Kullervo – en episod ur Kalevala

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Temaside: Finsk religion og mytologi

Kullervo
– en episod ur Kalevala

öfversatt af
Carl Gustaf Borg
Helsingfors, 1851

Förord

Kullervo rider i kamp
Maleri af Akseli Gallen-Kallela

Närvarande öfversättning af Kullervo-sångerne är gjord ur andra upplagan af Kalevala, runorne 31–36. Den i 32:dra runan förekommande, öfver femhundra verser långa episoden af trollformler och böner, med hvilka Ilmari-värdinnan utskickar sin boskap på bete, har likväl här blifvit utelemnad, emedan den endast störande skulle afbryta sjelfva diktens fortgång. — Der en ordagrann tolkning icke medgifvits af sjelfva versifikationen, eller der den skulle gjort språket alltför tungt och inbundet, har man, med åsidosättande af det finska originalets stränga ordalydelse, bemödat sig att åtetgifva endast dess anda och hufvudsakliga innehåll. — Huruvida öfversättaren lyckats i detta sitt bemödande, äfvensom huruvida hans arbete i allmänhet kan ega någon förtjenst, tillhör icke honom sjelf att afgöra. Att i detsamma ännu oändeligen mycket fattas till den ledighet och formela fulländning, som med rätta fordras af en god öfversättning, är likväl lätt i ögonen fallande. Öfversättaren har äfven gjort sin tolkning sådan han kunnat, ej sådan han velat. Detta oaktadt vågar han doch hoppas, att den benägne Läsaren icke alltför strängt skall bedöma en nybegynnare som, hänförd af den finska sångmöns skönaste skapelse, sådan dikten om Kullervo är, äfventyrat försöket att i svensk drägt omkläda densamma.

I.

Modren fostrar många dufvor,

Föder upp en svärm af svanor,

Ställer dufvorna på gärdet,

Svanorna till strömmen följer;

Kom en örn och höjde upp dem.

Kom en hök, omkring dem spridde;

Vingad fogel dem förströdde,

Bar den ena till Karelen

Och den andra bort till Ryssland,

Lemnade den tredje hemma.

Den som hän till Ryssland bragtes,

Växte till en skicklig köpman,

Den som till Karelen fördes,

Blef den frejdade Kalervo,

Den i hemmet ensam blefne

Fostrades till Untamoinen,

Till en plåga åt sin fader

Och till smärta åt sin moder.

Untamoinen sänker näten

I Kalervos fiskevatten;

Kalervoinen näten vittjar,

Samlar fiskarna i väskan;

Untamo, den vrånge mannen.

Röres häftigt upp till vrede,

Gör ett krig med sina fingrar.

Rättegång med sina näfvar,

Väcker strid om fiskens skräden,

Tvist om aborren som leker.

Så de slåss och sammandrabba,

Ingendera vinner seger;

Om ett hugg den ena gifver,

Gäldar detta strax den andra.

När nu efter denna stridsbragd

Tvenne, trenne dar förlidit,

Sådde Kalervo sin hafra

Bakom Untamoinens boning.

Untamoinens stolta tacka

Åt Kalervos sådda hafra,

Kalervoinens hund, den arga,

Fläckte Untamoinens tacka.

Untamo då hotar döda

Kalervo sin egen broder

Och hans hela hus förgöra,

Dräpa små och dräpa stora,

Folket allt i grund förstöra,

Bränna stugorna till aska.

Gaf så svärd åt sina männer,

Gaf dem vapen uti handen,

Räckte pikar åt de späda,

Delte skäror ut bland barnen,

Gick att blodigt krig begynna,

Strida mot sin egen broder.

Kalervoinens fagra svära

Sitter nära intill fenstret,

Skådar ut igenom gluggen,

Yttrar så ett ord och säger:

»Är väl detta tjocka röken,

Eller är det mörka molnet,

Som der bortom åkern synes,

I det nya tågets mynning?»

Mörka molnet var det icke,

Var ej heller tjocka röken,

Det var Untamoinens hjeltar,

Som till kriget hurtigt drogo.

Kommo Untamoinens hjeltar

Väpnade med svärd vid sidan,

Slogo ned Kalervo-hopen,

Mördade den stora slägten,

Gården ned till aska brände,

Jemnade med flacka fältet.

Blott en qvinna blef vid lifvet '

Med ett foster i sitt sköte,

Denne Untamoinens hjeltar

Förde bort med sig till hemmet,

Att den lilla stugan städa,

Att dess golf med qvasten sopa»

När en liten tid förlidit,

Blef en gosse född till verlden

Åt den olycksfulla modren;

Huru blir väl gossen kallad?

Kullervo han nämns af modren.

Stridens kraft af Untamoinen.

