Afskedet (Frithiofs saga)

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

Frithiofs saga
af Esaias Tegnér
(1782-1846)

Afskedet

Ingeborg

Det dagas re'n, och Frithiof kommer icke!

I går likväl var redan tinget utlyst

på Beles hög: den platsen valdes rätt,

hans dotters öde skulle der bestämmas.

Hur många böner har det kostat mig,

hur många tårar, räknade af Freja,

att smälta hatets is kring Frithiofs hjerta

och locka löftet från den stoltes mun,

att åter bjuda handen till försoning!

Ack! mannen är dock hård, och för sin ära

(så kallar han sin stolthet) räknar han

ej just så noga, om han skulle krossa

ett troget hjerta mera eller mindre.

Den arma qvinnan, sluten till hans bröst,

är som en mossväxt, blommande på klippan

med bleka färger: blott med möda håller

den obemärkta sig vid hällen fast,

och hennes näring äro nattens tårar.

I går alltså blef då mitt öde afgjordt,

och aftonsolen har gått ner deröfver.

Men Frithiof kommer ej! De bleka stjernor,

en efter annan, slockna och försvinna,

och med hvar enda utaf dem, som släcks,

går en förhoppning i mitt bröst till grafven.

Dock, hvarför också hoppas? Valhalls gudar

ej älska mig, jag har förtörnat dem.

Den höge Balder, i hvars skygd jag vistas,

är förolämpad, ty en mensklig kärlek

är icke helig nog för gudars blickar;

och jordens glädje får ej våga sig

inunder hvalfven, der de allvarsamma,

de höga makter ha sin boning fäst -

och likafullt, hvad är mitt fel, hvi vredgas

den fromme guden öfver jungfruns kärlek?

Är han ej ren som Urdas blanka våg,

ej oskuldsfull som Gefions morgondrömmar?

Den höga solen vänder icke bort

från tvenne älskande sitt rena öga;

och dagens enka, stjernenatten, hör

midt i sin sorg med glädje deras eder.

Hvad som är lofligt under himlens hvalf,

hur blef det brottsligt under tempelhvalfvet?

Jag älskar Frithiof. Ack, så långt tillbaka,

som jag kan minnas, har jag älskat honom;

den känslan är ett årsbarn med mig sjelf;

jag vet ej, när hon börjat, kan ej ens

den tanken fatta, att hon varit borta.

Som frukten sätter sig omkring sin kärna

och växer ut och rundar omkring henne

i sommarsolens sken sitt klot af guld:

så har jag äfven vuxit ut och mognat

omkring den kärnan, och mitt väsen är

det yttre skalet endast af min kärlek.

Förlåt mig, Balder! Med ett troget hjerta

jag trädde i din sal, och med ett troget

vill jag gå derifrån: jag tar det med mig

utöfver Bifrosts bro och ställer mig

med all min kärlek fram för Valhalls gudar.

Der skall han stå, en Asason som de,

och spegla sig i sköldarna och flyga

med lösta dufvovingar genom blå,

oändlig rymd uti Allfaders sköte,

hvarfrån han kommit. - Hvarför rynkar du

i morgongryningen din ljusa panna?

I mina ådror flyter, som i dina,

den gamle Odens blod. Hvad vill du, frände?

Min kärlek kan jag icke offra dig,

vill det ej ens; han är din himmel värdig.

Men väl jag offra kan min lefnads lycka,

kan kasta bort den, som en drottning kastar

sin mantel från sig och är likafullt

den samma som hon var. - Det är beslutadt!

Det höga Valhall skall ej blygas för

sin fränka: jag vill gå emot mitt öde,

som hjelten går mot sitt. - Der kommer Frithiof.

Hur vild, hur blek! Det är förbi, förbi!

Min vreda norna kommer jämte honom.

Var stark min själ! - Välkommen, sent omsider!

Vårt öde är bestämdt, det står att läsa

uppå din panna.

Frithiof

Stå der icke äfven

blodröda runor, talande om skymf

och hån och landsflykt?

Ingeborg

Frithiof, sansa dig,

berätta hvad som händt! det värsta anar

jag länge se'n, jag är beredd på allt.

Frithiof

Jag kom till tinget uppå ättehögen,

och kring dess gröna sidor, sköld vid sköld

och svärd i handen, stodo Nordens män,

den ena ringen innanför den andra,

upp emot toppen; men på domarstenen,

mörk som ett åskmoln, satt din broder Helge,

den bleke blodman med de skumma blickar;

och jämte honom, ett fullvuxet barn,

satt Halfdan, tanklöst lekande med svärdet.

