Föreläsningar i finsk mytologi - Päivä m.fl.

Velg språk	Norrønt	Islandsk	Norsk	Dansk	Svensk	Færøysk
Denne teksten finnes på følgende språk ►

M. A. Castrén (1813–1852)

Matthias Alexander Castrén

Föreläsningar i finsk mytologi

I. Gudar

1. Luftens gudomligheter

Päivä, Kun, Otava, Tähti och andra luftens gudomligheter

Ehuru ukko af Fornfinnarne egentligen dyrkades såsom himmelens gud (taivahan jumala), sträckte sig dock hans verksamhet å ena sidan vida utom de himmelska rymderna, men å den andra fanns det äfven inom dessa rymder ett och annat, som ej lydde under hans omedelbara herravälde. I sin egenskap af himmelens gud ansågs ukko herrska öfver molnen och vindarna, öfver blixten och tordönet, öfver regn, snö och hagel m. m.; men deremot synas solen, månen, stjernorna och många andra himmelska företeelser ej hafva varit beroende af hans spira, utan stått under ledning af sina särskilda gudomligheter. Många bland dem framträda väl såsom högst ringa och obetydliga väsen, men de äro dock hvar i sin stad sjelfständiga makter. I allmänhet stå de skilda gudomligheterna ej i den finska, såsom i den grekiska och romerska mytologin, i något beroende af hvarandra; utan hvarje gud, huru ringa han äfven är, verkar i sin krets såsom en sjelfständig, oberoende makt, eller, för att tala i runans anda, såsom en sjelfrådande husbonde. Liksom hos de dödliga, är äfven i gudarnas krets den ena husbonden rik och mäktig, egare af vidsträckta gods, stora hjordar, talrika tjenare och tjenarinnor, medan åter den andra blott besitter ett ringa område och antingen ingen eller en högst obetydlig familj, men begge äro de dock inom sitt gebit, i sin gård lika sjelfständiga husbönder. Stjernans gudomlighet rår blott öfver en helt obetydlig fläck i rymden, men på denna fläck är han emellertid sin egen herre eller husbonde.

Jag har redan i det föregående omnämnt, att denna föreställning om gudarna är högst sällsynt hos andra beslägtade folkslag, och att de öfverhufvud ej ega några personliga gudar, utan i följe af sin lägre kulturgrad dyrka natur-föremålen: sådana de framträda i sin yttre uppenbarelse. Men fastän sjelfva uppfattningen af gudarnas natur är olika, så äro likväl sjelfva föremålen för dyrkan väsendtligen desamma. Åtminstone blifva solen, månen och stjernorna under en eller annan form tillbedda af alla de ifrågavarande folken. Sålunda gifves det bland Mongolerna, hvilka till större delen äro Buddhaismens anhängare, enskilda stammar, som ännu i dag hylla denna dyrkan, hvarom äfven medeltidens missionärer veta orda. I synnerhet visa de en stor vördnad för solen, och deras schamaner har jag någon gång sett åkalla denna gudomlighet samt derunder kasta mjölk upp i luften till ett offer åt densamma. Om Tunguserna berättar Georgi, att de tillbedja både solen (Delatscha eller Tirgani), månen (Bega) och stjernorna (Ositka), men ära solen högst och förvexla den med sjelfva Buga. De skola äfven hafva för sed att afbilda dessa gudaväsen och åt solen tilldela ett aflångt mennisko-anlete, medan åter månen betecknas genom en halfcirkel och stjernorna genom bläckringar. Flera bland de i södra Sibirien nomadiserande Tatar-stammar dyrka äfven ifrågavarande gudomligheter och afbilda gerna på sina spåtrummor solen och månen under formen af runda figurer. Om en af dessa stammar, som bär namnet Karagas, berättar Georgi, att den tillbeder så väl solen, som hela firmamentet, och frambär till offer åt den förra hufvud och hjerta af en björn eller elg (Rothwild). Med solens dyrkan sammanhänger äfven den omständighet, att det af hedniska Tatarer ej anses tillåtet att arbeta efter solens nedgång. Ur chinesiska källor inhemtas, att åtminstone solens och månens dyrkan varit rådande äfven hos Hiongnu-folket, ty det finnes anmärkt att Tschenju, d. ä. Hiongnu-fursten, tvenne gånger plägade träda ur sitt tält (fältläger), för att om morgonen tillbedja solen och om aftonen månen. Samma vördnadsbetygelse hafva vi i det föregående funnit Samojederna tilldela solen allena, hvilken härvid, liksom hos Tunguserna, förvexlas med num eller jiljbeambaertje. Ostjaker, Woguler och andra finska folkslag, hvilka ifrån sin forntid bibehållit några minnen, hysa jemväl en stor vördnad för solen, månen och stjernorna. Bland dessa folkslag synas äfven Wogulerna icke göra någon sträng åtskilnad emellan solen och himmelens gud Torom, ty enligt Georgi skola de hålla före, att solen är Toroms vistelseort. Om Lapparne är det kändt, att de fordom ansågo solen (bæivve) för en mäktig gudomlighet och i likhet med andra befryndade folk plägade afbilda den på sin spåtrumma. Bilden föreställde en fyrkant, och ifrån alla dess hörn utgick en väg eller töm, som kallades Bœiwe labikie. Genom dessa vägar ville man, säger Jessen, »beteckna, att solens verkan och kraft sträcker sig öfver hela verlden».

