Saga om Grim Lodinkin
| Velg språk | Norrønt | Islandsk | Norsk | Dansk | Svensk | Færøysk |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Denne teksten finnes på følgende språk ► |  |
 |
 |
eller
Mythiska och romantiska forntids-sagor
utgifne af
Häradshöfding, Bergs-Fiskal och Ledamot af det
Kongl. Nordiska Fornskrifts-Sällskapet
i Köpenhamn.
Fahlun
Carl Richard Roselli
1834
N:o X
Texten härtill igenfinnes i Pergaments-Boken N:o 434 i 4:to, sannolikt från medlet af det 14 århundradet, på Kongl. Bibliotheket i Köpenhamn, hvarmed af Rafn, en anden Pergaments-Codex, ett fragment och 2:ne pappers-afskrifter blifvit jämnförda. Sagan er förut utgifven, med Isleif Thorleifsons latinske öfversättning, af Olof Rudbeck, Ups. 1697, i folio, och hörer til samma cyklus som N:o VII.
Här begynner Sagan om Grim Lodinkin (1).
1. Så är det sagdt om Grim Lodinkin, att han var stor och stark, och en mycket ansedd man. Derför blef han kallad Lodinkin, att hans ena kind var beväxt med mörkt hår; dermed var han född, och derpå bet icke något jern. Grim tog vid egendomen på Rafnista efter sin fader Ketil Häng, blef en mycket rik man, och rådde nästan öfver hela Halogaland. På den tiden fanns det en mägtig och berömd Herse östan om Viken, som hette Harald, hvilken hade till ägta Geirhild, en dotter till Konung Sölge, som åter var en son af Konung Rolf ur (af) Berget i Upplanden. Deras dotter hette Lopthäna, en mycket vacker och välbildad kvinna. Dit for Grim Lodinkin på sin skuta sjelf adertonde, och friade till Lopthäna. Giftermålet blef aftaladt, och att han skulle hålla bröllop om hösten derpå; men sju nätter före bröllopsdagen försvann Lopthäna, och ingen visste hvad som var blefvet af henne. När Grim kom till bröllopet, saknade han sin fästmö, eller bruden, som var borta; dock tyckte han sig veta (inse), att hennes fader icke hade någon skuld deri. Han stannade der öfver tre nätter, och drucko de under tiden, likväl var glädjen ringa; hvarefter han färdades hem igen till Rafnista. Fem år tillförene hade det burit så till (inträffat), att Harald Herses hustru blifvit död, och att han året derpå öglade Grimhild Jösursdotter nordan från Finnmarken, och förde henne hem till sig. Snart tycktes hon der gifva allt till spillo, och elak var hon ock emot sin stjufdotter Löpthäna, som sedan utröntes. Grim var missnöjd äfver sin belägenhet, eftersom han icke sporde till Lopthäna, sin fästekvinna. Det hände sig nu, som ofta förut, att ett hårdt år utbröt på Halogaland. Grim Lodinkin beslöt då att draga hemifrån och färdades förty af på sitt skepp med två män. Han höll (styrde kosan) nordan om Finnmarken, och sedan österut till Gandvik (n. v. Hvita Hafvet); och då han kom (in) i viken, såg han, att der var en tillräckelig fångst att göra. Han landade då der med, sitt skepp, drog det upp på stranden, och gick sedan till en fiskarstuga, der han gjorde upp eld åt sig; men när de voro insomnade om natten, vaknade de vid det, att en stark storm med isglopp hade uppstått, och så hårdt var detta oväder, att allt tillfrös både ute och inne. Om morgonen när de voro klädde, gingo de ut till sjön; då sågo de, att all fångsten var borta, som om den aldrig hade varit der, och syntes det dem, som voro de stadde i en svårt belägenhet; ty bort derifrån kunde de icke komma, hvarför de gingo hem till stugan, der de förblefvo hela dagen. Om natten vaknade Grim vid det, att någon skrattade utanför stugan; han sprang då genast upp, tog sin yxa, och gick ut; han hade äfven efter vanligheten med sig pilarne Gusenöt som hans fader Ketil Häng hade gifvit honom (2). Men när han kom ut, såg han tvänne trollkvinnor nere vid skeppet, hvilka höllo i hvar sin stam deraf, och ärnade att sönderbryta det. Grim kvad då:
Hvad heten I,
Som klippor bebon!
Och som mitt skepp
Skada viljen?
Någon mer stygg,
Än i ären
Till utseende,
Såg jag än aldrig.
Den, som stod honom närmast, kvad till svar:
Feima (3) jag heter,
Och född blef jag nordligt,
Rimners (4) dotter
Från högfjället;
Här ärr syster min,
Hälften bättre,
Kleima (5) hon heter,
Kommen till stranden.