Då steg jag fram och talte: "Kriget står

och slår på härsköld invid landets gränser;

ditt rike, konung Helge, är i fara:

gif mig din syster och jag lånar dig

min arm i striden, den kan bli dig nyttig.

Låt grollet vara glömdt emellan oss'

ej gerna när jag det mot Ingborgs broder.

Var billig, konung, rädda på en gång

din gyllne krona och din systers hjerta!

Här är min hand. Vid Asa-Thor, det är

den sista gång hon bjuds dig till försoning." -

Då blef ett gny på tinget. Tusen svärd

sitt bifall hamrade på tusen sköldar,

och vapenklangen flög mot skyn, som glad

drack fria männers bifall till det rätta.

"Gif honom Ingeborg, den smärta liljan,

den skönaste, som växt i våra dalar;

han är den bästa klingan i vårt land,

gif honom Ingeborg!" - Min fosterfader,

den gamle Hilding, med sitt silfverskägg,

steg fram och höll ett tal af vishet fullt,

med korta kärnspråk, klingande som svärdshugg;

och Halfdan sjelf ifrån sitt kungasäte

sig reste, bedjande med ord och blickar.

Det var förgäfves; hvarje bön var spild,

liksom ett solsken slösadt bort på klippan,

det lockar ingen växt från hennes hjerta;

och konung Helges anlet blef sig likt,

ett bleklagdt nej på mensklighetens böner

"Åt bondesonen (sade han föraktligt)

jag kunnat Ingborg ge, men tempelskändarn

syns mig ej passa för Valhalladottern.

Har du ej, Frithiof, brutit Balders fred,

har du ej sett min syster i hans tempel,

när dagen gömde sig för edert möte?

Ja eller nej!" Då skallade ett rop

ur mannaringen "Säg blott nej, säg nej!

Vi tro dig på ditt ord, vi fria för dig,

du Thorstens son, så god som kungasonen;

säg nej, säg nej, och Ingeborg är din!" -

"Min lefnads lycka hänger på ett ord

(sad' jag), men frukta ej för det, kung Helge!

Jag vill ej ljuga mig till Valhalls glädje,

och ej till jordens. Jag har sett din syster,

har talt med henne uti templets natt,

men Balders fred har jag ej derför brutit." -

Jag fick ej tala mer. Ett sorl af fasa

flög tinget genom: de, som stodo närmast,

sig drogo undan, liksom för en pestsjuk;

och när jag såg mig om, den dumma vantron

förlamat hvarje tunga, kalkat hvit

hvar kind, nyss blossande af glad förhoppning.

Då segrade kung Helge. Med en röst

så hemsk, så dyster som den döda valans

i Vegtamsqvida, när hon sjöng för Oden

om Asars ofärd och om Helas seger,

så hemskt han talte "Landsflykt eller död

jag kunde sätta, efter fädrens lagar,

uppå ditt brott; men jag vill vara mild,

som Balder är, hvars helgedom du skymfat.

I vesterhafvet ligger det en krans

af öar, dem jarl Angantyr beherskar.

Så länge Bele lefde, jarlen gaf

hvart år sin skatt; se'n har den uteblifvit.

Drag öfver böljan hän och indrif skatten!

det är den bot, jag fordrar för din djerfhet.

Det sägs, tillade han med nedrigt hån,

att Angantyr är hårdhändt, att han rufvar

som draken Fafner på sitt guld, men hvem

står mot vår nye Sigurd Fafnersbane?

En mera manlig bragd försöke du

än dåra jungfrur uti Balders hage!

Till nästa sommar vänta vi dig här

med all din ära, framför allt med skatten.

Om icke, Frithiof, är du hvar mans niding

Så var hans dom, och härmed löstes tinget.

Ingeborg

Och ditt beslut?

Frithiof

ar jag väl mer ett val?

Är ej min ära bunden vid hans fordran?

Den skall jag lösa, om ock Angantyr

förgömt sitt lumpna guld i Nastrands floder.

I dag ännu far jag.

Ingeborg

Och lemnar mig?

Frithiof

Nej, icke lemnar dig, du följer med.

Ingeborg

Omöjligt!

Frithiof

ör mig, hör mig, förr'n du svarar!

Din vise broder Helge tycks ha glömt,

att Angantyr var vän utaf min fader,

liksom af Bele; kanske gifver han

med godo hvad jag fordrar; men om icke,

en väldig öfvertalare, en skarp,

har jag, han hänger vid min venstra sida.

