Hertig Magnus och elfvorna

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes i flere utgaver på følgende språk ►

Svensk Folkdiktning

82. Hertig Magnus och elfvorna

Svenska folkvisor
Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius

1. Hertig Magnus gångar sig åt rosende lund,

Der lägger han sig neder till att sofva;

Så kommo de höfviska jungfrur fram,

De ville med honom trolofva.

Hertig Magnus, I svaren mej

Inte nej, utan ja, ja!

2. Den ena hon tager honom i hans hand,

Den andra hviskar sakta i hans öra:

»Vaker upp, vaker upp, sköna ungersven,

Om eder lyster älskogsvisor höra!»

3. »Och eder vill jag gifva de oxparen sju,

Och alla så äro de hvita.

Och alla så gånga de i rosende lund,

Och alla så äro de lika.»

4. »Och eder vill jag gifva ett förgyllande svärd,

Som hänger på femton gullringar;

När som I bären det uti krig,

Skall I icke tappa, utan vinna.»

5. »Och eder vill jag gifva en fackla af gull,

Den bästa, som I månde ega;

Ack, om jag vore en ungersven, som I,

Jag skulle icke dessa gåfvor mista!»

6. »Dessa gåfvor ville jag ock hafva,

Om I vore kristliga qvinnor;

Men nu ären I de ledaste troll,

Som mellan berg och dalar finnas kunna!»

7. De höfviska jungfrur de gånga sin väg;

De gingo åt berget till att vara;

Och alla de trän, som i skogen fanns,

De månde sig för dem nedböja.

8. »Och hade du bidat här en liten stund,

Och hanen han icke hade galit,

Så visst skulle du uti berget varit,

Och med oss du skulle trolofvat.»

Hertig Magnus, I svaren mej

Inte nej, utan ja, ja!