Grim kvad:
Ingenstäds trifs
Thjasses dotter (6);
Stygga kvinnor!
Snart skall jag vredgas;
Er skall jag förr än
Rödull (7) synes skina,
Glupska ulfvar
Ge till föda.
Kleima svarade:
Fordom hände
Det, att vår fader
Trollade bort
Bölje-hjorden (fartygen);
Ville ej ödet (så),
Aldrig I skullen
Hela (oskadde) komma
Hem härifrån.
Grim kvad:
Eder skall jag bägge
Snarligen lofva
Udden och eggen,
Till en början;
Då skola Rimners
Döttrar pröfva,
Hvad som bättre duger:
Brodd (pilspets) eller knytnäfve.
Grim tog då den ena af Gusenöten (pilarne), öch afsköt den mot henne, som stod honom närmast, så ätt hon straxt fick sin bane. Feima sade då: »illa for nu syster Kleima!» hvarpå hon rusade emot Grim; men han högg till henne med yxan, och hugget träffade det ena skulder- (axel-) bladet. Hon skrek högt dervid, och sprang inåt landet längs efter viken. Vid hugget släppte Grim yxan, och den fastnade i såret. Grim löpte efter och följde henne beständigt på samma afstånd, ända tills de kommo in emellan några stora berg. Der såg han framför sig bland klipporna en stor håla, till hvilken en smal fotstig var gående; och lopp hon upp efter den, liksom på släta marken, men i detsamma hon ansträngde sig för att springa upp åt berget, föll yxan utur såret. Grim upptog den genast, och han måste nu klänga sig upp, på det sätt, att han högg fast yxan i det ena spåret, medan han stod i det andra, och halade sig sedan upp efter skaftet; och kom han sålunda fram till hålan. Der såg han en klar eld brinna, hvarvid tvänne troll, en karl och en käring, voro sittande, med fötterna mot hvarandra; och voro bägge klädda i korta och grofva skinnkjortlar. Tydligt såg han äfven, huru de bägge voro skapade; och hette karlen Rimner och käringen Hyrja (8). Då nu Feima kom in i hålan, helsade de henne, och sporde, hvar hennes syster Kleima kunde vara. »Ja, gissa det!» svarade Feima, »hon ligger död ute vid viken, och jag har bekommit banesår, men Ni ligga här inne och lättjas vid elden.» Jotnen sade då: »det har varit en ringa berömlig idrott, att dräpa er, den ena sex, den andra sju år gammal; hvilken har gjort detta?» »Den elake Grim Lodinkin har gjort det,» svarade Feima; »desse två, fader och son, äro mera bestämde än andra, att utrota troll och berginbyggare; men fastän han gjort detta, skall han dock aldrig lyckas alt få Lopthäna till hustru; och är det löje värdt, att saken nu står så emellan dem.» Då sade Rimner: »detta våller min syster Grimhild, och besitter hon mycken konstfärdighet.» Blodförlusten afmattade nu Feima så mycket, att hon nedföll död. I detsamma trädde Grim in i hålan, och högg till Rimner så härdt att hufvudet flög af. Då sprang Hyrja upp och in på Grim, hvarpå de begynte brottas, och var deras kamp både hård och längvarig; ty hon var en stor trollkäring, och Grim var mycket stark; dock blef utgången den, att han grep henne om medjan och svängde henne så att hon föll omkull, hvarpå han högg hufvudet af henne, och återvände sedan till sin stuga.