Nu man lade lilla gossen,

Förde bort den faderlöse

I en gungbädd för att gunga,

I en vagga, att sig vagga.

Barnet vaggar sig i vaggan,

Barnet vaggar, luggen rör sig,

En och tvenne dar det vaggar;

Men uppå den tredje dagen

Gossen redan häftigt sparkar,

Sparkar häftigt, spänner ut sig,

Sliter af sin lindas bindlar

Och sig upp på täcket höjer,

Bräcker lindträdsvaggan sönder,

Rifver kläderna i stycken.

Rask man märkte honom blifva,

Hurtighet hos gossen röjdes.

Untamola börjar vänta,

Att den späde skulle vexa

Till en man af mycken klokhet,

Till en stor och kraftfull hjelte,

Till en träl, som hundra kostar,

Som för tusenden knapt köpes.

Två, tre månader han vexte,

Men uppå den tredje redan,

Då i höjd han knäet nådde,

Började han sjelf begrunda:

»Om jag blefve något större,

Vexte litet till om kroppen,

Skulle jag min faders plågor

Och min moders marter hämnas.»

Detta hörde Untamoinen,

Tog till ordet sjelf och sade:

»Han mitt slägtes bane blifver,

Kalervo af honom vexer.»

Männerna nu djupt begrunda,

Alla qvinnor eftertänka,

Hvart man gossen skulle föra,

Hvar hans bane redas kunde.

I en fjerding gossen lägges,

Stickes in uti en tunna,

Derpå föres han i vattnet,

Sänkes ned i böljans sköte.

Efter tvenne, trenne nätter

Ger man sig åstad att skåda,

Om ej gossen redan drunknat,

Om han icke dött i tunnan.

Ej har han i vattnet drunknat,

Gossen har ej dött i tunnan;

Ut från kärlet har han sluppit,

Sitter nu helt trygg på vågen

Med ett kopparspö i handen

Och en ref af silke hopsnodd;

Metar fiskar ifrån vågen.

Pejlar vattnet uti hafvet:

Hafvet har en smula vatten,

Då det fyller tvenne skopor,

Och om man det noga mäter,

Kanske något på den tredje.

Åter tänker Untamoinen:

»Hvart skall nu man gossen föra,

Hvar skall honom man förgöra,

Hvar skall väl hans bane finnas?»

Bjöd så trälarna att samla

Mycket höga, hårda björkar,

Stora, barrbevuxna furor

Och den allra bästa tjärved,

För att bränna opp en gosse,

För att Kullervo förgöra.

Hoptals bringar man tillsamman

Mycket höga, hårda björkar,

Stora, barrbevuxna furor

Och den allra bästa tjärved,

Dertill tusen lass med näfver,

Hundra famnar hassel-klabbar;

Tänder sedan eld på veden,

Sprider elden ut bland träden,

Kastar så den arma gossen

Midt i bålets starka låga.

Bålet brann en dag och tvenne,

Brann ännu den tredje dagen;

Sedan gick man ut att skåda:

Gossen knäböjd stod i askan,

Låg med armarna i glöden,

Höll en stake uti handen,

Rörde dermed om i elden,

Samlade tillhopa glöden,

Men ej ens ett hårstrå brunnit,

Ej ett fjun har tagit skada.

Untamo då vredgad yttrar:

»Hvart skall nu man gossen föra.

Hvar skall honom man förgöra,

Hvar skall väl hans bane finnas?»

Uti trädet gossen hänges,

Hissas upp i ekens krona.

Två, tre nätter så förflöto,

Lika många dagar äfven;

Djupt begrundar Untamoinen:

»Tid nu är att höra efter

Om ej Kullervo omkommit,

Om han icke dött i galgen.»

Skickar trälen till att skåda,

Trälen bringar detta budskap:

»Ej har Kullervo omkommit,

Gossen har ej dött i galgen;

Flitigt ritar han på trädet

Med en sticka uti handen.

Trädet är med bilder uppfyldt,

Eken med en skrift utsirad,

Män och klingor der man skådar,

Sköna spjut, som gossen tecknat.»

Så förmådde Untamoinen

Intet mot den svåre gossen;

Hur han och hans ofärd redde,

Hur han än hans död beredde,

Råkar gossen ej i ofärd,

Kan om lifvet icke bringas.

Ändtligt tröttnar han och ledsnar

Att på gossens ofärd tänka,

Tvingas fostra Kullervoinen,

Slafven som ett barn i hemmet.

Yttrar derför Untamoinen,

Tar till ordet sjelf och säger:

»Om du alltid väl dig skickar,

Lefver stilla och beskedligt,

Får du här i gården vistas,

Trälars arbeten förrätta;

Lönen vi bestämma sedan,

Gifva dig som du förtjenar,

Antingen ett prydligt bälte,

Eller och ett slag för örat.»

