Om Lapparnas Afguderi / Trulldom och Widskepelser

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Pehr Högström (1714-1784)

Pehr Högström

Om Lapparnas Afguderi / Trulldom och Widskepelser

1747

Uddrag af
Beskrifning Öfwer de
til Sweriges Krona lydande Lapmarker

§ 1
EHuru nu mera alla Swenska Lapmarker bekänna sig til det Christeliga namnet, och äro jämwäl til en stor del uti deras Christendom emot mångas förmodan rotade och grundade, som man framdeles på sit ställe får omröra; så måste man dock på många orter i deße Länder ännu finna så mycket mörker och vilfarelse, at man föga Christligt kan märka hos dem, då man tager undan at de äro döpte och at de med munnen bekänna sig för Christne. Häraf sker, at på de ställen, hwarest et mindre antal as nitälskande Prestmän warit, eller der man för orternas aflägsenhet hwarken haft tilfälle at något oftare få dem til Guds hus, eller sjelfwe hunnit med at så ofta, som kunnat behöfwas, besöka dem, finner man många hedniska aflefwor och widskepelser, ja ock uppenbarligit afguderi och belätens tilbedjande, som lärer skönjas af det, som jag i detta Capitel beslutit at korteligen omtala.

Sådana hedniska seder och opförande wilja de så mycket swårare låta förmå sig at aflägga, som denna Nationen är benägen at hysa ganska stor wördnad och höga tankar för sina gamla Förfäder, hollande gemenligen alt hwad de gjort och brukat för godt och lofligit. Och, som de gemenligen holla de äldre tider, förr än Christendomen blef hos dem fortplantad, för bättre och lyckligare, än de närwarande, samt deras Förfäder för rikare och mera wälmående, än de sjelfwe nu; så wet jag mig hafwa träffat dem, som beklagat at deras konster och widskepelser nu förfallit, emedan de hade frukten deraf, nämligen fattigdom och en tilstundande allmän olycka, för ögonen, föga annorledes, än Judafolket bemötte Jeremiam. I hwilket mål jag beklagar mig måste berätta om detta folket hwad som fordom sades om de Samaritaner, nämligen at de fruktade HERran och tjente likwäl afgudomen. De äro döpte och bekänna sig til det Christeliga namnet, men bruka dock hemligen sina asgudiska konster och hedniska åtbörder.

§ 2
Om deße saker, nämligen Lapparnas truldom, widskepelser och afguda-tienster, har jag mycket hört och sedt både talas och skrifwas. At ock berättelserna om sådant äro undertiden nog skiljaktige, har jag äfwen i akt tagit, som kommit antingen as osanna rykten, eller ock, som mycket troligit är, af sedernas och manerens skiljaktighet i åtskilliga Lapmarker. För samma orsak har jag i dy mål ej dristat anföra något lånt antingen af Scheffero eller andra, som sådant beskrifwit, utan blott hwad jag med egna ögon sedt, eller af trowärdigt folk, besynnerligen testibus oculatis hört berättas, om det, som nyligast skedt i dylika mål: och det i Kaitom Församling, såsom et folk, som jag funnit med all rätt bära det namn de fått, nämligen at wara i Christendomen minst för sig komne bland alla Församlingar i Lapmarken, I hwilket afseende min Läsare ej får undra, om jag kommer at tala om sådant, som antingen hos andra ej finnes eller ifrån deras berättelser något afwiker.

§ 3.
Hwad altså förnämligast deras Afguderi beträffar, så har jag märkt at de bära sig mycket likt åt med andra hedniska Nationer i det målet, at ehuru de ärkänna en Öfwer-HErre och Gud öfwer alt, som de kalla Jubmel, så hafwa de jämwäl en hop andra naturer, dem de dyrka och tilbedja, en del såsom onda, hwilka kunna tilfoga dem ondt, endel som goda, hwilka kunna göra dem godt; finnande sig föranlåtne at med lika fog dyrka dem bägge, de förra at blidka och förmå til at ej tilfoga dem det onda, och hos de sednare at komma i en god åtanka, på det de af deras wälgörande ständigt måge wara delaktige.

§. 4.
Som hufwudet för deße goda naturer är Jubmel som sagt är, så har jag ock blifwit warse, at de werkeligen holla Perkel för en hufwudman för de onda, Ty, emedan detta namnet Perkel ej är något nytt ord, utansådant som de äfwen brukat, innan någon af dem fått smak af den Christna Läran, så hafwa ej eller alla Lappar ännu fått deruppå samma begrep, De som ega någon kundskap om Christendomen, hafwa derom samma tankar, som wi om den Onda andan. Men de öfrige hafwa i sjelfwa werket haft deruppå et sådant begrep, som de gamla hedniske Nationer om sit onda principio, som de mente wara lika ewigt med Gud, Detta sluter jag af de berättelser jag på sit ställe til en del nämt, nämligen Perkel war i råd med Gud eller Jubmel då werlden skulle skapas, och at jemwäl han war orsaken at intet alt blef så godt, som Jubmel wille hafwat. Och at han jemwäl täflar med Gud om Allmagten, har man af andra deras berättelser förnummit. En wiß Lapp har, utom annat, wetat tala om en tid, da Perkel gjorde sig kädjor af järn, hwarmed han bandt Jubmel, samt kastade öfwer honom et stort berg, då Jubmel låg under berget, Utan at slippa derifrån. Sedan bandt Jubmel Perkel och kastade et berg öfwer honom. Men den Onda slet sig lös, så at stenar och dam foro himmels högt, o. s. w. Om uti alt detta afbildas någon strid emellan deras förmenta Stamfader Jumi eller Jumo och någon deras fiendsman, Birkal, etc. kunde någon gißa, men emedan ingen Christen kan hysa så nedriga tankar om wår Allswoldige och härlige Gud, ej eller så höga om den orena Andan, så skönjes nogsamt, at både Jubmel och Perkel hos de fordna Lappar och jemwäl ännu hos de klentrogne kunna räknas för deras Afgudar. Det skönjes ock tillika, at de ej warit frie ifrån Anthropomorphismo. Och emedan de hafwa tilägnat den Onda jämte Gud en så stor magt, så undrar man ej, om de, som andre Hedningar, sökt på hwarjehanda sätt at blidka denna Onda andan, på det han ej måtte tilskynda dem så mycket ondt, som han eljest wore i stånd at tilfoga dem. Det är altså nödigt för Lärarena i Lapmarken, det de beflita sig om at redigt evolvera notiones Dei & Dialboli efter war Christeliga Religion, på det det arma folket under deße namnen ej måge blifwa bedragne och förwilalade.

