Om de hedniska finnarnas gudar

Temaside: Finsk religion og mytologi

Om de hedniska finnarnas gudar

Zakarias Topelius
Helsingfors, 1875

92. Om de hedniska finnarnas gudar

Långt innan Gud allsmäktig uppenbarat sin sanna kunskap för människorna, hade han själw nedlagt en dunkel aning i deras samweten. De sågo öwer sig himmelen med dess åska och ljungeld, framför sig det wida hawet och den gröna jorden, runtomkring sig den beständiga omwäxlingen aw dag och natt, winter och sommar, liw och död. De kände sig ringa och wanmäktiga, deras liw förgick som blomstren på marken, och de sökte Gud för att trygga sig wid något ewigt, som icke war underkastat jordens wäxlingar.

Men de sökte Gud i den synliga wärlden och wisste icke i sin okunnighet, att Gud är en osynlig ande, som, allestädes närwarande, uppenbarar sin kraft i naturen. Däraw förwillades deras ögon, och de sökte honom förgäwes. Finnarna trodde, att han fanns i den synliga himmelen, och kallade honom Jumala (den gode). Emedan ålderdomen hölls i stor wördnad, kallades himmelens Gud äwen Ukko, den gamle. Han troddes styra molnens lopp, åskan, snön, haglet och regnet. Honom kunde ingen motstå; molnen war hans skjorta, blixten hans pil, och han sågs stundom wid himlaranden, klädd i blå strumpor och brokiga skor.

Ukko — så trodde hedningarna — hade en hustru, Akka, från wars korg biet hämtade honung. Solen, månen och stjärnorna woro särskilda gudamakter, som hade unga, sköna söner och döttrar: Päiwätär, solens dotter, Kuutar, månens dotter, Tähdetär, stjärnans dotter. En aw solens söner war Panu, eldsanden. Luonnottaret woro naturens tre döttrar, som framalstrade järnet. Luftens dotter, Ilmatar, bidrog till wärldens skapelse, men windens dotter, Tuulentytär, war en illa uppfostrad flicka, som wäwde dåliga skjortor. Sunnanwindens dotter, Etelätär, gaw regn i torka, och sommarens dotter, Suwetar, wårdade boskap i skogen.

Wattnets gud hette Ahti och war en wördig gubbe med långt skägg aw sjögräs. Han bodde i en klippgrotta, Ahtola, och hade omätliga skatter, dem han röwat aw sjöfarande och sällan gaw tillbaka. Hans hustru war den giwmilda Wellamo, klädd i en blå mössa, säwskjorta och kappa aw skum. De hade många sköna, men ostadiga barn, och wågens dotter, Aallotar, brukade stundom på klippan kamma sitt långa hår med silwerborste.

Jordens mäktiga moder hette Maanemo och anropades om rikliga skördar. Skogens behärskare war den gamla, brunskäggiga Tapio med sin höga hatt aw barr och sin päls aw granmossa. Hans boning war det wackra Metsola, skogsgården, där Tapio hade tre konungaborgar och en skattkammare, till wilken hans hustru Mielikki bar guldnyckeln wid sidan. Henne bad jägaren om en lycklig jakt, och såg han henne wresig, i fula, tarwliga kläder, lyckades jakten illa; men såg han henne prydd med guldarmband och pärlor, då war han säker om lycklig fångst. Ty alla skogens djur woro Tapios boskapshjordar; han hade många tjänare och wackra, wäluppfostrade barn. Nyyrikki högg märken i träden, att jägaren ej skulle gå wilse; Tellerwo ledde hem boskapen; Tuulikki bredde sin röda silkesduk till en brygga öwer bäcken. Metsän piika, skogens lilla tjänsteflicka, lewde aw idel honung och blåste så ljuwligt sin flöjt, att Mielikki waknade ur sin morgonslummer och hörde jägarens böner.

I Hiitola, långt bland de öde bergen, bodde den grymme Hiisi. Hela hans släkt war onda troll, han war plågornas och förskräckelsernas konung, han kunde slipa de skarpaste swärd. Under jorden, i Tuonela, war de dödas rike, till wilket man färdades öwer nio haw. Dess blodlystna konung war Tuoni, wars elaka hustru hjälpte sin man att wakta de döda. Sönerna hade kopparfingrar, döttrarna woro fula och ondsinta, men wärst war den blinda Lowiatar, plågornas moder.

Utom dem funnos många andra både goda och onda wäsen, som stundom hjälpte, stundom skadade människorna. I warje träd, warje berg, warje källa bodde en haltia eller skyddsande; allt hade liw, hela naturen war uppfylld aw lewande andar. Och så hade Gud allsmäktig i hedningarnas föreställning liksom fallit sönder i många tusende spillror, och warje sådan spillra aw Gud war bunden wid naturföremål.

