Linnés lappska trolltrumma 2

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Edgar Reuterskiöld och K. B. Wiklund

Linnés lappska trolltrumma 2

1912

Linnés lapptrumma. Trocadéromuseet, Paris.

I årgången 1910 af denna tidskrift, s. 15 ff., lämnade Edgar Reuterskiöld en redogörelse för de omständigheter, under hvilka Linnés lappska trolltrumma fick vandra bort från vårt land, och för dess lyckliga återfinnande i Trocadéromuseet i Paris. Under de fortsatta forskningarna rörande lapptrummorna har han sedermera haft tillfälle att personligen undersöka Linné-trumman, hvarjämte en del förut okändt handskriftsmaterial framkommit, som gör det möjligt att på ett helt annat sätt än förr skildra dess origin och dess många teckens betydelse. En förnyad och mera detaljerad redogörelse för Linnés lapptrumma torde sålunda vara af ett visst intresse. Dels blir denna dyrbara Linné-relik därigenom bättre belyst, dels kan denna förstudie till det under arbete varande stora verket om lapptrummorna visa, af hvilken vikt dessa äro för vår kunskap om lapparnas hedniska religion och föreställningar.

Vid den okulära undersökningen af Linné-trumman visade det sig, att på densamma fanns ett par anteckningar, hvilka icke kommit fram på de till grund för den förra artikeln liggande fotografierna. Det står nämligen högt uppe på trummans skinn skrifvet orden Anders Nilsson i Graan och dessutom midt öfver skinnet några fullkomligt oläsliga ord, som kanske utgöra tolkningar af några af trummans bilder (de på hvar sin sida af midtfiguren stående bilderna?). Namnet »Anders Nilsson i Graan» åsyftar tydligen en ägare till trumman och visar oss med bestämdhet, hvarifrån densamma här stammar. »Graan» utan tvifvel identiskt med den kända Granbyn i norra delen af Ume eller Lycksele lappmark. Man skulle då kunna vilja antaga, att Linné, oaktadt anteckning därom saknas i hans efterlämnade papper (jfr Fataburen 1910, s. 17 f.), likväl själf erhållit den på ort och ställe, enär han på lappska under sitt fåfänga försök att framtränga i Ume lappmark kom ända till Granbyns gränser. Den har emellertid på annan väg kommit i hans ägo.

Den 13 jan. 1723 (1722?) hölls prosteting i Lycksele af den från Norrlands ecklesiastikhistoria kände prosten i Umeå Nils Grubb. Lappen Sjul Sjulsson i Granbyn angafs då för att ha börjat »spela» på spåtrumman, då f. d. skolgossen Erik Gerano skulle hålla bön, hvarigenom denne blifvit hindrad därifrån. Han tillstod slutligen sin förbrytelse, »säjandes sig spelt till den ändan, at see om han skulle wara lyckelig i wåhngörande [djurfänge] som han ärnade». Vid den följande undersökningen angåfvos ytterligare fyra lappar för att innehafva och begagna trummor. Om den fjärde säges: »Anders Nilsson Pont i Granbyn som bor straxt wid Sorselet och doch kommer aldrig dit til kyrkian angafs och at hafwa trumman. Olof Pålsson i Gran witnade at det war sant och at han sielf sett trumman hoos honom. Men denne Anders Nilsson Pont är nu icke här tilstedes.» Vid den rannsakning angående ifrågavarande sak, som följde vid det samtidigt hållna häradstinget, visade det sig, att äfven en hop Ran- och Vapstenlappar gjort sig skyldiga till samma förbrytelse. Häradsrättens resolution lyder: »Tingz Rätten kan af föregående ransakning och åfwan specificerade Lappars egen bekännelsse eij annat finna än at de medelst sine Trummors brukande eller trummespehl till at inhämpta underrättelse, hwarest de sine bort lupne renar skulle igen finna och eljest förutse om deras diurfång skulle lyckas eller eij, hafwa derigenom brukat widskepelse med signerij etc. och således giort sig brotzlige till det straff som Kongl:e Maijt:z förnyade stadga om Eder och Swordom af den 17 Octob. 1687 § 9 innehåller, dock som samma Kongl. förordning gifwer anledning at straffet effter hwars och ens ålder och förstånd bör lämpas, och desse Lappar fullan alle till mogen ålder nu komne äre; men likwäll torde wara enfaldige i sin Christendom. Hwar emot synes böra komma i betänkande, at såsom uti framledne Häradzhöfdingens Lars Grrubbs tid, ungefähr 30 åhr sedan, eller något der öfwer, alwarsam undersökning berättas wara hållen om desse trummors afskaffande, och de som de samma då ifrån sig lefwererade och försäkrade, dem aldrig mehra bruka, af Höga Öfwer Heten för straff blefwo förskonte, hwars Protocoller wid domsätet eij ähro till finnandes. Och de som de samma sedermehra brukat så mycket mehra giort sig brotzlige; men der emot kommer at considereras at desse då warit ynglinggar eller barn, dehls och eij födde den tijden; utan deras föräldrar synas hafwa trummorne innehållit, och barnen såledz kommit dem at bruka, som först i Norige begyntz oppenbaras. Lapparne och eij wetta giöra besked om sin ålder, och dessutan kan eij inhämptas berättelse der om så lång tijd tillbaka. Ty underställes i underdån-ödmiukhet den Högl:e Kongl:e Swea Håfrätten, Hwad straff desse böra undergå eller huru med dem förehålles skal.»

Hofrättens dom föll den 28 nov. 1723 och stipulerade 8 dagars fängelse vid vatten och bröd samt en söndags kyrkoplikt för de felande, »ock warda de alfwarsamligen förmante, at hädanefter afhålla sig ifrån en slik ogudaktighet, så kärt dem är ett swårare straff at undgå; Ock böra de jämwäl tillhållas ofördröjeligen Trummorna ifrån sig at lefwerera, så wida det ei redan skett är» (Uppsala Univ. Bibl. N. 348 folio, n:o 49). Anders Nilsson Pont hade emellertid dött samma år och undgick sålunda straffet. Vid tinget i Lycksele 13-15 jan. 1724 frågade hans olyckskamrater, om de icke kunde få lösa sig från fängelse med böter, hvilket underställdes Hofrättens afgörande. Samtidigt ingaf kyrkoherden Olof Gran en lång lista på nyupptäckta spåtrumslagare. De förhördes och »tillspordes hwar för sig till hwad ända och huruledz de desse trummor brukat? Och lemnade en dehl till swar at de der af wille wetta om sin diurgång, somliga om sina resor, några om fiskerij, och andra åter sade sig den som en Almanach hafwa till att der af se wäderleken. Men at beskrifwa på hwad sätt de sådant kunna finna, kunde de eij förmås. Lofwandes för det öfriga en alfwarsam bättring.» I sin resolution är häradsrätten denna gång ej fullt så mild i ordalagen som förut. Enligt det åberopade lagrummet hade lapparne väl gjort sig förfallna till »swårt gatulop», men i anseende till deras fåkunnighet underställdes det Hofrättens pröfning, »om icke desse Lappar, som sådan synd med spådom begåt hafwa måge så wäl sig som androm till desto större skräck med gatulop eller spöslitande på Tingzstuguwäggen, jemte Kyrkoplichten beläggias; och icke med fängelse,» hvilket blir dyrt för statsverket och medför olägenheter för befolkningen, enär något fängelse finnes på platsen och fängelseprovianten måste tagas ända från Umeå.

Fig. 1. Afbildning af lapptrumma, Wallenstråleska samlingen. Kalmar läroverks bibliotek.

Fig. 2. Förklaring till lapptrumman fig. 1. Wallenstråleska samlingen, Kalmar läroverks bibliotek.

Hofrättens resolution afgafs den 23 okt. 1724 (N. 348, n:r 50) Några af lapparna dömdes till att plikta 40 mark smt till lappskolorna och dessutom »ståå en söndagz uppenbara kyrckioplickt» eller brist på medel afstraffas med 4 par spö, 3 slag af paret. Några andra lappar pliktade 5 daler eller afstraffades med två par spö.

Målet föranledde också en skrifvelse af samma datum från Hofrätten till domhafvandena i lappmarkerna, i hvilken Hofrätten »finner nödigt wara, att J wid de ordinarie Tingen med lappmarckarne uti den Eder i nåder anförtrodde jurisdiction icke allenast alfwarsammeligen åtwarnen Lapparne, att hafwa eller bruka sådane trummor, utan och med all flijt låten effterfråga, huru wida några skulle finnas, som däruti brottzlige äre, på hvilken händelse J hafwen att låta ställa dem behörigen för rätta, och där med effter lag och processen förfara, samt låta Trummorne ifrån dem taga». Åtminstone i vissa lappmarker upplästes sedan detta bref vid tinge flera decennier igenom. Det först omtalade målet hade dessutom föranledt en skrifvelse från Hofrätten till konsistorium i Hernösand den 28 nov. 1723, i hvilken konsistoriet uppmanas att tillhålla vederbörande prästerskap i Lappmarken att noga underrätta sig om sina åhörares lefverne samt sorgfälligt undervisa dem i deras kristendom och afråda dem från all vidskepelse, samt ett bref af samma datum till landshöfdingen i Västerbotten att låta kronobetjäningen uppspana i om flera lappar bruka spåtrummor, samt afhända dem dessa och ställa de skyldiga för rätta.

Linnés lapptrumma har således från början säkerligen tillhört Anders Nilsson Pont i Granbyn och aflämnats till kyrkoherden Olof Graan i Lycksele i samband med dessa ransakningar, år 1723 eller året därförut. Anders Nilsson bodde i närheten af Sorsele kyrka och var sålunda skogslapp, ej fjällapp. Hans trumma bör alltså representera en bland skogslapparna i norra delen af Lycksele lappmark mer eller mindre vanlig typ. På hvilka vägar den kommit till Linné, är dock mindre tydligt. Någon upplysning härutinnan kan emellertid vinnas af följande framställning.

I den Wallenstråleska manuskriptsamlingen i Kalmar läroverks bibliotek finnes i tomen V (kapsel) jämte åtskilliga andra handskrifter och bref etc. af intresse för lappforskningen äfven tvänne hittills okända manuskript, som innehålla en afbildning och förklaring af Linnés trumma. De utgöras af hvar sitt pappersark i folio (37 x 47,5 cm.) af samma slag (och med samma vattenmärke) och innehålla, det ena en schematisk teckning af trummans skinn med förklaring af dess tecken, ritad och skrifven en norsk missionsskolmästare Arved Thuresson, fig. 2, det andra en riktigare, icke schematiserad teckning af samma trumma, fig. 1, samt af dess hammare, fig. 3, och »visare» (trenne ringar) jämte trummans botten med en tydning, författad af kyrkoherden Zacharias Plantin i Umeå den 24 mars 1731. Ytterlinjerna till trumman på den senare teckningen ha tydligen erhållits genom att lägga papperet på själfva trumman och sedan följa dess konturer, och på samma sätt ha hammaren och de tre ringarna afbildats; endast trumbottnen är afbildad i (mycket) förminskad skala.

