epoken af den gamla litteraturens återställelse, då den omfattades med en kärlek utan like, sjelfve också till en del voro dess ifrigaste återställare, utan att man kan finna, att de i sina odödliga dikter derigenom uppoffrat det minsta af sin originalitet; äfven som den nyare målarekonsten under samma tid steg till sin höjd, och innan ännu imitation efter antiken blifvit dess regel. Att denna princip åtminstone i poesien var en död princip, visade sig snart i dess användning; emedan den, tvärtemot naturen af all bildning, ej i sig hade minsta fortskridning. Då det är ännu beqvämligare att hafva mönstren hemma än borta, så sträcktes nu allmänna omtanken derhän, huruledes man af egna medel måtte kunna fylla alla rummen i det från det gamla abstraherade poetiska klassverket, eller samla de nödtorftiga materialen till ett klassiskt tidehvarf, en vitterhetens gyllne ålder. Efter denna hemgjorda klassicitet bildades en smak, som för alltid skulle gifva lag öfver hvad som i vitterheten var passande eller opassande, och som sparade en mödan att efterräkna, genom huru många leder man härstammade ifrån originalen, då man i alla fall var dömd att evärdeligen imitera imitationer. Men ingen bildning kan vara utan en princip för sin fortskridning, och denna tid visade sig snart ega en högst mägtig i filosofien, som nu först framstod hos de nyare i sjelfständig verksamhet och hvilken kristendomen på sitt eget gebit uppkallat i motsats med sig sjelf. Då dess första grundsats var att genom tviflet söka sanningen, förklarade den sig med det samma mot all auktoritet. Den har äfven utträngt den ur poesien i samma mån som den hunnit göra henne till ämne för kritiken; och detta den nyare poesiens beroende af teorien är det sista karakteristiska vi om dem veta att anföra.

Då vi främstält den kristna folkpoesien under karakteren af romansen, så är ej meningen att denna var den enda arten deraf eller ens, strängt taget, den äldsta, utan att den mest och egentligast var det och till sitt väsende är mest universell. Det fans en äldre, till sin grund hednisk, från saguåldern, rent heroisk och episk, minnen, som stå i gemenskap med den stora folkvandringen och hafva sin medelpunkt i skandinaviska myter och sagor. Dessa senare hafva sträckt sina rötter in i hjertat af Europa, och i Tyskland uppskjutit i en kristlig, rättare sagdt, kristnad saga, hvaraf den episka dikten Lied der Niebelungen är en lemning, som ännu hänvisar på den nordiskt hedniska kämpesagan, hvilken man åter kan anse för den granithäll, hvarpä hela den romantiska blomsterprakten ytterst hvilar. I allmänhet, om romansen är sång och saga i fullkomligaste sammansmältning, kan man säga att norden gifvit det episka och södern det lyriska elementet dertill; hvilket också förklarar, hvarföre man i de sydliga, till sin natur lyriska poesierna (utom den kastilianska) skall träffa få egentliga romanser; ehuru legenden väl är ett romantiskt tema, som folkpoesien äfven der tillegnat sig. Kastilianer och nordfransoser åter, hvilkas poesi eger de äldsta och flesta romanser, hafva, rikare på heroiska minnen, först utbildat romansens episka sida, hvilket skedde i riddarromanen, som, ifrån början versifierad, sedermera upplöstes i prosa. Då ifrån norrmännen, som hemsökte Frankrike och bosatte sig der, detta slags bildning mest utgick, så gifva de oss mellanlänken eller riddarromanen och kämpasagan. Om vi genom romanen se det ena af romansens element utbildadt, så utvecklades der, emot den ridderliga galanteripoesien, hvars förebild hvar den provencaliska, det andra eller det lyriska. Trubadurernas kärlekspoesi blef inhemsk och efterbildad i hela det södra och mellersta Europa, ja, spred sig nästan så vidt som chevaleriet, utom till norden, der man ej af den finner ringaste spår. Hvarken riddarromanen, ej heller naturligtvis det ridderliga kärleksqvädet, var folkpoesi, såsom romansen, på hvilken de förnämt sågo ned, men som i sin enfald ensam egde all den poetiska kraft, som de delat sig emellan. Enformiga, utan naturpoesiens anspråkslöshet och gedigenhet, utan den individuella originalitet, som, utvecklad, gör bildningen behaglig, äro de blott en ytlig utvidgning af poesiens välde under medeltiden, och, ehuru ej utan älskvärdhet, dock, i det hela och med få undantag, blott en uppenbarad fattigdom. Med den store Dante slog först poesien rot i djupet för att nå till himlen. Med Ariost och Tasso, med Cervantes och Camoëns, med Spencer och Shakespeare, i allmänhet med den italienska, spanska och engelska poesien, under och efter den stora epoken af Europas uppväckelse, se vi först det romantiska anlaget uppblomstra i sjelfständig rikedom. Också stå desse konstens hjeltar med sina dikter, mer och mindre omedelbart, i förhållande till den äldre folkpoesien, som till sin källa. Shakespeare i synnerhet, som kan anses för den nord-europeiska romansens härligaste förklaring. Närde af nationel kraft, hafva de ock funnit väg till folket tillbaka. Cervantes' odödliga roman är en folkbok i Spanien. Italienaren sjunger Tassos stanzer och Shakespeare är rik nog att konungsligt beskänka den högsta britten så väl som den lägsta. — Men ju mer den romantiska karakteren utvecklade sig i konsten, ju mer försvann den ur sjelfva folkpoesien; i hvilken med det tredje ståndets uppkomst redan en motsats infann sig, som beröfvade den sitt gamla opartiska och poetiska väsende. Den tog nämligen parti emot stånd, regeringar och kyrkan, och blef satirisk och didaktisk. Då denna polemiska syftning under reformationstiderna äfven var ibland de utmärkande dragen i litteraturen, så egde dock folkpoesien genom detta samband ännu ett slags gemensamt lif; äfven som den då uppväckta religiösa entusiasmen gaf den en mängd andliga sånger, ofta af högt värde. Först med medlet af 17:e seklet synes den ha sjunkit till fullkomlig obetydlighet; hvilket dock ännu mer gäller om det nordliga Europa än om de lyckliga länder, der solen ej upphör att dikta. De principer, som nu blefvo på ett uteslutande sätt gällande i vitterheten, nämligen härmningen efter de gamla och kritiken, voro naturligtvis för de olärda ytterligt främmande, och befäste emellan folkpoesien och den bildade ett så stort afstand, att hvardera gingo sin egen väg utan att taga minsta kännedom af hvarandra. Derefter har poesien upphört att vara ett uttryck af det offentliga och gemensamma. Den har helt och hållet blifvit en lärd konst, upparbetad med största ifver och en förundransvärd talent; men, utan rot i det stora allmänna lifvet, har den ej heller med sina verkningar der kunnat gripa in, och otroligt är, huru obekant den blifvit för folket i det hela, som emellertid nöjt sig med sina gamla poetiska minnen och egna diktningsförsök, rå och obemärkta som de varit. Märkvärdigt är äfven, att under alla dessa folkdiktens öden, det är den äldre och äkta, som bäst bibehållit sig i det nationella minnet, (åtminstone är det fallet i Sverige), liksom barndomens minnen af alla äro de outplånligaste. I stillhet hafva dessa romantiska ljud blifvit älskade och bevarade, såsom enda åminnelsen af tiden, då det fans en poesi för den högsta som för den lägsta, och då folk ej betydde en viss klass eller en sammangyttring af klasser, utan hvad som genom ett själarnas gemensamma band var sammanhållet.