2. Dagen derefter var vädret godt. De gingo då omkring viken, och sågo huru en stor hval var drifven upp på stranden, hvarför de genast förfogade sig dit, och började att sönderstycka hvalen. Kort derefter blef Grim varse tolf man, gångande ditåt; de kommo snart närmare, hvarpå Grim helsade dem, och frågade efter deras namn. Deras anförare sade sig heta Reidar den Oförvägne (9), och sporde, hvarför Grim ville råna från honom hans egendom. Grim svarade, att han först funnit hvalen. »Vet du icke,» sade Reidar, »att jag områder allt som här drifver i land?» »Icke vet jag det,» svarade Grim, »men om än så skulle vara, så lät oss delå hälft om hälft.» »Det vill jag icke,» utlät sig Reidar, »utan skolen I göra ettdera, antingen gå bort från hvalen, eller slåss om den.» »Förr göra vi det,» sade Grim, »än mista den hal och hållen.» Derpå gingo de mot hvarandra och slogos, och det uppstod en mägta hård kamp. Reidar och hans män voro väl öfvade i vapen, och gåfvo starka hugg, så att Grims bägge män inom en kort stund föllo. Då uppstod en mycket skarp strid, hvilken dock slöts dermed, att Reidar föll, och alla hans män med honom. Grim dignade äfven ned, såsom både sårad och utmattad, och låg nu på stridsplatsen, icke tänkande att kunna undslippa döden. Han hade icke legat der länge, förr än han blef varse en kvinna der gående, om hon eljest förtjente att benämnas så, hälst hon icke var högre än en sju års gammal flicka, men ändock så tjock, att Grim icke tilltrodde sig, att kunna famna om henne; och hade hon tillika ett långlagdt och bistert ansigte, en krokig näsa, kort hals, svarta ögon och ohyggliga kinder. Stygg och luden var hon äfven, och både hennes hud och hår voro svarta till färgen. Hon var klädd i en grof skinnkofta, som icke räckte längre ned än till höften. Att kyssa henne syntes ej smakligt, ty näsans utgjutelser hängde öfver läpparne på henne. Hon gick dit der Grim var liggande, öch sade: »lågt ligger nu Halogalänningarnes höfding; vill du Grim tigga (emottaga) lifvet af mig?» »Näppeligen kan jag det, så ohygglig som du är,» svarade Grim; »men hvad heter du?» sporde han vidare. Hon svarade: »jag heter Geirrid Gandvikekkja; du må tro, att jag är något rådande här i viken, och bestäm dig derför för ettdera.» »Det är ett gammalt ordspråk,» svarade Grim, »att en hvar har lifvet kärast, och således vill jag bekväma mig till, att emottaga det af dig.» Hon tog honom då upp under skindkoftan och språng sina färde med honom som ett litet barn, och så häftigt tillika, att han knappt kunde andas. Hon stannade icke, förrän de kommo till en stor håla, och då hon lade honom ned der, tyckte Grim att hön var ännu styggare än förut. »Nu är du kommen hit,» sade hon, »och vill jag, att du belönar mig för det att jag frälste dig, och bar dig hit, och genant kysser mig.» »Det kan jag ingalunda göra,» svarade Grim, »så afskyvärd som du förefaller mig vara.» »Då vill jag icke heller visa dig någon tjenst vidare,» sade Geirrid, »och ser jag, alt du i sådant fall är snart dödsens barn.» »Det måste då blifva därvid,» yttrade Grim, »änskönt det bär mycket emot för mig;» hvarpå han gick fram och kyssta henne, och tyckte han henne då ej vara så motbjudande att vidröra, som icke mera vederstygglig att åskåda. Då kvällen inföll tillredde Geirrid sin säng, och sporde, om Grim ville ligga ensam eller hos henne. Grim svarade, ätt han hälst ville ligga ensam; hvarpå hon utlät sig, att hon då icke heller ville beflita sig om att läka honom. Grim, som insåg, att det icke skulle bekomma honom väl att neka, sade då, att han häldre ville ligga hos henne, i fall det kom an derpå. Han gjorde äfven så; men hon lade förut en förbindning på alla hans sår, ock hvarken sveda eller ömhet tyckte han sig sedan känna (10). Förunderligast föreföll honom den smidighet, som hennes fingrar hade, fastän hennes händer voro så fula; ty de förekommo honom mera lika gamsklor än menniskohänder. Så snart de kommit i säng, insomnade Grim; men när han uppvaknade, såg han en så vacker kvinna ligga i sängen bredvid sig, att han tyckte sig aldrig hafva sett någon dylik; och förundrade han sig högeligen deröfver, att hon mycket liknade Löpthäna, hans fästekvinna. Nedanför sängen såg han den vederstyggliga trollkvinno-hammen ligga, som Geirrid Gandvikekkja hade haft (burit). Mycket vanmägtig syntes hon då vara. Han uppstod genast, och drog hammen bort till eldstaden, och uppbrände den der. Sedan gick han fram, och stänkte vatten på kvinnan, till dess hon kom sig före, då hon sade: »Nu har det gått lyckligt för oss bägge; jag räddade först ditt lif, men du förhjelpte mig från min olyckliga förvandling.» »På hvad sätt kom du hit, och huruledes har det sig nu med dig?» sporde Grim. »Kort efter det du var dragen bort från Viken från min fader Harald,» svarade hon, »mötte min stjufmoder Grimhild mig, yttrande så: nu skall jag löna dig, Lopthäna! för det du varit styfsint och tvär emot mig, sedan jag kom hit till riket; och förklarar jag nu, att du skall varda den styggaste trollkvinna, och föras bort härifrån nordan upp till Gandvik, och bo der i en afsidea liggande håla; der skall du äfven vara utsatt för en beständig tvedrägt med min broder Rimner, och I bägge få mycket ondt med hvarandra att skaffa, men den af er vara värst utsatt, som visar sig minst eftergifvande! Du skall äfven blifva en leda för alla, både troll och menniskor; äfven, fortfor bon, skall du förblifva i denna förtrollning under hela din återstående lifstid, och aldrig lösas från den, så framt icke någon man tillstädjer dig (bifaller) tre ting, som du beder honom om, och jag vet, att ingen vill: och är det första, ätt få sitt lif räddadt genom dig, det andra att kyssa dig, och det tredje att dela din säng, hvilket är det, som alla minst skola bekväma sig till. Nu har du gjort allt detta, men du var också mäst pligtig dertill; och är nu min vilja, att du beledsagar mig östan till Viken till min fader, och håller bröllop med mig efter som aftaladt var. De drogo sedan dädan till Grims stuga, och då var der en ymnig fångst, ty der låg nu en hval i hvarje vik. Han lastade då sitt skepp, och då han var fädig, styrde han från land, och de voro bägge på skeppet, han och Lopthäna. Han använde då den konst, som hans fader Ketil Häng och andra Rafnistamän hade begagnat, att hän drog upp seglet då stiltje inföll; hvarpå han genast fick medvind, och seglade nu hem til Rafnista, der folket tyckte sig hafva återfått honom från Hels boning (underverlden).