§. 5.
Jag har tilförene förmält huruledes Lapparna på den ort jag wistats hollit före, at Gud omedelbarligen låter höra sig, då åskan bulrar. Men jag har ock märkt at en del holla den, som förrättar sjelfwa actum, eller bulret för et lefwande ting och en särskild natur, Schefferus kallar det Thor eller Tiermes, som Lapparna eljest kalla Aijeke (Aja, Atja) , som det ock hos oß blifwit kalladt både Thor och Storfader. Hos mina Lappar har jag märkt, at de holla det för et särskildt wäsende isrån Gud, och jemwäl sådant, som är både godt och ondt, emedan denna naturen, efter deras berättelse, blifwit af Perkel stjälandes skapad i en stenklippa, utan at Jubmel skulle få weta derutaf; men sedan Jubmel eller Gud fick det samma weta, gick han dit, samt hämtade ut och födde op honom, Och emedan denna Thorgubbe är således den Ondas barn, men Guds fosterson (efter deras eget ordasätt), så är han både god och ond; warandes hans förnämsta och egenteliga göremål at döda och förgöra alla Troll och spökerien, som ock deras Säite, hwarom framdeles skal talas, ofta af åskan blifwa rörde, hwilket han, efter deras mening, gör med sin boga, Regnbogen, som de kalla Ajanjokßa, eller Storfadrens boga. Och emedan han dermed gör människorna godt, at han utrotar deße Trollskaper, hwilket de finna sig pliktige at erkänna, hälst han ock i annor händelse, besynnerligen då han rörer deras helgedomar, kan göra dem skada, så bör han jemwäl räknas ibland deras fordna Afgudar. Men eliest har jag åter af andra Lappar fått inhämta om samma person följande händelse; at då en flicka hade i skogen satt sig wid et trä, kom den Onda och bad henne lägga torr Tjäruwed i sin Mudd, den hon hade under hufwudet: men när han denna weden itändt och hon blef warse at denne hade horn, wardt hon förskräkt och skulle fly, men slapp ej undan hans wåldsamhet, hwaraf hon blef hafwande och födde en son, som ouphörligen gret och wiste sig orolig. Gud kom och tog barnet med sig op i skyn, samt frågade hwilkom det wille wara til hjelp, anten sin Far eller Mor? Barnet swarade sig wilja hjelpa Modren och förfölja Fadren med all sin slägt, det han ock nu gör, far i luften, klyfwer berg och slår eld i trän, då de göma sig under dem, o. s. w.

§. 6.
At Lapparna ock trodt på någon, som de kallat Saracka, har den nitälskande Danska Läraren Thomas von Westen för detta berättat, och jemwäl den samma beskrifwit. Det är wist, at man i somliga Lapmarker brukat det ordet Saragads för et Nomen Appellativum, i stället för Creator. I Kaitom har man andra ord på skapare och skapa, nämlipen Seunedie och Seunedet men Sarak är ej eller obekant, emedan det händt, at då man frågat dem hwilken som skapat werlden, har en del swarat Sarak. Jag har om denna person af Lapparnas mun ej kunnat få något redigt begrep. Men efter berättelserna af andra har jag funnit dem holla honom nästan som en naturam naturantem, dock särskild ifrån Gud, som werkar wid människors och andra kreaturs födelser, deras trefnad och bibehollelse, etc. och lärer altfå äfwen kunna räknas ibland deras gamla Afgudar.

§. 7.
Utom deße förenämde Gudar, som jag ej märkt dem hafwa under några bilder eller beläten tilbedit, har jag ock tid efter annan i akt tagit, at de hafwa jemwäl en hop andra genios, halfgudar eller något dylikt: metandes jag ej huru stor ära de göra dem, eller under hwad wärde och Character de blifwa af dem holdne. Det wet jag, at en del föreställa sig sådana, som äro regerande dels i luften, dels på jorden, dels under jorden, dem de finna sig pliktige at på wist sätt hedra och wörda. Ibland hwilka jag ock kan räkna dem, som de mena ej allenast wara regerande wid hwart och et stånd och lefnadssätt, utan jemwäl wid alla tider och månader i året, o. s. w. En af detta sista slaget har jag märkt dem hafwa på Februarii månad, som de kalla Kuowa manno: äfwen för Julhögtiden, som de kalla Jaluoherra (Julherren), samt Julaftonen, som de kalla Ruotta eller Druetta (Drott). Hwad Jauloherra är för en person kan jag ej wist säja, så framt de ej af en Hednisk κακοζ ηλια derunder förstå wår Frälsare. Men Ruotta torde wara någon af deras eller wåra fordna Drottar, som gjort dem något godt, eller ock snarare ondt, emedan man af det, som framdeles skal berättas, nogsamt ser, at han hos dem blir dyrkad, som en annan averruncus.

§. 8.
At de ock jämte deße hafwa werkeligen, som andra Hedningar, tilbedit Afgudabeläten, är beklagligen rönt. Ty at någon nation skulle denna tiden tibedia stockar och stenar, har iag näpligen welat tro, innan jag i denna Lule-Lapmark tid efter annan sått med egna ögon se sådana styggelser. I Jockmocks Prestegård förwaras trenne sådana beläten, tilhugne med yxa af rötter under liknelse af människor, hwilka om år 1738 blifwit tagne af en Kaitom Lapp, som inför Häradsrätten sedermera bekände, huru han med bugande och tilbedjande fallit dem til fota. Den ena kallade han Storjunkare och war den största. Om de andra, som woro smärre, repræsenterade hans hustru, barn eller drängar, är mig obekant. Jag har jemwäl sedermera tid efter annan flerestädes under mina resor blifwit warse sådana beläten wid deras offerlafwar, om hwilka framdeles skal talas, warandes ei annat, än rötter merendels af Björk, dem de wändt op och med yxa tiltälgt som et hufwud, utwisandes sjelfwa stommen eller stubben det öfriga af en kropp med fötterna, Deße stå antingen ständigt på sina wißa ställen, och blifwa dock årligen med offer besökte, då Lappen kommer at ligga dem så när, eller upfättas de hwart år höstetiden meren-dels på de rum, der de slakta sina Brun-Renar: eller äro de ock på stora berg och högder upreste, der de af en större myckenhet Lappar blifwa besökte och hedrade. Hwaraf skönjes, at af deße Afgudar måste gifwas åtskilligt slag, blifwandes en del ansedde för Landsgudar, dem wißa Lappar wid något tilfälle åt sig sjelfwa i synnerhet uprest: hafwandes jag ock förnummit, at de undertiden göra woldswerkan på hwars andras Helgedomar, hwaraf jag såg prof om wåren 1742, då en häftig fiendskap upkom emellan twänne Lappar, emedan den ena hade huggit sönder hornen och benen, som den andra hade åt sina gudar på en lafwa wid sit kojeställe uprest. Om alla förenämde Trägudar heta Storjunkare, kan jag ej försäkra; men at jag ofta under mina resor sedt dem på åtskilligt sätt gjorde, kan jag ej neka. At ock Lapparna sjelfwa kalla dem så wäl som sina Stengudar undertiden Passe, har jag jemwäl tagit i akt. Det är ock märkeligt, at de Trägudar jag sedt, hafwa mäst öfwer alt warit korßade, samt med blod öfwerstrukne. I Kimi Lapmark och Trinnäs berättar man, Lapparna hafwa på Fjällen dyrkat en Afgudinna uti en Trästubbe eller eljest uti et Träbeläte, som de kallat Wiros-Acka. Denna hafwa de likasom Latinerne Dianam hollit för et Skogsrå, samt henne offrat.