I mellertid äro väl af de nationer, hvilka haft någon inflytelse på Europas öden och bildning, svenskarne nästan den enda, som ej gjort något verksamt försök att från fullkomlig glömska och förgängelse rädda lemningarna af en äldre, konstlös, i folkets minne och hjerta blott lefvande poesi. Se vi endast på våra stamförvandter: hvem bland oss har uppstått att göra, hvad Percy, Pinkerton, Walter Scott, Jamieson gjort för den engelska och skotska, hvad Herder, Elvert, Eschenburg, och senast Büsching, von der Hagen, Achim von Arnim, Brentano med flere, gjort för den tyska folkdikten? Och likväl bebo vi största delen af det från ålder sång- och sagurika Skandinavien, och ega ännu i vårt folks minne skatter i detta afseende, som vi hvarken känna eller värdera! Det är tid, att denna likgiltighet upphör. På danskarne, som med så mycket mer kärlek vändt sig till forntidens minnen, ju mindre rik deras senare historia varit, faller ingen sådan förebråelse. Tvärtom har denna kärlek gifvit deras litteratur ett värde, som gör den en utmärkt heder. Redan för öfver tvåhundra år sedan egde de den första samlingen af nationella sånger, utgifven af Vedel år 1591, på anmodan af danska drottningen Sofia, konung Fredrik den II:s gemål och henne tillegnad: ett bevis, att dessa enkla skaldeljud ej alltid blott varit älskade inom de laga kretsar, der de nu mera endast höras. Hundrade år derefter besörjde Peder Syv en ny upplaga af den Vedelska samlingen, förökt till ett dubbelt antal visor. Och i våra dagar hafva Abrahamsson, Nyerup och Rahbck, dels efter Vedel och Syv, dels efter handskrifna samlingar, jemförda med traditioner, samlade från alla delar af norden, med kritisk noggranhet utgifvit: Udvalgte Danske Viser fra Middel-alderen (Köpenhamn 1812, 13. 3 Tomer 8:vo) till en del med bifogade melodier: ett arbete för hela Skandinavien af så mycket större värde, som det är en märklig sanning, att en stor del af dessa visor äro de nordiska rikenas gemensamma tillhörighet.

England, Skottland, Tyskland och Skandinavien, liksom de till språket föreställa en egen stam, som skiljer sig från de romaniska tungomålen (hvilka dock på engelskan haft betydlig inflytelse) hafva äfven i deras äldre poesi så mycken slägtskap, att den kan betraktas såsom ett eget helt. Romansen tillhör ursprungligen ej denna stam till namnet — det motsvarande skandinaviska namnet är visa (vise), det tyska lied, det engelska och skottska ballad — men väl till saken; så vida romansen är en berättelse i sång, såsom uttryck af en känsla eller lära. Säkert hade äfven dessa folkslags äldsta poesi en gemensam episk grund, en gemensam saga, hvars spår väl i den engelska och skotska poesien äro mest utplanade, men deremot i den tyska och skandinaviska bestämdt låta sig uppvisas. Didrik af Bern utgör medelpunkten för en saga, som på en gång är sydlig och nordisk. Att den är inhemsk både i Tyskland och norden, är ej blott klart genom det förhållande, hvari den tyska sagukretsen står till de ursprungligt nordiska sagorna, utan äfven genom de danska kämpavisorna, af hvilka ses, att de Bernska kämparne och de hjeltar, som sagan med dem sätter i gemenskap, i Skandinavien verkligen lefvat i folkets mun, i synnerhet de äkta nordiska gestalterna, ibland dem Vidrik Verlandsson och Sigurd Sven, hvilken de danska visorna kalla Sivard Snarensvend. Ej heller hafva dessa minnen i norden varit inskränkta inom Danmark, hvilket traditionerna om Vidrik Verlandsson i Skåne, och hans far Verland, eller, som Vilkinasaga kallar honom, Velint Smed, i Småland, bevisa. Äfven den under n. 7 i denna samling intagna och i Vestergötland upptecknade visan om Riddar Tynne försätter honom i gemenskap med Hemska kämpar. För öfrigt, ehuru intressanta de egentligen så kallade kämpevisorna äro, såsom bevis pä sagans liflighet i folkets minne, kan jag dock ej i dem finna det höga värde, som W. C. Grimm och de danske utgifvarne dem tillägga. Det synes för väl, att den ursprungligt hedniska sagan förlorar sitt rätta förstånd i ett till kristendomen öfvergått folks mun. Man ser allt för mycket, att de, som i dessa visor besjunga en kolossal forntid, sjelfve äro utom den; hvarföre de också i allmänhet travestera den (man jemföre den danska visan om Brynhilda med Volsungasagan!) och endera falla i matthet eller en löjlig öfverdrift, hvilka begge för den gamla sagan i sin äkta gestalt äro främmande. En sådan travestering af kämpalifvet företer äfven den enda visa af detta slag, som förekommer i denna samling, nämligen den om Glimborg (n. 4) och det med en temligen märkbar ironi; hvilken i ännu senare produkter af detta slag, t. ex. i den bekanta visan om Ramunder, blifver allt mera högljudd. Deremot födde kristendomen i norden en egen poesi, hvilken väl kämpesagans jernådra ännu genomgår, men mildrad af en själfull religion och förenad med en härlig lyrisk klang, jag menar den nordiska riddarvisan, eller (om man så vill kalla den, då den i allt afseende är af en djup romantisk karakter) den nordiska romansen.