3. Kort derefter drog Grim med Lopthäna ostan till Viken; Grimhild beherrskade då ensam nästan allt der på trakten. Så snart Grim anländt dit, lät han, sedan han förut omtaladt för Harald Herse, huru allt hade tillgått, gripa Grimhild, och draga en lädersäck öfver hennes hufvud, hvarpå hon blef stenad till döds. Han höll derefter bröllop med Lopthäna och drog sedan hem till Rafnista. Harald Herse gifte sig för tredje gången, och fick Thorgun, Thorres dotter. Grim och Lophtäna hade icke lefvat länge tillsammans, inan de fingo en dotter, som blef kallad Brynhild; hon växte upp på Rafnista, och var en mycket fager mö; Grim älskade henne äfven högt. När hon var tolf år gammal, friade en man vid namn Sörkver till henne, och var denna Sörkver son till Svade, son till Raudfell (Rödfell), son till Bard, son till Thorkel Bundinfot. Hon ville icke gifta sig med honom, och derför utfordrades Grim af Sörkver på envigeskamp, hvilken utmaning Grim emottog. Sörkver härstammade på mödernesidan från Sogn, och egda några gårdar der. Efter en half månads förlopp skulle enviget hållas. I Norrige fanns då en Herse som hette Asmund och områdde gården Berurjoder (11); han var gift, och hade en son, vid namn Ingjald, hvilken var en mycket berömlig man, och hade länge vistats hos Grim Lodinkin; ty det var stor vänskap dem emellan; dock var Ingjald äldst af dem, men Grim långt starkare. Ingjald ägtade en kvinna som hette Dagny, dotter af den Asmund, som var uppkallad efter Gnod, och en syster till krigskonungen Olof (12). Med henne aflade han en son, som hette Asmund, och sedan blef fosterbroder till Odd den Vidtbefarne, hvilken var med Sigurd Ring på Bråvalla, och eljest kallades Örvar-Odd. På den bestämda tiden kom Sörkver till envigesplatsen sjelf tolfte, och voro alla hans följeslagare Berserkar (13). Grim var kommen dit förut, och med honom Ingjald, samt många bönder från Halogaland. De gingo då fram på platsen, och Grim skulle hugga först (14); hafvande han svärdet Dragvendil, som hans fader hade områdt. Tröst hette den man, som höll skölden framför Sörkver. Grims första hugg var så starkt, att det klöf skölden längs efter, men svärdspetsen träffade Tröst på den vänstra skuldran och gick ut på honom ofvanför högra höften, hvarefter svärdet råkade Sörkvers vänstra lår, och tog bägge benen af honom, det ena ofvanför, och det andra nedanför knäet, så att han nedföll död på stället. Ingjald och de öfrige, vände sig nu emot de tio, som öfverlefde, och höllo icke upp, förr än alla voro dräpte. Då kvad Grim:
Fällt hafva vi,
Till jorden,
Tolf Berserkar
Hederslöse;
Dock var Sörkver
Starkast ibland
Dessa kämpar,
Men Tröst näst honom.
Och vidare kvad han:
Främst bör jag göra
Hvad min fader gjorde (15);
Ej skall min dotter,
Utan strid derom,
Nödgas ägta
Någon slik man,
Den fagra mön!
Så länge Grim lefver.