§. 9.
På den orten i Lule Lapmark, hwarest jag warit wistande, äro i synnerhet deras Stengudar mycket gängse och allmänne. Om ock deße repræsentera Storjunkaren eller någon annan, är mig jemwäl okunnigt. Men jag har ej hört dem af Lapparna annorlunda kallas, än Passe, nämligen sjelfwa ställen; men Stenarna kalla de Säite. På dem har jag just icke tagit i akt någon särdeles skapnad efter någon människa eller djur, utan de hafwa warit sådana, som naturen tyckes sjelf hafwa gjort dem; men hafwa dock merendels en sälsynt skapnad, som petrisicater, krusiga och knottriga. En del Lappar äro aldeles i den tron, at deße stenar hafwa lif och kunna gå: warandes ock undertiden flere på et ställe upreste. Gemenligen finnas de ligga wid bergsändar, wid uddar af Träsk, på Holmar, wid Forßar, eller andra helgade orter: wetandes ingen, hwilken som lagt dit dem, eller när de kommit dit: utan man har welat inbilla mig, at deße ställen blifwit dem inrymde redan i första Skapelsen, o. s. w. En stor myckenhet af sådana finnes i en del Lapmarker, ändock man har swårt före at få se dem, emedan ej gärna någon Lapp åtager sig at följa någon dit, af fruktan dem torde wederfaras något ondt: som de hafwa at beropa sig på mångfaldiga exempel, huru de blifwit angripne til lif och helsa, som deße ställen welgt ohelga eller förstöra. Jag wet ock en wiß Nybyggare, som igenom det han dristade angripa och förderfwa en hop sådana stenar, berättat sig mistat sin helsa och krafter, etc.

§. 10.
Deße Stenars magt plägar man wärdera efter myckenheten och antalet af dem som dyrka dem och offra wid dem, Om så händer at man öfwergifwer offra på dem, så mista de ock sin magt, kunnande sedan göra enom hwarken godt eller ondt. Och sådana magtlösa samt af sig komna gudar, har man ej swårt före at få se, emedan ingen fruktar widare för dem.

Hwaruti deras magt egenteligen består, kan jag ej säja. Men at Lapparna förmoda sig både godt och ondt utaf dem, sluter jag af deras berättelser derom. En trowärdig Nybyggare, som såg huru en wiß Lapp offrade hufwudet, föttren och wingarna af en Tjäder på en bekant sten wid Sagga guoika ej långt från Gelliware, frågade honom, til hwad ända han sådant gjorde? Då Lappen skal hafwa swarat, det skulle utaf alt detta wäxa andra och nya foglar igen, dem han skulle få skjuta, Och emedan de göra löften åt deße stenar, då antingen folk eller kreatur sjukna, sluter jag at de tro dem om til at hafwa helsa och sjukdom, lif och död i sit wold. Men at de ock förmoda sig ondt utaf dem, sluter jag af en wiß Laps egen berättelse, som tilstått, at då han för några år sedan kom oförwarandes wid sin flyttning at gå för när intil en sådan Säite wid Käppowoma (et Nybygge til 3 mil norr om Gelliware), och trädde öfwer udden der stenen låg, så nära intil honom, at han kom på sjelfwa sjäten eller wägen, som stenen (si diis placet) hade längst efter landet öfwer til en udde midt emot, lofwade han, wid det han blef sådant warse, offer af Ox-Renar, Wajor, Får, Getter, etc. Men kunde likwäl dermed icke blidka honom, emedan Wargar kommo samma natt ihop med hans Renar och gjorde honom en ansenlig skada.

§. 11.
Wid en Sten ef långt söder ifrån Gelliware, som för detta warit Nederby-Lappars Stuor amus Passe och alrastörsta helgedom, likasom stenen på Aran oiwe warit Kaitoms Lappars, ligger en stor Järnyxa, som ingen rost skal kunna bita uppå. Samma yxa har på det sättet kommit dit, at då en Lapp i äldre tider, wid namn Patto-podnie, kommit at drabba ihop med en Stallo eller Jatton (förmodeligen Bergtroll) som han märkte hafwa tilhold med sin Dotter; men kunde ej blifwa honom öfwermägtig, har han anropat denna stenen om hjelp. Men emedan Jätten gjorde det samma, kunde ingen dera få öfwerhanden; Ty, alt hwad Lappen lofwade ut, at gifwa åt sin hjelpare, det lofwade ock Jätten. Omsider lofwade Lappen sig wilja gifwa åt Stenen den yxa som Jätten hade i sin hand, och i det samma blef han honom öfwermägtig, så at Jätten måste sätta lifwet til. Ifrån den tiden har yxan blifwit beständigt wid samma sten. Wid offrandet brukar man den seden, at man hänger henne på öfwersta hornet, hwaruti denna Stenens Afgudatjenst är skiljaktig ifrån alla de andras, som jag framdeles wil omtala. Denna yxa blef om hösten 1745 af en Kaitom-Lapp borttagen, som skal hafwa lofwat i deß ställe lägga dit hornen och benen as en Ox-Ren, det han ock förmodeligen gjort.

§. 12.
Hwad en del, jemwäl i de bättre för sig komne Församlingar, hafwa för tankar om en hop Änglar, som pläga uppenbara sig för dem, wet iag ej. Men at de hafwa mycket at tala om sina Änglasyner, hwarigenom de förmena sig wara bättre och heligare folk, än de Swenske, som ej se sådant, har mig af en wiß prestman blifwit berättadt. I hans Församling har en man sagt om sig sjelf, at han en gång sedt twänne Änglar, som wiste honom en wacker grön äng, samt wid ändan en skön byggning. Och när han af deße twå blef anmodad at följa dem dit, men af en annan derifrån warnad, gåfwo de honom hwardera en kindpust, så at halfwa hufwudet swulnade och han hade en tid deraf stor wärk. Denna gången kom han på den tro, at det måste hafwa warit onda englar, i det han utlät sig i deße ord: »Nu kan jag se, at de icke äro gode.« Utan twifwel hade han ock tilförene sedt sådana; Men emedan de ej förr lärt honom känna sig, så trodde han det de woro goda och helige englar. Flera dylika rykten och berättelser hafwa tid efter annan kommit för mig. Och blifwa sådana uppenbarelser af dem, som hafwa någon liten kundfkap om Christendomen och Änglarnas natur, holdne för Ängla uppenbarelser, men af de andra, som näpligen hört talas om Änglar, för Gudar antingen Storjunkare eller andra, som de mena undertiden uppenbara sig för dem.

