Pischan-paschans son

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Anders Fjellner (1795-1876)

Anders Fjellner
(1795-1876)

Pischan-paschans son
Pissjan-passjan-pardne

Med noter og bemærkninger af Gustaf von Düben, 1873

Denne sång anser Fjellner vara mycket gammal, tillhöra tiden för Lapparnes vistande i urlandet, i Asien, och anspelande på någon höfding derstädes. Äfven denne sångs öfversättning är gjord af Fjellner; jag har blott bearbetat den, för vinnande af metrisk form.

Pissjan-passjan-pardne.

(Pischan-paschans son.)

Pischan, solens sidas höfding,

Paschan, nattens höfdings dotter,

vigda på en björnhud, svurit

helig ed att andra lifvets

gryning icke skulle lysa,

synas för den eden bröte.

Stalo snart stal mannens lif och

tog ned-gräfda godset, hjorden.

Qvinnan flydde med en ren-hop,

med ett foster under bältet;

fjerran bort en son hon födde.

(Uppvuxen vill gossen hafva reda på sin fader.)

Frågar han: "hvar är min fader?"

(Modren svarar:)

"Icke, son, du har en fader".

Men till svar då sonen säger:

"Orrens höna har sin orr-tupp,

tjäderhönan har sin tjäder,

renkon har ju ock sin rentjur,

björnens hona har sin han-björn,

elgkon har också sin elgtjur;

ej af sten, af träd jag kommit".

År från år så gossen växer,

manlig blir, i skogen jagar.

Ständigt kältar, frågar modren:

"moder säg, hvem är min fader?"

(Hon vill icke tala ut fadrens namn, af fruktan för Stalon, utan före gifver än det ena, än det andra. Ett par exempel följa.)

Äntligt svarar hon: "Din fader

borta är att jaga elgar,

leda dem ur jagtens hage,

föra lefvande till påssion,

draga elgen dit på skidor".

"Säg min faders namn, o moder!"

(Hon svarar:)

"Björnen, brummande, din fader

skaffar, skriaren, till kåtan".

(Då efter många, försök å gossens och undanflygter å modrens sida, ingen utsigt finnes för honom att vinna sitt mål, låtsar han icke vidare om saken, utan)

Kolten upp han skörtar, färdas

bort till mötes-kåtan; vänder

åter hem; med snara fångar

en björninna, drager henne,

låter henne brumma, skria,

rulla, välta, mumla, mumla;

förer henne intill kåtan.

(Han stiger in och säger:)

"Gör åt mig ett bröd, min moder".

Brödet steker hon på glöden.

"Goda moder gif mig brödet,

räck med egen hand mig steken".

Gossen trycker hvita brödet,

heta brödet i mot handen.

"Moder, säg, hvem är min fader?"

(I smärtan bekänner hon:)

"Pischan-paschan är din fader!"

(Gossen frågar:)

"Moder! hvar är då min fader?"

(Hon svarar:)

"Stalo, Svarta åsens åbo,

tog hans lif, hans hjord, hans skatter.

Derför länge jag dig varnat

att ej gå till Svarta åsen,

ej besöka Altai-bergen,

icke Baikals sidor, stränder".

(Gossen har imellertid fattat sitt beslut på grund af upplysningar vid mötes-kåtan, der allt gjorts i ordning för den kommande tvekampen; han säger:)

"Männen plägat råd i kåtan;

hjelparne, död-gömmar-skaran,

jemte nåiden sig församlat;

gif mig nu min faders strids-staf,

gif min faders stridsdrägt, gif mig

dertill hjelmen, brodd-skor, handskar".

(Modren prutar mot, klagar:)

"Ensam lemnas jag i kåtan,

tårögd, glömd på gamla dagar,

ingen sköter mig till död-da’r,

gömmer mig i sand och näfver".

Sonen famnar då sin moder,

signar, går. Och snart han träder

in till Svart- ås-gubbens drängar,

träder in och niger; talar:

"Sägen edra byars höfding

nu har andra byens höfding

kommit att er höfding söka".

(För att skrämma gossen trollar nu Stalon oväder:)

Åskan dundrar, blixten ljungar;

Ilmar, ypperst ibland himla-

fadrens tjenar-skara, slungar

blixtrar, öser vatten, skyfall.

