Föreläsningar i finsk mytologi - Päivä m.fl.

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

I. Gudar

1. Luftens gudomligheter

Päivä, Kun, Otava, Tähti och andra luftens gudomligheter

SIDEN ER UNDER OPBYGNING

Ehuru ukko af Fornfinnarne egentligen dyrkades såsom himmelens gud (taivahan jumala), sträckte sig dock hans verksamhet å ena sidan vida utom de himmelska rymderna, men å den andra fanns det äfven inom dessa rymder ett och annat, som ej lydde under hans omedelbara herravälde. I sin egenskap af himmelens gud ansågs ukko herrska öfver molnen och vindarna, öfver blixten och tordönet, öfver regn, snö och hagel m. m.; men deremot synas solen, månen, stjernorna och många andra himmelska företeelser ej hafva varit beroende af hans spira, utan stått under ledning af sina särskilda gudomligheter. Många bland dem framträda väl såsom högst ringa och obetydliga väsen, men de äro dock hvar i sin stad sjelfständiga makter. I allmänhet stå de skilda gudomligheterna ej i den finska, såsom i den grekiska och romerska mytologin, i något beroende af hvarandra; utan hvarje gud, huru ringa han äfven är, verkar i sin krets såsom en sjelfständig, oberoende makt, eller, för att tala i runans anda, såsom en sjelfrådande husbonde. Liksom hos de dödliga, är äfven i gudarnas krets den ena husbonden rik och mäktig, egare af vidsträckta gods, stora hjordar, talrika tjenare och tjenarinnor, medan åter den andra blott besitter ett ringa område och antingen ingen eller en högst obetydlig familj, men begge äro de dock inom sitt gebit, i sin gård lika sjelfständiga husbönder. Stjernans gudomlighet rår blott öfver en helt obetydlig fläck i rymden, men på denna fläck är han emellertid sin egen herre eller husbonde.

Jag har redan i det föregående omnämnt, att denna föreställning om gudarna är högst sällsynt hos andra beslägtade folkslag, och att de öfverhufvud ej ega några personliga gudar, utan i följe af sin lägre kulturgrad dyrka natur-föremålen: sådana de framträda i sin yttre uppenbarelse. Men fastän sjelfva uppfattningen af gudarnas natur är olika, så äro likväl sjelfva föremålen för dyrkan väsendtligen desamma. Åtminstone blifva solen, månen och stjernorna under en eller annan form tillbedda af alla de ifrågavarande folken. Sålunda gifves det bland Mongolerna, hvilka till större delen äro Buddhaismens anhängare, enskilda stammar, som ännu i dag hylla denna dyrkan, hvarom äfven medeltidens missionärer veta orda. I synnerhet visa de en stor vördnad för solen, och deras schamaner har jag någon gång sett åkalla denna gudomlighet samt derunder kasta mjölk upp i luften till ett offer åt densamma. Om Tunguserna berättar Georgi, att de tillbedja både solen (Delatscha eller Tirgani), månen (Bega) och stjernorna (Ositka), men ära solen högst och förvexla den med sjelfva Buga. De skola äfven hafva för sed att afbilda dessa gudaväsen och åt solen tilldela ett aflångt mennisko-anlete, medan åter månen betecknas genom en halfcirkel och stjernorna genom bläckringar. Flera bland de i södra Sibirien nomadiserande Tatar-stammar dyrka äfven ifrågavarande gudomligheter och afbilda gerna på sina spåtrummor solen och månen under formen af runda figurer. Om en af dessa stammar, som bär namnet Karagas, berättar Georgi, att den tillbeder så väl solen, som hela firmamentet, och frambär till offer åt den förra hufvud och hjerta af en björn eller elg (Rothwild). Med solens dyrkan sammanhänger äfven den omständighet, att det af hedniska Tatarer ej anses tillåtet att arbeta efter solens nedgång. Ur chinesiska källor inhemtas, att åtminstone solens och månens dyrkan varit rådande äfven hos Hiongnu-folket, ty det finnes anmärkt att Tschenju, d. ä. Hiongnu-fursten, tvenne gånger plägade träda ur sitt tält (fältläger), för att om morgonen tillbedja solen och om aftonen månen. Samma vördnadsbetygelse hafva vi i det föregående funnit Samojederna tilldela solen allena, hvilken härvid, liksom hos Tunguserna, förvexlas med num eller jiljbeambaertje. Ostjaker, Woguler och andra finska folkslag, hvilka ifrån sin forntid bibehållit några minnen, hysa jemväl en stor vördnad för solen, månen och stjernorna. Bland dessa folkslag synas äfven Wogulerna icke göra någon sträng åtskilnad emellan solen och himmelens gud Torom, ty enligt Georgi skola de hålla före, att solen är Toroms vistelseort. Om Lapparne är det kändt, att de fordom ansågo solen (bæivve) för en mäktig gudomlighet och i likhet med andra befryndade folk plägade afbilda den på sin spåtrumma. Bilden föreställde en fyrkant, och ifrån alla dess hörn utgick en väg eller töm, som kallades Bœiwe labikie. Genom dessa vägar ville man, säger Jessen, »beteckna, att solens verkan och kraft sträcker sig öfver hela verlden».