När nu Kullervoinen vuxit,

Hunnit samma höjd som spannet,

Blef till arbete han drifven,

Fick till trägen sysselsättning

Att om späda barnet sköta,

Att den fingerspäda vagga:

»Vårda väl det lilla barnet,

Gif det föda tidt och ofta,

Skölj dess kläder uti strömmen,

Tvätta rent dess lilla byke!»

Dagar två han barnet skötte:

Bröt af armen, ref ut ögat;

På den tredje dagen redan

Lät han barnet dö i sjukdom,

Slängde lindan ut i strömmen,

Brände vaggan upp i elden.

Untamo då djupt begrundar:

»Icke duger han och passar

Att om späda barnet sköta,

Att den fingerspäda vagga;

Hvartill skall jag honom bruka,

Till hvad arbete begagna,

Kanske att en hage svedja?»

Sände att en hage svedja.

Kullervo Kalervosonen

Yttrar härvid dessa orden:

»Också jag en man väl blifver,

När i hand jag får en yxa,

Mycket bättre till att skåda,

Vida skönare än fordom;

Jag en man, som fem, då blifver,

Hjelte, som med sex kan täfla.»

Går så bort till smedens verkstad

Yttrar der ett ord och säger:

»Ack du smed, min käre broder,

Smid åt mig en passlig yxa,

Smid en yxa efter mannen,

Lämpa jernet efter karlen!

Jag en sved skall gå att hugga

Och att stora björkar fälla.»

Smeden smider, hvad som fordras

Hamrar hastigt yxan färdig;

Yxan passlig blef för mannen,

Jernet lämpadt efter karlen.

Kullervo Kalervosonen

Börjar nu sin yxa slipa,

Yxan slipar han om dagen,

Slöjdar skaftet se’n om qvällen.

Går derpå att sveden fälla

Långt uti den största vildmark,

Djupt uti den bästa bjelkskog,

Midt ibland det gröfsta timmer.

Trädet hugger han med yxån,

Slår det af med jemna eggen;

För ett slag de bästa stockar,

För ett halft de sämre falla.

Stockar fem han hastigt nedhögg.

Slog af åtta träd på en gång,

Derpå brast han ut och talte,

Tog till ordet sjelf och sade:

»Lempo här må stå och hugga,

Hiisi sjelf må stockar fälla!»

Slår så yxan i en stubbe,

Häfver upp sin röst och ropar,

Låter gällt en hvissling ljuda,

Yttrar dessa ord och säger:

»Må så vidt nu skogen falla,

Stora björkar, störta neder,

Som min stämma höres skalla,

Som min gälla hvissling ljuder!»

»Nya skott må icke utslå,

Halmens stängel upp ej spira,

Ej så länge tiden varar,

Klara månen ännu lyser

På Kalervo-sonens svedja,

På den stora mannens nyplog!»

»Om och jorden brodd än skjuter,

Om och vexten derpå frodas,

Stängeln äfven stadga vinner,

Halmen hastigt vecklar ut sig,

Ax må den likväl ej bilda,

Icke halmens topp sig mätta!»

Untamoinen, vrånge mannen,

Går att arbetet beskåda,

Sveden, som Kalervos ättling,

Som den nya trälen huggit:

Sveden liknar icke sveder,

Ej ett verk utaf en yngling.

Untamo då djupt begrundar:

»Ej till detta värf han passar;

Skämde bort det gröfsta timmmer,

Fällde ned den bästa bjelkskog;

Hvartill skall jag honom bruka,

Till hvad arbete begagna,

Kanske till att gärden bygga?»

Skickade att gärden bygga.

Kullervo Kalervosonen

Ger sig nu att gärden bjgga,

Fäller ned de gröfsta furor,

Radar dem till gärdsel-stänger,

Tager skogens största granar

Och till gärdsgårds-störar ställer,

Vrider starka band omkring dem

Af de längsta oxel-rönnar,

Bygger gärdet utan öppning,

Utan led och utan portar;

Höjer så sin röst och säger,

Talar sjelf med dessa orden:

»Hvilken ej, som fogeln, flyger,

Hviner fram med tvenne vingar,

Ej han öfver gärdet komme,

Som Kalervos son bar timrat!»

Untamo då träffar komma

Till att skåda gärdesgården,

Som Kalervos son har uppfört,

Krigets fånge byggt och timrat.

Finner gärdet utan öppning,

Utan hål och utan springa,

Ser det bygdt på låga jorden

Och till himlens skyar räcka.