Att de gamla visorna i synnerhet spela i riddaretiderna, faller i ögat vid den flygtigaste bekantskap med dem. Men att vi ännu verkligen höra dessa, ja, ännu aflägsnare tider i dem, detta påstående torde vid den allmänna okunnigheten om dem, den likgiltighet, det förakt, hvarmed de anses, öfverraska mången. Emellertid förhåller det sig så. Låtom oss först vända uppmärksamheten på de visor i närvarande samling, som erkänt ega en historisk grund. Den i första visan under titeln Klosterrofvet (n. 3 i andra afdeln.) berättade händelsen infaller under konung Magnus Ladulås; hvarom kan ses den vid visan åberopade, under Ihre utgifna dissertationen om Ymseborgs slott, en af hvars egare berättelsens hjelte, Sune Folkunge varit: sjelfva visan, som anföres, kallas urgammal. Den allmänt kända visan om herr Peder och liten Kerstin hänföres af Botin ej otydligt, af Fant uttryckligen till den i nordiska historien bekanta olyckliga kärlekshandeln mellan Burislev, konung Sverker den gamles son, och Kerstin, danske konungen Waldemar den förstes syster. Flere mindre omständigheter i den förra strida väl mot historisk sannolikhet, äfven om katastrofen i den senare visan ej är enlig med den, historien berättar; men begge kunna karakterisera folkvisans sätt att behandla det historiska, ty den fäster sig helt och hållet vid händelsens mening och betydelse, obekymrad om det blott yttre och tillfälliga, som också med allt poetiskt fog och af sig sjelf vårdslösas, om händelsen behandlas såsom dikt. Den af Saxo redan anförda traditionen om Habor och Signild, som lefver öfver hela Skandinavien, går ännu högre, förlorande sig i den gråaste ålderdom, och kan tillika vara ett bevis, af hvad natur en ursprungligen hednisk saga skall vara, för att, öfvergängen i en kristen dikt, ej blott bibehålla sin karakter, utan äfven förklaras och förskönas. För visan om herr Axel och skön Valborg, hvilken, om den äfven från början är norsk, dock till den grad gått öfver hela norden, att den säkraste prydnad man träffar i svenska bondstugor är de begge älskandes bilder, ehuru ej målade i den bästa stil, kan väl ingen historisk grund uppgifvas, fastän den tydligen stödjer sig på en sådan. Men de seder, den målar, röja otvifvelaktigt dess ursprung från längst förflutna tider. Och denna anmärkning leder oss till det allmänna och ovedersägliga kännemärket på visornas ålder, det inre nämligen, eller den sedliga verld, de framställa. Ty om man också skulle åberopa de gamla händelser, hvarpå en del af dem erkändt grunda sig, och af språkets och tonens mer och mindre likhet sluta till de öfrigas tid; så skulle likväl alltid det inkast kunna göras, att visorna i sjelfva verket aldrig varit samtida med händelserna, utan först långt efter uppkommit och utspridt sig. Deremot strider väl, att de då i egentlig mening skulle varit enskildas verk, och i det fallet väl någon gång fört en författares namn med sig, hvilket, så vidt jag vet, ej är händelsen med en enda: äfvensom deras förunderliga allmänhet ej på det sättet skulle kunna förklaras, då de, långt ifrån att blott flyta ur enskilda källor, snarare synas helt och hållet vara uttryck af nationella minnet och känslan. Ty hvad jag här framställer såsom ett påstående, skall en utvidgad erfarenhet bestyrka: det finnes svårligen en enda gammal visa af I betydenhet, som ej är gemensam för alla svenska landskap, ja, i de mesta fall för hela norden. Men, som sagdt är, lifligheten af sedemålningen gör det nödvändigt, att åtminstone antaga dem att vara till sin uppkomst samtida med de seder, de måla.