Drängen går till gubben, säger:

"hit en främmad höfding kommit".

(Stalo säger:)

"Bjud den bya-höfding in till

gäst hos dessa byars höfding.

Huru ser han ut?"

(Tjenaren svarar:)

"Till skuldran

re’n den unge är ett hufvud

högre väl än alla andra:

skulderbred, grof-benig; hjelmen

täcker munnen; ögat gnistrar;

strids-staf han i jernhand håller;

stridsdrägt breda bröstet täcker.

Nåiden bullrar, trumman dundrar,

edra hjelpare stå redo,

stå på kullens båda sidor,

färdig står död-gömmar skaran".

(Stalo svarar:)

"Koken mål af gödda ren-kor,

utaf Pischan-paschans afvel;

skaffen hit jern-pansarskjortan,

bågen, pilen, spjutet, lansen".

Gossen nalkas; hufvudskålar

rundt kring spetsade han skådar;

bundna ormar, hvaraf barnen

togo gift till sina pilar.

(Nu skall kampen börja fram för huset, i hvilket Stalo döljer sig; en nåid uppträder som utmanare å gossens sida, och säger efter hvart annat:)

"Jag stöter, jag stöter på vatten!

"Jag stöter, jag stöter på dykning!

"Jag stöter, jag stöter på kragtag!

"Jag stöter, jag stöter på famntag!

(Då intet svar följer på dessa utmaningar, fattar gossen en hufvudskål och yttrar:)

"Gubbe! hvems är hufvudskålen?"

(Stalo svarar:)

"Pischan-paschans hufvud är det".

(Nåiden:)

"Jag stöter, jag stöter på pil-udd".

Gubben sköt en pil från gluggen.

Pilen bet ej. Gossen fattar,

stöter pilens udd mot stenen:

"Gubbe, hvar blef pilen slöad?"

(Stalo:)

"Imot Pischan-paschans tänder".

(Gossen:)

"Sannt; hans tänder äro brutna".

(Nåiden:)

"Jag stöter, jag stöter på spjutspets".

(Stalo:)

Skjuter glödgadt spjut med bågen (fotbågen).

Spjutet slår han (gossen) bort med stafven,

tager, stöter, slår i björken,

böjer spjutets spets.

(Frågar:)

"Min gubbe, säg, hvar böjdes så din spjutspets?"

(Stalo:)

"Imot Pischan-paschans tänder".

(Nåiden:)

"Jag stöter på rasslande lansar".

(Stalo:)

Släpper giftig lans från gluggen.

Med sin staf i flygten slår han (gossen)

lansen undan; tager, stöter

i mot stenen, viker, bryter;

frågar noga: "Gubbe lille,

säg, hvar bräcktes denne lansen?"

(Stalo:)

"Imot Pischan-paschans tänder".

(Nu är ammunitionen slut; för att få ut gubben säger gossen hånande:)

"Ulfven är i kulan fångad".

(Stalo, som icke tappat modet, frågar:)

"Hvar skall ut jag komma, sonson?

Genom fram-dörrn? genom bak-dörrn?"

(Gossen:)

"Å, kom genom bak-dörrn, farfar!"

(Detta, menar han, passar en trollkarl.)

Gubben kommer ut beväpnad;

gossen tager mot med stafven,

fattar gubben hårdt i bringan,

trycker pansar’t in i bröstet.

(Stalo ropar till sitt folk och andarne:)

"Hjelpen, hjelpen mig som kämpar

mot den andra byens höfding".

Ilmar, ypperst ibland himla-

fadrens tjenar-skara, slungar

eldklot-blixten, tänder huset.

(Detta brinner, faller ned jemte den påsatta kitteln; gossen hånar:)

"Steks och tvättas i ett spad af

Pischan-paschans renhjords afvel".

Tjenare till hjelp nu komma,

än med hugg-knubb, än med yxa,

än med nålar, än med annat.

Pischan-paschan-sonen griper

Stalo-gubben, sopar, rödjer,

stöter honom imot marken,

stöter hårdt och frågar noga:

"Hvilket väljer du: gå biltog?

eller vill min slaf du blifva?

hvar är Pischan-paschans skatter?

hvar är Pischan-paschans hjordar?"

(Nåiden:)

"Himla-fadrens oblo svärtar

hjertat, eller klarar anden.