Liksom de flesta bland nyssberörda folkslag, hafva äfven Finnar och Ester under en tidigare period tvifvelsutan dyrkat solen, månen och andra himlakroppar i deras yttre, materiela gestalt. Till och med i de för oss nu tillgängliga runor förvexlas de ofta med hvarandra, och det är just af nämnda anledning, som solens, månens och stjernornas gudomligheter bära aldeles lika namn med de materiela föremålen. Sålunda betecknar kuu (dim. kuuhut) måne och månens gud, päivä (dim. päivyt, Estn. pävä) sol och solens gud, otava karlavagn och dess gud, tähti (Estn. tähte) stjerna och stjernans gud. I sin egenskap af gudar skildras de såsom manliga väsen, och i en sång qvädes till och med om en färd, som solen, månen och nordstjernan företogo sig ned till jorden i afsigt att derifrån erhålla en maka. Denna friarfärd gällde enligt Kanteletar (III: 1) den sköna, ur ett gåsägg framkläckta jungfrun Suometar. Af ifrågavarande sång finnas åtskilliga varianter, hvilka äro gängse både bland Finnar och Ester. Så förtäljes i Kal. r. 11, att den sköna jungfrun hette Kyllikki, och att solen, månen och stjernan anhöllo om hennes hand, icke för sig sjelfva, utan för sina söner. I den estniska sången kallas jungfrun Salme och friarena äro solens, månens och stjernans söner, bland hvilka hvar och en kom nedfarande med femtio hästar och sextio kuskar. Alla dessa varianter öfverensstämma med hvarandra deri, att friarena ifrån solen och månen fingo afslag på sina anbud, medan åter friaren ifrån stjernan plägar framställas såsom den af flickan gynnade. »Till månen», yttrar hon i Kanteletar, »vill jag icke komma, ty han har ett besynnerligt, mångfaldt vexlande utseende. Än är han smal, än åter alltför bred i ansigtet. Om nätterna är den stygga i rörelse, om dagarna hvilar han, och hans gård lär väl på detta vis aldrig komma sig före.» Åt solen ger hon åter följande svar: »Ej ville jag gå till solen, ty han har dåliga seder. Om sommaren plågar han med hetta och om vintern med köld. Under den bästa höbergningstiden ger han ett oupphörligt regn, och då hafran börjar frodas, sänder han en ändlös torka.» Stjernans anbud besvarar hon sålunda: »Nog lär jag väl komma till stjernan, ty han har goda seder. Han är alltid noggrann i sin gård och mycket prydlig i sitt hem ofvanom karlavagnens skuldror och sjustjernans rygg» Enligt varianten i Kalevala erhöll äfven stjernan afslag, emedan flickan ej hade lust att nätterna igenom lysa som en fläck (pilkkiä) på vinterns himmel.