Konungen sitter vid bredan bord och tjenas af riddare och svenner, som skänka vin och mjöd. I stället för stolar finnas bänkar, belagda med hyenden, eller, i visornas språk, bolstrar; hvaraf det uttrycket: sitta på bolstrama blå. Prinsessor och förnäma jungfrur bära kronor af guld eller silfver; guldringar, kostbara bälten, guld och silfverspända skor nämnas ock såsom deras prydnader. De bo i högan loft, afsides från männen, och deras tärnor dela med dem rum och säng. Från högan loftsbro se de den främmande riddaren komma, på borggården axla sin kappa, eller, som det äfven heter, sitt skinn, eller upptäcka de i hafvet sig närmande skepp, och igenkänna på de flaggor, som deras egna händer virkat, att en älskare nalkas. Med pelsverk af sobel och mård är de förnämas drägt sirad, och skarlakan, som är ett allmänt namn på ett finare och dyrare tyg (ty den nämnes i visorna än röd, än grön eller blå), utmärker dem och motsättes vadmal, såsom de ringares klädnad. Både fruntimmer och män slå harpa, leka gulltafvel och tärning; visan och äfventyret äro ett gemensamt älskadt tidsfördrif, och emellanåt förnöja sig männen vid lediga stunder med ridderliga öfningar på borggården. Trolofningar afgöras först slägten emellan, om allt går i sin ordning. Men ofta förstör kärleken ordningen, och riddaren tager sin käraste på sadelknappen och för henne bort. Karmar nämnas såsom åkdon för fruntimmer; och af en gammal dansk visa, i hvilken en dansk prinsessa, öfverkommen på en svensk strand, beklagar sig att hon måste färdas ridande, ser man att bruket till att åka i karm kom senare till Sverige. Våldsamma frierier, näfrätt, blodshämd, som dock stundom kunde försonas med böter till målsmannen, äro vanliga o. s. v.

Sådana drag (de äro alla tagna ur de gamla visorna och kunde lätt förökas) kunna ej ditdiktas af en tid, som har olika seder; de hafva nödvändigt sitt ursprung i sjelfva det samtidiga lifvet. Alla hänvisa oss på den nordiska medelåldern, af hvars tänkesätt, seder och bruk dessa gamla dikter gifva oss en högst liflig bild. Deri ligger ock deras historiska värde, och vara häfdaforskare hafva blott föraktat dem; emedan de ej ega, hvad ingen dikt eger, annalistisk tillförsigtighet i anförande af händelser. Ett par andra inre egenskaper hos dem kunna leda oss till en närmare tidsbestämning. Det måste väcka uppmärksamhet, att de nästan uteslutande sysselsatte sig med höga och adliga personer; talas ej alltid uttryckligt om konungar och riddare, så nämnas dock herrar, fruar, stolts-jungfrun, titlar, som enligt äldre bruk endast kunde tillhöra ridderskapet. Nu vilja vi väl ej påstå, att visorna noga iakttagit någon rangordning; emellertid bevisar detta, att de tagit sina ämnen ur det högre och förnämare lifvet. Det är dess seder, som de i synnerhet föreställa; då lilligheten i målningen nödvändigt väcker den förmodan, att de äfven der tagit sitt ursprung. Å andra sidan hafva de bland allmogen varit så inhemska och äro det än, som om de endast inom dess krets blifvit alstrade. Detta allt förer oss tillbaka till tider, då ännu ej stånden trädt i något slags fientlig motsats mot hvarandra, då ännu adeln till större delen blott var naturlig, eller bestod i den naturliga glans, som stora förfäder och en genom dem till förmögenhet och anseende försäkrad borgerlig existens gifva före alla privilegier; då den således ännu tillhörde folket, och af det betraktades såsom sin egen blomma och härlighet. En sådan tid har hos oss funnits, och är blott misskännelig för den, som begynner med att i historien inlägga alla en senare tids aristokratiska och demokratiska partibegrepp. Vi torde ej misstaga oss, om vi säga, att det var först i Magni Erikssons tid i 14:e århundradet, som adeln inträdde i ett för folket tryckande förhållande och derigenom hos det väckte en motverkan, som sedermera under och efter unionstiderna hade så stora följder. Vidare — vi finna i de gamla folkvisorna ej blott intet ståndshat, utan äfven intet nationalhat emellan de tre nordiska folken. Detta förklarar, huru de kunna vara sa gemensamma för hela norden; en gemensamhet, som äfven sträcker sig till de äldre historiska visorna. De danska behandla ämnen ur svenska historien, och visor om konung Valdemar i Danmark och drottning Dagmar (eller som allmogen säger, kung Vallmo och drottning Damma) har jag hört sjungas i Vermland och vet äfven, att de finnas i Östergötland. Detta tillbakasätter i allmänhet deras uppkomst till tider, då de tre nationerna, ehuru skilda i regering, dock genom seder, språk och åtanken af gemensamt ursprung ännu ansågo sig för en slägt. Romansen såsom folkdikt är också blott möjlig i en enfaldig, i seder osöndrad tid; ty blott i en sådan är den opartiskhet möjlig, som tillåter ett folk att i händelserna ej se det enskilda intresserande, utan det allmänna och poetiska, och att således behandla verkligheten såsom en dikt. Ty värr! var det just hvad som borde närmare förena de skandinaviska folken, som, under missgynnande omständigheter, väckte ett olyckligt partihat dem emellan, nämligen Unionen (nu lyckligare knuten emellan norrmän och svenskar af en stor furstes hand), och under unionstiderna se vi ock nationella poesien antaga en annan från den romantiska vida skild natur. Efter dessa inre kännemärken, som här äro de säkraste, torde nordiska romansens ålder ändå närmare kunna bestämmas än efter de danska forskarnes uppgifter, hvilka dock ungefärligen slå in med hvad vi anfört. Nyerup sätter de danska visornas affattelse senast i det 13:e, 14:e, 15:e århundradet.