Hvad är du, då hän du skiljes,

då du skeden släpper, då du

sista gången drager andan?"

(Stalo:)

"Pischan-paschans vålnads ögon

skjuta röd eld, bränna, hexa.

Icke kan jag honom resa

upp igen med blod ocli senor".

(Gossen:)

"Hvilket gör du? går du biltog,

eller vill min slaf du blifva?"

(Stalo:)

"Hvilken är försoningsgåfvan,

som kan Pischan-paschan blidka?

gerning gjord är pil som skjutits.

Hvem försonar, blidkar döde?"

(Nåiden:)

"Himla-fadren samman-sämjar,

om blott oblo trängt igenom,

sugit in i, bortbränt, uppvärmt,

klarat andan. Sjelf han stryker,

skrapar bort, försonar, blidkar.

Han sjelf är sjelf; ej du, ej jag,

ej såsom du, ej såsom jag.

Sjelf han klarar, till det bästa

vänder allt, förlåter; gåfvan

skall med glädje dock man taga,

hon skall vara största skatten,

vara hjertats högsta trängtan;

om man gåfvan icke mottar,

oblo svärtar, liexar, dödar,

förer på de ondes sida.

Andra verldens själar ha ej

ben och kött, men finnas ändock;

rum ej ta de; icke klämmer

klippan dem; och vattnet hindrar,

dränker dem ej; liksom tanken

flyga de igenom jorden,

genom måne, sol och stjernor;

tid de ha’ ej, han bakom dem

flyktat; de i drömmen visa

sig för dem som yra, bländas.

Desse äro nu de sälle,

hvilka Ilmars oblo helgat.

Men de andre döde äro

de som smittats, suddlats, svartnat.

Se der har du gode, onde:

de som påklädt rena drägten,

eller fula drägten afvig.

Himlafadren sjelf är sjelf; han

är ej såsom Vi och J blott;

sjelf han styrer höga himlen,

sjelf ban styrer andra verlden".

(Stalo:)

"Nu jag ser; han kan förena,

stryka brottet bort, förlåta;

kan förinta; lugna hjertat,

kan förnöja de osälle,

lindra, stridige förlika.

Biltog går jag, lemnar skatten;

egaren må hjorden taga,

mig en liten flock nog närer,

der på Baikals östra sida,

vid Staiberne, vid Reppe,

öfre grenarna af Amart,

Lena-strandens laxe-kistor,

Tjäder-hufvudenas jagtmark".

Pischan-paschan-sonen lösslet

med sin hand då halfva hjorden;

sade: "Blod har icke drupit". —

Derpå Stalo-gubben afled,

gömdes ned i myr och gyttja,

af döds-vårdarena gömdes;

de och nåider fingo lotter.

Lätt om hjertat kosan vände

han mot vester, hem till modren,

se’n han striden lyckligt utstått,

med hvar ann’ förlikt de döde.

Så han famnade sin moder,

södra sidans, norra sidans,

mötes-kåtans förste höfding;

han förnyade, han reste

fadrens betesvallar, visten.

Denna sång är i flera hänseenden egendomlig. Genom det hela går en tydlig lapsk flägt. Ideerne äro, om man tager undan Nåidens långa tal, rent lapska; likaså situationerne. Hela detaljen med tvekampen, sekundanterne och dödgräfvarne samt Nåiden, såsom utmanare, är alldeles ny och främmande; något motsvarande har jag icke funnit någon städes omtaladt. Fjellner låter gossen af sin moder begära fadrens jern-rustning, fadrens jern-handskar; dessa anakronismer har jag sökt undvika genom tvetydiga ord, så mycket hellre som de senare på lapska kallas krapok, hvilket helt enkelt än i dag betyder handskar. Hjelmen har fått stå i brist på annat ord. Men med afseende på Stalons "jernpansarskjorta" har jag icke kunnat ändra detta plaggs namn, ty jernet deri spelar en rôle mot stridens slut, då gossen trycker det in i Stalons bröst. Då allt annat häntyder på sångens höga ålder, har jag tilltrott mig kunna kalla dessa ord anakronismer, såsom tillsatta i senare tid, under det sången genom tradition gått från slägt till slägt.

Kilde

Gustaf von Düben: Om Lappland och Lapparne, Företrädesvis de svenska, Ethnografiska studier, 1873