Fastän dessa frieri-försök åtminstone för solen och månen olyckligt aflupo, så synas Fornfinnarne likväl hafva hyst den föreställning, att alla de ifrågavarande gudomligheterna, karlavagnen ej undantagen, egde hvar sin maka. Åtminstone sägas de alla hafva varit försedda med en dotter, och såsom vi sett, troddes solen, månen och stjernan äfven hafva hvar sin son. Bland dem finnas dock månens och stjernans söner endast vidrörda i det nyss åberopade qvädet, då deremot solens son (Päivän poika) äfven omtalas i andra sånger. Dock synes uttrycket Pävän poika icke alltid beteckna en son af solguden, utan det fattas stundom liktydigt med Pohjan poika, Pohjas son, eller Pohjolan isäntä, Pohjolas husbonde (jfr. g. Kal. r. 17, vv. 575, 650 och Top. Run. h. 1, ss. 14, 16). Den ursprungliga betydelsen af solens son eger Päivän poika i en runa, der fråga är om en af Wäinämöinen uppfångad gädda, som hade nedsväljt den ifrån himmelen förrymda eldgnistan. Wäinämöinen vill ej våga sig på att med bara händer öppna gäddan, men i detsamma framträder Päivän poika och förklarar sig vara vuxen detta värf, så framt han blott kunde komma i besittning af sin faders (solens) knif. Knapt hade han yttrat detta, förrän en knif med guldskaft och silfverbett rullade ned ifrån molnen och satte honom i tillfälle att utföra sin önskan (jfr. Kal. r. 48, vv. 207 ff.). Att solens son så oförskräckt vågade umgås med elden, dertill är naturligtvis orsaken den, att han genom sin härkomst tillhörde en himlakropp, som ansågs bestå af idel eld och låga. Huru skulle väl han, som bebodde den glödande solen, frukta att handtera en liten eldgnista? I den äldre upplagan af Kalevala (r. 26, vv. 356 ff.) erbjuder sig äfven Päivän poika att vara Wäinämöinen behjelplig, då det gällde att drifva den omförmälda gäddan i noten, men i nya Kalevala är det en »liten man ur hafvet», som gör detta anbud.

Ifrån den så kallade Päivän poika bör man åtskilja en annan son af solen, som är eldens gud och benämnes Panu till skilnad ifrån den materiela elden, som heter tuli. Visserligen plägar denna skilnad ofta åsidosättas och ordet panu äfven begagnas till betecknande af sjelfva den materiela elden men att den angifna åtskilnaden i de begge ordens begrepp stundom gör sig gällande, derom vittnar följande bön i den gamla upplagan af Kalevala run. 26, vv. 431—441:

»Panu poika aurinkoisen,

Armas auringon sikiä!

Tuli nosta taivosehen,

Kehän kultasen keselle,

Vahan vaskisen sisälle,

Kun kuki emonsa luoksi,

Luoksi valtavanhempansa.

Pane päivät paistamahan,

Yöt laita lepeämähän,

Aamulla ylenemähän,

Illalla alenemahan.»

d. ä.

Panu son af sköna solen,

Barn utaf den milda dagen!

Lyfta elden upp till himlen,

Ställ den midt i gyllne ringen,

In i koppar-klippans gömma,

Bär den upp, som barnet bäres

Till sin mor, sin vårdarinna.

Ställ den att om dagen lysa

Och att hvila under natten,

Låt den hvarje morgon uppgå,

Hvarje afton sjunka neder.

Detta ställe upplyser för öfrigt äfven derom, att solen af Fornfinnarne ansågs bestå i en på något sätt inhägnad eldmassa, samt att den jordiska elden troddes vara emanerad ifrån solen, eller, att tala med runan, ett solmodrens barn. Då således solen och elden i grunden äro ett och samma föremål, så är det tydligt, att eldens dyrkan hos våra förföder måste sammanfalla med solens, och att Panu ej kunde dyrkas såsom en sjelfständig gudamakt, utan blott såsom en son af solen. Om förhållandet varit enahanda hos andra beslägtade folkslag, kan jag ej med bestämdhet afgöra, men visst är, att de jemte solen äfven dyrkat elden. Ännu i denna dag frambära många tungusiska, mongoliska och turkiska folkslag offer åt elden, och det ges bland dem enskilda stammar, hvilka aldrig våga förtära kött, utan att dessförinnan kasta ett stycke på härden. Enligt Schmidt åtnjuter elden af Mongolerna ännu en så stor aktning, att en husvärd städse egnar åt den en offer- och helge-dag om hösten, och hvarje Mongol håller det för en stor synd att släcka eld med vatten, att spotta deri eller på något sätt orena densamma. Georgi Berättar om Tunguserna, att hvarje offer, som egnas elden, af samtliga gudar så väl skall upptagas, som hade offret gällt dem sjelfva. Så väl Mongoler som Turkar hafva äfven för sed att med eld anställa vissa reningar. Denna sed har varit rådande ända ifrån urminnes tider, ty Theophylactus Simocatta berättar om Justini sändebud Zemarchus, att han af Turkarne blef förd omkring en brinnande låga, för at derigenom renas. En dylik sed skall enligt Plano Carpini äfven hafva blifvit iakttagen af Mongolerna, men med den olikhet, att sändebuden fördes fram och åter emellan tvenne eldar. För öfrigt skola Mongolerna i äldre tider äfven hafva brukat rena med eld aflidna menniskors anhöriga och bolagskamrater samt alla sådana personer, hvilka blifvit träffade af åskan, och alla som bott i samma tält med dessa. I närvarande tid blifva i synnerhet qvinnor under vissa förhållanden underkastade ifrågavarande reningsprocess, hvilken till och med är gängse bland Samojederna och verkställes sålunda, att man itänder en tapp af renhår och röker dermed det besmittade föremålet. Alla så beskaffade ceremonier hafva sin grund deri, att man med helig vördnad tillbedt elden, och deraf härrör jemväl det både hos Finnar och många andra folkslag gängse bruket att vid vissa högtider antända stora eldar, hvilka i Finland äro kända under namn af hela-valkiat, kokko-valkiat m. m.