Om den romantiska folksångens element är en blandning af verklighet och dikt, som tillika hänvisar oss på tider, då prosa och poesi i språket ännu ej skilt sig åt, så kunna vi anse rimkrönikorna, hvilkas äldsta författare lefvat under Magni Erikssons första regeringstid, såsom förebud till en sädan skilnad och till en annan period; ty de visa oss blott brist på prosa och äro, rimmen afräknade, i sjelfva verket ej annat. För att föreställa sig den karakter, nationella poesien nu fick, så må man påminna sig den stora rörelse bland svenska folket, rigtad mot utländskt och inhemskt förtryck, som begynte med Engelbrekt, sönderslet den skandinaviska unionen tillika med den gemensamma nordiska aristokratien, som var dess band, väckte Gustaf Vasa, som är svenska nationens stiftare såsom ett eget folk, och med sina sista vägor slog Sigismund af tronen. Tager man tillika reformationen i betraktande, och den stämning den gaf sinnena; så har man förklaringen på poesiens lynne under denna period. Den har en större mångfaldighet än under den föregående och visar redan ett slags utveckling af de poetiska element, som i den äldre folkvisan ännu äro oskiljaktigt tillsammans, men en utveckling, som ännu är så ofullkomlig, att den ingalunda genom rik individualitet ersätter den äldre diktens menlösa enfald och allmänna poetiska natur. Dess bästa sida i den berättande visan, som nu blifvit politiserande och moraliserande, är en naiv kraft och dugtighet, och ett visst lustigt väsende, som för sin äkta nationella art på en svensk gör ett högst behagligt intryck. Den äldsta lemning af detta slag ega vi väl i den så kallade lustiga liknelsen om konung Albrekt och Sverige, troligen strax efter Albrekts olycka författad, hvari folkets ledsnad vid det utländska herraväldet och de många i landet indragna tyskarna sa lifligt skildras:

En kom ej så arm af Tyskeland.

Hade han ett svärd i sin hand,

Kunde han dansa, springa och hoppa,

Han skulle ju hafva skällo och förgylta klåcka,

Dertill hundra löduga mark;

Ty han var kommen af slägt så stark,

Ändå han hade skinnare till fader, eller smed.

Den dikt, hvarur vi anfört dessa rader med vårt nu brukliga stafningssätt, synes åtminstone till en del ifrån början varit en verklig folkvisa, som den okände författaren sedermera utvidgat och förklarat. Det bestyrkes ej blott af enskilda vändningar, helt och hållet i folkvisans maner, utan äfven deraf att han sjelf kallar den en visa. Samma karakter röjer visan om kung Gustaf och Kristiern, som begynner sålunda:

Kung Gustaf han rider till Dalarne,

Han tingar med dalkarlar sin;

Men Kristiern ligger före Södermalm,

Han äter stulen svin.

Äfven som den så kallade Dalvisan om slaget vid Brunbäck 1521, hvaraf i en akademisk dissertation finnes bevarade 3:c strofer, de enda, säger författaren, som han då kunnat finna qvar i folkets minne. De lyda:

Konung Gustaf uti halmskrinda låg, Falivilom

De förde honom kring Dalkareland, Falivilivilivom

Så körde de Danska' ur Sverge. Falivilom

Brunbäcks elf är väl djup och så bred, Falivil.

Der sänkte de så mänga Jutar ned, Falivil.

Så körde de Danska' ur Sverge. Falivilom.

Säkert har de utländska fogdarnes förtryck under Erik af Pommern blifvit öfverklagadt i många samtida visor, som gått förlorade, och hvaraf jag ej hört någon omtalad mer än den herr d:r Fant nämner såsom ännu gängse i Helsingland öfver den tyranniska länsmannen på Faxaholm, hvilken, som det heter, spände två bönder för årder, fyra för harf och åtta för plog. Säkert hafva äfven Engelbrekt och Sturarne varit firade i nationalsånger, och Gustaf Vasa ämne för flere än dem vi nu känna. Striden emellan Sigismund och Carl gaf dessa slags dikter ny fart och har alstrat flere partivisor, hvaraf i Palmsköldska samlingarna finnas trenne högst partiska för Sigismund. En annan är utgifven af d:r Fant. Vi vilja nämna ett par andra af motsatt syftning: den ena öfver Stångebro slag år 1598, som har den egenheten att vara författad af en dansk, som sjelf nämner sig såsom en i Sverige bosatt bokbindare, och är den första svenska visa, jag känner af nämd författare: den andra synes vara en svensk parodi i anledning af det Te Deum, konung Kristian 4. låt sjunga öfver Kalmars öfvergång 1611 och är högst bitter mot danskarna. Utom denna den nationella poesiens patriotiska sida är äfven den religiösa af vigt, då genom reformationen folket fick en mängd andliga sånger, hvaribland äfven finnas original af ett sant, både poetiskt och religiöst värde.

För öfrigt fins det en enda man, hos hvilken alla de strålar af en ännu obildad poesi, som man under denna period träffar spridda, såsom i en brännpunkt sedermera synas samlat sig till ett klart sken, och som derföre äfven begynner en ny tid. Det är Stjernhjelm. Alla de egenskaper, som vi under den föregående tiden finna antydda, manlighet i väsende, hjertlighet i lära, naturlig kraft i uttryck och äkta svenskt godt lynne äro hos honom innerligt förenade på grunden af en mägtig inbillningskraft och till ett lika så betydningsfullt som angenämt helt. Med honom begynner svenska skaldekonstens historia, i hvilken man önskade att se de ingalunda föraktliga poetiska anlag, som visa sig i vår natur- och folkpoesi, genom konsten utvecklade i en lika rik som sjelfständig bildning. Ty värr rättar sig ej historien efter önskningar. Efter Stjernhjelm framskred den vittra bildningen med långsamma steg hos ett oroligt och krigiskt folk; och då den slutligen under en konung med stora egenskaper, som, sjelf snillrik, väckte och belönade snillen, fick en lifligare och glänsande gång, slutade den alltför snart med att stelna i härmning efter främmande mönster, mot nationens och språkets lynne stridande. Hvad som förr eller senare på det sättet skulle ske, har hos oss skett sent, och derföre så mycket häftigare. Ett krig mot faststälda litterära myndigheter har utbrustit och störtat vår vitterhet i en anarki, som är ingenting mindre än önskansvärd.