Arved Thuressons tolkning af Linnétrumman lyder i sin början på följande sätt:

»Effter noorske lappernes berettelse haver ieg skrefvet som der stor paa spaatrome, Eller paa danske kaldes runebome, Eller paa noorske kaldes ioigagoudes, der er berettet af noorske lappen at der er 12 herrer paa runebome. 3 qvinder, 4 dyuer, 2 dievel, 1 siuka seng, 1 Engel bote, 2 kirker dödes kirka og levendes kirke, Eller Christen kirka, 3 verden, förste rette verden, som er i himelen, dernest verden, som er i verden Eller paa Jorden, den tredie verden er helvedes land, som skal ver paa vester Ende i verden, 1 stor verden, En verdens hierte, En ville vei, En himel, 3 helvet, 2 dievler 4 veier, veien til himelen, veien til helvede, veien til Christen menisker, veien imellem dödes kirke og den Christen kirke, di herrer som stor skrevet paa, runebome, er deres nafne disse, radien, siorve radie, saive almai, saivo sarves, doragas, paion, vekeherre, raideie, leibe almai, giede almai, rota [roto?], den fornemste herre, rigtas veken [veke?] herre, dyuer er fiere tziop. den anden er voie Juodos, baute iudos appe godo, qvinder er 3 Saraiaka, uxaka, Juxaka».

Det följande partiet, tydningen af trummans tecken, är det för öfversiktlighetens skull lämpligast att aftrycka jämsides med motsvarande parti af Plantins tydning, d. v. s. början af hans skrift, hvarvid också dennes numrering af tecknen följes:

Fig. 3. Afbildning af hammare till lapptrumman fig. 1. Wallenstråleska samlingen, Kalmar läroverks bibliotek.

Arved Thuresson: [1] Den rette verden, der siges dog af lappen at dette lande skal vere i himelen. [2] Christi kors den meniske som blev god hand skal bere paa sig, [3] konster [kanster?] dyur Eller banges det skal vere byrn [4] Englers bote som lappen beretter [5] rigierendes herre Eller veralden almai der skal hielp alle verden, [6] höye himel [7] trampe dyur som sendes af spomand til at trampe meniskier, og den kaldes tzope Judos [8] veien til himelrik [9] vester Ende af verden, der skal En blive hensent af spomand at hand skal ike kome til sit folke igien [10 har ingen motsvarighet här.] [11] verdens hierte der skalt allt ont opkome siger spoomand, [12] öster af verden der skal vere better sted [13] lile Christenhed [14] store Christenhed [Under 13 och 14] den fornemste verden, bedre En rette verden som stor paa den vester sider verden, [15] dyuret som spoomand sen- der at skade menisker hand stiger af haft kaldes appe godo, [16] veien til Christenheden, [17] Christen kirko [18] veien imellem de dödes kirko og de levende [19] den ville vei, der hen sender spomand folk paa det de, ike skal kome paa rette vei igien [20] onde dödes kirko [rättadt, troligen från kirke] [21] dyuret som iager menisker til helvede hand kaldes baute iudos [22] siuka seng, her skal menisker ligge siuk, som har giort spomanden imot [23] spomandens rette nafn er nåide, rune [24] di menisker som iages to Jumfru [nedom figurerna:] to drenger di er komen fra lile Christenhed [25; till venster:] veien til hevede, [till höger:] veien til helvede, [26] nest helvet, Eller som lappen sigr Jamei aimo [27] mellem helvede, Eller siappes-aimo [28] store helvede Eller rotta land som lappen beretter og er den nederste, [29] helvedes land hvor de onde menisker er, der fra er trampe dyer komen, [30] stor dievel Eller, rotta hand er den beste til at hielp Ent menisk af nöd, der er ingien som hand [31] minder dievel Eller paa lappe sprog radiet der sendes af den stor diev: [32] hand er at skade lile barn som komer til verden förste [33] hand kaldes giede herre, hand er at skade barsel qvinder [34] nar lappen er vred paa store herre da skal dene skade dem kaldes jals [35] god villig herre Ellers kaldes veke herre [36] herre som skal hielp at vinde retten [37] siorve [siarve?] radien der er minder En radien [38] Engler [39] sköyers herre [40] torden som rigierer [41] hielp herre for at stille torden, [42] siö herre, Et meniske der skal hielp fra hafves nöd [43] herre at give löke til skiöttri kalde leibe almai [44] En qvinde som hielper menisker af alle-nöd besynder- lig qvind folk [45] qvinden som hielper barsel qvinder kaldes Sarai, [46] qvinden som giver barnet löke,

Zacharias Plantin: N: B: 1: Paradijset. 2: Cristi kors elr Jesu Namn. 3; Biörn elr det hel. diuret; 4: Englarnas Wagn hwarpå de fara. 5: All tingz regerande Herre vulgo: Radien. 6: Högste himmelen. 7: Ett skadegiörande diur, vulg: Trampe diur. 8: Wägen från Werlden till himmelen. 9: Wästra ändan af Werlden. 10: Sielfwa Werlden. 11: Werldenes hierta. 12: Östra ändan af Werlden. 13: Lilla Christenheten elr de gemenare Christne. 14: Stora Christenheten elr de hel. på hwilka ingen spådom biter. 15: Ett skadegiörande diur, vulg: Saiwo-Sarwes. 16: Wägen från Christenheten till siuka Sängen. 17: Christna kyrkian elr de Christnas Församl. 18: Wägen emellan the döda och lefwande. 19: En wrång och skadelig wäg. 20: De dödas kyrkia. 21: Ett diur som jagar menniskian till Pinorummet, vulg: Baute Lodde. 22: Siuka sängen. 23: Wägen från siuka Sängen till helfwetit. 24: Menniskiorna som jagas till helfwetit. 25: Wägen emellan Werlden till helfwetit. 26: Öfwerste helfwetit. 27: Mellan helfwetit. 28. Nedersta helfwetit, vulg: Rota Land. 29. the Ogudachtigas Land. 30: Stora diefwulen, vulg: Rota elr Lino Lodde. 31: Mindre diefwull, vulg: Siörwo Radiet, Svet: horn diuret. 32: En qwinna som skadar de små Barnen vulg: Brick acka. 33: Qwinnan som skada tillfogar Barnsängzhustrurne, så at de ey skola förlöste blifwa, vulg: Gask acka. 34: At skada store Herrar. 35: At stilla store Herrars wrede. 36: En Herre som hielper I Rättegångz- Saker. 37: Werldenes mann, vulg: Weral almai. 38: De gode änglar. 39: skyarnes Herre. 40: Tordön, vulgo: Doragass, alias, Pajonn. 41: Hielpe-Herren. 42: En Herre öfwer hafwet. 43: Herren som skall tillbes när man sig på skytterij begifwer, vulg: Leibe almai. 44: En qwinna som helbrägdar, vulg: Sarai acka. 45: Qwinnan som hielper Barnsängz- qwinnor I nöd, vulg: Ux acka. 46: Den qwinnan som förmenes gifwa Lilla Barnet lycka, vulg: Iux acka.

Härmed slutar Arved Thuressons tydning. Plantins skrift fortsätter på följande sätt:

»47: Är hammaren hwarmed slås på Trumman. 48: 3:ne stycken Ringar, dem man lägger på Trumman när derå slås, Och som föregifwes skall Ringen omsider på den af Lappen intenderade Figuren qwarliggande blifwa, ja äfwen så hårt fastna, at han wed trummans omstielpande ey af sig sielf affaller, i följe hwaraf den spående kan sig om sitt förehaf:de försäkrad giöra. Nota Ringarne äro af Mässing. Hammaren af Renshorn. Båttnen af trumman är af en granrot utholkat, med 22 I trekant utskurne [rättadt från »trekantiga»] hohl, jemte 2:ne stora hohl hwaremellan ett hantag finnes, som nedanstående Figur utwisar. Öfwerdraget hwarpå Ritningen står, är såsom annat tillredt trumskinn, förmodeln af Renkalf, hälst som det är ganska tunt. Trumman, Hammar och Ringarne äro effter sin befintlige storlek och form aftagne, förutan den nedanstående Båttnen som kan effter den förra Devisen proportioneras. Högden är ohngefär try finger. Skinnet är fastsatt med snöre af Rensenor elr tarmar tillwerkat. Målningen är röd, twifwels utan af menniskio- elr annat diurs blod. Trumman är kommen från Lycksele Lappmark; men uttydningen är af en norsk Missions Scholæmästare wed namn Arved Thuresson gifwen, hwi[l]ken tijo åhr öfwer wistatz I den norska Lappmarken, och således giort sig om detta underkunig, i följe hwaraf man ey så lätt om ricktigheten härwid i twifwelsmåhl råka skulle.

Umeå d. 24: Martii 1731: Zacharias Plantin.»

Redan vid en hastig jämförelse mellan de båda handskrifterna finner man, att deras tydningar i många detaljer rätt väsentligt afvika från hvarandra. En ingående undersökning af dem är sålunda af nöden. För att vinna några vägledande synpunkter är det då först af vikt att konstatera, i hvilka lappska trakter de bägge handskrifternas författare varit verksamma och om några litterära inflytanden på deras kännedom om lapparnas religion kunna tänkas.

Det första manuskriptets författare nämnes af Plantin »den norske missionsskolmästaren Arved Thuresson». Det är utan vidare tydligt, att härmed måste afses den af Thomas von Westen till kateket bland Ranens och Vefsens fjällappar insatte Arvid Bistock, den ende bland de norska missionsarbetarna, som hade namnet Arvid. Han hade dessutom sin verksamhet just i den norska trakt, som gränsade till Lycksele lappmark, ifrån hvilken trumman var kommen. Enligt de upplysningar, som efter von Westens bref etc. lämnas om honom i Hans Hammonds »Den Nordiske Missions-Historie», Köpenhamn 1787, ss. 316 f., 344, 660 ff., 688, 690, 693, var han född i Finland, hade finska till modersmål och skulle enligt somliga uppgifter vara svensk student. »Formedelst Russernes Indfald i Finland [under stora ofreden] flygtede Bistock over Fieldene til Nordlandene, og fandt Beskiermelse i Norge; han vankede længe omkring forladt, var i Kiöbenhavn, og endelig opsögte Lector i Trundhiem, begierende Tieneste ved Missionen.» Han hade blifvit upptagen till dansk undersåte af magistraten i Bergen (1715?) och hade i Trondhjem under några veckors vistelse i von Westens hus af den från det norska missionsarbetet bland lapparna mycket bekante Isak Olsen »lært så meget Lappisk, at Finnerne forstode ham». Isak Olsen åter hade kommit med von Westen till Trondhjem den 5 nov. 1716. Bistock skickades därefter till Vefsens fjällappar, och på von Westens andra resa, som anträddes den 14 juni 1718, hade denne glädjen att erfara, »at hos Vefsens Field-Finner var överflödig godt udrettet dette Aar ved Arved Bistok, der havde besögt, underviset og funden större Kierlighed og Lydighed hos dem, end formodedes.» På von Westens anmodan gjorde Bistock upp en förteckning på »alle Finne-Familier, hver Persons Oplysnings Grad, om Fieldenes Beskaffenhed, de beleiligste Steder för Skoler og Kirker,» hvilken förteckning sändes till Missionskollegiet; i dessa fjäll fanns öfver 60 familjer, som voro tämligen väl upplysta och villiga att höra Guds ord, något som man näst Gud hade svenskarna att tacka för, »paa hvis Grændser», d. v. s. i Ume lappmark, de uppehöllo sig på vintern. Bistock sändes nu till Ranens lappar och skulle likaledes undervisa lapparna i Vefsen och Bindalen, tills de flyttade till Sverige för vintern, då han skulle »hielpe Böyde-Finnerne», d. v. s. de lappar, som ständigt bodde i Norge.