Till de gudafamiljer, hvilka frågan här gäller, höra vidare solens dotter Päivätär eller Päivän tytär, månens dotter Kuutar, karlavagnens dotter Olavatar och stjernans dotter Tähetär. Bland dem blifva i runorna Päivätär och Kuutar ofta vidrörda, då åter Otavatar och Tähetär mera sällan omnämnas. Alla skildras de såsom unga och sköna, i väfnad utmärkt skickliga jungfrur. För alt än mera förhöja deras strålande glans; plägar den finska sånggudinnan låta dem sitta och sköta sin väfnad än vid kanten af ett rödtskimrande moln eller den mångfärgade regnbågen, än åter vid den dunkla löfskogens rand. Föreställningen om deras skicklighet i väfnad grundar sig påtagligen på den likhet, som solens, månens och stjernornas strålar erbjuda med väfvens ränning. I egenskap af väfnadens gudinna blir Päivätär någon gång i runorna benämnd kirjokynsi, den med brokiga naglar försedda — ett epitet, som äfven afser solens skiftande strålar. Päivätär var för öfrigt också en mästarinna i spånad, ty i Kal. run. 24, vv. 81 ff., heter det om en väfnad, att den är så skön, som vore den väfd af månen och spunnen af solen. Enligt Ganander egde så väl Kuutar, som i synnerhet Päivätär ännu några andra värf att ombesörja, men till dem skola vi i det följande återkomma.

Åtskilliga ställen i våra runor upplysa derom, att de gudaväsen, som uppehöllo sig i solen, månen och stjernorna, ansågos i likhet med de flesta öfriga gudar vara försedda med gårdar. Karlavagnens gård omtalas väl ej under något särskildt namn, men solens gård benämnes Päivälä, månens Kuutola och stjernans Tähtelä (Kal. run. 11, vv. 32, 36, 40). Dessa gårdar och dem åtföljande boningar skildras vanligen såsom utmärkt sköna och praktfulla. Då de tre friarena solen, månen och stjernan hvar efter annan gjorde sitt anbud hos den sköna Suometar-jungfrun, uppmanade de henne att lemna sitt eget hem för att lefva hos dem i silfverstugor och guldgemak (Kant. III: 1). Jungfrun antog, såsom vi sett, stjernans anbud, emedan hon hyste de bästa tankar så väl om honom sjelf, som om hans gård. Det bör kanske anmärkas, att med stjernan i denna variant egentligen menas Pohjantähti eller nordstjernan, hvilken af Fornfinnarne betecknades såsom en perla bland stjernor och synes hafva åtnjutit en större dyrkan än de flesta öfriga. I andra varianter namngifves ingen bestämd stjerna, utan det ordas blott om en stjerna i allmänhet, hvilket tyckes bevisa att man ansåg hvilken stjerna som helst kunna framte en gudomlig personlighet.