Det kära guldet skickar jag till Helge,

och dermed löser jag oss bägge från

den krönte hycklarns offerknif för alltid.

Men sjelfve, sköna Ingborg, hissa vi

Ellidas segel öfver okänd våg;

hon gungar oss till någon vänlig strand,

som skänker fristad åt en biltog kärlek.

Hvad är mig Norden, hvad är mig ett folk,

som bleknar för ett ord af sina diar

och vill med fräcka händer gripa i

mitt hjertas helgedom, mitt väsens blomkalk?

Vid Freja, det skall icke lyckas dem.

En usel träl är bunden vid den torfva,

der han blef född, men jag vill vara fri,

så fri som bergens vind En hand full stoft

utaf min faders hög och en af Beles

få ännu rum om skeppsbord; det är allt

hvad vi behöfva utaf fosterjorden.

Du älskade, det fins en annan sol

än den, som bleknar öfver dessa snöberg;

det fins en himmel, skönare än här,

och milda stjernor med gudomlig glans

se ner derfrån i varma sommarnätter,

i lagerlundar på ett troget par.

Min fader, Thorsten Vikingsson, for vida

omkring i härnad och förtalde ofta,

vid brasans sken i långa vinterqvällar,

om Greklands haf och öarna deri,

de gröna lundar i den blanka böljan.

Ett mäktigt slägte bodde fordom der

och höga gudar uti marmortempel.

Nu stå de öfvergifna, gräset frodas

å öde stigar, och en blomma växer

ur runorna, som tala forntids vishet;

och smärta pelarstammar grönska der,

omlindade af Söderns rika rankor.

Men rundt omkring bär jorden af sig sjelf

en osådd skörd, hvad menniskan behöfver,

och gyllne äpplen glöda mellan löfven,

och röda drufvor hänga på hvar gren

och svälla yppiga som dina läppar.

Der, Ingeborg, der bygga vi i vågen

ett litet Norden, skönare än här;

och med vår trogna kärlek fylla vi

de lätta tempelhvalfven, fägna än

med mensklig lycka de förgätna gudar.

När seglarn då med slappa dukar gungar

(ty stormen trifs ej der) förbi vår ö

i aftonrodna'ns sken och blickar glad

från rosenfärgad bölja upp mot stranden, -

då skall han skåda uppå templets tröskel

den nya Freja (Afrodite, tror jag,

hon nämns i deras språk) och undra på

de gula lockar, flygande i vinden,

och ögon ljusare än Söderns himmel.

Och efter hand kring henne växer opp

ett litet tempelslägte utaf alfer

med kinder, der du tror att Södern satt

i Nordens drifvor alla sina rosor. -

Ack, Ingeborg, hur skön, hur nära står

all jordisk lycka för två trogna hjertan!

Blott de ha mod att gripa henne fatt,

hon följer villigt med och bygger dem

ett Vingolf redan här inunder molnen.

Kom, skynda! hvarje ord, som talas än,

tar bort ett ögonblick ifrån vår sällhet.

Allt är beredt, Ellida spänner redan

de mörka örnevingarna till flygt,

och friska vindar visa vägen från,

för evigt från den vantrofylda stranden.

Hvi dröjer du?

Ingeborg

Jag kan ej följa dig.

Frithiof

Ej följa mig?

Ingeborg

Ack, Frithiof, du är lycklig!

Du följer ingen, du går sjelf förut,

som stammen på ditt drakskepp, men vid rodret

din egen vilja står och styr din fart

med stadig hand utöfver vreda vågor.

Hur annorlunda är det ej med mig!

Mitt öde hvilar uti andras händer,

de släppa ej sitt rof, fastän det blöder;

och offra sig och klaga och förtyna

i långsam sorg, är kungadotterns frihet.

Frithiof

Är du ej fri, så snart du vill? - I högen

din fader sitter.

Ingeborg

elge är min fader,

är mig i faders ställe; af hans bifall

beror min hand, och Beles dotter stjäl

sin lycka ej, hur nära ock den ligger.

Hvad vore qvinnan, om hon slet sig lös

ifrån de band, hvarmed Allfader fäst

invid den starke hennes svaga väsen?

Den bleka vattenliljan liknar hon:

med vågen stiger hon, med vågen faller,

och seglarns köl går öfver henne fram

och märker icke, att han skär dess stängel.

Det är nu hennes öde; men likväl,

så länge roten hänger fast i sanden,

har växten än sitt värde, lånar färgen

af bleka syskonstjernor ofvanfrån,

en stjerna sjelf uppå de blåa djupen.