Vi nämde, att den engelska, skotska, tyska och skandinaviska folkdikten liksom utgör en slägt. Denna slägtskap ligger i en egen dem gemensam originalitet, som åter kommer af språkens ursprung ur samma lefvande källa; då deremot de romaniska tungomålen, ifrån början sammansatta af olika element, hafva mindre organisk liflighet eller inre utvecklingskraft. Väl har engelskan emottagit en betydlig främmande inflytelse; likväl har det germaniska moderslynnet hos den öfverhanden och hade det ännu mer i äldre tider och före Milton, hvilken, såsom man anmärkt, i synnerhet med kärlek utbildat språkets latinska del. I följd af denna lynneslikhet finner man folksdikten i dessa skandiska eller germaniska slägtspråk ofta behandla samma ämne nästan på lika sätt. För att gifva ett exempel, första anledningen till sin förträffliga romans Leonore fick Bürger deraf, att han en gång i månskenet hörde en bondpiga sjunga en visa, haraf blott följande rader:

Der Mond scheint so helle,

Die Todten reiten schnelle,

Feins Liebchen, graut dir nicht?

fäst sig i hans minne. De sista utgifvarne af danska visorna, då de nämna denna anekdot, anföra trenne lika lydande rader ur en norsk folkvisa. Två af mina vänner hafva i sin barndom, den ene i Vermland, den andre i Småland, hört samma visa, hvaraf de just påminte sig ett motsvarande ställe:

Månen skiner,

Dödman rider;

Är du inte rädder än, Bolla?

Och engelsmännen hafva åter velat uppvisa originalet till Bürgers dikt i en engelsk ballad af lika innehåll. — I synnerhet finnes emellan flere engelska, skotska och skandinaviska romanser en sådan överensstämmelse, att den ej en gång kan förklaras ur de nationella lynnenas likhet, utan måste komma från folkens närmare gemenskap med hvarandra i äldre tider. Visan om jungfrun, hvilken af kärlek gaf sig till dräng och slutade med att blifva sin husbondes, konungens gemål, som finnes hos Percy och ibland de danska visonia, är äfven inhemsk bland svenska folket, och jag har hört den sjungas i Vermland under namn af Stolts Botelids visa. Visan om skön Anna, som i närvarande samling finnes införd efter en muntlig tradition och äfven är anförd af de danska utgifvarne, träffas både bland Jamiesons och Walter Scotts samlingar af gamla skotska ballader. Balladen hos Percy om sonen, som blodig kommer in till sin moder, och slutligen i förtvillan bekänner, att han mördat sin bror, är den i Sverige välbekanta visan om Sven i Rosengård. Denna likhet finnes ej blott emellan hela sånger, utan träffas i en mängd enskilda vändningar, uttryck och strofer. De begge sista stroferna i den af oss upptecknade och anförda romansen om Rosa lilla, som tjente i konungens gård, äro nästan ordagrant de samma, som de sista i balladen om Margaret och William hos Percy, och samma likhet finnes i en dansk visa. Den märkvärdiga överensstämmelsen mellan visan om den underbara harpan och en färöisk, af herr Rask meddelad, synes i sjelfva samlingen, der den senare äfven är införd och öfversatt.

Jemför man den gamla folkdiktens karakter hos de nämda nationerna, så andas i den tyska mesta lefnadslust och glädtighet. Munterheten blir i högre grad humoristisk i den engelska: för öfrigt utmärkes denna af mycken ärlig hjertlighet, likväl med en afgjord böjelse till det patetiska, hvilket hos den skotska blifver ännu mera dystert och sorgligt. I den nordiska träda både känslan och inbillningskraften tillbaka i djupet, utan att derföre vara mindre verksamma, hvilket gör att den. vid jemförelsen med de andra, i början kan förefalla sträng och hård: ett intryck, som påminner mig den berömde italienske skalden Alfieris yttrande om den sublima förskräckelse, som öfverföll honom under Skandinaviens himmel vid iakttagande af den ofantliga tystnad, som rådde i den nordiska naturen. I denna gamla nordiska naturpoesi är förhållandet till naturen märkvärdigt. Det synes, att menniskan här ej får hvila vid dess sköte med barnslig tillförsigt och njutning, såsom vid en moders bröst. Derföre ställer hon sig mot den, såsom magt mot magt, ja, rättare sagdt, såsom ande mot ande; ty hela naturen, som träder emot henne i stum hårdhet, förandligar hon och gifver den afsigt. liksom för att ega att strida med en like; och de stora skogarna och strömmarna, hafvet och bergets höjd och jordens metalliska djup har hon befolkat med egna magter; emedan de i norden mer än på något annat ställe såsom sådana låta känna sig. Deraf den trollkraft, som genomgår den nordiska poesien, der den ännu lefver i Odens gamla runor — blott ett symboliskt uttryck af menniskans andliga herravälde och kamp med naturens magter: deraf äfven den egenhet, att den nordiska visan aldrig uppehåller sig med naturbeskrifning, om ej för att beskrifva det välde, som menniskan med ett slags poetisk allmagt kan utöfva öfver den. Så finner man den ofta på det behagligaste framställa harposlagens underbara magt, att komma allt att blomstras, att grönska och på lefvande varelser visa ännu mer förvånande verkningar. En märkvärdig egenhet både i historiskt och poetiskt afseende; ty den har sammanhang med den inre trängtan efter blidare himmel, efter sol, som af ålder dref nordbon mot södern, och den visar sig tillika hos de senare och bildade nordiska skalderna, som, drifna inom sig sjelfva af en sträng och mägtig natur, tyckas framför andra hafva fått den förmågan, att ur sin egen själ framtrolla en oändlig vår, — för att sörja öfver att den blott finnes i inbillningen. Allt, hvad man talar om nordens och söderns motsats, ofta med ett slags förakt för den senare, är blott prat, om man ej tillika förstår deras sammanhang. Alla ytterligheter röra vid hvarandra, och norden ligger södern närmast. — I allmänhet yttra sig i den nordiska poesien de mägtigaste motsatser; den är till sitt innersta väsende afgjordt tragisk, äfven i sin ironi och lustighet, hvilket synes på Bellman, som genom denna beskaffenhet påminner om Shakespeare. Denna fantasiens magt, eld och djup, som redan är ett arf ur Odins borg och hörbart arbetar inom de gråa fornskalders metallbröst, ligger äfven i den nordiska romansen i enfaldiga former innesluten, ja, gör der så mycket större verkan, som hon är fullkomligt okunnig om sin förmåga, och det är ur ett par barnsliga ögon, som denna inneburna djupsinnighet konstlöst blickar emot oss. Men verkligt hänryckande är hon, när dessa egenskaper synas mildrade i kristendomens ande. Den berättelsen lifvande känslan, som enligt den stränga nordiska arten ej ännu tillåter sig några lyriska utbrott, sprider då likväl en själens vällukt, jag vet ej säga bättre, öfver den enkla framställningen, som är obeskriflig; och den, som t. ex. ej i visan om Axel och Valborg kan förnimma den, har ännu ej haft hjerta att se poesien in i själen, som dock torde mer höra till hennes väsende, än en viss klädning af fraser, som är det enda, hvarpå så många endast veta igenkänna, om ej henne sjelf, dock hennes livrée. Dem lemna vi äfven den tacklösa mödan, att i dessa enfaldiga sånger anmärka och förlöjliga alla möjliga fel mot den goda smaken och vilja i stället på fullt allvar anbefalla de gamla visorna till våra skalders studium. De skola af dem säkrast lära sig förstå den nordiska poesiens karakter, utan att behöfva förvillas, hvarken af en tom och ytlig regelmessighets fordringar, eller af det starka ropet om kraft, med hvilket man å andra sidan tyckes tro svenskheten vara tillräckligt utstyrd.