Till en annan anmärkning med afseende å solens gård föranleda mig de i Topelii runosamling (h. 3, ss. 7, 8) förekommande uttrycken »Päivilä tuo ilman ukko», Päivilä luftens frejdade gubbe, och »Päiviläinen ilman ukko», Päiviläinen luftens gubbe. Sammanhanget utvisar väl, att Päivilä här eger samma betydelse som Pohjola, men mig vill det likväl synas, såsom vore Päivilä och Päivälä ursprungligen endast varierande former af ett och samma ord. För denna åsigt talar äfven den redan anmärkta omständigheten, att Pohjolas värd liksom solens son ofta benämnes Päivän poika. Och då härtill ännu kommer, att Päivilä eller Päiviläinen kallas ilman ukko (luftens gubbe), så finner man runans mening tydligen vara den, att Pohjola eller Päivilä är samma gård som Päivälä, och solens invånare desamma som Pohja-gårdens. Denna förvexling kan visserligen grunda sig på något tillfälligt missförstånd, men tager man i betraktande den mångfaldiga beröring, hvari Pohjola-folket och i synnerhet dess värdinna står till solen, så känner man sig ovilkorligen frestad att antaga något slags förhållande emellan Pohjola och Päivälä. Jag har här blot i förbigående velat antyda möjligheten af ett sådant sammanhang, och förbehåller mig att framdeles närmare utveckla detta ämne.

Alla de här ifrågavarande gudomligheterna dyrkades öfverhufvud af Finnarne såsom milda, välgörande väsen och anropades ofta att skänka de dödliga sitt bistånd. Det var i synnerhet för den herrliga egenskapen att bestråla verlden med sitt ljus, som de åtnjöto en så kärleksfull dyrkan och ofta blefvo ett föremål för menniskornas böner. Sjelfva Wäinämöinen anropar både solen, månen och karlavagnen att ifrån moderlifvet, der han legat i trettio vintrar och lika många somrar, ändtligen beledsaga honom till ljuset. J. Grimm anmärker såsom någonting karakteristiskt, att så väl mongoliska, som germaniska folkslag fordom plägade hos solen, månen och stjernorna anställa efterfrågningar om förborgade ting. Samma plägsed var äfven rådande hos slaviska folk, och våra runor bevisa, att den icke heller var obekant för Finnarre. Då Lemminkäinens moder letar efter sin bortkomna son, frågar hon både af månen och solen, om de varse blifvit hennes »gyllene äpple», hennes »silfverstaf». På denna fråga ger månen ett otillfredsställande svar, men solen deremot lemnar henne en noggrann upplysning om den älskade sonens vistelseort (Kal. run. 15, vv. 161 ff.). På samma sätt och med samma framgång spörjer äfven jungfru Maria solen och månen om sitt försvunna Kristus-barn (Kal. 50, vv. 373 ff.). Anledningen till dessa efterfrågningar kan ej vara någon annan, än att de gudomligheter, som beherrskade solen, månen och stjernorna, företrädesvis ansågos ega ljuset i sin makt och kunna med dess tillhjelp utforska, hvad för menniskans skumma blick var förborgadt.

Det är högst sannolikt, att solens gud af Fornfinnarne äfven dyrkades för sin värmande egenskap i allmänhet, och särskildt för sin alstrande, Jordbefruktande natur. Dock lemna våra runor i detta hänseende inga tillfredsställande vittnesbörd. Jag känner blott en enda bön, deri solguden anropas om värme, och anledningen härtill är af en högst egen beskaffenhet. Lemminkäinens moder skulle ur Tuoni-floden uppräfsa spridda stycken af sin dödade son, men af fruktan, att Tuonelas folk ogerna skulle se detta ingrepp inom dess ägor, bönfaller hon solen att med sina heta strålar insöfva hela Tuoni-skaran. Välvilligt uppfyller solen hennes bön, och runan qväder härom:

»Tuo päivyt jumalan luoma,

Luoma luojan aurinkoinen,

Lenti päätönnä kanana,

Siipipuonna siuotteli;

Lenti koivun konkelolle,

Lepän lengolle lehahti.

Paisti hetken heltehestä,

Toisen himmestä hiosti,

Kolmannen koko terältä;

Nukutteli nuivan kansan,

Väsytti väen Manalan. — —

Siitä lenti leuhautti

Entisellensä sialle,

Paikallensa muinoselle,

Tasaselle taivahalle.»

d. ä.