§. 13.
Om några Lappar holla, efter Schefferi berättelse, Solen i någon Gudomelig wördning, har jag wäl denna tiden ej kunnat förmärka, dock har jag träffat Lappar, som berättat sådant fordna tider hafwa warit brukeligit. Ej eller har jag funnit at de, efter Damiani à Goës berättelse holla elden för deras Gud. At de ock, besynnerligen Jämtelands-Lappar, skulle dyrkat någon under den bekanta Herculis namn (Herkel-gud), har jag tilförene låtit mig inbilla: som jag jemwäl minnes mig hafwa sedt et Academiskt arbete de Hercule utgifwit i Upsala i förra Seculo, hwars Auctor berättar sig hafwa hört af Lapparnas mun en susurrum (så kallade man den tiden det Lapska språket) af något dylikt ord. Men det torde kan ske wara kommit af något mißhörande, at då Lappen sagt Perkel, kunde det uti dens öra, som warit om språket okunnig, lätteligen blifwit Herkel. Åtminstone wet man ej i de norra Lapmarker, så mycket mig bekant är, af någon sådan Gud. Om Perkel har jag tilförene något utlåtit mig. Men om Lapparna hafwa fått detta ordet af de gamla Hedniska folkslag, som dyrkade Herculem, och sedan ändrat det samma uti Perkel, emedan sådana ombytelser äro just ej hos dem owanlige, dertil dristar jag hwarken neka eller jaka.

§. 14.
Huru och på hwad sätt hwar och en Isynnerhet af deße främmande Gudar blifwa hos Lapparna tjente och dyrkade, kan jag ej til alla delar säja. Man lärer ock näpligen wara i stånd at utnämna några wißa reglor derwid, emedan jag är af den tankan, at sjelfwa ordningen och sättet at tjena dem lärer ej hafwa bättre sammanhang, än grunden, på hwilken deras Gudars wäsende och antal sig stöder. Icke des mindre wil jag blott upräkna de sätt och maner jag blifwit warse, samt hwad öfrige ceremonier derwid kunnat blifwa mer bekante.

Huru de dyrka de Gudar och Naturer, til hwilka de ej hafwa några bilder, är mig okunnigt: undantagandes hwad jag om den förr omtalte Kuowa-manno, samt Jaulo-herra och Ruotta kunnat få höra af Lapparne sjelfwa förtäljas. Nämligen, hwad den första angår, berättade en gammal Hustru, det hennes Föräldrar plägade en wiß tid i Februarii månad binda hö och gräs, sådant som de hafwa i sina skor och wantar, wid hornen på deras Renar: då man sedan med ringar och annat skrammel, samt bultande på ackijorna, bad Kuowo-manno äta. Hwaraf tillika skönjes, at de höllo denna Naturen ej allenast för et lefwande kreatur, utan ock sådant, som kunde lefwa af hö, samt behöfde genom allehanda buller och gny påkallas, etc.

§. 15.
At man åt den så kallade Jul-herren plägar offra små skep eller båtar, besynnerligen under något gjordt löfte, derpå har jag sedt flera prof, Deße båtar om tre qwarters eller högst en alns längd hafwa warit tilhuggne med yxa af Furuträ med master uti, samt här och der korßade och med Renblod öfwerstrukne. Sådana båtar göra de gemenligen färdige til den tiden de slakta sina offer-Renar til Jul, emedan de skola under slaktandet med blod bestrykas. De jag sedt hafwa warit högt upsatte uti stora Granar, dock ej hängande, utan liggande på några af samma Granar ihopwekne qwistar, warandes äfwen sjelfwa Granarne korsade här och der, samt et godt stycke op med blod öfwerstrukne. Deße båtar finner man ej annorstädes, än omkring de ställen, hwarest de Jultiden haft sina kojor och tilhold. Til hwilkens ära de omtalte offer-Renar staktas är owist: men at wid deras Julkojor (eller nu mera, et godt stycke derifrån), altid finnes offerlafwar, sådana som jag framdeles wil omtala, har jag flera resor märkt: liggande på bemälte lafwar ej allenast hornen af de slaktade Renarna, utan ock alla ben af det kött, som de då äta, och som är af samma Renar tagit.

§. 16.
Åt Ruotta pläga de äfwen samma tid hänga Näfwer-ryfwor eller små trattar af Näfwer gjorde, op i höga trän, hwilka trän äro mäst på twänne kanter tälgde och korßade, uti deße ryfwor lägga de et stycke af all den mat, som de äta om Julafton och Julmorgon, hwilket ej är Kött, utan gemenligen Ost och Mjölk, eller ock Fisk. Hafwa de Mjöl, få göra de en kaka om en riksdalers storlek, men en god tum tjock, den de fylla med litet Mjölk och Ost, samt steka på glöden. Samma kaka lägga de uti en af de omtalte kärillen, i hwilkens brädd twenne träspjelkar äro stukne om en half alns längd, gjorde som spador. Delta blir ophängdt bredowid kojan, hwarest det ock warder sittandes; hwilket tillika med de öfriga ryswor, i hwilka deras öfwerlefwor blifwa förwarade, äro destinerade åt den förr omtale Ruotta, på det han, efter deras föregifwande, ej må skada deras qwinfolk på et wist sätt (ne ventrem illarum terebret seu perforet). Schefferus talar om deße offer något annorlunda, hwilket man ock torde somligstädes brukat, men emedan en Lapp berättat mig derom, som i sin enfaldighet ej trodde at sådant skulle wara någon widskepelse, så har jag fölgt hans tal, och lemnat andras berättelser å sido.

§. 17.
Deras offerlafwar, som jag flera resor nämnt, göra dem den tjensten som altare, men åro gjorde af trä och stå på 3 eller 4 stolpar, ifrån 2 til 4 alnar högt ifrån jorden. Då de offra något på dem, lägga de ofwan på och omkring dem Gran- och Björkris, samt qwista trän nedantil på alla sidor der omkring. Deße hafwa de antingen wid wißa tilfällen bak för deras kojor: eller äro de upbygde på andra ställen, hwarest de hafwa sina Trägudar, haswandes oprest Träguden antingen ofwanuppå, eller, som allmännare är, bredo wid lafwen, likasom stödde han sig mot honom. På deße lägga de Renshorn eller det öfriga som jag kommer at omtala, men på de lafwar, som stå wid Stengudarna, hafwa de mäst de offer, som wildiuren eljest kunde draga bort.

De förnämligaste offren, som de på eller bredowid deße lafwar lägga och tilägna sina Gudar, äro gemenligen hornen och benen af sina Renar, hälst de Brun-Renar, som han slaktar Mathsmäßotiden om hösten, Deße offra de både på Sten- och Trägudar. Utan twifwel lara de hafwa någon wiß skildnad, då de skola offra åt åtskilliga Gudar, som mig är obekant, men så mycket jag kunnat inhämta, tjena de sina Stengudar, då de äro dem få nära: men eljest de af trä, dem de antingen göra nya, eller ock besöka de dem på de ställen hwarest de förrut oprest dem. De, som hafwa Trumma, säjas rådfråga sig med henne wid många tilfällen då de, samt hwad de på åtskilliga Gudar skola offra o. s. w.

