Om Eddan (KL) Þrymskviða

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Eddan
om och ur de fornnordiska
guda- och hjältesångerna

Karl Ljungstedt

Þrymskviða
(R)

Det hvilar, som nämnts, öfver eddasångerna likasom i stort sedt öfver hela den fornnordiska litteraturen ett drag af tungsint allvar, hvilket väl stundom kan slå öfver till ett bittert, skärande, nära på hädiskt hån och än oftare utvecklar sig till en lika gripande som storslagen tragik. Men för det burleska, komiska och humoristiska finnes det till följd häraf i dessa dikter egentligen ingen plats, och denna sida af det sköna är också för dem i allmänhet tämligen främmande. Sð mycket egendomligare är det därför, att man i detta fornkväde mötes af en nästan uppsluppen abandon, som utan att häda de höga gudarna dock låter dem framstå i en värkligt löjlig dager.

_________________

Den hederlige och präktige, fast ej så vidare intelligente Tor finner en morgon till sin förskräckelse, att han under nattens lopp blifvit bestulen på sin hammare Mjolner, utan hvilken all hans så beprisade asastyrka egentligen ej är mycket värd.

Yrvaken börjar han trefva omkring sig, rifver sig i vanmäktig vrede i hår och skägg, samt ropar till sist på den listige Loke och anförtror honom den ödesdigra hemligheten. De begifva sig därpå båda till den fagra Freyja och bedja att få låna hennes fjäderhamn, för att Loke iklädd densamma må kunna flyga till jättevärlden, där han misstänker, att hammaren är att finna. Den fagra Freyja samtycker mer än gärna och försäkrar, att hon utan tvekan skulle låna dem denna, äfven om den vore af silfver och guld.

Loke flyger därpå åstad och finner snart sin aning bekräftad, ty det är ingen mindre än själfva jättedrotten Þrymr, som är i besittning af Tors hammare och gömt densamma åtta mil under jorden. Detta är visserligen i och för sig betänkligt, men vida värre är, att Þrymr, väl vetande hvad hammaren betyder för Tor, sätter sig på sina höga hästar och förklarar, att han ej tänker återlämna den, så vida ej gudarna bekväma sig till att låta honom få själfva kärleksgudinnan Freyja till brud. Obestridligen är detta ett högt pris, men för hvarje pris måste också hammaren skaffas till rätta och nöden har, som bekant, ingen lag. Situationen är nämligen i själfva värket sådan, att i annat fall äro gudarnas dagar snart räknade. När därför Loke återkommit från jättevärlden och underrättat Tor om Þrymrs vilkor, begifva sig båda åter till den fagra Freyja och Tor befaller henne helt frankt och kallblodigt att omedelbart göra sig resfärdig:

Genast till brud

må du dig kläda.

Nu skola vi åka

till jättevärlden.

Men Freyja känner sig ej så vidare smickrad af jättens frieri och som hon är ett mera manhaftigt fruntimmer än man skulle kunna tro den väna kärleksgudinnan om, blir hon så vred, att till och med »hela asasalen bäfvar» och det kostbara Brisingasmycket på hennes hals hoppar upp och ned, under det att hon yttrar — ej utan skäl — till Tor:

Mig må du kalla

karlgalnast af alla,

om jag åker med dig

till jättevärlden.

Goda råd äro nu dyra och alla asar och asynjor samlas för att öfverlägga om hvad som är att göra. Då framställer Heimdall det onekligen något vågade förslaget att man nu, när Freyja är obeveklig, i stället skulle kläda Tor till brud:

Låt om honom

nycklar skramla,

ned kring knäna

kjolar falla.

Bind på bröstet

breda stenar

och en slöja

kring hans hufvud.

Men Tor, själfva styrkans gud par préférence, tycker, att detta vore nästan förnedrande och vredgad utbrister han:

Fritt må då asar

käring mig kalla,

om jag till brud

mig nu läte kläda.

Men nöden har, som sagdt, ingen lag och då den aldrig hvarken rådlöse eller svarslöse Loke erinrar honom om att

snart skola jättar

bygga i Asgård,

om du din hammare

strax ej hämtar,

finner sig Tor vara tvungen att göra en dygd af nödvändigheten, hvarpå alla gudarna — i sanning en syn för gudar — skynda att på det sätt, som Heimdall föreslagit, kläda honom till brud. Den listige Loke är emellertid ej så riktigt säker på, att Tor skall kunna rätt spela sin roll och erbjuder sig därför så innerligt vänligt att följa med som dennes brudtärna. Anbudet mottages naturligtvis med allra största tacksamhet och när ändtligen Tors toalett är lyckligt och väl afslutad, resa således både Tor och Loke till jättevärlden.