Solen, hvilken gud har danat,

Som af skaparen är alstrad,

Flög som dufva utan hufvud,

Ilade som vinglös fågel;

Ned hon flög på björkens knyla,

Sänkte sig på krökta alen,

Sken en stund med varma strålar,

Och en annan stund med heta,

Lyste hetast tredje stunden,

Söfde in den tvära skaran,

Tröttade Manala-folket. — —

Flög så fladdrande i luften

Till sitt gamla ställe åter,

På den plats der förr hon varit,

Upp på himmelen den jemna.

(g. Kal. run. 8, vv. 191 ff.)

Jemte den kärleksfulla dyrkan, som Päivä eller solguden åtnjöt för sitt milda och välgörande väsen, ansågs han likväl äfven besitta vissa mindre förträffliga egenskaper. Till dem räknar, såsom vi ofvanföre sett, Suometar-jungfrun hans sed att än åstadkomma regn och mulet väder, än åter en förtorkande hetta och bister köld. Dock fördunklas hans glans föga genom dessa fläckar, ty allt det herrligaste, bästa och skönasta, som fanns i verlden, ansågo våra förfäder tillhöra så väl solen, som månen och stjernorna. Det är i sjelfva verket just för att förherrliga Suometar-jungfruns skönhet, som sången skänker åt henne antingen dem sjelfva, eller deras söner till friare. Huru kunde väl också under nordens dystra himmel den lifvande solen, den ljusa månen och de strålande stjernorna betraktas annorlunda, än såsom sköna, milda, älskliga väsen? Hos andra folkslag framträda de någon gång om "grymma, menniskofrätande makter, men denna föreställning leder troligen sin härkomst ifrån de länder, der himmelen hvilar glödande öfver Jorden, och i stället för att lifva, ofta förqväfver allt genom sin omåttliga värme.

I hvarje gudafamilj var det företrädesvis husfadren, som af Fornfinnarne dyrkades och med böner åkallades. Dernäst stod husmodren högst i anseende, och blef äfven ofta anropad, men till sönerna och döttrarna vände man sig sällan med sina böner. Undantagsvis blifva dock Päivätär, Kuutar, Otavatar, och i synnerhet de tvenne förstnämnda, vid särskildta tillfällen åkallade. Så anropas Otavatar i ett af Ganander anfördt runofragment att skaffa igen något bortstulet eller förkommet (omoani ottamahan, kadonnutta kaihtemahan). I Kalevala run. 4, vv. 137 ff. omtalar Joukahainens moder; huru hon i sina ogifta år bönfallit Päivätär och Kuutar, att de måtte förära henne sitt silfver och guld; och milda till sinnet, såsom dessa gudomligheter voro, hade de äfven gifvit åt den fattiga flickan sex gyllene gördlar, sju blå kjortlar och andra sköna smycken. Enligt Ganander blefvo Päivätär ock Kuutar äfven anropade att skydda emot getingars styng. Samma författare angifver, att Päivätär af Finnarne äfven blifvit dyrkad såsom den, hvilken »frälste solen och månen ifrån förmörkelser, som den elaka Kuumet anstälde.»

Om dessa förmörkelser synas Finnar och andra beslägtade folkslag ej ega några gemensamma traditioner, ja de flesta veta alldeles ingenting att härom förtälja. Bland dem, hvilka likväl gjort sig någon slags föreställning om nämnda fenomener, förtjena i synnerhet Mongolerna att anföras. Enligt en hos dem gängse sägen, hade gudarna velat bestraffa Aracho för vissa af honom föröfvade illgerningar, men denne hade förstått så väl dölja sig undan de hämnande makterna, att ingen utaf dem kunde upptäcka hans tillflyktsort. Äfven solen förfrågades härom, men kunde ej lemna någon tillfredställande upplysning. Genom månen blef dock brottslingens tillhåll slutligen funnet, och Aracho undergick sitt väl förtjenta straff. Men för att i sin tur utkräfva hämnd på solen och månen, förföljer han nu oafbrutet dessa himlakroppar, och så snart han råkar i handgemäng med den ena eller andra ibland dem, uppstå sol- eller mån-förmörkelser. I afsigt att rädda solen och månen ur denna deras nöd, pläga Mongolerna då uppväcka ett stort slammer med musikaliska instrumenter och andra klingande verktyg, hvarigenom Aracho ändtligen låter afskrämma sig och lemnar sina fiender i ro.