Liksom de flesta bland nyssberörda folkslag, hafva äfven Finnar och Ester under en tidigare period tvifvelsutan dyrkat solen, månen och andra himlakroppar i deras yttre, materiela gestalt. Till och med i de för oss nu tillgängliga runor förvexlas de ofta med hvarandra, och det är just af nämnda anledning, som solens, månens och stjernornas gudomligheter bära aldeles lika namn med de materiela föremålen. Sålunda betecknar kuu (dim. kuuhut) måne och månens gud, päivä (dim. päivyt, Estn. pävä) sol och solens gud, otava karlavagn och dess gud, tähti (Estn. tähte) stjerna och stjernans gud. I sin egenskap af gudar skildras de såsom manliga väsen, och i en sång qvädes till och med om en färd, som solen, månen och nordstjernan företogo sig ned till jorden i afsigt att derifrån erhålla en maka. Denna friarfärd gällde enligt Kanteletar (III: 1) den sköna, ur ett gåsägg framkläckta jungfrun Suometar. Af ifrågavarande sång finnas åtskilliga varianter, hvilka äro gängse både bland Finnar och Ester. Så förtäljes i Kal. r. 11, att den sköna jungfrun hette Kyllikki, och att solen, månen och stjernan anhöllo om hennes hand, icke för sig sjelfva, utan för sina söner. I den estniska sången kallas jungfrun Salme och friarena äro solens, månens och stjernans söner, bland hvilka hvar och en kom nedfarande med femtio hästar och sextio kuskar. Alla dessa varianter öfverensstämma med hvarandra deri, att friarena ifrån solen och månen fingo afslag på sina anbud, medan åter friaren ifrån stjernan plägar framställas såsom den af flickan gynnade. »Till månen», yttrar hon i Kanteletar, »vill jag icke komma, ty han har ett besynnerligt, mångfaldt vexlande utseende. Än är han smal, än åter alltför bred i ansigtet. Om nätterna är den stygga i rörelse, om dagarna hvilar han, och hans gård lär väl på detta vis aldrig komma sig före.» Åt solen ger hon åter följande svar: »Ej ville jag gå till solen, ty han har dåliga seder. Om sommaren plågar han med hetta och om vintern med köld. Under den bästa höbergningstiden ger han ett oupphörligt regn, och då hafran börjar frodas, sänder han en ändlös torka.» Stjernans anbud besvarar hon sålunda: »Nog lär jag väl komma till stjernan, ty han har goda seder. Han är alltid noggrann i sin gård och mycket prydlig i sitt hem ofvanom karlavagnens skuldror och sjustjernans rygg» Enligt varianten i Kalevala erhöll äfven stjernan afslag, emedan flickan ej hade lust att nätterna igenom lysa som en fläck (pilkkiä) på vinterns himmel.

Fastän dessa frieri-försök åtminstone för solen och månen olyckligt aflupo, så synas Fornfinnarne likväl hafva hyst den föreställning, att alla de ifrågavarande gudomligheterna, karlavagnen ej undantagen, egde hvar sin maka. Åtminstone sägas de alla hafva varit försedda med en dotter, och såsom vi sett, troddes solen, månen och stjernan äfven hafva hvar sin son. Bland dem finnas dock månens och stjernans söner endast vidrörda i det nyss åberopade qvädet, då deremot solens son (Päivän poika) äfven omtalas i andra sånger. Dock synes uttrycket Pävän poika icke alltid beteckna en son af solguden, utan det fattas stundom liktydigt med Pohjan poika, Pohjas son, eller Pohjolan isäntä, Pohjolas husbonde (jfr. g. Kal. r. 17, vv. 575, 650 och Top. Run. h. 1, ss. 14, 16). Den ursprungliga betydelsen af solens son eger Päivän poika i en runa, der fråga är om en af Wäinämöinen uppfångad gädda, som hade nedsväljt den ifrån himmelen förrymda eldgnistan. Wäinämöinen vill ej våga sig på att med bara händer öppna gäddan, men i detsamma framträder Päivän poika och förklarar sig vara vuxen detta värf, så framt han blott kunde komma i besittning af sin faders (solens) knif. Knapt hade han yttrat detta, förrän en knif med guldskaft och silfverbett rullade ned ifrån molnen och satte honom i tillfälle att utföra sin önskan (jfr. Kal. r. 48, vv. 207 ff.). Att solens son så oförskräckt vågade umgås med elden, dertill är naturligtvis orsaken den, att han genom sin härkomst tillhörde en himlakropp, som ansågs bestå af idel eld och låga. Huru skulle väl han, som bebodde den glödande solen, frukta att handtera en liten eldgnista? I den äldre upplagan af Kalevala (r. 26, vv. 356 ff.) erbjuder sig äfven Päivän poika att vara Wäinämöinen behjelplig, då det gällde att drifva den omförmälda gäddan i noten, men i nya Kalevala är det en »liten man ur hafvet», som gör detta anbud.