Under de följande krigstiderna råkade Bistock »som indföd Svensk» ut för ogrundade misstankar, hvaröfver von Westen klagar i sin skrifvelse till Missionskollegiet från Alstahoug den 26 jan. 1719; han lät honom vintern öfver på Herö undervisa de lappgossar, som von Westen medfört från sin andra resa. Bistock hade äfven »dette Aar været til Fields, leverede nöie Fortegnelse paa alle Field-Finner og Fielde-Veie udi Helgeland». Han synes sedermera ha förblifvit i Ranen, och det är förmodligen honom det talas om hos Hammond, s. 447, då det säges, att von Westen under sitt besök i Ranen 31 okt.-9 nov. 1722 på sin tredje resa »föreskrev Stedets Missionario, paa hvilke Dage, og i hvad Orden han skulde besöge og undervise de adspredede Lapper». I en skrifvelse i febr. 1722 kallar von Westen honom »Catecheta i Wefsen og Ranen» (s. 693). Huru länge han utöfvade denna verksamhet, har icke kunnat utredas; af Plantins ofvan anförda ord skulle man vilja sluta, att han ännu år 1731 stod i den norska missionens tjänst, men häremot talar, att det i Hans Skankes »Epitome Historiæ Missionis Lapponicæ», författadt 1729-30, säges, att Lorentz Dass var missionär bland Vefsens fjällappar »fra 1726 indtil nyeligen» och att Jac. Herman Munch var missionär bland Ranens fjälllappar, innan han år 1729 befordrades till pastor i Rödön (Wiklund och Qvigstad, Dok.-saml. II s. 347). Det är sålunda troligt, att Bistock endast en kortare tid fick inneha sin syssla. I öfrigt omnämnes han icke alls ifrån Norge (jfr A. Erlandsen, »Biogr. Efterretninger om Geistligheden i Tromsö stift», 1857, s. 74; enligt honom skulle Lorentz Dass ha varit missionär i Vefsen »i 6 Aar til 1730»). I Carl Solanders relation 1726 (Reuterskiöld, »Källskrifter», s. 19) nämnes Arved Bistock som »vice Missionarius» under den ordinarie Missionarius Ranensis Munch. I Isak Grapes »Minne af Presterskapet i Lappmarks-Församlingarne inom Hernösands Stift», Umeå 1853, s. 51, omtalas det, att änkan efter pastorn i Silbojokk Lars Rangius, Anna Vacker, bonddotter från Umeå, efter nödårets slut (R. dog 1717) begaf sig med sina bägge barn till Norge, där sonen dog, dottern blef gift med en krämare och hon själf med en svensk Student, Arv. Bistock, Katechet i Saltdalen».

Huru lång eller kort tid Arvid Thuresson Bistock än verkat bland lapparna, har detta således i alla händelser skett bland Ranens och Vefsens lappar, d. v. s. dels de fjällappar, som under sommaren vistades här och under vintern i Ume eller Lycksele lappmark, dels också »bygdelapparna» i dessa trakter, de utarmade fjällappar, som satt sig ned på den norska sidan. Bland dem har han sålunda fått sin uppfattning af lapparnas religiösa föreställningar. Det är dessutom möjligt och troligt, att denna hans uppfattning rönt något inflytande af Thomas von Westens kända handskrifna verk »Missionsanstalter for Nordlandene», om hvars stora betydelse utförligt talats i inledningen till Reuterskiölds källskrifter till lapparnas mytologi».

Det är svårare att bestämma, hvar och huru Zacharias Plantin fått den själfständiga kännedom om lapparnas hedniska religion, som han kanske haft. Han tillhörde en gammal norrländsk prästsläkt, var född i Luleå 1680, blef magister 1707 och lektor i Hernösand 1711. År 1723 blef han kyrkoherde i Löfånger, fick transport till Umeå 1730 och dog där 1733. Hans intresse för den lappska missionen var gammalt, hvilket visas af de memorial han inlämnade till 1723 års riksdag (Haller, »Svenska kyrkans mission i Lappmarken under Frihetstiden», s. 27 f.), men det förefaller, som om han egentligen först efter sin transport till Umeå kunnat komma i personlig beröring med lappar. Vi ha icke haft tillfälle att mera utreda, om han vare sig före eller efter denna tid deltagit eller förrättat någon visitation i Lappmarken. I alla händelser bör hans eventuella själfständiga kännedom om lapparnas hedniska religion hänföra sig till ungefär samma trakter som Bistocks, d. v. s. till Ume lappmark. Äfven han kan för öfrigt ha studerat åtminstone några utdrag ur eller anteckningar om von Westens »Missionsanstalter». Hvar han träffat Bistock låter sig icke afgöra. Af hans skrifvelses datering Umeå den 24 mars 1731 och den använda papperssortens identitet i de båda handskrifterna vill man ju sluta, att Bistock ungefär vid denna tid besökt honom i Umeå och där på hans begäran tydt tecknen på den hos honom förvarade trumman, men det låter sig ju också tänka, att de sammanträffat någonstädes i Lappmarken.

Efter denna orientering må en ingående undersökning af de båda skrifvelsernas uppgifter företagas. Bistocks uppgifter betecknas då med B., Plantins med Pl. Tecknens ordningsföljd är den hos Plantin använda.

1.

Redan detta tecken sättes af B. i samband med himmelen, och Pl. upptar hans tydning och utbildar den vidare till »paradiset». För att verkligen kunna betyd något sådant synes emellertid tecknet stå något för långt ned på trumman; äfven om man antager, att de två streck, under hvilka tecknen och hänga, tillsammans med de streck, på hvilka och samt 13 och 14 stå, utgöra ett slags gräns mellan himmelen och den öfriga världen (jfr nedan under 36 och 41 samt Friis, n:r 1, 3, 10, 11), skulle tecknen och ändå falla utanför himmelen. Let då här att märka, att de två strecken bilda en bas för tecknen och af samma slag som strecken vid tecknen 13, 14, 15 och 17, 19, 20. Man torde då kunna jämföra ifrågavarande teckengrupp med Meiningentrummans n:r 4 (en lappkåta och en varg, stående streck) och sålunda tyda n:r 1 som en lappkåta och n:r 2 som en stolpbod eller njalla (Mein. 30; Friis 2, n:r 35; 4, n:r 28; 7, n:r 29; 9; 10). Jämförda med Mein. 4 (och 5) skulle då tecknen 1 och 2 med de streck, hvarpå de stå, betyda »andra lappars boningsorter, andra lappbyar». Denna tydning faller ju långt från den af B. och Pl. gifna, men man måste både här och eljest ihågkomma, att äfven Bistock trots sin ganska långa verksamhet bland lapparna är en sekundär källa af mindre värde än den primära källa, d. v. s. lappar, som dikterat tydningen af Meiningendtrummans tecken. Den allmänna anordningen af tecknen på Linnétrumman och själfva tecknens utseende är dessutom något afvikande från det på de egentliga »Åseletrummorna» vanliga, hvilket också kan ha bidragit till att sätta hans fabuleringslust i gång eller rent af drifva honom till gissningar. I sin inledning uppger han vidare, att det skall finnas tre världar afbildade på spåtrummorna (nämligen himmelen, jorden och helvetet), men strax därpå nämner han dessutom »1 stor verden», för hvilken han sedan finner plats vid figurerna 13 och 14 och vid hvars beskrifning han till slut blandar tillhopa väster och öster (jfr 9 och 12). Allt detta jämte åtskilligt annat, till hvilket vi snart komma, visar, att man ej på alla punkter får taga hans uppgifter för alldeles goda. Rätt ofta torde han ha gissat sig fram så äf vid tyd af och 2.

2.

På sin teckning har B. uppfattat denna figur som ett kors, och han tyder den också i öfverensstämmelse härmed. Pl. återger den på ett annat sätt, hvarigenom det får en viss likhet med det Kristus monogrammet, och han bifogar därför också en förslagstydning »Jesu Namn». Att väl Kristusmonogrammet kunnat tränga ända till lapparna, är väl emellertid otänkbart: snarare torde n:r 2 återge en lappsk stolpbod, jfr den nyss hafda bevisföringen.

3.

Detta djur med sin långa, platta svans kan vara en björn, såsom Pl. säger, missförstående B:s dialektiska »byrn», utan är en bäfver. Detta djur förekommer äfven eljes flera gånger på de hittills tydda trummorna (tydningen af Meiningentrumman i Trondhjemshandskriften, n:r 29; Friis n:r 2, 37; 4, n:r 24: 7, n:r 36; 9; jfr Wiklund i Le Monde Oriental IV, s. 107). B:s »konster dyur» har väl afseende på bäfverns konstfärdighet; »banges» torde återge det lappska ord, som i det norsk-lappska skriftspråket skrifves baksa och betyder »bäfvergäll»; dess -ng visar, att k i detta ord återgår på en äldre nasal, jfr att lpN bovsa l. bâvsa, gen. boksama l. bâfsama, lpLule paksim »läpp» i sydligare dialekter har nasal före s: Lindahl & Öhrling panksem, pangsem. I sin inledning kallar B. det ifrågavarande djuret »voie Juodos», hvilket återger ett lappskt (Lule) vuodja-jutos, »smörjningsdjuret», ett lämpligt namn, då man tänker på bäfvergällets äfven för lapparna välbekanta medicinska användning.

4.

Enär detta båt-tecken är placeradt i närheten af åtskilliga gudomligheters bilder, bl. a. ett tecken, som af B. säges föreställa änglar, har han förklarat det representera änglarnas båt (»Englers bote», i B:s inledning »1 Engel bote»). Samma tecken förekommer upptill (och ofta till höger) på åtskilliga trummor af sydlig typ (Mein. n:r 6; Friis 2, n:r 27; 4, n:r 6; 9) och afser kanske det i flera gamla källor omtalade båtoffret till »julfolket» (Düben, s. 220 ff.). Då dessa andar ju foro omkring i luften, måste också offret till dem sättas upp så högt som möjligt, alltså i höga träd, och detta är väl orsaken till att båt-tecknet placerats så högt upp på trummorna. Att det dessutom ofta placeras åt högra sidan, får sin förklaring där af, att Rutos tecken plägar vara anbragt tämligen högt upp på trummans högra kant, och Ruto är ju lika med Oden, »den vilda jaktens», julfolkets herre. Om båtens samband med offren till de döda se Axel Olrik i Danske Studier 1905, s. 42 ff.; tillsammans med julfolket speciellt torde emellertid någon båt icke nämnas i de hittills kända nordiska beläggen. Pl. har af obekant orsak förändrat änglarnas båt till deras vagn; några folkliga föreställningar torde knappast ligga till grund härför.