Efter envigeskampen drog Grim hem, men Ingjald till Berurjoder. Kort efter dödde hans fader, då han tillträdde bestyret öfver alla dess egendomar, blef en mycket ansedd bonde, och utmärkte sig för både gästfrihet och yppighet i sin hushållning.
4. Några år förut var Bödmod, Framars son afliden, och hade han med sin hustru Rafnhild, en dotter vid namn Thorny, hvars son var Thorbjörn Talkni fader till Ketil Breid, fader till Thorny, som var gift med Hergils Napras. Rafnhild drog då hem till Rafnista till sin broder Grim. En berömlig man, vid namn Thorkel, var då Jarl öfverr Numedalsfylke. Han drog till Rafnista, och friade till Rafnhild, hvarefter hon blef gift med honom. Deras son var Ketil Häng, hvilken inbrände Harek och Rärik, Hilderids söner, för det de baktalat hans frände Thorolf. Derefter for Ketil till Island, och tog i besittning landet emellan Thjorså och Markarfljot, samt bodde på Hof. Hans son var Rafn, den förste (?) Lagmannen på Island;, hans andra son var Helge, fader till Helga, som var gift med Oddbjörn Askesmed eller Skeppsbyggmästare; hans tredje son var Storolf, fader till Orm den Starke och Rafnhild som var gift med Gunnar Baugson; deras son var Hamund, fader till Gunnar på Hlidarenda, och deras dotter Arngun, som var gift med Roar, offerpräst på Tunga; varande Hamund den Halte deras son. Der var då en mägtig Herse, vid namn Vederorm, en son af Vemund den Gamle; han friade till Brynhild, Grim Lodinkins, dotter, och hun följde honom. Deras son var Vemund, fader till Vederorm, hvilken flygtade för Konung Harald (Hårfager) östan till Jämtland, och afröjde der skogarne till bygder (16); hans son var Holmfast, men Vederorms syster hette Brynhild, och hennes son Grim, som var uppkallad efter Grim Lodinkin. Fränderne Grim och Holmfast foro i vesterviking (17) och dräpte på Söderöarne Jarlen Asbjörn Skerjablese, hvarvid de såsom krigsbyte togo hans hustru Olof och hans dotter Arneid. Den sistnämnde tillföll Holmfast, och han sålde henne till sin frände Vederorm, hos hvilken hon var trälinna, till dess Ketil Thrym ägtade henne, och förde henne ut till Island. Efter henne är Arneidestad i (vid) Östfjorden uppkallad. Grim ägtade Olof, Thord Vagalds dotter, som varit gift med Jarlen. Grim for till Island, och tog Grimnäs, midt emot Svinevattn, i besittning, samt bodde på Öndverdenäs fyra år, men sedan på Burfeld. Hans son var Thorgills, som hade till ägta Helga, Gest Oddleifsons dotter. Deras söner voro Thoraren på Burfeld och Jörund på Midenge. Grim föll i en envigeskamp under Halkesholar för Halketil, Ketilbjörns broder på Mosfeld. Grim Lodinkin uppehöll sig på Rafnista, som förr är omtaladt; han aflade sedermera med sin hustru en son, som fick namnet Odd, och blef uppfostrad hos Ingjald på Berurjoder (18); han blef sedan kallad än Örvar-Odd, än Odd den Vidtbefarne. Grim var ansedd för en rask man; han var stark och mycket modig, och bestyrde sjelf om sitt. Han dödde af ålderdom; och slutar här Grim Lodinkins saga.
Upplysningar och Anmärkningar (▲ = tillbaka till texten):
- Denna saga är att anse nästan som en fortsättning af Ketil Hängs, hvarför den äfven bort följa efter densamma, i fall omständigheter sådant tillåtit. ▲
- Om dessa pilar, hvilka hette Flög, Remsa och Fifa, se 3 Cap. af nyssnämnde saga [Not 1]. ▲
- Feima betyder en blygsam kvinna. Det är således troligt, att skriffel här eger rum, och att här skolat stå, antingen Fenia, betecknande en Jätte- eller Trollkvinna, eller Fenna en stor snödrifva. ▲
- Detta namn deriverar sig från Hrim, rimfrost, eller från Hrimthurs en af rimfrost och is danad Jätte. ▲
- Kleim, betyder en fläck (macula); måhända här en snöfläck. Derigenom blifva alla tre personernas namn allegoriska. ▲
- Thjassi, som kommer af Thjós, betecknar en Jätte, äfven en köttfull, korpulent man. Kväldet på detta ställe syftar troligen på Jätten Thjasses dotter Skade, som var Asa-Guden Njörds maka. Hon ville bo der hennes fader bodde, nemligen på fjällen i Thrymhem; men Njörd ville bo nära sjön; då kommo de ofverens att de skulle vistas nio nätter i Thrymhem och tre i Noatun (Njörds bostad). Men då Njörd kom hem till Noatun från fjället, kvad han:
Hvaremot Skade kvad:Jag ledsnade vid fjällen,
Fast jag ej var der länge;
Endast nio nätter.