Yttrar så ett ord och säger:

»Ej till detta värf han passar;

Byggde gärdet utan öppning,

Utan led och utan portar,

Timrade till höga himlen

Och till skyarna det reste;

Öfver kan jag icke komma

Och ej in igenom hålet.

Hvartill skall jag honom bruka,

Till hvad arbete begagna,

Kanske till att rågen tröska?»

Skickade att rågen tröska.

Kullervo Kalervosonen

Tröskar nu med ifver rågen;

Rågen tröskar han till agnar

Och till sådor sköra halmen.

Kom så värden sjelf till stället,

Kom att arbetet beskåda,

Hur Kalervos son har tröskat,

Huru Kullervoinen klappat:

Rågen var till agnar tröskad,

Halmen prasslade som sådor.

Untamo då vredgad yttrar:

»Icke duger denne mannen!

Hvartill än jag honom brukar.

Gör han endast vidrigheter;

Månn’ jag honom för till Ryssland,

Eller säljer i Karelen

Bort åt smeden Ilmarinen,

Att hans slägga kraftigt sköta?»

Sålde så Kalervos ättling,

Utbjöd honom i Karelen

Åt den store Ilmarinen,

Åt den gode hammarsmeden.

Hvad gaf smeden väl för honom?

Mycket smeden gaf för honom:

Tvenne sönderbrända kittlar,

Trenne stycken halfva krokar,

Fem utslitna, usla lior,

Sex till spillo gifna gräftor

Gåfvos för den usle mannen,

Slafven, som till intet dugde.

___________

 

II.

Kullervo Kalervos ättling,

Gubbens son med blåa strumpan,

Med det vackra gula håret,

Med det sköna skobehöret,

Frågar strax i smedens boning,

Fordrar arbete mot afton

Af sin husbonde för qvällen

Och for morgon' af sin matmor:

»Sysslorna man nu må nämna,

Noga arbetet bestämma,

Till hvad verk jag mig skall foga,

Till hvad arbete begifva!»

Smeden Ilmaris värdinna

Börjar då att tänka efter,

Till hvad verk den nya trälen,

Köpta mannen kunde brukas;

Gör så trälen till ett vallhjon,

Köpta mannen till en herde.

Sjelf den stygga gårds värdinnan,

Smedens hånbegifna hustru

Bakar nu ett bröd åt herden.

Gräddar till en väldig kaka;

Hafra under, hvete ofvan,

Men en sten i midten gömmer.

Smörjer bullan bra med vassla,

Stryker smörflott pä dess yta,

Ger den se’n till trälens andel,

Ger till vägkost åt sin herde.

Undervisar derpå trälen,

Talar sjelf med dessa orden:

»Detta må ej förr du äta,

Än till skogs sig hjorden gifvit!»

– – – – –

– – – – –

Derpå llmaris värdinna,

Store hamrarns stolta hustru

Korna ut från stallet släppte,

Sände hjorden ut på bete,

Bjöd så herden att dem följa,

Trälen att dem troget valla.

___________

III.

Kullervo Kalervosonen

Tog sin vägkost uti väskan,

Dref fram korna utmed mossan,

Gick längs torra heden ensam,

Yttrade ett ord på vägen,

Talte detta under färden:

»Ve mig arme, stackars gosse,

Ve mig olycksfödde foster!

Hvar har, usle, nu jag hamnat,

Hvilka vräklingsvärf mig vänta:

Fula oxar får jag valla,

Hålla vård om yra kalfvar,

Vada genom många mossor,

Kräla utför svåra marker.»

Satte sig på markens tufra,

Stadnade på soligt ställe,

Qvad der högljudt sina qväden,

Yttrade och sjöng tillika:

»Lys o sol, du gudaborna,

Skina varmt, du klot af Herran,

Uppå smedens valldrifts herde,

På hans arma herdegosse;

Ej på Ilmarinens bostad,

Framför allt ej på värdinnan!

Skönt är lifvet för värdinnan,

Der hon skär sig hvetbröds skifvor,

Mättar magen med piroger,

Breder smör rätt ymnigt ofran;

Herden har blott torra brödet,

Torra skalet blott han gnagar,

Filar uppå hafre-brödet,

Skär i kakan, full af sådor,

Mättar sig med halmens föda,

Gör af tallens bark sin måltid,

Dricker vatten ur en rifva,

Släcker törsten från en tufva.»

»Sol nu sänk dig, hvete lägg dig,

Guda-tid skrid hastigt framåt!

Gå nu ned, du sol, i granskog,

Uti småskog, hvete-bulla;

Hasta in biand enrisbuskar,

Sänk dig ned till låga alen,

Släpp till hemmet herden åter,

Att det läckra smöret smaka,

Att det färska brödet bryta,

Gröpa ur den varma kakan!»