Ifrån den så kallade Päivän poika bör man åtskilja en annan son af solen, som är eldens gud och benämnes Panu till skilnad ifrån den materiela elden, som heter tuli. Visserligen plägar denna skilnad ofta åsidosättas och ordet panu äfven begagnas till betecknande af sjelfva den materiela elden men att den angifna åtskilnaden i de begge ordens begrepp stundom gör sig gällande, derom vittnar följande bön i den gamla upplagan af Kalevala run. 26, vv. 431—441:

»Panu poika aurinkoisen,

Armas auringon sikiä!

Tuli nosta taivosehen,

Kehän kultasen keselle,

Vahan vaskisen sisälle,

Kun kuki emonsa luoksi,

Luoksi valtavanhempansa.

Pane päivät paistamahan,

Yöt laita lepeämähän,

Aamulla ylenemähän,

Illalla alenemahan.»

d. ä.

Panu son af sköna solen,

Barn utaf den milda dagen!

Lyfta elden upp till himlen,

Ställ den midt i gyllne ringen,

In i koppar-klippans gömma,

Bär den upp, som barnet bäres

Till sin mor, sin vårdarinna.

Ställ den att om dagen lysa

Och att hvila under natten,

Låt den hvarje morgon uppgå,

Hvarje afton sjunka neder.

Detta ställe upplyser för öfrigt äfven derom, att solen af Fornfinnarne ansågs bestå i en på något sätt inhägnad eldmassa, samt att den jordiska elden troddes vara emanerad ifrån solen, eller, att tala med runan, ett solmodrens barn. Då således solen och elden i grunden äro ett och samma föremål, så är det tydligt, att eldens dyrkan hos våra förföder måste sammanfalla med solens, och att Panu ej kunde dyrkas såsom en sjelfständig gudamakt, utan blott såsom en son af solen. Om förhållandet varit enahanda hos andra beslägtade folkslag, kan jag ej med bestämdhet afgöra, men visst är, att de jemte solen äfven dyrkat elden. Ännu i denna dag frambära många tungusiska, mongoliska och turkiska folkslag offer åt elden, och det ges bland dem enskilda stammar, hvilka aldrig våga förtära kött, utan att dessförinnan kasta ett stycke på härden. Enligt Schmidt åtnjuter elden af Mongolerna ännu en så stor aktning, att en husvärd städse egnar åt den en offer- och helge-dag om hösten, och hvarje Mongol håller det för en stor synd att släcka eld med vatten, att spotta deri eller på något sätt orena densamma. Georgi Berättar om Tunguserna, att hvarje offer, som egnas elden, af samtliga gudar så väl skall upptagas, som hade offret gällt dem sjelfva. Så väl Mongoler som Turkar hafva äfven för sed att med eld anställa vissa reningar. Denna sed har varit rådande ända ifrån urminnes tider, ty Theophylactus Simocatta berättar om Justini sändebud Zemarchus, att han af Turkarne blef förd omkring en brinnande låga, för at derigenom renas. En dylik sed skall enligt Plano Carpini äfven hafva blifvit iakttagen af Mongolerna, men med den olikhet, att sändebuden fördes fram och åter emellan tvenne eldar. För öfrigt skola Mongolerna i äldre tider äfven hafva brukat rena med eld aflidna menniskors anhöriga och bolagskamrater samt alla sådana personer, hvilka blifvit träffade af åskan, och alla som bott i samma tält med dessa. I närvarande tid blifva i synnerhet qvinnor under vissa förhållanden underkastade ifrågavarande reningsprocess, hvilken till och med är gängse bland Samojederna och verkställes sålunda, att man itänder en tapp af renhår och röker dermed det besmittade föremålet. Alla så beskaffade ceremonier hafva sin grund deri, att man med helig vördnad tillbedt elden, och deraf härrör jemväl det både hos Finnar och många andra folkslag gängse bruket att vid vissa högtider antända stora eldar, hvilka i Finland äro kända under namn af hela-valkiat, kokko-valkiat m. m.