Men rycker hon sig lös, då drifver hon,

ett vissnadt blad, omkring den öde böljan.

Förliden natt - den natten var förfärlig,

jag väntade dig ständigt, och du kom ej,

och nattens barn, de allvarsamma tankar,

med svarta lockar, gingo jämt förbi

mitt vakna öga, brinnande och tårlöst,

och Balder sjelf, blodlöse guden, såg

med blickar fulla utaf hot uppå mig -

förliden natt har jag betänkt mitt öde,

och mitt beslut är fattadt: jag blir qvar,

ett lydigt offer vid min broders altar.

Dock var det väl, att jag ej hört dig då

med dina öar, diktade i molnen,

der aftonrodna'n ligger ständigt kring

en enslig blomsterverld af frid och kärlek.

Hvem vet, hur svag man är? Min barndoms drömmar,

de länge tystade, stå upp igen

och hviska i mitt öra med en röst

så välbekant, som vore det en systers,

så öm, som vore det en älskares.

Jag hör er icke, nej, jag hör er icke,

I lockande, I fordom kära stämmor!

Hvad skulle jag, ett Nordens barn, i Södern!

Jag är för blek for rosorna deri,

för färglöst är mitt sinne för dess glöd,

det skulle brännas af den heta solen,

och längtansfullt mitt öga skulle se

mot Nordens stjerna, hvilken står alltjämt,

en himmelsk skildtvakt, öfver fädrens grafvar.

Min ädle Frithiof skall ej flykta från

det kära land, han föddes att försvara;

skall icke kasta bort sitt rykte för

en sak så ringa som en flickas kärlek.

Ett lif, der solen spinner, år från år,

den ena dagen alltid lik den andra,

ett skönt, men evigt enahanda är

för qvinnan endast, men för mannens själ,

och helst för din, blef lifvets stiltje tröttsam.

Du trifves bäst, när stormen tumlar kring

på skummig gångare utöfver djupen

och på din planka, uppå lif och död,

du kämpa får med faran om din ära.

Den sköna öknen, som du målar, blefve

en graf för bragder, icke födda än,

och med din sköld förrostades jämväl

ditt fria sinne. Så skall det ej vara!

Ej jag skall stjäla bort min Frithiofs namn

ur skaldens sånger, icke jag skall släcka

min hjeltes ära i dess morgonrodnad.

Var vis, min Frithiof, låt oss vika för

de höga nornor, låt oss rädda ur

vart ödes skeppsbrott dock ännu vår ära!

Vår lefnads lycka kan ej räddas mer.

Vi måste skiljas.

Frithiof

varför måste vi?

För det en sömnlös natt förstämt ditt sinne?

Ingeborg

För det mitt värde räddas bör och ditt.

Frithiof

På mannens kärlek hvilar qvinnans värde.

Ingeborg

Ej länge älskar han den han ej aktar.

Frithiof

Med lösa nycker vins hans aktning ej.

Ingeborg

En ädel nyck är känslan af det rätta.

Frithiof

Vår kärlek stridde ej mot den i går.

Ingeborg

I dag ej heller, men vår flykt dess mera.

Frithiof

Nödvändigheten bjuder henne, kom!

Ingeborg

Hvad som är rätt och ädelt, är nödvändigt.

Frithiof

Högt rider solen, tiden går förbi.

Ingeborg

Ve mig, han är förbi, förbi för alltid!

Frithiof

Besinna dig, är det ditt sista ord?

Ingeborg

Jag har besinnat allt, det är mitt sista.

Frithiof

Välan, farväl, farväl, kung Helges syster!

Ingeborg

O Frithiof, Frithiof, skola så vi skiljas?

Har du ej någon vänlig blick att ge

åt barndomsvännen, ingen hand att räcka

åt den olyckliga, du älskat förr?

Tror du, jag står på rosor här och visar

min lefnads lycka leende ifrån mig

och sliter utan smärta ur mitt bröst

ett hopp, som växt tillhopa med mitt väsen?

Var icke du mitt hjertas morgondröm?

Hvar glädje, som jag kände, hette Frithiof,

och allt hvad lifvet stort och ädelt har

tog dina anletsdrag inför mitt öga.

Fördunkla ej den bilden för mig, möt

med hårdhet ej den svaga, när hon offrar

hvad henne kärast var på jordens rund,

hvad henne kärast blir i Valhalls salar!

Det offret, Frithiof, är nog tungt ändå;

ett ord till tröst det kunde väl förtjena.