Ulfva-tjut
Tycktes mig ledt vara,
Mot svanornas sång.
Då for Skade upp till fjällen ock byggde i Thrymhem, och far hon mycket på skidor med båge, och skjuter djur: hon kallas Skid-Gudinna. Derom, och huru Njörd hade bekommit Skade, se Sturlesons Edda, Gylfaginning, Cap. 23 och Bragarædur, Cap. 56. ▲Sofva jag ej kunde
På sjöstranden
För foglarnes skrän;
Den måsen,
Som från hafvet kommer,
Hvar morgon mig väcker. - Rödull är egenteligjen stråle (radiolus); men Skalderna kallade solen äfven så, eftersom hon, isynnerhet morgon och afton, kastar ett rödaktigt sken på föremålen. ▲
- Namnet härrör måhända från Hyr, eld, eller Hyra, värme. ▲
- Med Hvatvísi, som här står, betecknas egenteligen den, som handlar utan öfverläggning eller besinning, och således är dumdristig eller oförvägen. ▲
- Läkarekonsten var ej särdeles känd af våra forfäder under hedendomen. Då, enligt de på Gudaläran grundade meningar, det ansågs ärofullt att finna döden i krig, och då döden på slagtfältet öppnade för den svärdfallne kämpen Valhalls herrliga boning, men det tvärtom ansågs skamligt att dö på sjuksängen; då uppfostran, krigsöfningar och härfärder stärkte och härdade den af ingen veklighet försvagade kroppen, skulle egenteliga sjukdomar blifva sällsynta och erfarenheterna af deras behandling fåtaliga. Då dertill kommer, att man trodde allt styras af ett oundvikligt öde, att man ej genom något medel kunde förlänga sin lifstid, men att man tvärtom kunde, utan att skadas, kasta sig i de ögonskenligaste faror om ej dödens stund vore kommen, finner man lätt, att omsorgen att förvara sig mot åkommor och förlänga lifvet ej kunde vara påtänkt, och att läkarekonsten, hvarken som vetenskap eller konst, var särdeles öflig. De få invertes sjukdomsfall, som våra förfäder under hedendomen voro underkastade, härrörde väl isynnerhet från luftens åverkan, men då man efter sina föräldrar ärft en stark kropp, som ännu mer härdades genom lefnadssättet, hjelpte vanligen naturen sig sjelf, som den nästan altid gör, der den kan verka i sin fulla kraft.
Men hvad man ej aldeles kunde umbära, var någon chirurgisk skicklighet. Ett beständigt i krig varande folk, jämt utsatt för sår och krossningar, måste hafva vunnit någon färdighet i deras behandling. Också förekomma sårförbindningar ofta i sagorna; men äfven i denna lilla omständighet uttryckte sig Nordbons karakter, ty det konstmässiga och lämpeliga måste stå tillbaka för det heroiska och karlavulna både hos chirurgen och patienten, som fördrog den hårdaste behandling utan kvida, och exempel derpå gifva sagorna tillräckligt. Med goda Läkare, Godir Læknír, som ofta nämnas i gamla häfderna, menas väl sådane, som häruti egde serdeles skicklighet och öfning. Kvinnor brukades härtill som oftast, såsom de der, i sitt behandlingssätt, hade mera sagtmod, ömhet och eftergifvenhet. Berättelsen om slaget vid Stiklarstad (Olof Haraldssons saga, Cap. 247), utom flere andra, lemnar oss underrättelser om desse läkarinnors biträde vid fältslag och deras sätt att genom lag af kokade, starkt luktande örter, som gafs åt de sårade, utröna huru djupt ett sår kunde vara. Sådana, enkelt brukade och äfven i konstiga compositioner, användes äfven för en annan behandling. Liljegren, Jarlmans och Hermans saga, sid. 65. ▲ - Denna gård skall nu kallas Berlio, och vara belägen i Sogndalen. Torfæus, Hist. Norv. Tom. 1 p. 264, 274. ▲
- Denne Olof, som här kallas Lidsmanna Konúg; i Gånge-Rolfs saga Konung i Danmark; samt i Romund Gripsons saga Konung Olof af Gardum, Gnodar-Asmunds son, lärer hafva haft sitt hemvist på vestra sidan om Venern, och egenteligen varit en sjökonung, som låg mycket ute i viking. Se Romund Gripsons saga. ▲
- Med detta namn betecknades öfverdådiga, rasvilla forntidskämpar; och förekommer en undersökning om dem i ett tillägg till Kristni saga, Hafniæ 1773. ▲
- Deraf finner man, att äfven i forntiden den sedvana ägde rum, att den utmanade skulle först få anfalla. ▲
- Detta syftar på anledningen till enviget emellan Grims fader Ketil Häng och Uppdalakämpen Ale; äfvensom emellan Ketil och Vikinga-Konungen Framar, hvarom sagan förmäler. ▲