5.

Detta tecken åsyftar enligt B. en »rigierendes herre Eller veralden almai der skal hielp alle verden», alltså den förnämste af alla de gudar, hvilkas bilder han tyder. Utefter trummans kant står i den omedelbara närheten häraf tecknet för »siorve radien der er minder En radien» (n:r 37). Den högste gudens namn borde således vara Radien, och i uppräkningen af »de herrar, som stå skrifna på spåtrumman», nämnes också i B:s inledning Radien som n:r 1. Det är väl i anledning häraf, som Pl. direkt kallar honom »All tingz regerande Herre vulgo: Radien». Under det således B. identifierar Väraldenolmai och Radien, har Pl. i stället öfverflyttat det förra namnet till n:r 37, som hos honom tydes som »Werldenes mann, vulg: Weral almai», hvarjämte han blandat samman Tjorveradien (»siorve radien») med n:r 31 Radiet. Pl. har sålunda ej haft klart för sig, att Radien och Väraldenolmai i själfva verket äro olika namn på en och samma gud (jfr Reuterskiöld, »Källskrifter», ss. 25, 32, 66), men han har haft rätt så till vida, som tecknet för denna gud enligt trummornas vanliga vittnesbörd bör stå utefter kanten af trumman och ej på den mindre förnämliga platsen på en af solens strålar. Att både B. och Pl. begagna formen Radien visar säkerligen, att de härutinnan äro beroende af litterär källa, enär det slutande -n i detta namn visar på inflytande från någon i språket mindre hemmastadd person (jfr Le Monde Oriental IV, s. 94, noten).

Den enda af de hittills tydda trummorna, som på detta ställe har tecknet för en gud, är den hos Leem-Jessen afbildade (= Friis, n:r 7), där det på solens uppåtgående stråle till vänster befinner sig en figur, som angifves vara »Maderatja, betegnet under en Mands Lignelse, krumliggende». Denne Maderatja, rättare Madderaija (= »Stamfadern») är en föga bekant och sällan omtalad gudomlighet, som vi nästan endast känna från Jessens skildring, s. 13 f.:

»Den tredie Classe [af gudar] indbefatter alle Luft-Væsener, af hvilke Maderatja, No. 3. [på den hos J. afbildade trumman], er den som har Tilhold alleröverst i Luften, tæt op under Himmelen. Hans Merke eller Tegn findes ikke paa alle Lappers eller Finners Rune-Bomme, thi ret at kiende ham, kom allene de ret kyndige Noaaider eller Troldmænd til, men paa dem som have det, sees det paa adskillige Maader udtrykket: Paa nogle i Dannelse af en Cirkel, paa andre i Skikkelse af en Trekant [så äfven på Linnétrumman, som emellertid betecknar alla gudomligheter på ett liknande sätt], og atter paa andre som en Sexkant; her paa Kobberstikket betegnes han under en Mands lignelse krumliggende: Nogle undte ham Plads ved Radien-Kiedde i en Skraastreg af Solen, som vender sig lige til Radien-Atzhie [i den latinska parallell-texten: linea obliqva a Sole, τω Radien-Atzhie obverso, ducta], saaledes: at fra Maderatjæ Aabning gaaer en krum Vey eller Gang hen til Solens överste Labikie eller Tömme [d. v. s. stråle]: Andre derimod sette ham, som her, i en lige jevnsides Linie med Solens Tömme, og lade ham frie Vey og Udgang didhen. Denne Maderatja skulde, som Oldefædrene i den Lappiske Religion holdte for, giöre tillige med Solen, meget til alle levende Creaturers Afyngling, og bekomme oven fra ved Radien-Kiedde Kraft til ved Solen at meddele Liv og Bevægelse til alle de Ting, som ere under Solen. Fra Solens fierde og nederste Labikie eller Tömme gaaer en Tverstreg eller Vey, som viser lige hen til Maderakka No. 5, hvilken Lapperne udgave for at være forbenævnte Maderatjas Ægte-Qvinde: Men hun skulde have sit Tilhold i den middelste Luftstrekning. Hvad som nyeligen er blevet sagt om Maderatja, som hendes Mand, nemlig: at han oven fra ved Radien-Kiedde skal have faaet Kraft til ved Solen at meddele Liv og Bevægelse til alle de Ting, som ere under Solen, sagde Noaiderne, var gaaet saaledes for sig Radien-Kiedde bekom fra Radien-Atzhie den Magt og Naade, at kunde skabe Siele og Aander. Saasnart han derpaa havde frembragt en Siel, sendte han samme til Maderatja, som efter Radien-Kieddes Befaling bragte den til hans Qvinde Maderakka, og det paa fölgende Maade: Han brekkede sin Vom eller Mave, som derfor stod aaben, tog saa Sielen, og foer dermed runden om Solen, igiennem dens Labikier, fortsatte derefter sin Reise fra nederste Labikies Tverstreg lige til sin Kone Maderakka, hende overleverede han da Sielen, hun tog den til sig, og skabte et Legeme til og om den samme». O. s. v. Andra nåider satte Guds hustru Sergue-Edne till skapare af människans ande, hvilken hon sedan utan någon förmedling af Madderaija öfverlämnade till Madderakka. »Ey mindre ofrede og Lapperne til Maderatja, og Maderakka hans Frue, som en Gud, og Gudinde, paa den Viis, som Rune-Bommen og Noaaiden forlangede; dog bleve ikke saa store Ofringer frembragte til Maderatja, som til Maderakka, saasom denne sörgede for Qvinde-Kiönnet, og derfor stod höit opskreven blant Lapperne, ja end og af gifte Folk blev tilbedet og med Boelig forsynet [= Sacello qvoqve ejus honori ac cultui solenniter dedicato].»

Det är bekant, att man hos vissa naturfolk träffar egendomliga föreställningar om aflingen, hvilken icke sättes i samband med kohabitationen, utan göres beroende af vissa andeväsens verksamhet. Det är också möjligt, att den nyss meddelade skildringen af Madderaijas och Madderakkas roll vid skapandet af det nya lifvet likaledes går tillbaka på dylika uråldriga föreställningar. Madderaijas andel härvid är emellertid så obetydlig och han själf så föga bekant, att det synes troligast, att han endast är en fördubbling af den vida omkring kända Madderakka; »stammodern» Madderakka borde vid sin sida ha en stamfader, och så uppkom Madderaija (jfr Le Monde Oriental IV, s. 96). I alla händelser måste man taga fasta på Jessens skildring och i Linné-trummans tecken n:o 5 förslagsvis se ännu en bild af denne Madderaija enär tecknet står på fullkomligt samma plats som n:o 3 på Jessens trumma. Något tvärstreck från solens nedersta stråle, symboliserande Madderaijas väg till Madderakka, finnes emellertid ej på Linné-trumman, utan blott på Jessens.

6.

B. »höye himel», inledn. »En himel», Pl. »Högste himmelen» Ett ifrån trummorna hittills icke kändt tecken. Att det åsyftar en plats eller ett hus, framgår af tecknets utseende, och då det är placerat så högt upp och invid de förnämsta gudomligheterna och offer båten, är det mycket sannolikt, att B:s tydning är riktig. Att tecknet för himmelen placerats åt höger, får kanske ses i samband därmed, att äfven dödsriket har sin plats på högra sidan. N:o 6 skulle då kanske beteckna himmelen såsom de saliga dödas hemvist.

7.

Fig. 4. Linnés lapptrumma. Trocadéromuseet, Paris.

Tydes af B. som ett »trampdjur» och säges på lappska heta »tzope Judos», inledn. »tziop». Både af B:s teckning och af originalet, fig. 4, framgår det, att ifrågavarande djur skall vara en ren och icke något rofdjur, såsom det framställes på Pl:s teckning, hvilken visserligen är gjord efter originalet och ej breder ut bilderna inom en fyrkant såsom B:s teckning, men likväl i detaljerna är mycket sämre utförd än denna. Något »trampe dyur som sendes af spomand til at trampe meniskier» känner man icke ur andra källor. Det lappska namnet synes häntyda på, att det i själfva verket här är fråga om en renko, som brukar sparka bort sin kalf och öfvergifva den, så att den hungrar ihjäl, en för lapparna naturligtvis mycket ovälkommen och skadlig vana. En dylik ko kallas på lappska suoppa. Pl:s tydning »Ett skadegiörande diur, vulg: Trampe diur» är tydligen blott en vidareutveckling af B:s uppgift. Denna figur är förut okänd, såvida man icke får med densamma jämföra de likaledes uppåt till vänster placerade renfigurerna på Friis 1, n:o 7 (renko, som offras till de högsta gudarna); 2, n:o 24 (»Saivvo-sarvak, Saivvo-Ren-oxer»); 3; 7, n:o 42 (»Saiwo-Sarwa, Lappens Kæmpe-Reen», som sändes ut att kämpa med andra nåiders rentjurar, jfr Jessen, s. 26); 9; Forbus i (»Passevarasarva» = Saivosarves).

8.

På denna liksom vissa andra trummor (Friis 1 och 3) ha solens strålar tecknats med dubbla (här till och med delvis tredubbla) linjer, hvarigenom de blifvit mycket lika de »vägar», som äro placerade på andra ställen på trumman (särskildt »rista-balges») och hvilka likaledes tecknats med dubbla linjer. En nära liggande följd häraf har blifvit, att åtminstone B., om också icke trummans ursprunglige ägare, uppfattat solstrålarna som vägar och förklarar den uppåtgående strålen som »veien til himelrik». Denna betydelse är sålunda säkerligen sekundär.

9.

Äfven på åtskilliga andra trummor står ett (eller ibland två) tecken för en gudomlighet på solens till vänster gående stråle (Friis 1, 2, 3, 4, 7; Forbus; Mein.). På Friis n:o 2 och Forbus’ trumma tydes denna gudomlighet troligen med rätta som »Horagales, Tordenens Grud», och på Meiningen-trumman, där den i Trondhjemsmanuskriptet, förmodligen sekundärt, tydes som djäfvulen, har den en hammare (?) i handen; på andra trummor åter har den blandats samman med helgdagsmännen. Trondhjemsmanuskriptets uppgift får en ny bekräftelse genom B:s tydning »vester Ende af verden, der skal En blive hensent af spomand at hand skal ike kome til sit folke igien» och den snarlika tydningen af det närbelägna n:o 19 »den ville vei, der hen sender spomand folk paa det de, ike skal kome paa rette vei igien» samt 20 »onde dödes kirko» och inledningens »den tredie verden er helvedes land, som skal ver paa vester Ende i verden» (jfr de under 13 och 14 stående orden »den fornemste verden, bedre En rette verden som stor paa den vester [!] sider verden». Uppfattningen af dessa på den vänstra eller enligt B. och Pl. västra sidan af trumman stående tecken såsom varande mindre gynsamma kan visserligen föra tanken därpå, att väster, solnedgångens land, hos många folk är ett mindre gynsamt luftstreck än öster, soluppgångens land. Häremot måste dock med skäl invändas, att dödsriket etc. i allmänhet plägar placeras på trummornas östra sida och ej på deras västra (Friis 1, 2, 4, 7; Mein.). På Linné-trumman stå dock nästan alla ogynnsamma tecken på den vänstra sidan, nämligen förutom 19 och 20 äfven 29 — 34, förutsatt att B:s tydning af dem är riktig. Möjligen har man här en lokal egendomlighet eller också (och samtidigt) ett degenerationsfenomen. Till någon visshet härom kan man väl knappast komma, men det är dock påfallande, att den enda andra trumma, som af de nu bevarade i vissa viktiga afseenden påminner om Linnétrummans särtyp, nämligen Ystadtrumman (jfr nedan under 10), tydligen är till sin teckning degenererad och dessutom har ganska få tecken på högra sidan i förhållande till den vänstra. I öfrigt träffar man ej många ogynnsamma tecken på trummornas vänstra sida (Friis 2, n:o 26 »Mörket», 36 »Troldfisk», d. v. s. ormen, hvilket knappast kan vara ett gynnsamt tecken; 4, n:o 25 ormen; 7, n:o 45 d:o; 8 d:o; 9 ett tecken, som mycket påminner om 2, n:o 26).