Hvad närvarande samling angår, så lemna utgifvarne den blott som en början, och dess ofullkomligheter undfalla dem minst. De hafva inga föregångare. Ty ehuru redan kongl. instruktionen för Riksantiqvarien af d. 30. Maj 1630 ibland annat äfven ålägger att samla gamla krönikor, historier, dikter, rune- och kämpevisor, och af erkebiskop Petri Kenicii bref till erkestiftets prester af d. 27 Juli 1631 synes, att presterskapet blifvit förbundet, att vid en sådan samling gå till handa och lemna underrättelser; sä har åtminstone, hvad visorna beträffar, ingenting genom denna åtgärd kommit i dagen. På Kongl. biblioteken i Stockholm och Upsala finnes väl åtskilligt hit hörande, i synnerhet i Palmsköldska samlingarna för den folkdiktens period, som begynner med Kalmarunionen, och i de nordiska för den senare, från medlet af 1600-talet. Herr professor Zetterström i Upsala, herr medicinalrådet doktor Rutström, herr expeditionssekreteraren Thomé i Stockholm, egare till samlingar af tryckta svenska folkvisor, hafva haft den godheten att så väl till dem lemna tillträde, som att tjena oss med underrättelser, hvarföre vi här få förklara offentligen vår tacksamhet. Af de nyssnämda källor hafva vi likväl till en början ej mycket begagnat oss, emedan det var oss ett hufvudföremål, att så vidt möjligt lemna hvar visa med sin melodi, då vi naturligtvis voro inskränkta till den muntliga folktraditionen, som i alla fall är den rikaste och förnämsta källan. Jemför man de visor, vi tagit ur folkets mun, med motsvarande danska, för öfver 2 århundraden sedan utgifna, så skall man finna att våra på intet sätt stå efter i äkthet, och att behandlingen tillika är så fri och i många omständigheter afvikande, att man omöjligen kan tänka på något danskt lån. Ja, i några fall, t. ex. i visan om Riddar Tynne, tveka vi ej att förklara den muntliga svenska traditionen för äktare än den tryckta danska visan. Att gamla nationella traditioner på det sättet kunna bibehålla sig, är ingalunda obegripligt för den, som känner folkdiktens väsende och historia. I allmänhet är det först i senare tider, som folkvisorna ur den äldre eller romantiska perioden blifvit allmogens uteslutande egendom, och för de öfriga okända. Den Gyllenmärsiska visboken af 16:e århundradet, som tillhörde, en man af stånd, bevisar att de då ännu voro inhemska och älskade äfven hos de högre. I Messenii dramer, från början af samma århundrade, af adliga studenter och för förnäma åskådare uppförda både i Upsala och Stockholm, finnas visor helt och hållet i den äldre folkvisans ton, och så vackra, att man tviflat om de äro Messenii verk. Ännu i Dalins tid måste de gamla visorna äfven för de högsta varit väl kända; eljest hade den parodistil öfver dem, som han så mycket älskar, ej kunnat vara begriplig. Det är först i de sista 60, 70 åren, som de fallit i fullkomligt vanrykte och förgätenhet äfvensom så mycket annat fosterländskt. — Känner man de svårigheter, som åtfölja samlandet af traditioner ur folkets mun, huru på en gång litet bekanta, vidt spridda, ofta stympade de äro, huru svåra de äro att ur allmogen utleta, emedan den ej kan öfvertala sig att tro annat, än att hvar herrekarl endast vill göra narr af sådana saker, så skall man ej finna det underligt, att här till en början poetiska traditioner nästan blott från ett enda landskap, nämligen Vestergötland, som är min medutgifvares födelsebygd, kunnat lemnas. En någorlunda fullständig samling af svenska folkvisor fordrar resor, bekantskaper och brefvexling i alla landsorter, och måste ske af flere, som förenas af nitet för samma sak. Detta är så mycket nödvändigare, som den, som känner folkvisans natur, väl vet att man i hvar landsort kan träffa olika behandlingar af samma visa, ehuru de öfverensstämma i hufvudsaken. Ehuru det således är en ren omöjlighet att uppgifva alla en folkvisas variationer, som äro oändliga, så fordras dock kännedom af en mängd sådana, för att kunna gifva visan i sin bästa gestalt. Folkvisan är till sin natur improvisation. Det bevisar omqvädet eller ordstäfvet, som merendels åtföljer hvar strof, och ofta är dubbelt, eller finnes så väl midt i strofen, som vid slutet. Det synes att dessa alltid återkommande anslag äro liksom stödjepunkter för sångarens uppmärksamhet, vid hvilka han kan påminna sig det hela och betänka den del, som följer. Derföre innehåller omqvädet enligt sin ursprungliga mening någonting, som uttrycker och återkallar hela visans karakter. Men genom visornas allmänhet hafva en mängd sådana omqväden blifvit likasom en gemensam egendom i sångarnes minne, hvarigenom de i följden vid en visa än användt ett omqväde än ett annat, ofta till visans karakter ej hörande, intet sägande eller opassande, så att just i denna del herskar uti traditionerna den mesta förvirring.