Människans ande allena war fri. Den wisa människan kunde behärska naturen och beswärja gudarna genom ordets makt. Hon kunde med sina läsningar (luwut) skapa naturföremål eller förwandla dem till någonting annat. Hon kunde nedkalla blixten, haglet, frosten, wattuflödet; hon kunde framkalla sjukdomarna eller bortdriwa dem. Till allt sådant behöwde hon weta tingens ursprung (synty), och då war hon härskare öwer allting förutom döden, som hon icke kunde beswärja, emedan hon icke wisste hans ursprung.

I allt detta låg en skymt aw den gudomliga sanningen. Ty det finska folket har i alla tider begrundat höga ting och älskat wisheten, som det aktat högre än styrkan. Men det behöwde Guds uppenbarade ord för att finna den Gud, som det så länge förgäwes sökt.

Finnarnas hedniska gudstjänst war mycket enkel. De hade heliga träd, heliga berg, heliga sjöar, heliga floder och källor, äwen heliga djur, såsom t. ex. björnen. Man tror, att de äwen hade awgudahus och awgudabilder. De tjänade sina gudar med böner och offer, wilka förrättades aw husfadern, husmodern eller de wisa bland folket. Jägaren hängde renens horn i det heliga trädet. Fiskaren gaw det feta aw fångsten, swedjebrukaren offrade swedens korn, husmodern utspillde på jorden några droppar mjölk åt de underjordiska (maahiset). Jägaren skar sig i tummen och offrade i en myrstack dropparna aw sitt blod åt Tapio.

93. Om Kalevala och Elias Lönnrot

Biskop Agricola begynte för mer än 350 år sedan att först anteckna en finsk mytologi eller gudalära, och sedan hawa andra med bättre framgång uppsamlat kwarleworna aw denna hedniska tro. Man wisste länge, att gamla finska runor ännu sjöngos aw folket. Prästerskapet tyckte ej om dessa kwarlewor aw hedendomen, och många fromma kristna betraktade dem med fruktan och awsky. Så hände, att många av dessa forntida runor, som icke woro uppskriwna utan behöllos i minnet från far till son, blewo annorstädes glömda och bibehöllo sig blott i Karelen och några andra awlägsna orter. Men äwen där klagade många, att i deras barndom fäderna sjungit mycket, som sedan bliwit glömt, och de yngre sångarna kunde ej mera mäta sig i minne och kraft med de äldre.

Det är nu mer än hundra år, sedan professor Porthan i Åbo begynte att uppteckna några aw dessa gamla runor och fann dem hawa ett wärde för kännedomen aw folkets forntid. Samtidigt och efter honom begynte lärda män, såsom Ganander, Lencqwist och andra, att utleta från runorna det, som de wille weta om hedendomens tro. Efter dem begynte doktor Topelius att samla och trycka runor, som karelska sångare sjöngo för honom. Allt flere sådana runor upptäcktes, man begynte förstå deras wärde, men ingen hade ännu anat, att de kunde förenas till en hel, stor folkdikt.

Då företog sig doktor Elias Lönnrot att wandra igenom de trakter i finska och ryska Karelen, där runorna ännu sjöngos aw gråhåriga wisa. Han fann ännu långt flere sådana forntida runor, än andra funnit före hans tid, och upptecknade dem. Till sin förundran märkte han då, att runorna hade inbördes sammanhang och beskrewo samma händelser eller samma personer. Då sammanställde han alla berättande runor i en stor samling, wilken han kallade Kalewala efter den gamla jätten Kalewa, som sades wara de finska hjältarnas stamfader. Andra runor åter, i wilka folket sjöng om sina fröjder och sorger, samlade han i Kanteletar, som fick sitt namn aw kantele, finnarnas gamla strängaspel. Dessutom samlade han finska ordspråk och gåtor, skrew många lärorika psalmer och lät trycka många nyttiga böcker, bland wilka är hans stora ordbok öwer det finska språket. Så blew han en aw de mest namnkunniga och mest älskade män, som någonsin lewat i Finland.

Men doktor Lönnrot aktade ringa sin egen ära. Han prisade Gud, som utkorat honom till ett aw sina redskap på jorden, och ansåg det för sin enda berömmelse att wara en aw de många, som arbeta för fäderneslandet. Sedan han länge warit läkare i Kajana, blew han professor i finska språket wid Helsingfors' uniwersitet och flyttade slutligen till sin födelseort i Sammatti, alltid med stor ödmjukhet arbetande för medmänniskors wäl och sitt folks upplysning. Genom honom har det finska folket lärt sig känna sin dunkla forntid och fått mod att bestå som ett eget, själwständigt folk gentemot andra folk i wärlden.

Kalewala utkom första gången 1835, andra gången 1849 i en aw Lönnrot tillökad och annorlunda ordnad upplaga. Denna bok har wäckt ett stort uppseende icke blott i Finland, utan mångenstädes i Europa, ja, i Amerika. Den har bliwit öwersatt till swenska (aw M. Castren och R. Collan) samt till flere främmande språk. Öwerallt har man ansett Kalewala för en aw de märkwärdigaste folkdikter, som någonsin utkommit, och prisar det finska folket lyckligt att äga en sådan. Ty Kalewala liknar icke någon annan samling aw folksånger i hela wärlden. Där återspeglar sig det finska folkets egendomlighet, och wid sidan aw mycket, som för wår tid synes hedniskt och widunderligt, finnes där en djup wisdom, en enkel skönhet och en rörande fosterlandskärlek.