10.

Solbilden i trummans centrum lämnas af B. utan förklaring, såvida man icke får hit föra inledningens »verden, som er i verden Eller paa Jorden». Så har i alla händelser Pl. uppfattat B:s ord, då han upptager en tydning »10: Sielfwa Werlden». Att betydelseutvecklingen gått i riktningen solen > världen är väl säkert. Befordrad har den kanske blifvit genom dubbelstreckningen af solens strålar, hvarigenom de bland annat kunnat utveckla sig till en väg mellan himmelen upptill och underjorden nedtill; det stora centraltecknet i midten kunde då lätteligen komma att uppfattas som själfva jorden. En annan grund till den ursprungliga betydelsens bleknande kan man söka i den på trummorna ständigt återkommande metoden att teckna solen romboidisk, hvarifrån denna metod sedan månde härleda sig. En tredje grund finner man kanske i seden att teckna en figur inne i solens tecken, här en mindre fyrkant, på Friis n:o 9 en ren. I alla händelser är det påfallande, att B. icke ens alternativt upptar betydelsen »solen». Kan detta månne tyda på, att trummorna i norra delen af Ume lappmark, på hvilka Linnétrumman är ett exempel, i allmänhet visat detta drag af särutveckling? Ett annat drag af särutveckling är deras (eller åtminstone Linné-trummans) skålbotten i motsats mot den äkta södra typens böjda träspjäla, hvilken en jämförelse med de öfriga schamanistiska folkens trummor visar vara den ursprungliga bottenformen.

Fig. 5. Lapptrumma. Tillhör disponenten G. Sture Kemner, Ystad

Liknande utvecklingsdrag visar en gammal lapptrumma, som tillhör disponenten G. Sture Kemner i Ystad och hvilken han med största välvilja ställt till docenten Reuterskiölds förfogande. Härför och för underrättelsen om dess förut alldeles okända tillvaro må på detta ställe en varm tacksägelse uttalas till honom. På denna trumma har det ursprungliga soltecknet blifvit sönderstiliseradt och ett nytt, rundt soltecken insatt till höger om det gamla, fig. 5, a. Tecknen för gudar etc. ha dessutom till stor del sammanflutit med hvarandra till ett oredigt nätverk af linier, hvilket måste uppfattas som degeneration. Ystadtrumman är i öfrigt egendomlig för sina öfverallt använda dubbla streck i teckningen. Den synes dock, oaktadt sin långt gångna särutveckling, tillhöra den södra typen, ehuru den liksom Linné-trumman har skålbotten. Det stiliserade, nästan fullständigt likartade rätliniga sätt, hvarpå gudabilderna på Linné-trumman äro tecknade, är säkerligen likaledes att uppfatta som en särutveckling från de vanliga »Åseletrummornas» mera naturalistiska teckningssätt och har kanske föregått och beredt vägen för den nyssnämnda sammanblandningen af en hop tecken på Ystadtrumman, hvilken möjligen äfven den härstammar från en nordlig del af det sydliga trumområdet.

Att icke heller Plantin tyder Linné-trummans solbild som en sådan, visar tydligt, att han icke haft någon själfständig kännedom om dessa ting eller studerat många trummor, enär han väl i så fall bör ha åtminstone alternativt tydt detta tecken som en sol, jfr hans alternativa tydning vid n:o 2. Plantin är sålunda här fullständigt beroende af Bistock.

11.

Den inuti solbilden tecknade figuren förklarar B. som »verdens hierte der skalt allt ont opkome siger spoomand». Hans eller hans lappska källas uppfattning, att det onda har sitt ursprung i världens hjärta, ser ut att vara färgad af den kristna föreställningen, att världen är ond. Hvad detta tecken från början kan ha betydt är ovisst. Att det af B. och efter honom af Pl. uppfattats som ett hjärta härrör väl både af dess centrala plats och kanske också af dess form, som påminner om eller åtminstone kan jämföras med ett djurhjärta.

12.

På denna plats återfinnes på många trummor ett tecken för en gudomlighet, som i förklaringen till Friis n:o 2 säges vara »Biegga-gales, Stormens Gud», på Forbus’ trumma »Bjexolmai, sommarGud, rådande öfwer wäder, wind och watn», och på Meiningentrumman enligt Trondhjemsmanuskriptet skall betyda »Solen om den skal skinne og det skal blive klart Veir». Äfven på Friis n:o 9 finnes, att döma af de skoflar den har i handen, vindguden Bieggagalles utsatt på denna plats. Enligt vissa källor (Reuterskiöld, ss. 33, 39) skulle denne vara en sommargud, som rådde öfver väder och vind, hvilket väl stämmer med Trondhjemsmanuskriptets uppgift. Härur har väl också B:s tydning utvecklat sig: »öster af verden der skal vere hetter sted». Äfven på denna punkt visar sig Pl. fullt beroende af B.; han har till på köpet uteslutit det viktiga och väsentliga tillägget om det östra luftstreckets förmånlighet. Det ifrågavarande tecknet torde sålunda ursprungligen ha föreställt Bieggagalles.

13.

Upptill till höger om solens bild är den gifna platsen för den på många sydliga trummor förekommande »rista-balges», d. v. s. bondbygden, hvilken markeras med en »väg», på hvilken står ett hus, en kyrka, en ko, en get och ett par människofigurer eller dylikt (Friis 1, 2, 4, 7, 9; Mein.). Man har helt säkert fullt skäl att tilllämpa denna tydning äfven på motsvarande teckengrupp på Linné- trumman, alltså på vägen 16—23 och de därpå placerade figurerna 13, 14, 15 och 22; jfr B:s 16 »veien til Christenheden», inledn. »veien til Christen menisker». B:s tydning är emellertid tämligen afvikande härifrån, delvis dock på ett sätt, som kan tydas som vidareutveckling. Sålunda kunde kanske hans n:o 13 »lile Christenhed» tydas som ett hus och n:o 14 »store Christenhed» som en kyrka eller annan byggnad. Äfven hans anteckning under dessa båda bilder »den fornemste verden, bedre En rette verden som stor paa den vester sider verden» kan ju sättas samman med det vanliga namnet rista-balges, egentligen »den kristna vägen»; uppgiften om den rätta världen såsom liggande i väster strider visserligen mot den under n:o 9 behandlade tydningen, men beror väl på ett misstag.

14.

Utom hvad nyss blifvit anfördt bör här påpekas den skillnad, som Pl., men icke B., uppställer mellan den lilla och den stora kristenheten. Den senare skulle enligt Plantin utgöras af de heliga, på hvilka ingen spådom, d. v. s. trolldom biter. Hvarifrån han fått denna uppgift är svårt att säga. Det är väl både möjligt och troligt, att han med Bistock muntligen genomgått den af denne lämnade teckningen, och han kan ju då ha fått supplerande upplysningar, hvilka sedan afspeglat sig i hans egen förklaring af trumman.

15.

Denna figur synes föreställa en ren, om ock kroppen är oproportionerligt kort och tjock och snarare påminner om ett svin, jfr orginalet fig 3. Den har också af både B. och Pl. uppfattats som en ren och torde, om tydningen är riktig, vara en produkt af sekundär utveckling; snarast hade man på detta ställe väntat sig en ko eller en get, jfr ofvan under n:o 13. B:s förklaring af tecknet visar afgjordt mot den norska hafsstranden som sitt ursprungsland: »dyuret som spoomand sender at skade menisker hand stiger af haft kaldes appe godo»; »appe godo» eller rättare ape-godde betyder nämligen »haf-vildrenen» och är tydligen en förlappskad form af den allmänt nordiska, i många gestalter uppträdande hafsdemonen, hafmannen, hafhästen etc., en form, som dessutom närmast bör vara kommen från de norska lapparna enär ordet ape öfverhufvudtaget endast i Norge betyder »haf» och bland de svenska lapparna i stället betecknar en stor myr.

Pl:s tydning Saivosarves kan knappast vara riktig. I sin inledning upptager visserligen äfven B. detta senare namn, men han placerar det bland »herrarna och ej bland djuren, där han äfven här nämner »appe godo». Saivosarves plägar annars stå på trummans vänstra sida, jfr ofvan under n:o 7. Att Pl. i stället placerat den på rista-balges visar, att han ej var mycket bekant med tecknens vanliga anordning. Det härleder sig väl därifrån, att B. i sin inledning nämnt saivo sarves strax efter saive almai hvilken benämning säkerligen afser tecknet n:o 42 »sjöherren» eller »herren öfver hafvet»; tecknet för saivosarves borde då stå i närheten af n:o 42, såsom n:o 15 också gör. Dessutom har Pl. kanske kännt saivosarves från den ofvan antydda litterära källan.

16. Se härom ofvan under n:r 13. Pl:s tydning »Wägen från Christenheten till siuka Sängen» är en följd af tydningen af n:o 22 som sjuksängen. B:s inledning upptar bland annat »veien til Christen menisker», hvilket väl bör föras hit.

17.

B. »Christen kirko», inledn. »levendes kirke, Eller Christen kirka», Pl. Christna kyrkian ellr de Christnas Församl.» Det är öfverraskande att finna detta begrepp här och på denna sida om solen i stället för såsom vanligt på rista-balges (Friis 1, 2, 4, 7, 9). Själfva det trekantiga tecknet påminner för öfrigt knappast om tecknet för en kyrka, hvilket äfven på denna trumma borde ha varit fyrkantigt, med eller utan antydande af taket. Man nödgas sålunda söka efter en annan förklaring för detta tecken, hvilket därvid bör ses i sammanhang med den »väg», hvarpå det står, och med de andra tecknen på samma väg. Uppmärksamheten fästes då snart på tecknet n på Forbus’ trumteckning (Reuterskiöld, s. 39), hvilket står till vänster om solkorset och betyder »Passevara, helige Fjel», jfr också det därofvanför stående tecknet i »Passevarasarva». Det är högst egendomligt, att de gamla förklaringarna af trummorna så sällan upptaga något tecken för detta Passevare eller med ett vanligare namn Saivo, oaktadt föreställningarna om Saivo och dess invånare, de underjordiske, tydligen voro mycket spridda bland de sydligare lapparna och omfattades af dem med stor förkärlek. Saivosarves träffar man visserligen ofta nog på trummorna (jfr ofvan under 7) och likaså ormens tecken (Friis 2, n:o 36; 4, n:o 25; 7, n:o 45; Mein., n:o 29; Forbus k),men icke själfva orten Saivo eller Passevare (annat än möjligen i den väg, på hvilken de två renarna stå på Friis 2, n:o 24). Är det då icke både möjligt och sannolikt, att man just i tecknen 17—20 på Linné-trumman har att göra med förbleknade antydningar om Saivo?