§. 18.
Utom de offer, til hwilka Lapparna årligen finna sig förpliktade, har jag funnit, at de offer, som han gör för nöds skull och under något löfte, falla honom undertiden något kostsammare. Ty, om folk eller deras kreatur blifwa sjuke och wantrifwas, eller ock om eljest något widrigt möter dem, få göra de löfte åt en wiß Gud (den de antingen sjelfwa hafwa bästa förtroende til, eller den deras Trumma pekar uppå), eller ock åt flere tillika at offra det eller det, om de winna sin önskan och undwika det onda. Det som de i ringare mål, til exempel om en ren sjuknar eller wantriswes, lofwa, plägar ej gerna sträcka sig längre, än til horn och ben af Renar. Til exempel, när en ren sjuknar, så gör Lappen löfte, at om han kommer sig före igen och lefwer, wil han en wiß tid slakta honom, samt ej hugga sönder eller låta förkomma något ben, utan altsammans förwara åt den Guden, som han gör löfte åt, och som han menar skal kunna hjelpa sig. Hwad Lappen sålunda lofwar, holler han troligen, och då han slaktar en sådan Ren, hugger han icke et ben sönder, utan delar honom led ifrån led, samt förwarar benen. Om en hund råkar draga bort något deraf, så måste han sätta sit lif til, och man offrar et af hans ben i stället. Man plägar ock undertiden så wäl wid deße som andra tilfällen smörja deße Gudar, dem de hafwa under några bilder opreste, med blodet och fetman af den Ren som slaktas, samt äfwen, som Schefferus berättar, låta et stycke af hjertat och lungan följa med offren, dem de hänga i trän: jämwäl binda hwita och röda etc. trådar om hornen på den Ren, som slaktas för et märke åt hwilken Gud han blir förärd. Men om de, efter Schefferi berättelse, med en hwit trå betekna Solen, en röd Storjunkaren, en swart åt de döda, kan wäl wara sant, ändock jag ej wist wet säja derom.

§. 19.
Men är det i något wigtigare ärende, som Lappen finner sig föranlåten at göra löfte, så kommer det ock undettiden an på andra kreatur, som Bockar, Getter, Får, samt Kattor och Hönstuppar, dem han köper och skaffar sig från Landsbygden, ehwad de må kosta, sedan han en gång lofwat dem.

Hwad Stengudarna, eller de så kallade Säite i synnerhet widkommer, så tyckas de af Lapparna blifwa holdne i långt större helighet, än de af trä. Man plägar omkring somliga stänga gärdesgårdar, ibland tämligen widt omkring. Om någon skiuter Ickornar, foglar eller andra diur innom samma gårdar, det är innom stenens rå, så måste han taga fötterna, hufwuden med wingarna och offra på stenen, men det öfriga beholler han sjelf. Man brukar på somliga ställen hwart år lyfta op stenarna och lägga fristkt Granris under och omkring dem, hwilket Lappen gör med blottadt hufwud och krypande på fyra fötter, äfwen som då han eljest går at offra: då han jämwäl af stenens tyngd eller lätthet kan sluta om han är ogunstig eller gunstig.

Utom Renshornen och annat offer, som omtalt är, hwaraf på många ställen finnes en otrolig myckenhet, som Ättebackar samlade, ses ock undertiden omkring sådana ställen en ansenlig hop Näfwer-ryswor fulla med matsaker och smorning. Ty, likasom Fjäll-Lappar och de som hafwa Renar offra gemenligen horn och ben, samt öfwerstryka sina Gudar med Renblod, så hafwa ock Fiskare-Lappar sina heliga stenar, Råd och wårdnader wid sina sjöar, dem de kalla Saiwo, hwilka Gudar de, utom andra föräringar, som oftast smörja med fiskflott: hwaraf, efter deras tro, skal förorsakas, at uti bemälte sjöar merendels är fetare fiskslag, än uti andra. Ju tididigare de smörja sina stenar, ju mera och fetare fisk förmena de sig få. Ehuru Fiskare-Lappar kunna således hafwa sina egna särskildt stenar ifrån de andras, så finner man dock sällan någon sten eller Säite, som ej af bägge blir tjent, så framt de annars ligga så til at bägge nå dem. De Lappar, som hafwa Renar och fiska tillika, göra ock bägge delar, nämligen offra horn och ben, samt tillika smörja och rykta dem.

§. 20.
Hwad angår de öfrige och maner förr, under och efter sjelfwa ofrandet, så är wäl sådant til en del skiljaktigt hos Fjäll- och Fistare-Lappar, men kommer dock merendels på et ut. Bägge gå de til och ifrån ofrandet icke genom den rätta kojedören, utan genom en helig dör, som är en liten öpning bak på kojan, genom hwilken ock Fjäll-Lappen bär mäst altid in sit kött, åtminstone af sina offer-Renar, och Fiskare-Lappen sin fisk, besynnerligen då han fiskar uti de helige sjöarna. Genom samma dör får aldrig något qwinfolk gå, som ej eller öfwer hans fjät, då han går at offra eller fiska, Fiskare-Lappen får aldrig hafwa något qwinfolk med sig til hjelp, utan måste förse sig med folk annorstades ifrån, då han wil draga not i samma sjöar, om han ej har sjelf tilräcrelig manshjelp: som ock aldrig något qwinfolk får på långt holl komma in til de ställen, hwarest deße helgade stenar äro upreste, ej eller fara omkring dem, så at om de wid sin flyttning ifrån Fjällen gått på höger om dem, så måste de wid deras flyttning tilbaka gå på samma sida, fast det woro tio mil til krok, emedan det eljest skal komma an ej allenast på helsan utan ock lifwet. Så tilstädja de ej eller en del andra saker komma at föras omkring deße orter: hwaraf jag år 1733 såg ögonskenligit prof, då en wiß Lapp wägrade mig en takhud til låns på min pagage-ackia, föregifwande at hon, efter den kosa jag föresatt mig, skulle komma at färdas omkring et passe, hwaraf han sig en stor olycka förmodade. Lade ock til, at der hon warit ny, hade det ej haft stort på sig, men emedan han henne länge brukat, wore det fara wid.

§. 21.
Då Fjäll-Lappen går bort at offra, så måste hans hundar sättas i band. Slipper någon hund lös och kommer at gå öfwer hans fjät, så skola odjuren straxt komma ihop med hans Renare och om inga odjur äro å färde, skola hans hundar i deras ställe bita, sarga och döda boskapen, Fiskare-Lappen sätter ock sammaledes sina hundar i band, då han går at offra eller fiska i de helgade sjöarna. Då deße draga not i samma sjöar, få de aldrig nämna GUD. Den fisk de få måste de antingen wid samma sjö rensa och göra op, eller, om de bära honom hem oopgjord, låta honom komma in genom bakdören. Benen gifwa de icke sina hundar, innan de förrut lagt dem i kalt watn, o. s. w.

§. 22.
Det ömkeligaste är at se då Lappen (både Fjäll- och Fiskare-Lapp) går at offra. Ty, då han kommer så när, at han ser rummet hwarest Guden bor, så tager han af sig mößan samt begynner buga och bucka sig, och då han kommer närmare intil, börjar han krypa på fyra fötter intil des han kommer intil stenen, hwarest han lemnar sina offer, Om ban brukar derwid något tal eller andra complementer är mig okunnigt.