Nyare Kalewala innehåller femtio runor eller sånger med inalles 22.800 åttastawiga werser. Dess innehåll är en berättelse om det finska folkets forntida hjältar och deras äwentyr. Wi läsa där om den gamla, wisa runosångaren Wäinämöinen, den raska smeden Ilmarinen, den unga, tappra och öwermodiga Lemminkäinen, den jättestarka, olycksfödda Kullerwo, den skrytsamma Joukahainen och vidare om wärldens skapelse, om sångens begynnelse, om Pohjola i norden, om Wäinölä i södern och annat mer. Wi skola därför i korthet berätta några stycken ur Kalewala för dem, som icke ha läst den märkwärdiga boken.

94. Världens skapelse

(Efter Kalewala I.)

Så jag hörde fordom sägas,

hörde sången förr begynnas:

„En i sänder kommer natten,

en i sänder ljusnar dagen,

ensam föddes Wäinämöinen,

den ewärdelige sångarn.“

Luftens dotter war hans moder,

winden war hans starke fader,

wida hawet war hans wagga,

och hans hem war öde rymden.

Det war luftens ljuwa dotter,

Ilmatar naturens tärna.

Under fästets rymd hon bodde,

ledsnade att ensam lewa,

sänkte sig till wattnets wågor,

waggades aw östanwinden

på de skumbetäckta böljor.

Så i nio mänskoåldrar,

i sju hundra långa somrar

drews den klara luftens dotter

på de wida wattenöknar,

sam mot öster, sam mot wäster,

tröttnade wid willa wågor,

och hon bad till himlens herre:

„Ukko, högste Gud där owan,

hjälp mig arma, öwergiwna!“

Som hon bad, då kom en fågel,

hawets and på snabba wingar,

sökte för sitt bo ett fäste,

fann ej minsta lägerställe:

„Bygger jag mitt bo i winden,

så skall winden störta stugan;

bygger jag mitt bo på wågen,

så skall wågen föra bort det.“

Men då höjde wattnets moder,

wattnets moder, luftens tärna,

knä och skuldra upp ur wågen.

Och så kom den wilsna anden,

trodde, att det war en tuwa,

blomsterö på öde hawet,

byggde så sitt bo på tuwan,

lade äggen sju i blomstren;

sex aw äggen woro guldägg,

men det sjunde war ett järnägg.

Wattnets moder, luftens tärna,

kände snart en owan wärme,

drog med hast sitt knä tillbaka,

äggen rullade i wattnet.

föllo där i tusen stycken.

Ej förgingos de i wattnet,

härligt warje ägg förbyttes:

aw dess nedre hälft blew jorden,

aw dess öwre hälft blew himlen,

aw dess gula tändes solen,

aw dess wita lyste månen,

aw dess klara delar föddes

stjärnorna på fästets båge,

och dess dunkla delar spriddes

såsom moln på himlawalwet.

Åter gingo långa tider,

många långa år förflöto;

wattnets moder, lustens tärna,

sam ännu i hawets töcken

med det dunkla djupet under

och den klara himlen owan.

Efter tio långa somrar

höjde hon sin hand ur wågen

och begynte skapa länder.

Där hon sträckte sina händer,

höjdes stränder, uddar, öar;

där hon stampade med foten,

gräwde hon ut fiskens gropar;

där hon dykade i wattnet,

danade hon hawets hålor;

där hon närmade sig landet,

jämnade hon strandens wallar,

bröt det breda hawets bukter,

redde plats att fånga laxar.

Och så skapade hon wikar,

öar, fjärdar, dolda klippor,

där de sköna fartyg stranda,

och där raska sjömän drunkna.

Redan stodo luftens stolpar,

bergens räfflor, jordens marker;

men ej än fanns Wäinämöinen,

den ewärdelige sångarn.

Sent omsider, sist aw alla,

föddes också Wäinämöinen,

grånad redan, när han föddes,

wis och gammal re’n i waggan.

Hawets bölja war hans wagga.

och dess skum hans huwudkudde.

Icke solen, icke månen,

egen kraft och egen wilja

banade hans wäg i wärlden.

Fallen ur sin moders sköte

drew han åtta år på hawet.

Drew så till en namnlös udde,

steg med fröjd på gröna jorden

att beskåda himlens måne,

att aw solens sken sig glädja,

att betrakta Karlawagnen.

Alltså blew nu wärlden skapad,

alltså föddes Wäinämöinen,

den ewärdelige sångarn.

Kilde:

Zakarias Topelius: Boken om vårt land 1875, ss. 183-190.