När sig herden så beklagar,

Kullervoinen sorgsen qväder,

Redan Ilmaris värdinna

Har det läckra smöret smakat,

Brutit sjelf det färska brödet,

Gröpat ur sin varma kaka;

Kokat se’n en vattenvälling,

Kallnad kål åt Kullervoinen,

Hvaraf hunden flottet slickat,

Musti redan gjort sin måltid,

Merkki sig till mätthet spisat,

Halli ätit magens fyllnad.

Siskan sjöng från gröna lunden,

Späda fogeln ifrån busken:

»Trälen redan kunde äta,

Sig den faderlöse mätta!»

Kullervo Kalervosonen

Ser på solens långa skugga,

Tar till ordet sjelf och säger:

»Tid det, redan är att spisa,

Tid att börja med sin måltid,

Att sin matsäck undersöka.»

Dref så driften till att hvila,

Hjorden att på beden ligga,

Satte sig på markens tufva,

Stadnade på gröna torfvan.

Spänner väskan lös från ryggen,

Tar fram brödet ur sin väska,

Vänder om det och betraktar.

Yttrar sig med dessa orden:

»Månget bröd har fager yta,

Är till skalet slätt och vackert,

Men af bark dess inre bildas,

Ytan döljer endast agnar»

Drog derpå sin knif ur slidan,

För att brödet sönderskära;

Knifven stötte skarpt mot stenen,

Ristade i hårda, hällen;

Bettet dubbelt veks på knifven,

Skarpa stålet sprang i stycken.

Kullervo Kalervosonen

Skådar sorgsen på sitt knifbett;

Börjar så att bittert gråta,

Yttrar sjelf ett ord och säger:

»Knifven ensam var min broder

Och dess bett min enda kärlek,

Af min far jag fick den fordom,

Mig min fostrare den gifvit;

Äfven den mot stenen brustit.

Ristande i hårda hällen,

Uti brödet, som är bakadt

Af min ilskna, usla matmor.»

»Hur skall qvinnans hån jag gälda,

Hennes hån och hennes löje,

Min värdinnas usla fägnad,

Stygga skökans stekta håfvor?»

Kråkan skräner ifrån snåret,

Kråkan skräner, korpen skriker:

»Ack du arma, gyllne spänne,

Enda son utaf Kalervo!

Hvarför är du nu så dyster

Och så sorgsen i ditt sinne?

Tag ett spö från unga skogen,

Bryt ett björkris uti lunden,

Drif i kärret krökta benen,

Korna sprid kring blöta mossan;

Ena hälften gif åt vargar,

Bjud åt björnar se’n den andra!»

»Skalla samman alla vargar,

Alla björnar haf tillhopa;

Skapa Pienikki af vargar,

Byt om björnarna till Kyyttä;

Drif dem se’n i skoch till hemmet,

Brokigt blandade på gården!

Så du gäldar qvinnans hånskratt.

Usla qvinnans spott och löje.»

Kullervo Kalervosonen

Tog till ordet sjelf och sade:

»Bida, bida Hiisi-sköka!

Om min faders knif jag sörjer,

Skall kanske du sjelf och gråta,

Sörja kräken, dem du mjölkat.»

Tog ett spö från unga skogen,

Bröt ett gissel ifrån enen,

Dref i kärret krökta benen,

Kringspred oxarna i skogen,

Hälften för att vargar mätta,

Och åt björnar andra hälften.

Varg till ko han sedan byter,

Bildar sig en hjord af björnar,

Än en Pienikki sig skaffar,

Än en Kyyttä åter skapar.

Solen närmade sig vestern,

Visade ren halfvägs afton,

Sjönk så ned till granens jemnhöjd,

Hastade till mjölkningstimmen;

Nu den usle herde-slyngeln,

Kullervo Kalervosonen,

Dref till hemmet björnaskaran,

Varga-hjorden in på gården,

Underviste sina björnar,

Talte så till sina vargar:

»Sliten låret af värdinnan,

Biten hälften bort af vaden,

Då hon kommer att er skåda,

Hukar ned sig för att mjölka!»

Gjorde så en lur af koben?

Utaf oxens horn en pipa,

Tut utaf Tuomikkis fötter,

Herdeflöjt af Kirjos smalben;

Låter luren muntert ljuda,

Stöter kraftigt till i tuten

Gånger tre på hemmets kulle,

Gånger sex vid tågets ända.

Smeden Ilmaris värdinna,

Smedens hustru, fagra qvinnan,

Väntar länge uppå mjölken,

Längtar efter gula smöret;

Hör så spelet långt från kärret,

Muntra ljuden ifrån fältet.

Höjer då sin röst och säger.

Brister ut i dessa orden:

»Nu, o Gud, du prisad vare!