18.

Denna väg mellan 17 och 20 skulle i så fall vara att jämföra med vägen på Friis 2, n:o 24.

19.

B:s tydning »villoväg» sammanhänger väl med tecknets utseende, som en krokig afväg från den stora vägen 18. I lappska liksom nordiska folksägner berättas för öfrigt ofta, huruledes på färdvägar stadda personer kommit vilse genom onda andars ingripande; jfr här grannskapet till Saivo.

20.

»De dödas kyrka» (B. inledn. och 18, Pl. 20) eller »De onda dödas kyrka» (B. 20) är lika litet som n:o 17 tecknad som en kyrka. Betydelsen kan lätt deriveras från en äldre betydelse »boning eller hus i Saivo».

21.

På flera trummor af sydlig typ finner man nedtill till höger en bild af ett fyrfota djur, som på olika trummor tydes olika: Friis 2, n:o 38 offersvin; 3; 7, n:o 17 »Kumpi, Ulv, paa Norsk Varg, som Lapperne holdte for den Ondes Hund»; Mein. 14 lodjur. På Linnétrumman finner man likaledes på detta ställe ett fyrfota djur, troligen ett rofdjur, här tydd som en helveteshund (jfr? Reuterskiöld, ss. 106, 108, 115). Dess af B. anförda lappska namn »baute iudos» är oförståeligt. Pl. har ändrat iudos »djur» till lodde »fågel», tydligen utan att förstå, hvad detta senare ord betyder (jfr hans användning af samma ord i n:o 30).

22.

Skall enligt B. (äfven inledn.) och Pl. beteckna en sjuksäng, för dem som bli sjuka genom nåidens trolldom. Väl osäkert.

23.

Torde icke vara något själfständigt tecken, enär det icke försetts med någon tydning af B., vare sig i inledn. eller eljest. Pl:s tydning »vägen från sjuksängen till helvetet» är kanske gjord ad hoc med anledning af att de båda strecken peka ned emot 26—28. Liknande streck finnas emellertid också på några icke publicerade trummor.

24.

Jfr texten ofvan s. 138. Ej nämndt i B:s inledn. Eljest okänd teckengrupp.

25.

Vägen till helvetet; jfr ofvan under 8.

26—28.

På vissa sydliga trummor står nedom solens nedåtgående stråle ett tecken för en renhage (Friis 2, 4, 7, 9; Mein.), på en trumma dessutom ett tecken för »Vuolle-aibmo, underste Hjem i den anden Verden», på åter andra trummor ingendera delen (1, 3, Forbus). Om B:s tydning är riktig, kan man jämföra dessa trenne undre världar med de från andra källor kända Jabmiaimo, Mubbeaimo och Rutaimo (Rotaland; Reuterskiöld, s. 115) eller Jabmi-aibmo, Rota-aibmo och Vuolle-aibmo på Friis n:o 2. N:o 27 »mellem helvede, Eller siappes-aimo» (läs tjappis aimo »den svarta världen»; äfven hos Jessen, s. 29) är väl endast (liksom n:o 29) en variant af kristendomens helvete.

29.

Se B:s och Pl:s text och n:o 26—28 ofvan. Samband med Saivo är icke otänkbart, jfr ofvan under 17.

30.

Enligt både B. och Pl. skall denna bild beteckna Rota (Ruto). På andra trummor af sydlig typ plägar visserligen denna viktiga gudomlighet stå på ett helt annat ställe, nämligen på trummans högra sida (Friis 1, n:o 15 och 16, näppeligen n:o 5; 2, n:o 43; 4, n:o 13; 7, n:o 16, 18; Mein., n:o 10; Forbus, n:o 1, jfr Reuterskiöld, s. 66 öfverst), men man får dock knappast tvifla på B:s uppgift, enär tecknet förmodligen föreställer en häst, jfr vår fig. 4. På sin teckning har B., som eljest afbildar de särskilda tecknen mycket noggrannt, uppfattat detta djur som en ren, men renens supponerade horn torde i stället vara den böjda, kraftiga halsen på en häst och i stället för renens hufvud har man troligen att se det ena, höjda frambenet på hästen. Pl:s teckning är här mot vanligheten bättre än B:s. N:o 28 »rotta land» har väl attraherat Ruto och fört honom hit från hans vanliga plats. Pl:s alternativa namn »Lino Lodde» återger tydligen det lappska lidno, hvilket är ufvens namn (lodde »fågel»). Att ufven skulle spela någon roll i den lappska mytologin är eljest okändt; att han rentaf skulle representera eller vara en hypostas af Ruto förefaller omöjligt. Icke heller Rutos nordiska original Oden plägar uppträda i förbindelse med ufven, och man torde därför vara nödsakad att sätta ett frågetecken vid Pl:s från okändt håll stammande uppgift. Jfr äfven nedan under 31.

31.

Efter Ruto följa nu enligt B. och Pl. en rad af skadliga andeväsen. På andra trummor står detta Rutos följe på högra sidan, men då Ruto själf på Linné-trumman blifvit flyttad hit ned, bör äfven hans anhang ha fått följa med. En ytterligare raison d’être på denna plats ha de kanske genom grannskapet till Saivo, jfr ofvan under 17. I figuren 31 kan man möjligen med någon fantasi se en fågel, jfr de såsom fåglar uppträdande demoner, som omtalas under namnet Vurneslodde (Reuterskiöld, s. 116) och äfven uppträda på trummorna (Forbus n:o 2; på Friis 2, n:o 37 och 4, n:o 24 har namnet oriktigt förts till bäfvern). Kan det månne vara från en muntlig förklaring af detta tecken, som Pl. fått sitt under n:o 30 behandlade »Lino Lodde»? En annan möjlighet vore att jämföra n:o 31 med Mein. n:o 10 B = Friis 8, n:o 27 »Gandflue til at skade Kvæget med» eller med Friis 2, n:o 26 »Mörket» och den liknande figuren på 9. I alla händelser kan det af B. anförda namnet Radiet omöjligen höra hit, ty denne (=Rariet; Reuterskiöld, ss. 32, 56, 112) måste ha varit en god gudomlighet. Lika omöjlig är Pl:s sammansmältning af Tjorveradien (= B. 37) härmed, ty äfven denne hör notoriskt till de goda, himmelska gudarna (Reuterskiöld, ss. 32, 37, 94, 97, 112). Denna förflyttning af namnet Tjorveradien från n:o 37 till n:o 31 är ett godt bevis för, att Plantin i sin tydning äfven konstruerat helt på egen hand.

32.

En i andra källor icke nämnd demon, enligt B. manlig, enligt Pl. kvinnlig. Någon Brickacka nämnes icke heller i B:s inledning och får väl stå för Plantins räkning. Hans källa är obekant och likaså källans tillförlitlighet. Namnets betydelse är okänd.

33.

Likaledes en förut okänd demon, enligt B. manlig och kallad »giede herre» eller enligt inledn. »giede almai», enligt Pl. kvinnlig och kallad »Gask acka». Namnens betydelse är okänd; endast gissningsvis kan man öfversätta det förra namnet med »Handherren», resp. »Handmannen» (lp. kieta »hand») eller, ännu osäkrare, men mera öfverensstämmande med hans funktion, »Mannen, som håller fast» (lp. kitta »fast»); det senare namnet kunde betyda »Mellangumman» eller ? »Gumman, som biter». Plantins särskilda källa är okänd och kan icke gärna vara Bistock, som i sin inledning uttryckligen säger, att kvinnorna på trumman blott voro tre till antalet, och dessutom både i inledningen och eljest ger denna demon ett manligt namn.

34.

En förut okänd demon. Namnets betydelse obekant.

35.

Förut okänd. »Veke herre» betyder »Hjälpherren».

36.

Förut okänd. »Rigtas veken herre» i B:s inledning torde höra hit och kan öfversättas med »Rättshjälpsherren» eller »Den rätte hjälpherren». Om denna gudomlighets namn och funktion från början varit sådana, som af B. och Pl. angifves, är emellertid en annan fråga. Det är här att observera, att anordningen af tecknen för de högsta gudarna på denna trumma är alldeles densamma som på Friis n:o 2. Från vänster räknadt kommer först ett stafliknande tecken, på Friis n:o 2 ett träd (?), så tvenne gudomligheter på bägge trummorna, därefter ett träd och ytterligare två tecken för gudar. Förklaringarna afvika emellertid betydligt från hvarandra:

Linné-trumman: stafven oförklarad. 36. Rättshjälpsherren. 37. Tjorveradien. Väraldenolmai. 38. Änglar. 39. Skyarnas herre. 40. Åskan.

Friis n:o 2: trädet oförklaradt. 5. Radienbardne. 4. Radiennåide. 3. Morgonrodnaden. 2. Radienakka. 1. Radienattje.

Den förnämsta af alla dessa gudomligheter etc. vill man a priori söka i midten, på trummans högsta punkt. På Friis n:o 2 skulle i så fall den förnämsta gudomligheten närmast vara n:o 2 »Radienakka», hvilken dessutom framhäfves af den öfver dess hufvud placerade glorian. Namnet Radienattje skulle dock ha passat bättre här. På Linné-trumman åter skulle snarast n:o 37 vara den förnämsta gudomligheten med det kanske högsta och största tecknet bland alla på trumman förekommande tecken för gudar. Plantins tydning Väraldenolmai skulle i så fall ha mera för sig än Bistocks tydning Tjorveradien. De omständigheter, som anförts ofvan under n:o 5, skulle kanske också tala för den förra tydningen. I alla händelser visar B:s tydning »Rättshjälpsherren» eller »Den rätte hjälpherren» på ett starkt förbleknande af vederbörande gudomlighets eller teckens ursprungliga vikt och betydelse. Genom de streck, på hvilka 1 och 2, 5 och 6 samt 13 och 14 stå, afskiljes tydligt nog den öfversta delen af trumman till en särskild himmel (hvilket möjligen är att anse som en öfvergång till förhållandena på Friis n:o 1 och 3 etc., jfr ofvan under 1 och nedan under 41), men en rättshjälpsherre kan dock knappast vara värdig en så högt uppsatt plats, utan här skulle man då snarare vilja söka en Radienbardne eller en Radienakka.