Finnarnes föreställning om solens och månens förmörkelser synes varit den, att dessa himlakroppar blifvit af en ond makt borttagna ifrån fästet och inspärrade i något fängelse. Så qvädes i Kalevala run. 47, vv. 21 ff, att Louhi Pohjolas värdinna, då hon engång var häftigt uppretad på Kalevas män, sökte skada dem derigenom, att hon gömde solen och månen i ett kopparberg, hvarefter hela luften förmörkades. I en annan, af Ganander åberopad runa, är det Kuumet, en blott på detta ställe omnämnd person, som inspärrar solen och månen i ett Jern-stängsel, hvarifrån de slutligen befrias af Kave, om hvilken det qvädes: »päästi pätvän paistamahan, päästi kuun kumottamahan», d. ä. löste solen till att skina, befriade månen till att lysa. I motsats mot denna anför Agricola en tradition, enligt hvilken Kapeet (plur. af Kave) voro åtminstone månen föga bevågna, ty dess aftagande och slutliga försvinnande troddes härröra deraf, att den tid efter annan blef uppäten af nämnda Kapeet. Det är möjligt, att Agricolas uppgift om Kapeet, såsom Ganander med skäl påyrkar, härrör af något missförstånd, men hvad sjelfva föreställningen om månens uppätande beträffar, så har den utan tvifvel sin verkliga grund i traditionen, hvilket till och med bevisas af det ännu i dag gängse uttrycket: »Kuu syödään» månen uppätes, d. ä. går i nedan. Någonting härmed analogt förekommer äfven i den tyska och skandinaviska mytologin, ty der talas om en ifrån jätteslägtet härstammande varg, Mânagarmr, som tros förfölja och slutligen uppsluka månen.

Efter dessa betraktelser öfver solen, månen och stjernorna vill jag ännu tillägga några anmärkningar om vissa andra luften tillhöriga gudomligheter. Till deras antal hör i främsta rummet Koi, hvilket ord betecknar såväl morgonrodnaden, som den i morgonrodnadens strålar sig uppenbarande gudomligheten. Att Koi verkligen betecknar en personlig gud, bevisas tillfyllest genom sjelfva dess epitet jumala som förekommer i Kal. run. 17, v. 478. Hurudan föreställning Finnarne för öfrigt hyst om denna gudomlighet, derom lemna våra runor ingen underrättelse. Mycket upplysande är ej heller den saga om Koit (morgonrodnaden) och Ämarik (aftonrodnaden), som förekommer hos våra grannar och stamförvandter Esterna. I denna saga framställes solen såsom en lykta, hvilken om morgonen tändes af Koit och om aftonen utsläckes af Ämarik. Denna sin befattning hade de erhållit af vanna issa, hvilken till belöning för deras trogna tjenster äfven ville göra dem till man och hustru. De önskade likväl sjelfva att hellre förblifva brudgum och brud, hvartill den gamle också biföll. Han tillät dem vidare att i fyra veckors tid om sommaren möta hvarann vid midnatten, för att njuta brudståndets ljufliga lycka. Under denna tid lemnar Ämarik den slocknande lyktan omedelbart åt Koit, som åter upplifvar lågan med sin andedrägt. Härpå följer sedan »en handtryckning och en kyss, och Ämariks kinder rodna och afspegla sig rosenröda på himmelen», Ehuru både till form och innehåll oändligt skön, bär denna saga likväl i sin nuvarande gestalt tydliga spår af en nyare kultur; men hvad deri utan tvifvel måste anses såsom ursprungligt, är föreställningen om Koit och Ämarik såsom himmelska gudomligheter.