Luren ljuder, hjorden kommer;

Men hvar fick väl trälen hornet,

Arbetsslafven släta luren,

Då han så med jubel nalkas,

Tutar till och spelar muntert;

Öronhinnorna han spränger,

Skrålar, att min hjessa klyfves?»

Kullervo Kalervosonen

Yttrade ett ord och sade;

»Trälen har sitt horn från kärret,

Luren är från myran hämtad;

Hjorden din finns ren på tåget,

Korna längst på hemmets åker,

Skynda nu att röken tända,

Gå värdinna, gå att mjölka!»

Derpå Ilmaris värdinna

Beder gamla mor att mjölka:

»Gå du, gamla mor, att mjölka,

Gå och sköt om boskapshjorden,

Icke sjelf jag skulle hinna,

Borde degen flitigt älta!»

Kullervo Kalervosonen

Tog till ordet då och sade:

»Städse sjelf en god värdinna,

En i hushåll kunnig hustru

Sina kor doch fordom mjölkat,

Skött om egna boskapshjordar.»

Derpå Ilmaris värdinna

Sig beger att röken tända,

Kommer sjelf att korna mjölka;

Kastar så en blick på hjorden,

Ögnar hastigt på sin boskap,

Yttrar sedan dessa orden:

»Skön är boskapen att skåda,

Slätt är håret uppå nöten,

Lodjurs hull de alla hafva,

Fina fjun som skogens tacka;

Stinda äro deras jufrar,

Deras spenar ymnigt spända.»

Lutade sig ned att mjölka,

Böljade att mjölken samla;

Drog en gång och drog en annan,

Skulle tredje gången draga,

Då på henne vargen rusar,

Björnen gör ett häftigt anfall;

Vargen ref om munnen illa,

Björnen baktill högg i benet,

Hälften bet han af från vaden

Och slet hälen lös från foten.

Kullervo Kalervosonen

Så värdinnans hån nu gäldar,

Hennes hån och hennes löje,

Lönar qvinnans onda bragder.

Ilmarinens stolta qvinna

Brister ut i bittra tårar,

Yttrar ängsligt dessa orden:

»Styggt du gjorde, stygge herde,

Då du björnar dref till hemmet,

Förde vargar in på gården.»

Kullervo Kalervosonen

Svarar härtill då och säger:

»Styggt jag gjorde, stygge herde,

Icke väl du stygga matmor:

Bakade af sten en kaka,

Gräddade ett bröd af klippor;

Skarpt jag skar min knif i stenen,

Ristade den emot klippan,

Enda knifven, ärfd af fadren,

Knifven, som min slägt har tillhört.»

Sade Ilmaris värdinna:

»Ack du herde, käre herde!

Tag tillbaka, hvad du ordat,

Återkalla dina qväden;

Släpp mig lös ur vargens käftar,

Fria mig från björnens ramar!

Jag med skjortor dig skall pryda,

Kläda dig i granna byxor,

Mätta dig med smör och hvete,

Ge dig spenvarm mjölk att dricka,

Sysslolös ett år dig föda,

Utan arbetstvång det andra.»

»Om att lösa ej du skyndar,

Snart ej hastar till att fria,

Innan kort jag döden ljuter,

Blir till jordens stoft förvandlad.»

Kullervo Kalervosonen

Tog till ordet sjelf och sade:

»Om du dör! ack dö rätt gerna,

Lycka till att bli ett intet!

Jorden gästar hädangångna,

Döda hyser kyrkogården,

Rum den stoltaste der finner

Och den drygaste får hvila.»

Sade Iltnaris värdinna:

»O du Ukko, högst bland gudar,

Skynda med din största båge,

Välj nu ut ditt bästa vapen,

Sätt en pil af bruna kopparn

På den eldigt snabba bågen;

Skicka viggen, snabb som blixten,

Skjut af kopparsmidda pilen,

Skjut den genom axelvecken,

Rakt igenom tjocka skuldran,

Fäll Kalervos son till marken,

Skjut ihjäl den usle mannen

Med en vigg, i spetsen stålsatt,

Med en pil af bruna kopparn!»

Kullervo Kalervosonen

Tog till ordet sjelf och sade:

»O du Ukko, högst bland gudar,

Icke må på mig du skjuta,

Skjut på Ilmari-värdinnan,

Nedgör den förmätna qvinnan.

Utan att sin plats hon byter,

Någonstäds från fläcken rör sig!»

Derpå llmaris värdinna,

Gamle hamrarns stolta hustru

Stupar genast död på platsen,

Faller ned som kittelsotet,

Utanför sin egen boning,

Uppå hemmets trånga gårdar.