Et besynnerligit offer är det som Schefferus nämner, och som jag äfwen tyckes hafwa funnit några spor til denna tiden, nämligen at man undertiden gör Afgudabeläten, dem man straxt efter offrandet tillika med offren gräfwer ned i jorden. Jag har funnit allehanda beläten och bilder (äfwen under liknelse af Renar) jämte åtskillig slags offer i marken nedgräfde och öfwerhölgde. Jag har ock sedt dem gräfne blott under snön, samt hölgde med trän och ris, förmodeligen emedan de antingen för is eller sten ej sluppit ned med dem i sjelfwa marken. Det synes som skulle sådana offer wara déstinerade åt dem, som äro rådande under jorden, lika som de lägga på marken och hänga op i trän åt dem som äro på jorden och i luften regerande.

En omständighet mins jag mig än hafwa hört wid offrandet, nämligen at då Lappen går til och från offrandet, får han ej ens tala, då någon kunde möta eller eljest råka honom. Detta har jag ej sjelf sedt, men holler det så mycket troligare, som jag märkt huru en del Fiskare-Lappar, under det de äro på sina fisk-fängen, ei wilja tala; och om man kommer oförwarandes på dem, så fly de, som wildjur, undan, at de må slippa uplåta munnen.

§. 23.
At Lapparna, utom deras Afguderi, hafwa jämwäl namn före at wara starke i hwarjehanda Truldoms konster, är en sak, som är så allmänt bekant, at nästan ingen, som hört detta folket nämnas, ju hollit Lapp och Trollkarl för Synonyma, eller et och samma ord. At ju mycken widskepelse fins hos detta folket kan jag ei neka; men tror dock at ryktet gjort deras konst til många delar större, än hon är. At all widskepelse fordomdags kommit ifrån Norden, har warit en gammal sägn, hwilket Herodotus skal hafwa gifwit de gamla Skribenter anledning at tro, som sagt at Skytherna, från hwilka en hop helgedomar sig utspridt kring hela werlden, hafwa fått de samma ifrån Hyperboreis etc. At förtiga hwad en del Utlänningar weta förtalja om oß i Swerige, så är det bekant, at få af den gemena hopen i de södre Provincier äro, som ju tro, at man i Norrland är i alla Truldoms konster mycket öfwad. I deße länder, hwarest sådana konster äro mindre bekante än nästan på någon annan ort, har man samma tanka om Lapparna. Då jag kom til Ume-Lapmark hördes ej af sådant, utan man hölt före, at man i Lule-Lapmark sådant brukade. Deße sköto åter skulden på Finnarna, o, s. w. Dock hwad jag hos deße af något wärde i dy mål hört och funnit, skal kort blifwa berättadt.

§. 24.
Uti Gelliware Församling, hwarest man kan räkna as Lappar til hundrade matlag, dem jag allesamman wäl känner, har jag ej öfwer par personer fått namn uppå, som blifwit holdne för sådana at de kunnat i detta målet något göra, Jag talar ej om dem, som brukat allehanda skrock och widskepelser, emedan sådant sker snart allmänt, utan blott om dem, som ibland Lapparna blifwit holdne för Trollkarlar, och som kunnat genom Truldom göra sin nästa något godt eller ondt. I hwad mål de kunnat göra godt har jag förr til en del nämt, och består förnämligast deruti, at de förmenas med någon läsning och andra medel kunna hjelpa någon til helsan. De blifwa altså af dem, som äro i nöd, besökte, hwilka tilstå, at deras hjelpmedel ibland hulpit, och ibland ej. Äfwen holla de det för en god Truldom, at de kunna göra igen hwad stulit är. Men ibland de många stölder, som skedt sedan jag kommit dit, har jag ej ännu hört någon enda på det sättet hafwa fått igen sit, ej eller kan någon påminna sig sådant hafwa skedt, Så hafwa de ock wißa läsningar emot Spökerien (æpparlockus), hwilka dock jämwäl brukas af dem, som ej äro Trollkarlar; men deße måste de hafwa lärdt af sina grannar, emedan man uti sådana läsningar undertiden fått höra klara Skriftenes språk ur Davids Psalmer och andra böcker.

§. 25.
Hwad den Truldomen beträffar, med hwilken man plägar tjlfoga någon ondt, som är at sända skott på honom och hans kreatur, med mera sådant, så har jag ej hört någon berättelse, som jag kan säja om sådant kunna aldeles öfwertyga mig. At de undertiden hotas at göra hwarandra ondt, som dock är en ilslughet hos dem, deraf kan man ingen ting sluta, så länge man ej rönt at deras hot haft någon werkan. At man undertiden hört dem joicka och siunga några onda önskningar, som iag märkt ej wara olika Busræ önskningar i Herröds och Bosa Saga. Det kan ej eller göra något til saken: emedan man har exempel på dem, som hotat förtrolla den andra, och jämwäl med de wanliga Truldoms Formulairen önskat ondt öfwer honom, hans hus och egendom; dock dermed ej det ringaste uträttat. Den enda berättelse, som warit uti förenämde Församling as någon trowärdighet, skal hafwa til-dragit sig 1741 om hösten, at då en wiß Lapp-hustru, som begärat af deß Far sin afledne Moders kläder, men fick icke, hotades göra honom skada, blefwo dagen derpå några och 30 Renar för honom förskingrade. Detta är alt hwad jag hört i dylika mål ibland det folk, som hafwa namn före at wara de alrawildaste. Sådana Trollpackor förmenas hos Lapparna hafwa lärdt konsten af de Swenske, emedan de til en del mäst warit någon tid wistandes på landet. Warandes ock beklageligit, at man wet Nybygare, som blifwit hitsände ifrån Wermeland och andra södre orter, hafwa gjort sådana konster, som satt alla Lapmarkens Inbyggare i förundran.

§. 26.
Jag nekar ej, at Truldom kan brukas så wäl ibland Lapparna som andra folkslag, och mäst hos dem, som minst weta; emedan jag wäl wet hwad den onda Anden uti och genom otrones barn kan uträtta, och dristar för ingen del at draga de exempel och berättelser i twifwelsmål, som af så lärde, förnuftige och hederlige Män blifwit rönte som hos Schefferum och andra berättes. Men jag har den tron, at den Högste ej någonsin tilstadt eller tilstäder, at deße konster blifwa så allmänt brukade, som man föregifwit. Ty, det är för mig obegripeligit, huru någon nation kunde blifwa beståndandes, hos hwilken et så grufweligit Trolleri föröfwes, som man för detta berättat om Lapparna, Hos deße har jag wäl märkt så många trätor och twistigheter, som hos annat folk. Med Truldom höres ganska sällan at de skada hwarandra, men wäl antingen medelst lag och rätt, eller hugg och stag. Om samma konster blifwit nu i de fläste Lapmarker mindre öfwade än förr, sedan man märkt, at de största Trolkarlar warit gemenligen de största stackare, är mycket troligit. Men det är wist, at de äro ganska få, som lägga sig deruppå: och då de samme något besynnerligit uträtta, så är det ibland dem så sälsamt och underliga, som hos oß. Och emedan jag således har orsak at tro, det en stor del, som blifwit talt om Lapparnas Truldom, warit blott grundadt på gemene mans lösa rykten och berättelser, så holler jag det för injurieust emot sjelfwa nationen at tilwita dem en sådan last, för hwilken en och an-nan ibland dem kan wara hästad, och til hwilken de gemensamt draga en sådan leda, som någon as oß.