Till samma gudomligheter har man äfven att hänföra vissa i våra runor så kallade ilman luonnottaret (luftens Luonnottaret), eller ilman impyet ihanat (luftens ljufva jungfrur). De angifvas hafva varit tre till antalet, och om deras födelse qvädes i Kal. run. 9, vv. 39 ff., att de blifvit framalstrade af ukko på det sätt, att han gnuggade hvardera handen emot sitt venstra knä. Han danade dem, heter det i runan, till mödrar åt jernet, som af dem äfven frambragtes derigenom, att de vandrande utmed molnets rand låto mjölken ur sina svällande bröst rinna ned på marken. En af jungfrurna säges varit försedd med svart, en annan med hvit och en tredje med röd mjölk. Af de tre mjölkarterna erhöll man sedermera tre skilda arter af jern. Bland de i luften vistande Luonnottaret omtalas en under det särskildta namnet Ilmatar. Enligt hvad ordets etymologi antyder, hörde hon ej till antalet af de tre Luonnottaret, dem ukko danade ur sitt knä, utan var en dotter af luften, en ilman tytär, ilman tyttö, såsom hon i runorna äfven med ett vexlande namn betecknas. Sjelf erkänner Ilmatar likväl ej sin härkomst ifrån ilma, utan föreger sig (Kal. run. 47, vv. 154 ff.) vara den äldsta ibland qvinnor, den första bland mödrar (ensin emä itselöitä). Men äfven om ilma heter det, att hon var den första och äldsta bland alla mödrar (ilma on emoja ensin, Kal. run. 9, v. 29). Det vill således synas, såsom vore Ilma och Ilmatar blott skilda namn för en och samma person, en och samma Luonnotar. Egentligen betecknar väl ilma den synliga luften, men liksom Samojeder och flera andra befryndade folk, dyrkade äfven Finnarne ursprungligen just denna såsom en gudomlighet. — Efterhand började dock Finnarne betrakta den yttre luften blott såsom en uppenbarelse af ett sig deri uppehållande gudomligt väsen af qvinlig natur, och nu erhöll ilma den personliga ändelsen tar (tär). Denna ändelse utmärker således här, liksom äfven ofta annars, icke en dotter, utan ett qvinligt väsen öfverhufvud. Den så kallade Ilmatar synes emellertid icke hafva varit en sjelfständig, öfver luften rådande gudinna, utan en tjenarinna åt ukko, så framt hon ej var en af hans tre nyss omförmälda döttrar. Hennes beroende af ukko röjer sig deri, att han (Kal. run. 47, v. 80) ger henne i uppdrag att vagga en låga, hvaraf den gamle ärnade bilda en ny sol och måne i stället för de af Pohjola-värdinnan från fästet borttagna. Om Ilmatar-jungfrun qvädes för öfrigt i nya upplagan af Kalevala run. 1, vv. 111 ff., att hon »ifrån luftens vidsträckta gårdar» sänkte sig ned på hafvets böljor och irrande kring de öde fjärdarna danade verlden och framfödde den vise Wäinämöinen.

På ett par ställen i Kalevala omtalas en qvinlig gudomlighet Uutar (Udutar, U'utar) eller Terhenetär, äfven Utu-tyttö, Terhen-neiti benämnd. Såsom sjelfva dessa benämningar antyda, herrskade hon öfver alla luftens dunster och dimmor, ty dessa betydelser ligga i orden utu och terhen. I himlens höga rymder, der hon hade sitt hemvist, plägade hon sila alla slags finare ångor genom ett såll och sänka dem ned öfver jorden. Se Kal. run. 19, vv. 137-142; run. 42, vv. 338-344.

Äfven vinden ansågs ega sin gudomlighet, ty i Kalavala ordas om en skjorta, som var förfärdigad af vindens dotter (tuulen tyttären tekemä). Jag förmodar nemligen att här med vindens dotter bör förstås vindens gudinna, alldeles på samma sätt, som med luftens dotter betecknas sjelfva luftgudinnan. Om den så kallade tuulen tytär synas Finnarne ej hafva hyst de bästa tankar. Åtminstone säges den af henne tillverkade skjortan hafva varit af en högst eländig beskaffenhet. Det var hafvets gudinna Wellamo, som bar densamma, men Wäinämöinen lofvar henne en bättre af Kuutar och Päivätär förfärdigad, så framt hon ville vara honom bevågen och uppfylla hans bön (Kal. r. 48, vv. 129 ff).

Utom tuulen tytär omtalas i runorna ännu en annan, öfver den blida sunnanvinden herrskande qvinlig gudamakt, som bär namnet Etelätär, af etelä söder, sunnanvind. Ganander anför ett runo-fragment, deri hon anropas att drifva moln tillsamman ifrån skilda väderstreck och sedan låta honing nedregna såsom ett läkemedel för sjuka ställen. I Kalevala anropas hon blott i egenskap egenskap af boskapens vårdarinna och framträder då äfven under namnet Suvetar, af suvi sommar, söder (Kal. run. 32, vv. 83-84). Hon skildras städse såsom en välgörande gudomlighet, men framställes än i egenskap af en ung jungfru (neiti nuori) än åter som en bedagad qvinna och en af naturens hulda mödrar (luonnon eukko).