Det var unga qvinnans bane,

Lifvets slut för vackra hustrun,

Som man länge ifrigt spanat,

Uti sex års tid hört efter,

Ilmari att evigt fröjda,

Frejdad smed till högsta ära.

___________

IV.

Kullervo Kalervos ättling,

Gubbens son med blåa strumpan,

Med det vackra gula håret,

Med det sköna skobehöret,

Börjar nu att hastigt vandra

Bort från smeden Ilmarinen,

Förrän qvinnans dödsbud hunnit

Komma fram till värdens öron;

Sorg hans själ då skulle tära.

Han till slagsmål blefve uppbragt.

Under spel han går från smeden,

Jublande från Ilmas gårdar,

Blåser i sin lur pa heden,

Tutar uppå svedjefältet;

Kärret skälfver, marken dånar,

Genljud skallar ifrån heden,

Medan Kullervoinen spelar,

Stygge mannen muntert jublar.

Detta hörs till smedens smedja;

Smeden stadnar i sin smedja,

Går till tåget för att lyssna,

Ut på gården för att skåda,

Hvad det är för spel på backen,

Hvad för jubel uppå heden.

Här han såg en sorglig sanning,

En bedröflig syn han mötte,

Såg, att qvinnan hade somnat,

Att hans sköna sjunkit neder,

Fallit liflös uppå gården,

Dignat ned på gröna lindan.

Långsamt smeden der nu stadna?

Med ett hjerta, som vill brista,

Gråter bittert mycket länge,

Gjuter tårar hela natten:

Hågen liknar svarta tjäran,

Hjertat är så ljust, som sotet.

Kullervoinen åter färdas,

Irrar hit och dit på fältet;

Dagen vankar han längs heden,

Går i Hiisis timmerskogar,

Men när mörka natten stundar,

Lägrar han sig på en tufva.

Der den faderlöse sitter,

Den förskjutne så begrundar:

»Hvem kan mig väl hafva skapat,

Hvem den usle mannen danat,

Att för alltid hemlös irra,

Vanka under blåa fästet!»

»Andra till ett hem få styra,

Till sin bostad sig begifva,

Jag mitt hem i ödemarken

Och min bostad har på heden,

Nordanvinden är min eldstad

Och min badstu-imma regnet.»

»Store Gud, ack må du icke,

Ej så länge lifvet varar,

Skapa barnet oomhuldadt,

Utan alla blodsförvandter,

Skicka ut det utan fader,

Allra minst förutan moder,

Såsom mig, o Gud, du skapat,

Skickat ut den olycksfulle;

Skapad blef jag som bland måsar,

Eller som bland hafvets örnar!

Dagen ljusnar doch för svalan,

Skön den gryr för sjelfva sparfven,

Ler i fröjd mot luftens foglar,

Aldrig än den mig har fröjdat,

Dagen än för mig ej randats,

Icke glädjen grytt i lifvet.»

»Ej jag vet, hvem gaf mig lifvet,

Hvem mig dagens ljus lät skåda,

Om mig knipan födt på stigen,

Anden utkläckt uti kärret,

Årtan lemnat uppå stranden,

Eller prackan uti klyftan.»

»Liten miste jag min fader,

Mycket späd min hulda moder,

Tidigt dogo mor och fader,

Snart min stora slägt var öde.

Endast skor af is jag ärfde,

Strumpor blott af stela stöpet.

Och på hala kuller-stockar.

Frusna stigar blef jag lemnad.

Uti hvarje kärr att halka,

Uti hvarje göl att sjunka.»

»Men ännu vid denna ålder

Hinner väl jag icke blifva

Slipprig stock på blöta mossan,

Gångstigsplanka öfver pölen;

Och ej störtar jag i kärret,

Då jag tvenne händer äger.

Fingrar fem kan ledigt röra,

Alla tio uppåt höja.»

Då i hågen honom rinner,

I hans hjerna föds en tanke,

Att till Untamola vandra.

Hämnas der sin faders plågor,

Fadrens plågor, modrens marter.

Lönn egen svår behandling.

Yttrade ett ord och sade:

»Bida, bida Untamoinen,

Tålamod, mitt slägtes bödel!

Blott i härnad ut jag hinner,

Stugorna kanske i aska,

Gårdarna i bränder bytas.»

Gammal qvinna honom möter,

Blåbeslöjad skogens gumma;

Höjande sin röst hon frågar,

Yttrar sig med dessa orden:

»Hvart beger sig Kullervoinen,

Färdas nu Kalervos ättling?»

Kullervo Kalervosonen

Yttrade ett ord och sade:

»Runnit har mig nu i hågen,

I min hjerna född är tanken,

Att till andra länder färdas,

Vandra han till Untamola,

Hämnas på mitt slägtes bödel,

Löna fars och moders marter,

Bränna stugorna till aska,

Byta dem till idel gnistor.»