- Hos Sturleson, Hakon Adalstenfostres saga, Cap. 14, heter det: »Ketil Jamte, Önund Jarls son af Sparrebo, for östan om Kölen, och med honom en stor hop folk, som hade med sig allt sitt husgeråd. De röjde marker, och byggde der stora härader: det blef sedan kalladt Jämteland. Ketils soneson het Thore Helsing; han flydde, för mandråp skull, från Jämteland, och reste öster in på de marker, som der då voro, och byggde der; dit drog ock en stor myckenhet af folk med honom; det är kalladt Helsingeland, ock sträcker sig allt öster till sjön. Östra delen af Helsingeland beboddes af de Svenske. Men när Konung Harald Hårfager intog Norrige, då rymde en stor hop folk af landet för honom, både från Trondhem och Numedalen; och uppkommo sålunda ännu flera nybyggen öster i Jämteland; men somliga drogo ända till Helsingeland o. s. v.»
Deraf kan man sluta till, dels att redan före Harald Hårfagers tid, både Jämtland och Helsingland blifvit coloniserade, dels att den Vederorm sagan omtalar, hört till dem, som i sådant ändamål under Haralds regering öfvergåfvo Numedalen. Detta öfverensstämmer äfven med uppgiften af Sturluson i Har. Hårf. saga, Cap. 20 der det heter: »Efter denna slagtning (i Hafursfjorden år 885) fick Konung Harald intet motstånd i Norrige; ty då voro alla hans motståndare och mägtigaste fiender slagna, och somliga flydde ur landet. Detta utgjorda ett stort antal folk; ty den tiden blefvo stora ödelander bebyggde; då bebyggdes Jämtland och Helsingeland, hvilka bägge dock voro förut af Norrmän något befolkade.» ▲ - Dermed förstods förfädernas vikingatåg till de vester om Scandinavien belägna länder och öar, i synnerhet till kusterna af England, Skottland och Irland. ▲
- Det var ej ovanligt, att man äfven i forntiden åtog sig andras barn, att i föräldrars ställe vårda och uppfostra, för att antingen, då fadren var död eller bortovarande, lätta modrens omsorg, eller ock derigenom visa sin vänskap och aktning for en lefvande fader och ansedd man. Upptagningen, strax efter födelsen, gjorde barnet till medlem af sin faders hus; likaledes införlifvades ett upptaget barn i fosterfaderns familj genom knäsättningen, i följd hvaraf de så antagne fosterbarn kallas än Knésetníngr, och än Fóstri fosterson, eller Fóstra, fosterdotter. Sedan Konung Erik Blodyxe stupat i England kom hans Enka Gunnhild med sina söner till Danmark, hvarest hon blef väl emottagen af Konung Harald Gormsson. Denne Konung antog hennes son Harald att uppfostra, til fósturs, och knäsatte honom, hvarefter gossen uppföddes i Dana Konungens hof. (Hak. Adalst. saga, Cap. 10). Hertig Guttorm hade vattenöst Konung Harald Hårfagers äldsta son och gifvit honom sitt namn; han knäsatte pilten och fostrade honom, samt förde honom med sig öster i Viken. (Har. Hårf. saga, Cap. 21). Äfven sades det fordom, att den ansågs ringare, som fostrade en annans barn. Då Harald täflade med Konung Adalsten i England om företrädet, eller hvilkendera skulle vara för mer än den andra, sände Harald derför sin son Hakon (Håkan) med Hök Habrok till England att der uppfostras. Hök träffade Konung Adalsten i London, och var der då ett präktigt gästabud. Han gick in i salen med trettio män, trädde för Konungen och helsade honom. Konungen bad honom vara välkommen. Hök tog då pilten och satte honom på Konungens knä. Han såg på pilten, och sporde Hök, hvi han så gjorde? Hök svarade: »Konung Harald i Norrige bad dig fostra sin trälinnas son.» Konungen vardt svåra vred, och grep till ett svärd, som stod jemte honom, och drog det ut, likasom han ville dräpa pilten. Hök sade då: »du hafver knäsatt honom, och må du mörda honom, om du vill, men icke månde du med svärd utöda alla Konung Haralds söner.» Hök gick derpå ut, och for sina farde (Har. Hårf. saga, Cap. 42). Konungen uppfostrade pilten, icke för att visa sig undergifven, eller något eftergifvande för Konung Harald, utan emedan han ansåg det ovärdigt att våldföra sig på ett barn, som var öfvergifvit af de sina; och bär förty denne hans fosterson i våra sagor namnet Adalstens Fostre.