Mot denna tydning talar emellertid den skildring, som Jens Kildal ger af de högsta gudarnas plats på trumman och deras attribut eller »tecken» (Reuterskiöld, s. 94 f.). Enligt honom står lapparnas öfverste gud, Mailmenradien, högst uppe på trumman på dess högra sida (jfr äfven trumbilden ibid. s. 39); vid hans offeraltare skall en bild af »världens stötta» sättas upp (s. 112. Till vänster om honom på trumman skall Tjorveradiens tecken stå; vid hans offeraltare skall uppsättas ett blodbesmordt träd med toppen i jorden och roten upp. En slående likhet med detta »tecken» visar Linné- trummans n:o 38, som med lätthet kan tydas som en med toppen i jorden nedsatt gran. Till vänster härom skall slutligen Rananeidas bild stå, och på hennes altare uppställes »en rok og snælle», d. v. s. en slända. Utan mycken tvekan kan man också tyda det stafliknande tecknet bredvid Linné-trummans n:o 36 som en slända; sländtrissan saknas väl, men den som sett en slända användas, vet, att trissan ej är oundgängligen nödvändig därför, ock på den stora bild af en slända, som skulle sättas på Rananeidas altare, var det dessutom svårt nog att tillfoga en passande trissa. Men den oumbärliga kroken i sländans öfre ända, som omfattar tråden, finnes med i det stafliknande tecknet på trumman.

Öfverensstämmelsen mellan Jens Kildals beskrifning och dessa bägge trummors tecken är sålunda påfallande stor, och man både kan och bör därför tyda Linné-trummans n:o 36 som Rananeida. De tydningar, som dels Bistock—Plantin, dels författaren af förklaringen till Friis n:o 2 presterat, visa ett förbleknande af lapparnas mytologiska kunskap, försavidt nämligen dessa tydningar få anses fullt autentiska och icke till större eller mindre del bero på blotta förmodanden och gissningar. På Friis n:o 2 har Rananeidas tecken, sländan, under inflytande af tecknet 3 förändrats till ett träd.

37.

B:s tydning »siorve radien», inledn. »siorve radie» öfverensstämmer med Jens Kildals nyss refererade berättelse och kan sålunda mycket väl vara riktig. Det är emellertid osäkert, om det hit förda »tecknet» eller emblemet, n:o 38, verkligen kan räknas hit och icke snarare hör till n:o 39. På Pl:s teckning (fig. 1, s. 134) står det närmare till 39 än till 37, men på B:s teckning (fig. 2) och kanske också på originalet (fig. 4) står det närmare till 37. Om sålunda 38 egentligen hör samman med 39, bör n:o 37 representera någon annan gudomlighet än Tjorveradien. På Friis n:o 2 är det för öfrigt icke n:o 4, utan n:o 2, som är försedd med den gloria, hvilken enligt namnets sannolika etymologi (Reuterskiöld, s. 112) gifvit Tjorveradien hans namn, och en jämförelse med denna trumma skulle då likaledes tala för att Linné-trummans n:o 37 (och Friis 2, n:o 4) skulle vara en mellan Rananeida och Tjorveradien inskjuten figur. Om Friis 2, n:o 1 (= Linné-tr. n:o 40) är Radienattje och n:o 2 (— L. n:o 39) Radienakka, skulle då kanske denna figur egentligen vara den tredje personen i treenigheten, sådan den på sina håll gestaltat sig i lapparnas fantasi, alltså Radienbardne, hvilket namn först efteråt skulle ha öfverförts till Friis 2, n:o 5. Till någon visshet härom lär man knappast kunna komma.

38.

Kan icke betyda »änglar», såsom B. och Pl. uppgifva, jfr ofvan under 36. Tydningen »morgonrodnaden» på Friis 2, n:o 3 öfverensstämmer visserligen med Jessens uppgifter s. 61 f., att äfven morgon- och aftonrodnaden voro utsatta på trummorna, men förefaller dock problematisk. Äfven här vore ju en utveckling från en tidigare bild af ett träd, d. v. s. ett guda-»tecken», mycket möjlig. På Friis 1, n:o 5 (Qvigstad, »Kildeskrifter», s. 15) tydes trädtecknet som Ruto, hvilket tydligen måste vara oriktigt.

39.

B. och Pl. »skyarnas herre» kan vara ett substitut för Mailmenradien eller Tjorveradien, jfr ofvan under 36 och 37.

40.

B. »torden som rigierer». De i B:s inledning nämnda »doragas» och »paion» höra säkerligen båda till detta n:o och ha också upptagits under n:o 40 af Pl., men äfven B:s »raideie» torde rätteligen höra hit, enär man icke gärna kan sammanställa detta namn med något annat lappskt ord än raidet »att åska» (ett urnordiskt lån, jfr Qvigstad, »Nord. Lehnwörter im Lapp.», s. 254). »Raideie» är part. pres. häraf och betyder således »Den åskande»; »doragas» är, ifall formen är riktigt återgifven, att uppfatta som en nordlig lappsk diminutiv af det lånade namnet för Tor (Qvigstad, s. 195), och »paion» är förmodligen likaledes ett nordligt namn för samma gudomlighet (jfr Reuterskiöld, ss. 33, 113). Eftersom dessa bägge senare namn sålunda torde härstamma från en betydligt nordligare trakt än Bistocks verkningskrets, måste man i dem se bevis för litterär inverkan på hans uppfattning af lapparnas religion. Denna litterära inverkan kan blott ha kommit från en källa, Thomas von Westens »Missionsanstalter», jfr ofvan s. 143. Namnens oförändrade form hos Plantin visar, att han fått dem från Bistock.

På Friis n:o 2 har det motsvarande tecknet (1) tydts som Radienattje; och det har redan under 37 antydts, att denna tolkning kanske är den riktigaste, d. v. s. att n:o 40 egentligen skulle beteckna den högste guden. Det är också en känd sak, att åskgudens tecken åtminstone på somliga trummor står på en helt annan plats (jfr ofvan under 9). Att han af B., med eller utan anvisning af lapparna själfva, placerats bland de himmelska gudarna, är ej så underligt, enär han har sitt verkningsområde särskildt i himmelen. På vissa andra trummor af sydlig typ har han likaledes placerats här (Friis 1, n:o 1; 3 längst till höger; 7, n:o 9; 10, n:o 1 a; 11, n:o 2).

41.

På vissa trummor af sydlig typ finner man bland de himmelska gudarna också en »himmelsnåid» (Friis 1, n:o 4) eller »Radiens nåid» (2, n:o 4), som efter beskrifningen i Närömanuskriptet (Qvigstad, »KiIdeskrifter», s. 13 ff.) skall vara ett slags mellanhand mellan gudar och människor. En dylik mellanhands- eller medlareställning har enligt B. äfven denne n:o 41, som är en »hielp herre for at stille torden», hvilken senare ju enligt samma källa skall ha sin plats i himmelen. B:s tydning torde sålunda vara väsentligen riktig, och det är härvid att märka, att också n:o 41 på Linné-trumman tydligt placerats i himmelen ofvan den under bildning varande linje, på hvilken 1, 2, 5, 6, 13 och 14 stå (jfr ofvan under 1 och 36). De fem himmelska gudaväsen, som på detta sätt uppstå, ha kanske sin analogi i de fem gudatecknen i himmelen på Friis n:o 3; eljest placeras blott 3 eller 4 gudatecken i denna grupp på trummorna af sydlig typ.

42.

Utanför himmelen faller både genom sin funktion och sin plats på trumman denne »siö herre, Et meniske der skal hielp fra hafves nöd», med hvilken man säkerligen bör identifiera B:s inlednings »saive almai». Han är väl en variant af den från von Westens undersökningar välbekante Tjasolmai, »Vattumannen» (Reuterskiöld, s. 113), om ock denne i allmänhet anges vara en gud för fiskeriet; det säges dock också (s. 98), att man lofvar honom offer, »at hand skal ikke giöre skade til vands». Ett annat gudaväsen eller kanske blott ett annat namn för samma vattengud är den af Sigvard Kildal omnämnda »Saive Neide, Vandqvinden» (ibid. s. 116), som likaledes skall vara en fiskerigudomlighet och som måste hållas isär från de underjordiskes kvinnor (Saivoneida). Fjällapparna i Ume lappmark kunna icke ha haft stort intresse för en gud, som hjälpte »fra hafves nöd», hvarför denna uppgift hos B. (och efter honom hos Pl.) tyder på fiskarlapparna på den norska sidan som källa. Ännu mindre kan den skogslapp, som var Linné-trummans ursprunglige ägare, ha haft någon användning för en hjälpare i nöd på hafvet, utan för honom har han väl, såvida B:s tydning något så när träffat det rätta, varit en fiskerigud. På vissa andra trummor af sydlig typ har Tjasolmai eller fiskvatten eller en fiskarbåt en helt annan plats, nämligen nedåt till vänster (Forbus t; Friis 1, n:o 21; 7, n:o 33: Mein., n:o 28).

43.

Enligt B. och Pl. tecknet för jaktguden Leibolmai. På andra trummor plägar han stå på vänstra sidan (Forbus o; Friis 1, n:o 23; 2, n:o 21; 3; 4, n:o 26; 7, n:o 40; 9 på solens uppåt gående stråle; 10, n:o 11; Mein., n:o 33). Ibland har hans betydelse bleknat, så att han, såsom i Trondhjemsmanuskriptet om Meiningentrumman, säges vara en lapp, som går på björnjakt.

44–46.

I sin inledning räknar B. upp de tre åkkorna i den vanliga ordningen Sarakka, Uksakka, Juksakka, men i sin detaljerade tydning af tecknen nämner han endast Sarakka vid namn och sätter henne som n:o 2. De funktioner han tilldelar de tre akkorna och som också upptagas af Pl., passa allesammans närmast in på Sarakka. Hennes namn anföres i den eljest okända formen Sarai, Saraiaka. Då B. i allmänhet icke synes vara synnerligen sadelfast i lappskan, får man kanske icke fästa så stort afseende vid denna form; Sarai kunde annars möjligen förklaras som ett part. pres. af det verb saret, sārrat »klyfva eller fläka sönder senor till tunna fibrer, af hvilka sentråd beredes», på hvilket namnet i fråga återgår (Reuterskiöld, s. 114).

En detaljerad behandling af Bistocks och Plantins tydning af Linné-trummans tecken har sålunda för det första visat, att man ingalunda får utan närmare undersökning taga Bistocks uppgifter för goda och sedan bygga vidare på dem. De äro i stället ofta nog rätt problematiska och ibland kanske grundade på rena gissningar. Under sitt missionsarbete bland lapparna har väl Bistock haft tillfälle att se ett större eller mindre antal trummor, men det är mer än tvifvelaktigt, om de uppgifter om trummorna, som han fått af lapparna, på alla punkter varit riktiga eller rätt uppfattats af honom. Han har således knappast varit fullt rustad att utan fel tyda tecknen på en honom förelagd trumma, särskildt om denna, såsom kanske varit fallet med Linné-trumman, tillhört en för honom mera främmande typ. Med skogslapparna i Ume lappmark kan han nämligen icke ha stått i någon vidare beröring. På några punkter synes han dessutom, såsom naturligt är, ha rönt inflytande af von Westens för de norska missionärerna väl kända redogörelse för lapparnas hedendom. Hans kunskap om lapparnas språk har slutligen ej varit synnerligen god. Ett par bevis härför ha redan lämnats, och ännu ett bevis är det i hans inledning anförda namnet på trolltrumman ioigagoudes, hvilket namn förefaller högst osäkert. Formen goudes med sitt -ud- tyder närmast på norska Finnmarken som sin ursprungsort (lpN govdes, jfr Wiklund, Urlp. Lautl. I, s. 95 ff.), under det att ett dylikt ord med ursprungligt -md- (lp Kildin kūmdes etc.) i här ifrågavarande trakter bör ha ett -bd-, -bt- eller -pt- (Arjeplog kōptes; Malå tobɛt'ət, Stensele enligt Halász tabōtit »känna» med ett likartadt -bt-). Att namnet på trolltrumman förbundits med ordet för joikning är dessutom en rätt otrolig och påfallande nyhet.