Qvinnan härtill så sig yttrar,

Tar till ordet sjelf och säger:

»Nedgjordt är ej allt ditt stägte,

Än ej stupat har Kalervo;

Far du äger än i lifvet,

Mor i verlden välbehållen.»

»0 du kära, goda gumma!

Säg mig du, min hulda qvinna,

Hvar väl finnes då min fader,

Hvar min fagra fostrarinna?»

»Der din fader ännu finnes,

Der din fagra fostrarinna:

Nära Lapplands vida gränsor,

Invid insjöns fiske-stränder.»

»O du kära, goda gumma!

Säg mig du, min hulda qvinna,

Hur skall jag dit kunna komma,

Huru följa rätta stråten?»

»Lätt för dig är dit att komma,

Fram som obekant att hitta:

Skogsmons krökning bildar stråten,

Elfvens strand du har att följa.

Gå en dag och gå en annan,

Färdas så den tredje äfven,

Vandra i nordvestlig riktning;

Då ett berg du får till möte,

Följ så foten utaf berget,

Gå utmed dess venstra sida;

Nu en större elf blir synlig,

Visar sig till höger om dig,

Gå längs denna strand af elfven,

Utmed trenne strida forsar;

Spetsen når du af en udde,

Hamnar ytterst på ett svallskär,

Der på udden står en stuga,

Fiskarpörte uppå skäret,

Och i det din fader finnes,

Der din fagra fostrarinna,

Der och dina sköna systrar,

Tvenne fagra mör du träffar.»

Kullerro Kalervosonen

Gaf sig nu att framåt vandra,

Gick en dag och gick en annan,

Gick med ens en tredje äfven,

Styrde i nordvestlig riktning.

Kom då berget till hans möte;

Vägen tog han utmed foten,

Följde bergets venstra sluttning;

Hann så lyckligt fram till elfven,

Färdades längs öde stranden,

Följde flodens venstra sida

Utmed trenne strida forsar;

Kom nu ändtligt och till udden,

Hamnade på sjelfva skäret,

Men på udden står en stuga,

Fiskarpörte uppå skäret.

In i stugan riu han trädde,

Men blef icke känd i pörtet;

»Hvem är fremlingen från fjerran,

Hvar har vandraren sitt hemvist?»

»Känner du din son ej mera,

Minns ditt eget barn du icke,

Hvilket Untamoinens hjeltar

Förde med sig bort från hemmet,

När sin faders spana kan fyllde,

Var så lång, som modrens slända?»

Modren då med ifver yttrar,

Gamla hustron börjar orda:

»Ack min son, du olycksfulle,

Ack du arma, gyllne spänne!

Att du doch vid lif och helsa

Vistas än i denna verjden!

Ren som död jag dig begråtit,

Sörjt dig länge som försvunnen.»

»Tvenne söner förr jag ägde,

Tvenne vackra döttrar äfven,

Men af dem de begge äldsta

Hade arma jag förlorat,

Sonen i det stora kriget,

Dottren uti dolda öden;

Nu väl sonen har jag åter,

Dottren torde aldrig komma.»

Kullervo Kalervosonen

Sjelf med ifver nu och frågar:

»Hvart har dottren väl försvunnit,

Hvart min arma syster kommit?»

Modren började då tala,

Tog till ordet sjelf och sade:

»Dit min dotter har försvunnit,

Dit din kära syster kommit:

Ut i bärskog hon begaf sig,

Att vid kullen plocka hallon;

Der försvann min sköna dufva,

I en sällsam död dog fogeln,

I en död, som man ej känner,

Om hvars namn man ej har vetskap.»

»Hvem är väl, som saknar flickan?

Hvem, om ej dess egen moder;

Hon den första är, som spanar,

Som sin dotter sorgsen söker.

Jag också, jag arma moder!

Gick att söka opp min dotter,

Sprang, som björn, i vilda skogar?

Uttern lik, i ödemarker;

Sökte en dag, sökte tvenne,

Sökte och med ens den tredje.

När den tredje dagen lyktats,

Knappt en vecka hunnit ändas,

Steg jag opp på stora backen,

Höjde mig på höga kullen,

Ropade med sorg och klagan

På min hädansvunna dotter: ,

»Hvar är du, min goda flicka,

Kom, min dotter, kom till hemmet!»

»Så jag ropade med klagan

På min hädansvunna dotter;

Höjderna mitt rop besvarte,

Moarna till gensvar gåfvo:

»Kalla icke på din dotter,

Ropa icke, gör ej väsen!

Ej hon kommer här i lifvet,

Aldrig mer hon återvänder

Till sin egen moders bostad,

Till sin gamle faders hemvist.»