§. 27.
Hwad altså Schefferus skrifwer om Trollknutarna, genom hwilkas oplosande de sjöfarande kunna få så starkt wäder och wind de wilja: Hippotades, qui dat pro munere ventos, Curvet ut impulsos utilis aura sinus. (Ovid) eller om et stags djeflar, som Lappen förwarar i en pung, ur hwilken han dageligen utsläpper en, och kallas Gan, hwilken skadar folk och boskap samt sönderbråkar hällar; eller om Tyre; eller at de med sin Truldom kunna komma skeppen på hafwet i deras häftigaste lopp at twär stadna och blifwa för alt wäder orörlige, samt mycket annat, som af gemene man kringföres, sådant är denna tiden ohördt på de orter jag warit i Lapmarken wistande. Schefferus, som om alla deße saker ej fant något hodiernos Scriptores, af hwilkas Skrifter och berättelser han sig eljest betjente, mente sådant härröra deraf, at deße ej warit wid sjösidan wistande, utan woro homines mediterranei. Men om sådana saker blifwit den tiden bedrefne af Lapparna i Norrige och Wästersjön, emedan Norrske Skribenter i synnerhet citeras, så hade det i Pite- och Torne-Lapmarker ej kunnat wara obekant.

§. 28.
En annan sak är det med detta folkets nästan kring hela werlden bekanta Spåtrummor (Gobdas), dem jag wäl ei ännu fått se i Lapmarken, men måste dock tilstå, at de på somlige orter torde ej ännu aldeles wara komne ur bruk, eller förglömde, ändock man för de skarpa inquisitioner, som derwid blifwit gjorde, ej widare, än i löndom dermed omgår. De som sådant bruka, göra det i sådan tysthet, at näpligen deras eget folk få weta derutaf, emedan de weta det kommer på lifwet an, och at de af andra, som sådana ej bruka, lätteligen kunde blifwa angifne. Och detta är orsaken, hwarföre ei eller någon dristar sig at dem och de ceremonier, man derwid brukat, redigt beskriswa. Jag kan således ej med någon trygghet härom yttra mig widare, än hwad jag af allmänna rykten fått förnimma, nämligen, at de bruka dem för orakel, i det de, i anseende til de figurer deruppå äro målade, förmena sig kunna få weta hwad som tildrager sig på fjärran orter, om deras Björn- och djurjagter skola wäl lyckas, hwaraf wiße sjukdomar äro timade, och huru de kunna botas på hwad sätt och med hwilka offer de wißa tider kunna bäst behaga sina afgudar o. s. w. Ty emedan de hafwa i alla sådana händelser wißa och särskildta märken målade på Trumman, inbilla de sig få säker och tilförlitelig kundskap om alt, sedan deras ringknippa under wißa sånger och slag på Trumman medelst en hammare, som är gjord as Renshorn,på et wist märke eller figur stadnat. Detta skulle jag anse för et gyckelspel eller en blott widskepelse utan effect och werkan, om icke Lappens beswimande, som med så många säkra och ofelbara witnens besannande blifwit rönt, tyktes hafwa något besynnerligit med sig, efter man säger at han under sit slående och sjungande faller ned som wore han död på jorden, och wid upwaknandet wet berätta hwad på fjärran orter skedt och annat, som han begärt få weta. Men detta händer ej androm, än dem, som hafwa namn före at wara Trollkarlar och äro således med den Onda Anden i en närmare bekantskap och förbindelse. Ty, de andre, som bruka deße instrumenter, hafwa dem blott som medel at få weta något hemligit: hwilket förekommer mig som wåra Kast-böcker eller Lyckohjul, som wäl äro af förståndigt folk för ro skull gjorde, men ofta af de enfaldige til widskepelse brukas. Den som åstundar utförligare sammanhang häruppå, finner sådant hos Schefferum, emedan jag, som ej ens fått se dem, dristar ej eller widare beskrifwa dem.

§. 29.
I somlige Lapmarker har man wetat berätta om den konsten at göra det den andra måste löpa Warg, ändock sadant på de andra och mäste ställen är ohördt. För några år tilbaka berättade en Lapp uti en wiß Församling för sin Själesörjare, at då han skulle taga skinnet af en Warg, fann han under huden et Tenbälte samt pung och knifslidor. En annan berättade för många är, äfwen för Häradshöfdingen i orten, at en wiß man kommit och bedt honom om förlåtelse, at han året tilförene, såsom Warg, dräpte tre Renar för honom, det ock denne sig påminte. Jag wet, at en sådan sak holles ibland de lärde inter paradoxa. Jag har sådant ej sedt. Men är det sant, så lärer det wara den Ondas gäckeri, hwarmed han bjuder til at apa efter Skaparens underwerk på Nebucadnezar.

§. 30.
Af gammalt hafwa Lapparna brukat åtskillige widskepelser med sina döda. At de undertiden offrat några år Renar til deras åminnelse, blir äfwen af Scheffero förmält, som berättar dem holla sina döde såsom Deos minores gentium, och således offra deße manibus såsom sina andra Gudar. De döda, eller deras manes, berättar han kallas hos Lapparna Sitte. Jag har ej annat ord hört uppå de döda, än Jabmig eller æppar, (så kalla de barnen, som dödt utan döpelse), och Lapparna hafwa jemwäl tilståt det man undertiden en lång tid brukat offra åt dem. At de eljest haft sälsamma tankar om dem, har jag märkt dels derutaf, at när de swept dem, hafwa de sedt noga efter om swepningen wälbetäkt hela kroppen, föregifwande at själen, om kroppen ej wore wäl omswept, skulle slippa bort, dels emedan de på somliga ställen brukat lägga tobak, yxa, några torra stickor sajnt eldsaker, etc. uti Likkistan, I Åsele Lapmark blef inan för en tid sedan warse sådana saker, då man wid Kyrkan af en händelse komat byta om Likkista. I Kaitom har det warit brukeligit, at när den dödas slägtingar eller goda wänner farit förbi de ställen, på hwilka de haft sina Lik obegrafna, hafwa de kastat åt dem et stycke tobak. För en gammal widskepelse kan det ock räknas, at de somligstädes pläga nedergrafwa med Liket de kläder, i hwilka någon blifwit död, samt merendels förtära den Renen wid grafölet, med hwilken den döde blifwit förd til grafwen, som ock sedermera des ben i jorden begrafwa.

Hurudan tanka de eljest haft om sina döda har jag kunnat sluta af en wiß Laps utlåtelse öfwer en man som dödde i sin bästa ålder. Gud hade ej, sade han, så snart tagit en sådan man til sig, om han honom ej behöft och haft arbete, at sätta honom göra. Det är ock wist, at aldrig sättes den Ren för oket mera, som dragit en död til grafwa.