Jag vet, du älskar mig, har vetat det,

allt se'n mitt väsen började att dagas,

och säkert följer dig din Ingborgs minne

i många år ännu, hvart helst du far.

Men vapenklangen döfvar sorgen dock,

hon blåser bort uppå de vilda vågor

och törs ej sätta sig på kämpens bänk

vid dryckeshornet firande sin seger.

Blott då och då, när uti nattens frid

du mönstrar än en gång förflutna dagar,

då skymtar fram bland dem en bleknad bild:

du känner honom väl, han helsar dig

från kära trakter, det är bilden af

den bleka jungfrun uti Balders hage.

Du må ej visa honom bort, fastän

han blickar sorgligt, du må hviska honom

ett vänligt ord i örat: nattens vindar

på trogna vingar föra det till mig,

en tröst likväl, jag har ej någon annan! -

För mig är intet, som förströr min saknad;

i allt, som omger mig, har hon en målsman.

De höga tempelhvalfven tala blott

om dig, och gudens bild, som skulle hota,

tar dina anletsdrag, när månen skiner.

Ser jag åt sjön, der sam din köl och skar

i skum sin väg till längterskan på stranden.

Ser jag åt lunden, der står mången stam

med Ingborgs runor ritade i barken.

Nu växer barken ut, mitt namn förgås,

och det betyder döden, säger sagan.

Jag frågar dagen, hvar han såg dig sist,

jag frågar natten, men de tiga still,

och hafvet sjelf, som bär dig, svarar på

min fråga endast med en suck mot stranden.

Med aftonrodna'n skall jag skicka dig

en helsning, när hon släcks i dina vågor,

och himlens långskepp, molnen, skola ta

om bord en klagan från den öfvergifna.

Så skall jag sitta i min jungfrubur,

en svartklädd enka efter lifvets glädje,

och sömma brutna liljor uti duken,

tills en gång våren väft sin duk och sömmar

den full med bättre liljor på min graf.

Men tar jag harpan för att sjunga ut

oändlig smärta uti djupa toner,

då brister jag i gråt som nu - -

Frithiof

Du segrar, Beles dotter, gråt ej mera!

Förlåt min vrede! det var blott min sorg,

som för ett ögonblick tog vredens drägt;

den drägten kan hon icke bära länge.

Du är min goda norna, Ingeborg:

hvad ädelt är, lär bäst ett ädelt sinne.

Nödvändighetens vishet kan ej ha

en bättre förespråkerska än dig,

du sköna vala med de rosenläppar!

Ja, jag vill vika för nödvändigheten,

vill skiljas från dig, men ej från mitt hopp;

jag tar det med mig öfver vestervågor,

jag tar det med mig intill grafvens port.

Med nästa vardag är jag här igen;

kung Helge, hoppas jag, skall se mig åter.

Då har jag löst mitt löfte, fylt hans fordran,

försont jämväl det brott, man diktat på mig;

och då begär jag, nej, jag fordrar dig

på öppet ting emellan blanka vapen,

ej utaf Helge, men af Nordens folk;

det är din giftoman, du kungadotter!

Jag har ett ord att säga den, som vägrar.

Farväl till dess, var trogen, glöm mig ej,

och tag, till minne af var barndomskärlek,

min armring här, ett skönt Vaulunderverk,

med himlens under ritade i guldet:

det bästa undret är ett troget hjerta.

Hur skönt han passar till din hvita arm,

en lysmask lindad kring en liljestängel!

Farväl, min brud, min älskade, farväl,

om några måna'r är det annorlunda!

(Går.)

Ingeborg

Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull!

Han sätter spetsen af sitt goda svärd

på nornans bröst och säger: Du skall vika!

Du arme Frithiof, nornan viker ej,

hon går sin gång och ler åt Angurvadel.

Hur litet känner du min mörke broder!

Ditt öppna hjeltesinne fattar ej

det dystra djupet utaf hans och hatet,

som glöder i hans afundsjuka barm.

Sin systers hand ger han dig aldrig; förr

han ger sin krona, ger sitt lif till spillo

och offrar mig åt gamle Oden, eller

åt gamle Ring, som nu han kämpar mot. -

Hvart helst jag ser, fins intet hopp för mig:

dock är jag glad, det lefver i ditt hjerta.

Jag vill behålla för mig sjelf min smärta,

men alla goda gudar följe dig!

Här på din armring dock sig räkna låter

hvar särskild månad af en långsam sorg;

två, fyra, sex - då kan du vara åter,

men finner icke mer din Ingeborg.