Som de åka med sådan fart, att det dånar i molnen och marken skälfver — ehuru för tillfallet löjligt utklädd, är Tor dock densamme som alltid — hör Þrymr redan på långt håll, att de komma. Och i sin förlätliga stolthet öfver, att de högmodige gudarna nu måst finna sig i att låta honom få själfva kärleksgudinnan till brud, hastar han att tillreda ett storartadt gästabud, där det sannerligen ej är någon brist vare sig på mat eller dryck.

Tor, som gifvetvis ej kan vara så vidare förtjust i den roll han måste spela, tycker att han ändå skall ha någon påtaglig valuta för att han på detta sätt måst göra sig till narr, och angriper därför den lukulliska anrättningen med en så strykande aptit — han sätter nämligen i sig ej mindre än en hel oxe, åtta laxar samt alla efterrätterna (hvilka voro afsedda äfven för de öfriga kvinliga gästerna) och dricker till allt detta tre tunnor mjöd — att jätten formligen baxnar och ofrivilligt utbrister:

Aldrig en brud

setts äta så mycket

eller mera mjöd

en mö dricka,

och det är ej långt ifrån, att han icke börjar ana, att det är ugglor i mossen. Men till all lycka är brudtärnan genast färdig att svara:

Intet åt Freyja

på åtta nätter,

så har hon längtat

till jättevärlden.

Þrymr inser då ögonblickligen, att hans gryende misstanke var fullständigt ogrundad och betagen af svåra kärlekskval lutar han sig ned öfver Tor för att fa kyssa sin älskade brud. Men att till på köpet låta sig karesseras af jätten, det är värkligen mer än hvad 'jättars bane' kan smälta och Tor gifver därför Þrymr ett par ögon så hvassa som synålar. Förundrad frågar då denne:

Hvarför äro Freyjas

blickar så hvassa?

Eld tyckes brinna

i hennes ögon.

Åter är det på vippen, att sveket blir uppdagadt, men ånyo räddar brudtärnan situationen med den uppenbart ytterst sannolika underrättelsen, att

intet sof Freyja

på åtta nätter,

så har hon längtat

till jättevärlden.

Denna den vana tärnans trovärdiga försäkran lugnar åter jätten fullkomligt och för att nu en gång för alla göra slag i saken befaller han, att hammaren må bäras in och läggas i jungfruns knä, så att de må varda vigda enligt alla tillbörliga ceremonier. Men knappt har Tor kännt hammaren i sin hand, förrän han också gör slag i saken och visar sig i all sin oöfvervinneliga gudakraft :

Þrymr drap han först,

jättedrotten,

och all hans ätt

sedan han lamslog.

Listen har således lyckats och hammaren kommit åter i sin rätte egares händer.

______________________

Ja, det är sannt att listen har lyckats, men det är ock likaså sannt, att det endast var genom den lömske och listige Lokes hjälp. Utan dennes beredvilliga medvärkan hade ju gudarna i själfva värket varit värnlösa och jättarna snart fått fritt husera i Asgård. Kanske är det så, att det äfven på botten af detta uppsluppna skämt ligger gömdt ett tungsint allvar, att det ej blott är Tor, som är utklädd, utan hela detta dråpliga kväde en förklädd klagan? Djupare sedt är det ju nämligen ej allenast 'asasalen' som bäfvar, när Freyja blir vred, utan hela asavärlden. Det är ej längre gudarnas fader Oden, utan lögnens fader, den lömske Loke, som är den egentlige härskaren i Valhall Det är han, som så ytteriigt tjänstaktigt flyger till jättevärlden — sin egen värld — för att taga reda på hammaren, det är han, som genom att slå blå dunster i ansiktet på sin ej så vidare klyftige frände Þrymr i elfte timman räddar gudarna, — det är med andra ord han, som redan 'sitter vid styret' och håller tyglarna i sina händer. Och därför är det väl ej blott Freyjas sal, utan hela Asgård som bäfvar.

---