De skyldigheter, som ålågo en fosterfader emot sin fosterton, voro i vissa delar desamma som en faders mot sin son. Han skulle således emottaga fostersonen i sitt hus, samt der vårda och draga all faderlig omsorg om honom. Härtill hörde äfven, att gifva honom en för sin tid vanlig bildning och lära honom idrotter. Det kunna vi väl ock säga, att uppfostrarnes förhållande härutinan ej utan skäl berömmes,så vida de alla, såsom Konung Adalsten — det hånliga sätt oaktad, hvarpå han blef Hakons fosterfader — voro vane alt lära fostersunen goda seder, jemte all slags belefvenhet och idrotter; till och med älske honom mer än någon annan menniska, skyld eller oskyld (Cap. 43)» och såsom Odds fosterfader Ingjald, lära denne visdom och vetenskaper, samt akta honom högre än sin egen son (Örv. Odds saga, Cap. 2). Ehvad som än hade föranledt en fosterfader att antaga sig ett barn till uppfostrande, voro dock for honom bevekelsegrunderna till en öm omvårdnad hufvudsakligen altid de samma, och föräldrarne kuude äfven vara öfvertygade om en trogen verkställighet af hvad Besse den Vise yttrade till Droplög: »jag begär din son att fostra, och det försäkrar jag dig, att jag skall lära honom allt det manvett, som jag kan.»
En fosterfader tillkom det vidare, att biträda sin fosterson, till att ernå den värdighet, som anstod honom, och hvarvid han hederligen kunde vinna sin utkomst, hvilket de gamle kallade, at koma einum til throska, forhjelpa en till sin utkomst. För Konungasöner var detta naturligtvis att vinna ett rike. Häruti hafva forbemälde Konungar Adalsten och Harald Gormsson på allt sätt hjelpt hvar sin fosterson Hakon och Harald Gråfell. Som oftast erfordrades det, att utstyra dem till vikingafärd med skepp och manskap, hvarmed de under sina härfärder kunde förskaffa sig ära och rikedomar, samt sluteligen ett rike. För enskilda personer var det att utse åt sitt fosterbarn en passande maka och förse dem med penningar till några för dem erforderliga omkostnader (Nials saga, Cap. 94, 98).
Ibland andra faderliga pligter var det äfven den, att taga en blodig hämd på sina söners baneman. Sådan hämd finna vi ock verkstäld af flere fader. Denna skyldighet, jemte de andra, som hörde till faderliga omvårdnaden, förekommer, såsom äfven tillhörande en fosterfader, åtminstone en gång, såsom ett uttryckeligt förbehåll. Då Ketil erbjöd Höskuld att fostra dess son, sade modren: »du skall då göra denna pilt allt hvad godt du förmår, då han blir vuxen, och hämnas honom, om han faller för vapen, samt så snart han vill gifta sig, gifva honom penningar till hemgift, Ǫvanarmundr, härtill skall du edeligen förpligta dig,» hvartill Ketil äfven biföll.
Att misshandla, eller mindre ädelt bemöta en fosterson, ansågs nedrigt, och att döda den, som man knäsatt, var ett groft brott. Hök Habrok kallade det således mord, om Konung Adalsten mördade Hakon, som blifvit honom knäsatt. Af detta skäl kunde Harald Gormsson ej förmås, att försåtligt handla emot Harald Gråfell, utan då Hakon Hlade-Jarl ville öfvertala honom dertill, svarade: »Konung Harald är min fosterson, som jag knäsatt.» Och vidare, »att det lärer visserligen blifva utropadt för en elak gerning, att (så) svika sin fosterson» (Ol. Tryggv. saga, Cap. 10). Sådane fostrare gjorde ock, genom deras ädla sätt att behandla sina fosterbarn, sig förtjente af aktning och tacksamhet. De missräknade sig ock aldrig på sina fosterbarns erkänsla, oinskränkta tillgifvenhet och hjertliga tacksamhet. Sagorna framställa älven några drag häraf, hvilka, om ej altid i sättet att yttra sig, lika förfinade, dock omvittna, att ynglingarne både med ord och gerningar visste att värdera den omvårdnad de åtnjutit. Liljegren, Ö. O. saga, sid. 236. ▲