Plantin åter är i det stora hela fullkomligt beroende af Bistocks framställning. På sina ställen har dennes skriftliga tydning kanske supplerats med muntliga upplysningar, på andra ställen har Plantin säkerligen teoretiserat på egen hand, och på vissa punkter har han möjligen dessutom hämtat sina uppgifter ur litterär källa, d. v. s. från von Westen. Särskildt i två fall ser det emellertid ut, som om han haft ännu någon källa att tillgå, nämligen i fråga om de förut okända akkorna Brickacka och Gaskacka. Denna källas kvalitet är emellertid alldeles okänd, och det torde säkert vara rådligast att mottaga uppgifterna om dessa båda nya gudomligheter med en viss reservation. Någon större själfständig kännedom om lapparnas hedendom kan Plantin i alla händelser icke ha haft.

Det återstår nu att med hjälp af de nyfunna dokumenten ännu en gång söka utröna, på hvilka vägar denna trumma kommit i Linnés händer. Såsom redan i den föregående uppsatsen i Fataburen 1910, s. 17 f. framhållits, har han knappast kunnat erhålla den uppe i själfva Lappmarken under sin lappska resa år 1732. Möjligt är ju, att han sett den eller någon annan trumma hos någon af ämbetsmännen i kustlandet, t. ex. hos landshöfding Grundel i Umeå, som redan haft åtskilligt med lapptrummor att göra och vid Linnés besök hos honom »viste och sade honom åtskillige curieuxe saker» (Carl von Linnés Ungdomsskrifter II, s. 27), eller också hos mag. Carl Solander i Piteå, som lofvade skaffa honom en trumma. Men häremot strider, att den ifrågavarande trumman tydligen en gång befunnit sig i Georg Wallin den yngres ägo. Det är nämligen bland dennes efterlämnade papper, nu förvarade i den Wallenstråleska samlingen i Kalmar, som de båda här behandlade manuskripten befinna sig, och man kan af dem sluta sig till, att trumman efter den 24 mars 1731 öfvergått ur Plantins ägo i Wallins. Dessa hade under många år varit kamrater som lektorer i Hernösand och därunder naturligtvis fått kännedom om hvarandras intresse för lapparna (Wallins beskrifning öfver sin visitationsresa till Åsele 1715 är utgifven af Wiklund i Norrland III, 1, 1909; om Plantins intresse för den lappska missionen se ofvan s. 143). Det är då sannolikt, att trumman år 1731 sändts af Plantin till Wallin. Äfven af ett annat papper i samma handskriftsamling, tom V, framgår, att denne senare ägt en lapptrumma; det innehåller nämligen följande af hans hand skrifna förteckning: »Antiqvit. R. [?] Patriæ. 1. Gladii. 2. Vestitus. Gehäng, hansker, qvinmyssa. 3. Vestes Lapponum. 4. Lapp kängor, Jörans. l’Abbé Bignon. 5. lapp skedar. 6. lapp kosa. 7. sten knif. 8. lapp-trumma. 9. horn vhr. χερας inde χεραννυμι misceo. [Ett par oläsliga ord.] 10. vasa arsata.»

Det ser således ut, som om Linné fått eller fått låna sin lapptrumma af Georg Wallin d. y., då han år 1735 begaf sig ut på sin holländska resa. Hammaren fick han emellertid icke med sig. Dels finnes den icke afbildad på den bekanta målning, som föreställer Linné i lappdräkt, hållande trumman i hand, dels framgår det också af följande skildring af en lappsk »schaman-séance», som Linné gaf i Hamburg och som i all sin lustighet är ett bevis för den store forskarens intresse för allt mänskligt och för hans lifliga sinne. Den återfinnes i den af J. P. Kohl utgifna tidskriften »Hamburgische Beriehte von den neuesten Gelehrten Sachen» 1735, n:o 46, den 10 juni (s. 387 if.; därifrån aftryckt i D. H. Stövers »Leben des Ritters Carl von Linné» II, s. 256 ff., Hamburg 1792) och lyder på följande sätt:

»Unter andern Seltenheiten führte er [Linné] eine aus Lappland mitgebrachte, aus Häuten von Renthier, bestehende Kleidertracht der Lappen, wie auch eine curiöse Zaubertrummel und sehr viele andere curiosa mit sich, von welchen allen er künftig in seinen Schriften desto beglaubtere Nachricht geben wird, ie genauer er alles und iedes selbst, mit Hülfe eines ihm auf den Weg mit gegebenen, der schwedischen und lappländischen Sprache kündigen Wegleiters erkundet, und nicht, wie Schefferus und andere auf fremde Berichte zu bauen nöhtig gehabt hat. Ja der Hr. Linuäus hat sich alle Mühe gegeben, so gar hinter die grösten Geheimnisse, dieses sonst sehr unwissenden Volkes, zu kommen. Hierunter stehet nun wol ihre berüchtigte Zauberkunst oben an. Hr. Linnäus aber wuste um die ganze Kunst, ia auch selbige, wie wir nicht ohne Vergnügen angesehen haben, in ihrem, eben zu dem Ende angezogenen Habit, mit allen so Gesichts- als Leibesstellungen auf das naturlichste ihnen nach zu machen, welche, wie er sagte, mehr in einer nichtigen Einbildung, und groben Aberglauben, oder wo es hoch käme, in einer Art von magia naturali, als in einer übernatürlichen, oder durch Teufelskünste herausgebrachten Zauberei bestünde. Wann sie z. E. auf die Jagd gehen und vorher wissen wollen, welches Wild den Tag über am besten zu schiessen, oder in welchen Gegenden es am ehesten zu treffen sey, nehmen sie die mit allerhand figuren bemahlte Zaubertrommel zur Hand, schlagen, nachdem sie einen kleinen messingen Ring darauf geleget, mit zwei Stöckgen auf dieselbe, fallen sodann unter einem fürchterlichen, dem Hundebellen nicht unähnlichen Greheul in einer Art von ecstasi zur Erde. Nachdem nun der Ring, auf diesen oder ienen Flecken zu liegen komt, nachdem ist, ihrer Meinung nach, die Jagd entweder glücklich oder unglücklich.»

Om skildringen är riktig däri, att Linné begagnade tvänne trumpinnar till sin trumma, skulle detta visa, att han icke varit fullt inne i den rätta metoden att använda den. Men om han också endast i förbigående talar om dessa trummor i dagboken för sin lappska resa, kan man dock knappast tro, att han icke känt till bruket af en speciell hammare till trummorna, hvilken noggrannt beskrifvits och afbildats i t. ex. Schefferi vida spridda arbete om Lappland och lapparna. Det må i detta sammanhang påpekas, att den hammare och den visare, som i Trocadéromuseet hänga tillsammans med trumman, icke äro de ursprungliga. Man har tydligen, då man från Riksmuseet i Stockholm år 1883 »bytte» trumman till Paris, för att få den fullständig tagit i högen bland de hammare och visare, som funnos. Icke heller i den Thunbergska förteckningen (se nedan) finnes någon hammare eller visare upptagen.

Linné-trummans öden mellan år 1735 och den tid, då den dyker upp i Uppsala Universitets ägo (Fataburen 1910, s. 16), ha fått ny belysning genom fortsatta arkivforskningar. Till universitetet har den med all säkerhet kommit tillsammans med Thunbergs samlingar år 1832, enär man i en handskrifven förteckning öfver dessa samlingar (Uppsala Universitetsbibl. U. 65 ad) vid orden »en lapptrumma» finner med blyerts tillagdt ordet »bräckt»; tillägget har gjorts vid en inventering efter Thunbergs år 1828 timade död. Denna anteckning visar nu, att det just är Linné-trumman det är frågan om, enär dennas botten är bräckt, men icke bottnen på den andra trumma, som universitetet ägde och år 1874 skänkte till K. Vetenskapsakademien. Om Thunbergs förhållande till Linnés kvarlåtenskap se Fries’ Linnébiografi II, s. 424 ff. Det är väl troligt, att Thunberg på något sätt fått trumman från Linné och att den därigenom en gång i tiden räddats från att följa Linnés öfriga samlingar på deras remarkabla färd till England — för att så i tidens fullbordan göra en annan märkelig färd till främmande land.

I detta sammanhang bör omnämnas, att det också finnes en annan lapptrumma, som sättes i förbindelse med Linnés namn. I Statens Historiska Museum är nämligen sedan år 1910 från det Cronstedtska fideikommissgodset Fullerö nära Västerås deponerad en trumma, hvilken enligt tradition inom släkten skall ha förärats dit af Linné till tack för den gästfrihet, som visats honom på hans genomresa sommaren 1746 (jfr Matts Floderus, »Linnés resor i Västmanland» i Västmanlands Läns Tidnings julnummer 1911). Såvidt hittills blifvit bekant, finnas inga notiser om trumman i arkivet å Fullerö, men något skäl att betvifla traditionens riktighet torde fördenskull icke föreligga.

Fullerötrumman, en »skåltrumma» af öfvergångstyp, är tyvärr illa medfaren af tiden och skinnet söndersprucket i flera delar, hvarför någon fotografi af densamma ej här meddelas. De flesta tecknen äro dock ännu fullt tydliga. Himmelen är afskild medels tvänne parallella streck, på hvilka en rad gudomligheter stå. Solkors finnes och en »väg» på båda sidor därom (jfr ofvan s. 155 f.). Rundt kanterna stå, äfven i himmelen, en hop figurer af gudomligheter m. m., ej särdeles schematiskt tecknade. Öfver två gudatecken längst ned till vänster stå nästan oläsliga anteckningar, den ena möjligen att tyda som »döden». Äfven öfver ett tecken i himmelen har det kanske stått något skrifvet. Intet namn har kunnat upptäckas vare sig på skinnet eller bottnen.

Då sålunda, såsom nyss påpekats, Fullerötrumman är af »öfvergångstyp» — närmast påminnande om en trumma i Museum für Völkerkunde i Berlin — kan man möjligen gissa, att detta är den trumma, som magister Carl Solander i Piteå lofvade sända Linné (jfr ofvan s. 166) och som han väl också sände. Just i de lapptrakter, som voro honom närmast, bör en dylik öfvergångstyp ha varit i bruk.

Kilde

Fataburen, 1912, s. 129ff.