Till de gudafamiljer, hvilka frågan här gäller, höra vidare solens dotter Päivätär eller Päivän tytär, månens dotter Kuutar, karlavagnens dotter Olavatar och stjernans dotter Tähetär. Bland dem blifva i runorna Päivätär och Kuutar ofta vidrörda, då åter Otavatar och Tähetär mera sällan omnämnas. Alla skildras de såsom unga och sköna, i väfnad utmärkt skickliga jungfrur. För alt än mera förhöja deras strålande glans; plägar den finska sånggudinnan låta dem sitta och sköta sin väfnad än vid kanten af ett rödtskimrande moln eller den mångfärgade regnbågen, än åter vid den dunkla löfskogens rand. Föreställningen om deras skicklighet i väfnad grundar sig påtagligen på den likhet, som solens, månens och stjernornas strålar erbjuda med väfvens ränning. I egenskap af väfnadens gudinna blir Päivätär någon gång i runorna benämnd kirjokynsi, den med brokiga naglar försedda — ett epitet, som äfven afser solens skiftande strålar. Päivätär var för öfrigt också en mästarinna i spånad, ty i Kal. run. 24, vv. 81 ff., heter det om en väfnad, att den är så skön, som vore den väfd af månen och spunnen af solen. Enligt Ganander egde så väl Kuutar, som i synnerhet Päivätär ännu några andra värf att ombesörja, men till dem skola vi i det följande återkomma.

Åtskilliga ställen i våra runor upplysa derom, att de gudaväsen, som uppehöllo sig i solen, månen och stjernorna, ansågos i likhet med de flesta öfriga gudar vara försedda med gårdar. Karlavagnens gård omtalas väl ej under något särskildt namn, men solens gård benämnes Päivälä, månens Kuutola och stjernans Tähtelä (Kal. run. 11, vv. 32, 36, 40). Dessa gårdar och dem åtföljande boningar skildras vanligen såsom utmärkt sköna och praktfulla. Då de tre friarena solen, månen och stjernan hvar efter annan gjorde sitt anbud hos den sköna Suometar-jungfrun, uppmanade de henne att lemna sitt eget hem för att lefva hos dem i silfverstugor och guldgemak (Kant. III: 1). Jungfrun antog, såsom vi sett, stjernans anbud, emedan hon hyste de bästa tankar så väl om honom sjelf, som om hans gård. Det bör kanske anmärkas, att med stjernan i denna variant egentligen menas Pohjantähti eller nordstjernan, hvilken af Fornfinnarne betecknades såsom en perla bland stjernor och synes hafva åtnjutit en större dyrkan än de flesta öfriga. I andra varianter namngifves ingen bestämd stjerna, utan det ordas blott om en stjerna i allmänhet, hvilket tyckes bevisa att man ansåg hvilken stjerna som helst kunna framte en gudomlig personlighet.

Till en annan anmärkning med afseende å solens gård föranleda mig de i Topelii runosamling (h. 3, ss. 7, 8) förekommande uttrycken »Päivilä tuo ilman ukko», Päivilä luftens frejdade gubbe, och »Päiviläinen ilman ukko», Päiviläinen luftens gubbe. Sammanhanget utvisar väl, att Päivilä här eger samma betydelse som Pohjola, men mig vill det likväl synas, såsom vore Päivilä och Päivälä ursprungligen endast varierande former af ett och samma ord. För denna åsigt talar äfven den redan anmärkta omständigheten, att Pohjolas värd liksom solens son ofta benämnes Päivän poika. Och då härtill ännu kommer, att Päivilä eller Päiviläinen kallas ilman ukko (luftens gubbe), så finner man runans mening tydligen vara den, att Pohjola eller Päivilä är samma gård som Päivälä, och solens invånare desamma som Pohja-gårdens. Denna förvexling kan visserligen grunda sig på något tillfälligt missförstånd, men tager man i betraktande den mångfaldiga beröring, hvari Pohjola-folket och i synnerhet dess värdinna står till solen, så känner man sig ovilkorligen frestad att antaga något slags förhållande emellan Pohjola och Päivälä. Jag har här blot i förbigående velat antyda möjligheten af ett sådant sammanhang, och förbehåller mig att framdeles närmare utveckla detta ämne.