Det är oss ej obekant, att en förtjent litteratör, herr kongl. sekreteraren Rääf, länge sysselsatt sig med samlingar af folksånger, och äfven enligt berättelse varit betänkt på deras utgifvande. Vi kunna säga, att vi med längtan väntat derpä, och då vi nu emellertid, kanske med inskränktare tillgångar, framträda, emedan vi ansett det af vigt att utan dröjsmål söka vända allmänna uppmärksamheten åt detta håll, önska vi ingenting lifligare än att han måtte utföra detta uppsåt, endera enskildt, eller for framtiden i förening med oss, på det vi således gemensamt mätte få arbeta för ett ändamål, som mer än något annat fordrar fleres sammanstämmande åtgärd och hvartill vi dessutom härmed offentligen inbjuda alla, som skulle ega nit och vara i belägenhet att medverka dertill.

Hvad anordningen af de här lemnade visor angår, så var den till en början uppgjord efter det sig först erbjudande indelningssättet, nämligen i sädana, som synas ega en historisk grund, och i sådana, i hvilka den ej var märklig, utan som föreföllo såsom ren dikt. Denna grundsats är väl ej nöjaktig, då både dikt och någon verklighet såsom diktens grund säkert ingå i alla folkvisor. Ett närmare besinnande har lärt oss, att det varit bättre att i den svenska nationella indelningen följa de här uppgifna folkdiktens perioder, af hvilka den första allmänt nordiska eller romantiska kan sägas sträcka sig till unionstiderna, den andra mera enskilda och patriotiska till fram i 17:e århundradet, och den tredje, under hvilken folkdikten har fått en bildad poesi öfver sig, till närvarande tider: hvilka perioder dock ej strängt få tagas utan gå in i hvarandra. Således finner man romantiska visor äfven af senare datum; ehuru väl den om hertig Magnus och Hafsfrun torde vara bland de sista i Sverige diktade äkta folkromancer. Men då tryckningen af visorna redan för en temlig tid sedan var börjad, kunde detta ej ändras. Vi få således blott nämna att, om man undantager de tvenne sista visor i andra afdelningen, som förkunna sig sjelfva såsom tillhörande nyare tider, intet inre skäl är för handen att ej räkna alla de öfriga till den första eller romantiska perioden.

Hvad åter de ur folktraditionen tagna och bifogade melodierna beträffar, så få vi göra den anmärkning, att af dem träffas i olika landsorter ännu flere variationer än af visorna sjelfva och att vi således ej kunnat ega det förråd af sådana, som skulle satt oss i stånd att alltid göra urval af de bästa och äktaste. Imellertid förtjena de alla att blifva bekanta; och då så många af dem, som här lemnas, utmärkas af en djup originalitet, hoppas vi dermed hafva gjort alla musikens kännare och älskare en välkommen skänk. Vi hafva ej heller inskränkt oss till att lemna blotta sången, som merendels är af en utmärkt svårighet att ackompagnera, i anseende till folksangens egna modulationer. Förläggarens liberalitet har instämt med vår egen åstundan att vilja gifva sången med lämplig harmoni. Denna önskan skulle likväl mött den största svårighet att uppfyllas, om vi ej haft den lyckan att i detta afseende få vända oss till herr hof-kapellmästaren Hæffner; en man, hvars värme för sin konst, hvars utmärkta skicklighet och sällsynta kunskaper deri ej kunna nog värderas, han har ej blott upptäckt den nordiska folksångens egna skala, hvars kännedom är oundgänglig för att harmoniskt behandla de äkta gamla melodierna, ja, att ens med full säkerhet uppteckna dem, utan äfven gjort den högst intressanta anmärkning, att denna egna skala, skiljaktig så väl från den moderna musikens, som från kyrktonernas skalor, synes vara gemensam för den engelska, skotska, tyska och skandinaviska äldre folksången.

Skada, att denna gamla förtjente, i svensk tjenst grånade konstnär ej skall ega en vidsträcktare verkningskrets än den, hans närvarande inskränkta belägenhet erbjuder! — Och härmed vilja vi — hvad vi kanske långt för detta bort göra — hänvisa läsaren eller hellre sångaren till sjelfva visorna i boken, hvarest likväl, för att säga sanningen, det gör mig hjertligen ondt att se dem. Deras element är ej papperet, utan friska luften, skogarne och den nordiska naturen. I århundraden hafva de blott lefvat i sångens melodiska vågor: slägten efter slägten hafva i deras enfaldiga toner funnit ett uttryck för sina känslor; och deras offentliga framställande för konstkännarens näsa är egentligen en strandning på det torra. Emellertid bättre så, än att de skulle nedsjunka i en förgätenhet, som eljest för dem nu mera ej kunde vara långt borta.

Upsala den 8. November 1814.

Er. Gust. Geijer.