§. 31.
At de jemwäl på många ställen bruka allehanda skrock med djur- och fiskefången, utom de Afgudiske konster jag tilförene nämnt, hat man tid efter annan försport. En trowärdig Bonde på Landsbygden berättade, at då han för en tid tilbaka hade en Lapp i sällskap då han wille skjuta en Björn, blef han, sedan de fått djuret, tillika med de andre följeslagare af samma Lapp warnad at ej smörja sina skor med denna Björnens ister, med föregifwande, at der han det gjorde, skulle en Björn taga lifwet af honom. Deße, som ej wille tro Lappen, gjorde twärt emot hans förmaning. Hwarpå hände, at samma Lapp året derefter, under det han gick wall, måste ej allenast för en Björn sätta lifwet til, utan ock blifwa af honom i grund opäten. Om detta är sant, hwilket dock samma Bonde betygade, måste det utan twifwel hafwa härkommit af någon djefwulsk förpliktelse, den han sig tilförene underkastat. Eljest kan jag ej dertil gifwa skål.

§. 32.
Iöfrigit är det wist, at detta folket, hälst wid Björnjagter, bruka många Ceremomer, om hwilka hwarest de tagit dem, antingen af sina grannar, eller sjelfwa updiktat dem, är owist. Man wil ej nämna om Spåtrumman, af hwilken de betjent sig at få weta om deras jagt skulle lyckas eller ej, emedan derom något tilförene är nämnt, utan de hafwa derwid wißa joikningar och sånger, dem de bruka dels då de dräpit Björnen och under det de föra honom hem, dels då de komma fram, samt äta op honom, etc. hwilka wisor äro af Scheffero til en del beskrefna, ändock man tror, at deße wisor äro i Lapmarkerne något variable. Då de draga honom utur sit bo eller hide, pläga de piska honom med ris, och den som är baneman slår gemenligen en Mäßings nagla uti sin byßa, eller hänger han något sådant märke på sin hals, det han bär en lång tid antingen som et heders tekn at han giort en så berömlig gerning, eller af någon widskepelse, kan jag ej wist säja. Besynnerligit är det, at de uti sina wisor ibland annat aflägga sin tacksäjelse hos honom, at han låtit dem dräpa sig och ej gjort dem skada: samt at deras hustrur måste wid hemkomsten tugga Albark och spotta dem i ansigtet, sjunga segersånger, samt skynda sig ut genom den rätta dören, under det de komma sjelfwe in genom heligdören. Björnen koka de på somliga ställen op merendels på en gång, och byta sedan köttet; men hufwudet koka de helt och hollet, samt förwara wäl hufwudskålen och benen, som skola begrafwas, och om en hund drager bort något ben, så måste han sätta sit ben i stället, lika som förr är talt om offren. En del tilstädja ej sina hustrur och barn äta af köttet. Somlige tillåta sina hustrur at äta deraf, åtminstone wißa delar, men det skal ske genom en Mäßingsring, den de sätta för munnen. Somligstädes plägar man gräfwa ned ej allenast, som förr mäldt är, hufwudskålen och benen, utan jemwäl et par skidor, hyfwel, knif, et stycke Mäßing, etc. hwarmed han utan twifwel skal hjelpa sig fram i den andra werlden. Ömkeligit, at deße människor wilja änteligen tro det Björnen skal upstå och lefwa efter döden, när de likwäl äro sjelfwe nog twifwelaktige om deras egen upståndelse, ändock de undertiden säja sig tro, at de efter döden skola lefwa, eller, efter deras ordasätt, wandra i den andra werlden. Hwad öfrigit härwid wore at berätta, och som af Scheffero på anförde ställe blifwit widlyftigare omtalt, går jag för kortheten skul förbi.

§. 33.
Så har det ej eller hos Lapparna varit obrukeligit at lämpa både Guds dyra ord och jemwäl wåra Christeliga helgedomar til sina widskepelser. Jag har tilförene något nämnt om deras läsningar, som til en stor del befinnas wara tagne ur Guds heliga Ord, men genom deßas widskepliga bruk skändeligen mißbrukade. Jag wille tro, at de tagit de maneren til at korßa sina Afgudabeläten, etc. af bilderna, som de sedt uti wåra Swenska Kyrkor, som jag ock har hollit före, at de Fartyg de pläga hänga op i trän, äro efterdömen af de Skepp, som man plägar hänga op i somliga Kyrkor på landsbygden och jemwäl i Lapmarken, ändock jag finner Schefferus hafwa andra tankar derom. I Jockmocks Kyrka war för en tid mycket i bruk, at man hemligen bar in en hop byltor och slarfwor af allehanda slag, dem de stoppat under wäggarna och i holen wid Kyrkogolfwet. Men sedan deras Capellan lät söka op alla deße gömslor och för deras ögon offenteligen bränna op dem, har man ej hört widare deraf.

§. 34.
Utom hittils omtalte Lapparnas Afgudar och widskepelser, kunde man ännu upräkna en hop af mindre wärde, der ej detta gjorde tilfyllest at wisa, det tilståndet i somliga Lapmarken är ännu nog beklageligit. Man kan ej eller neka, at de ju uti alt detta äro, som i tungomål, seder och opförande, fins emellan olika och skiljaktige: och jag har märkt at de nu mera, sedan Guds hel. Ord begynt wisa sin werkan ibland dem, mycket kommit i oordning med sina konster, hwaraf är skedt, at man nu har swårare före at komma under wädret med sjelfwa sammanhanget af deras Afgudatjenster, än fordomdags. De som ännu lefwa i sit mörker kunna ej bewekas at rätt beskrifwa sina konster, eller drista de det göra. Och de, som fått smak af Christendomen, blyas merendels wid at tala om sådant; hwaraf händt, at då jag fått se ögonskenliga märken til något dylikt, hafwa deße sökt ej allenast at förtiga det, utan ock al wända det til andra ändamål. Jag har just ej eller warit så mycket angelägen at utspana deras werk, efter jag sedt man kunde ingen nyttig sanning upfinna, om man än wiste et noga sammanhang på hela deras Afgudatjenst, ej eller någon nytta dermed skaffa, emedan det fast nödigare är, at häfwa otron och mörkret ur deras hjertan och sinnen, då det öfriga lärer af sig sjelft, med Guds hjelp, småningom förswinna, o. s. w.

§. 35.
Imedlertid får man mer än ofta förundra sig, då man hörer en del af detta folket så redigt och förnuftigt tala och utlåta sig om alt annat, men i sin Afgudatjenst bära sig så oförnuftigt åt. Hwaraf man har tilfälle at utröna huru djupa rötter en wedertagen widskepelse och wane kunna hafwa i en människas hjerta. Och, emedan jag sedt Nybyggare, som warit så wäl för sig komne, at de läst i bok, samt haft både Bibel och andra andeliga böcker, men genom omgänget med Lapparna blifwit bögde til en hop af de upräknade widskepelser, dem de brukat utan eftertanka och blott af en wana samt naturlig räddhoga för landsens helgedomar, har jag haft tilfälle at göra öfwer detta folket den anmärkning, at det lärer både falla swårt och gå långsamt til, innan man får alla deras widskepelser ifrån dem. Imedlertid är på de fläste ställen en god begynnelse gjord, och i anseende til Guds heliga Ords dageliga tilwäxt och förökelse i denna werldenes del, har man at trösta sig dermed, at ändock sådant för människom är omöjeligit, så äro för Gudi all ting möjelig.